Kategori: Kreativitet
DIY, pyssel, scrapbooking, kortmakeri och allt annat som får kreativiteten att flöda
Jag kollar ljuskänsligheten.
Nu har jag haft min nya telefon i ungefär en månad. Jag har fortfarande inte riktigt kommit igång med fotograferandet, men har ändå haft möjlighet att testa en del funktioner som är lite kul. När vi nu närmar oss den kanske minst fotovänliga perioden på året då det lätt blir dassigt utan eller för hårda kontraster med en blixt. Här kommer ett gäng foton som jag tagit utan och där jag ser att upplösningen är mycket bättre än den hade varit med min iPhone 11. Fortfarande är detta ingen riktig kamera och allt det där, men jag är iallafall nöjd med att jag bytte till den här modellen. (Maken tog över min telefon och tycker att han gjort ett riktigt bra byte jämfört med sin jättejättegamla modell. I jämförelsemomentet ligger det väldigt mycket som är intressant att fundera över.) Vi börjar med en rejäl utmaning och plockar bort i princip allt ljus. Jag hade gärna fått med formen på månen, men det fixar inte kameran. Det är väl nästa snäpp uppåt. Å andra sidan hade inte min gamla Canon klarat detta heller. Jag är ändå mer än nöjd med att det överhuvud taget gick att fånga den här bilden och att den blev med sanningen överensstämmande. Min gamla telefon hade gett en brunaktig nyans till fotot och ljusat upp det betydligt. Om det ens hade gått att fota alls…
Här är en helt vanlig dokumenterande bild från i onsdags då vi hade lite räkskiva här hemma (det fanns inga kräftor att tillgå). Helt klart bättre kvalitet än vad jag är van vid, men skillnaden märks framför allt om man förstorar bilden.
Här kan jag konstatera att färgåtergivelsen är toppen och med sanningen överensstämmande även om det inte fanns särskilt starkt ljus att luta sig på. Jag kan till och med ana att kräftan är orange.
Det mjuka morgonljuset i köket då? Det har jag alltid gillat och varit nöjd med bilderna. Här har definitivt jobbet med skärpedjupet förbättrats jämfört med hur den gamla kameran funkade, men även färgåtergivningen har blivit betydligt bättre.
Morgonljuset kl 7 i köket, men utan att ta hjälp av solen då? Jodå, även det funkar! Upplösningen är mer än okej och här är det åter färgåtergivelsen som förbättrats betydligt jämfört hur det var med den gamla telefonkameran.
Bilder liknande denna har jag tagit förut. Vid jämförelse ser jag att det är när jag förstorar de stora skillnaderna syns. Den här versionen är betydligt mindre pixlig. Stjärnorna fick den gamla telefonen också med och jag hade fortfarande behövt en trefot eftersom jag är usel på att hålla telefonen exakt stilla i tre sekunder.
Detaljrikedom vid stora ljuskontraster trots ljussvagheten? Nja, det funkar väl sådär, men här hade jag inte förutsagt något annat heller. Som sagt, jag kan inte förvänta mig att telefonkameran ska vara bättre än en riktig kamera. Var det värt att punga ut så mycket pengar för en alldeles ny telefon(kamera)? Det vet jag inte, men jag är iallafall nöjd med beslutet och vill bli bättre på att testa alla funktioner på djupet. Just nu är fokuset att återigen plocka fram telefonen och fota alls.
Emil har täljt igen.
Maken behöver ingen snickarboa för att skapa stordåd. Nu gillar han verkligen sitt snickeri, men detta underbara ljus täljde och målade han här inne igår kväll. Vår dotter hade hittat någon inspirationsbild på Pinterest och hennes pappa skapade något ännu finare (tycker jag).
Jag tänker mig att detta ljus får hänga i ett fönster och önskar mindre versioner att hänga i julgranen. Det är så kul att se andras skaparlust trolla fram vackra ting!
Gyllne morgon.
De senaste dagarna har jag samlat på gult. Minnet är gott, men kort. Dessutom är jag fortfarande inte bra på att ta fram telefonen för att fota på samma sätt som jag gjorde ”förr i tiden”. Att ge mig själv lite fotoutmaningar är därför ett bra sätt att överhuvudtaget fånga något på bild. Trots att hösten för mig ÄR gul har det inte blivit mycket mer natur än björkarna i hagen nedanför vårt. Jag har kört förbi fantastiska vyer i bilen, men har inte haft möjlighet att stanna och föreviga dem. De lever fint vidare i mitt inre ändå. Några små gul(d)korn har jag ändå fångat.
Jag har vad jag vet aldrig någonsin sjungit Gyllne morgon eller lyssnat medvetet på den, men när jag börjar rota i varför jag ändå kan texten och sitter här och trallar i detta nu hittar jag information på Wikipedia att Christer Sjögren tillsammans med Vikingarna och The Jordanaires spelade in ett album som heter Andliga sånger. Just det! Mormor älskade denna platta och mina föräldrar hade den alla gånger. Min gyllne morgon handlar kanske mer om att det är alldeles grått ute, det ska regna i princip hela veckan (ja tack, fyll på våra brunnar) och jag behöver därför hitta glöden någon annanstans. Håll tillgodo!
Från tanke till handling.
Jag TROR att det var förra gången syrran, äldsta dottern och jag hade pysselonsdag som jag lyfte tanken på en Halloweenfest för syskonbarnen på ”min” sida. Vi har några i lagom ålder här i Karlskrona och så lilla Titti på det. Jag ogillar starkt den riktigt äckliga Halloween med motorsågsmassakerfilmer och liknande, men gillar utklädning, pumpor och lite lagom med spindelnät. Dessutom kan man göra så roliga Halloweensnacks och buffégrejer. Till detta så vet du redan att jag älskar att pyssla, så egentligen letar jag bara olika möjligheter att sätta fingret i ett nytt pyssel. Hur som helst så hakade M och E på, så nu har vi bjudit in till Halloweenmiddag i november. Det ska bli jätteroligt! Igår var det dags för vår andra pysselonsdag och vi ägnade den till att förbereda för middagen. Här ovan kan du se vad jag ägnade mig åt efter att jag hade målat en ram till ett roligt projekt som maken varit ansvarig för. Månen hade jag hittat på Etsy. ”Old fashioned man in the moon.” Gillar verkligen den där stilen och bestämde mig för att klippa ut min måne ur wellpapp, måla vitt och sedan täcka med modpodge och ett skrynkligt silkespapper (det sista tipsade syrran om och det blev så mycket snyggare). Ansiktet målades av på frihand och jag höll på att få spunk! Det gick bara inte att skissa med blyerts, så det här blev till något slags exponeringsövning för mig.
Billigaste och lättaste vimpelspelen man kan göra fixar man av vanliga toarullar. I en pysslares hushåll slänges inga toarullar, det finns alltid något man kan göra av dem. Den här gången fick det bli en halloween-banderoll. (Lägg toarullen en stund i vatten. Den kommer att dela upp sig i två delar. Vik varje del på mitten, dra av så mycket vatten du kan och låt torka på diskbänken. Pressa eventuellt då den torkat.)
Syrran gjorde så fina mumieljuslyktor av vanliga glasburkar av modpodge och gasväv. De kommer att vara perfekta bordsdekorationer.
Dotterns spindelväv i grenklykor blev hur charmiga som helst! Hon gjorde flera stycken och de blev så fina mot en mörk bakgrund.
Denna gamla vaxduk åker fram varje gång det ska pysslas eller planteras om. Den har fått vara med om en massa roliga projekt och har även stått som skydd på golvet i Bredavik då vi ställt in blommor där för vinterförvaring. Jag har nog fyra olika gamla vaxdukar som är mina stöttepelare. Vet inte hur jag klarade mig utan i alla år. Nu tipsar jag iallafall vidare! (Alla mina har inte längre varit fräscha nog att ha på bordet på olika ställen, men är ju fortfarande fullt funktionsdugliga.)
Syrran bjöd på den godaste pumpachailatte jag druckit. Samma pumpasirap som jag hade fått, men nu med skummad mjölk och vispad grädde också. Det här är mindre te och mer fulländad dessert. Syrran har gjort en egen pumpasirap/pumpachaibas som består av pumpapuré, socker (sötning av valfritt slag) och chaikryddor. Det finns en del olika recept på nätet. Hon fryser sedan ner lagom portioner för att man ska kunna njuta av denna delikatess under hela vintern. Brygg riktigt starkt chaite (jag väljer alltid Yogis eller Pukkas eftersom jag inte dricker svart te, men det finns andra goda också), häll det över 2-3 msk pumpasirap och tillsätt varm, skummad mjölk och en klick vispad grädde. Där har du en bokstavlig höstkram om du behöver en! Eller bara vill ha något riktigt gott. Varsågod!
Rostade kastanjer, brännblåsor och evigheten.
Jag kan inte komma ihåg att mamma brukade göra eller hänga upp kransar, men både jag och flera av mina systrar är riktiga kransomaner. Det binds kransar som hängs på dörrar och väggar till påsk, under hösten och definitivt i juletid. Jag försöker ta reda på varför vi har kransar både här och där i olika sammanhang, men allt jag kommer fram till är att det har symboliserat olika saker i olika kulturer och tidseror. Makt, hopp, evigheten… Att kransar satts på huvuden och dörrar under tusentals år verkar iallafall vara konstaterat. De kransar som hängt hos mig har alltid varit till dekoration, så djupare mening än så har jag inte att bjuda på. Jag hindrades då jag var yngre av min perfektionism som då ledde till att jag lade ner innan det hade blivit något slutresultat att hänga upp. Jag vet, så löjligt, men jag väljer att klappa mig själv på axeln och tänker att det ju är bra att det inte är så längre. Jag har verkligen fått öva på att vara medvetet slarvig, hur konstigt det än låter. Jag har också stor förståelse för andra med perfektionistiska personligheter och gör vad jag kan för att peppa alla som behöver exakt rätt nyans av en färg, rätt storlek, rätt kombination, rätt avstånd eller rätt grej i olika situationer. Många gånger ställer dessa krav käppar i hjulen på en och det blir varken hackat eller malet. För mig var förut svaret på frågan ”är det bäst att hänga upp en okej krans eller att inte ha någon alls” att inte ha någon krans. Så sorgligt. Idag är svaret lika självklart att jag vill ha en krans om den än har lite fel och brister. Dessutom, verkligen inte oviktigt i sammanhanget, är det själva pysslandet som jag tycker är roligt.
Vi har alltid fri tillgång till tallkottar rätt utanför dörren, så sådana plockade jag redan för flera veckor sedan. Grannens kastanj är nedplockad och ger inte längre fri tillgång till gratis kransmaterial, men då vi var hos vår vän och hjälpte henne i trädgården fyllde maken sina fickor med de lite mindre kastanjer som hennes träd bjöd på. Jag måste tala om att en av mina största besvikelser någonsin var att äta rostade kastanjer i New York. Jag hade läst om sådana i böcker och tänkte att dessa delikatesser med allt omgivande mys måste vara det godaste på jorden. Det är det alltså inte, men minnet är ändå kärt. Ekollonen plockade jag på väg till bilmekanikern. 6.500 kr gick det kalaset på, men ekollonen var iallafall gratis. Efter en runda i ugnen (100° i ungefär en timme, kortare tid för ekollonen som annars spricker och gärna lite längre för kottarna) var allt redo för kransmonteringen.
Jag hade noll inspiration, så jag började med att gå in på Pinterest för första gången på eviga tider och sökte på ”fall wreaths”. Då fick jag bara upp en massa reklam för temu, Ellos och andra ställen. (Brukade det vara så?) Det fick bli en hederlig gammal googling istället, men inte heller det hjälpte mig. Då gick jag in på Instagram och scrollade och hittade någon som knipsade av sina kott-toppar för att skapa blommor. Det gillade jag, men kan tala om att det hade varit hjälpsamt med ett annat verktyg än makens slöa tång. Detta moment har jag därför gjort i några olika omgångar under de senaste veckorna. Jag glömde att fota stommen som jag hade köpt på Pingstis för 7 kr. Jag retade mig på att de tog så mycket för en tunn björkriskrans som var skev och dan och dessutom väldigt fult lindad med någon slags ståltråd med grön plast, men uppenbarligen störde jag mig inte mer än att jag betalade de där kronorna. Jag visste att kransen jag planerade skulle visa den underliggande stommen och ville därför inte använda halmstommen som jag redan hade. Jag tog bort den gröna plasten och virade på några rundor brun sytråd istället (egentligen tror jag att kransen hade hållit formen på egen hand). Efter det var det bara att dra fram den gamla trotjänaren varmlimspistolen och sätta igång. Det gick bra och jag kom ut på andra sidan med bara en lite större brännblåsa. Bra resultat, hahaha. Det blev lite obalanserat och på slutet såg jag att det inte skulle gå ihop, så jag rotade fram en gammal fantastisk spets som någon virkat med tunt bomullsgarn och väldigt liten virknål. Jag har aldrig hittat rätt användningsområde för den, men nu var det dags! Nu är vårt kök en riktig höstoas med ljusgrenens löv och dotterns gamla svalmobil i höstfärger. Väldigt höstmaximalistiskt och knappast någon Sköna Hem-dröm, men MIN dröm! Jag njuter i fulla drag. (Tanken var att kransen skulle sitta i hallen, men dörren är brun och ger inte riktigt kransen en rättvis chans att göra nytta.)
Min krans tog tre veckor att göra. Inte effektiv tid, men ändå. Ungefär lika många minuter säger syrran att det tog att göra den krans som nu hänger på hennes dörr. Helt makalöst fantastisk tycker jag! Hon har rensat bort kronbladen på solrosorna och bara stuckit in stjälkarna i kransen. Tror inte hon använde någon limpistol, men kan inte svära på det.
En liten räddningsaktion.
Det har inte blivit mycket loppis eller second hand den här sommaren, men jag köpte med mig en fantastisk kudde på Röda Korset då jag följde med dottern för ett tag sedan. Kuddvaret syddes på 50-talet någon gång gissar jag och med tanke på skicket själva kudden var i har den inte öppnats sedan den syddes igen. Jag glömde att fota hela processen, men jag kan ändå tala om vad jag gjorde. Jag lade kudden i en plastpåse i frysen i några veckor för att eventuella kryp skulle döden dö. Sedan var det dags att sprätta upp sömmen som hade stängt kuddvaret då, för många år sedan. Naturligtvis kan det vara så att jag har fel och att någon har tvättat kuddvaret med jämna mellanrum, men jag tror faktiskt inte det. Kudden var luddig av alla fjädrar som försökte ta sig ur, så jag puffade ur den så mycket jag kunde utomhus och använde sedan en textilroller för att göra mig av med allt som satt löst. Jag sprejade den också i några olika omgångar med min trogne följeslagare Yocoair.
Jag har lite gamla lakan i kraftig och fin bomull som jag använder till diverse projekt. Nu gjorde jag ett nytt överdrag till kudden och sydde igen det för att den ska hålla i många, långa år till. Längst upp i bild kan du se en av fjädrarna/dunet som hade blivit kvar. Det gamla överdraget (som nu är insytt) var fullt av liknande som mer eller mindre hade krupit ut ur tyget. Själva kuddvaret vände jag ut och in och drog med rollern över det också innan det tvättades i en tvättpåse med såptvättmedel i handtvättprogrammet (spinncykel 400). Efter att ha hängtorkat det blev det struket/pressat enligt fasters instruktioner för att broderierna skulle ”poppa”. Du får tro mitt ord när jag påstår att nalle och hans vänner fått ett riktigt lyft. Jag känner mig nöjd och är glad att kudden fått en chans att kanske till och med kunna leva vidare mot hundraårsdagen.
Räddningsaktion.
Gerda Bengtssons mönster som säljs via Haandarbejdets Fremme tillhör mina favoriter. Alla broderier med småttiga stygn gillar jag. Tja, kanske inte alla, men nog tycker jag generellt om dessa bättre. Jag broderar inte längre, eller kanske mer för tillfället. Den vackra duk jag fick till min trettioårsdag från Brodera Mera är ju ett pågående projekt som har hållit på i 25 år. När jag plockade upp det för att fortsätta häromsistens hade dock nålen försvunnit, så då fick pausen fortsätta. Däremot har jag något slags second hand-fixering vid vackra broderier, särskilt om de säljs för en spottstyver. Denna tavla hittade jag på Pingstis för några månader sedan för inga pengar alls. Broderiet var fint monterat, men på en kartong av dålig kvalitet som blivit helt brungul och som därmed missfärgat själva broderiet. När jag skulle montera isär ramen satt monteringstejpen stenhårt, men igår bestämde jag mig för att ta i med hårdhandskarna.
Här ser du både den missfärgade kartongen och tejpen som satt bättre än gorillalim. Jag har aldrig varit med om något liknande! Markus som hade fått broderiet 1979 uppskattade antagligen inte tavlan och så hamnade den på Pingstis. Nu blev jag alldeles svettig av att dra ur monteringsromberna/spikarna/knivarna och av att pilla tejp. Limmet satt som sagt stenhårt och blev kvar på själva tyget. Det kan nämnas att limmet fanns kvar också efter tvätt. Jag tänker att det ger sig vid nästa montering.
Här ser man missfärgningarna i duken rätt bra. Efter att ha tagit denna bild lät jag broderiet ligga i ljummet vatten med bikarbonat och citronsyra för att ljusa upp det gula och efter några timmar körde jag en runda i tvättmaskinens finprogram. Resultatet blev riktigt bra! (Och nej, jag tvättade det inte tillsammans med städtrasorna som hänger där bakom på bilden längst upp.) Nu funderar jag vidare på hur jag ska göra. Min vän som är inramningsproffs har rätt material och även om jag inte vill lägga tusentals kronor på en montering hos henne kanske jag kan få köpa en syrafri kartong att montera upp det pressade motivet på. Mina textila räddningsaktioner fortsätter.
Inspiration och själva utövandet.
Med ljuset kommer mer lust och mer ork, åtminstone för mig. Jag vill mer. Jag vill mest ut faktiskt, har en lång radda projekt jag behöver (mixad kompott av grad av viljor inblandade) ta mig an. MEN, det finns annat också. Jag vill inte städa, vill inte organisera, vill inte få ordning. Alltså, dessa aktiviteter är vanligtvis mycket inspirerande för mig, men nu vill jag göra. Faktiskt är det precis samma känsla jag hade då jag satte mitt årsord för 2024, HEMSLÖJD. Tyvärr blev det ett mellanår för mig och det blev inte alls lika mycket hemslöjdat som jag hade tänkt mig. Jag behöver ju inte hemslöjda som projekt, utan kan bara göra det. Sy, brodera, sticka. Vara i skapandets mjuka famn.
Detta skärmdumpade jag i början av 2024 och jag bestämde mig för att spara det i rensningen. Jag stickade också 2023. Tre koftor, om jag inte missminner mig, alla till lilla systerdottern och lilla Titti. Några sockor blev det också, i vanlig ordning. Men åtta vuxentröjor?! Helt enormt inspirerande. Jag har plockat fram min låda med stickgarner. Sa till min kompis att jag efter alla mina stora rensningsprojekt nu kommit fram till det lilla igen. Eller kommit tillbaka. Och då är det dags för fas två. För en hel del av det jag sparade behöver jag inte, kommer aldrig att använda och gillar inte ens.
Två stora plastlådor står och stirrar på mig. Vågar jag verkligen vara ärlig med vad som är rimligt att skapa med det som ligger i dem? Och kommer jag fortfarande att ha två lådor med stickgarner kvar i eftermiddag? Vi får väl se…
Att somna med snö i ögonen.
Jag känner hur jag lutar.
Min rygg böjer sig långsamt i takt med omgivningens utmaningar, men ännu har jag inte förlorat fotfästet.
Dagarna går fortare än jag önskar och jag får påminna mig om att inte rusa framåt eller leta mig bakåt.
Här och nu, nu är jag här.
Runt omkring mig pågår livet i alla dessa hem.
De som passerar mig lyfter sällan blicken, de drar sina varma plagg tätt runt glipor och frustar av något som kanske är en längtan bort.
Jag önskar att jag hade vågat väcka dem ur eländet de inbillar sig.
Kanske hysta en boll åt dem, blåsa lite snö åt deras håll.
Men min stund är snart ute, jag har inte långt kvar.
Och när dagen kommer då jag faller önskar jag att det sista jag upplever är snöflingor i mina ögon.
Blekingerosor från rökrumsbrunt till finrumsskick.
Jag har spanat efter ett särskilt broderi som min lillastesyster varit på jakt efter då jag varit på loppis och second hand de senaste månaderna. Det är sytt i blekingesöm med en modern twist och heter Blekingerosor om jag inte har helt fel. I lördags ville jag göra något roligt med äldsta dottern sista dagen innan hon skulle hem och då passade det extra roligt med en second hand-runda. Även hon visste att hennes moster önskade detta speciella broderi och blev väldigt nöjd när hon hittade det bland ett gäng tavlor på Pingstis för 35 kronor. Tre tior och en femma. Det fanns förvisso en anledning (eller flera) till att priset var lågt, men jag såg potential. Kul också att detta broderi såg dagens ljus under mottagarens födelseår.
Personen som monterade detta broderi hade inte gått i strykskola hos faster B. Hon hade nämligen gett IG till förberedelsen innan själva monterandet. Dessutom stank detta fynd av rök och såg ut som att det hade hängt (oskyddat) i ett rökrum. Det hade flera andra fläckar av varierande slag. Några gulaktiga fläckar som såg ut att komma från vätska och så lite flugskit som förväntat om textilier hänger uppe utan skydd.
Hela broderiet hade en gulbrun ton och i hörnen var det riktigt illa. När jag hade kommit så här långt undrade jag om det verkligen skulle kunna gå att göra något åt saken. Första steget var att sicksacka runt duken för att stoppa trådarna. Sedan var det dags att ta hand om stanken. Jag hällde en rejäl skvätt ättiksprit i en balja vatten och lät broderiet ligga där över natten. Jag glömde att fota resultatet, men kan säga att det såg ut som att en gammal människa med koncentrerad urin hade kissat i baljan morgonen efter. Vid det laget fick jag därför upp hoppet. Kanske skulle det gå att få ut tecknen efter röken ändå? Efter detta bad blev det ett nytt bad, denna gång i balja vatten med bikarbonat och citronsyra. Efter en dag såg vattnet ut som att den gamla människan hade vätskat upp lite, så jag tog ännu en omgång med bikarbonat/ättiksyrebad och höll tummarna.
Så här långt hade vi kommit efter bad nummer tre. Visst är denna process fascinerande?!
Efter de tre baden, en genomsprejning med Yokoair (”äter” dålig lukt) och en omgång i 40° maskintvätt (OBS! Låga centrifugeringsvarv för att inte ge veck som inte går att få bort) och hängtorkning såg broderiet ut såhär. Det är svårt att visa de mörka kanterna som fortfarande fanns kvar som skuggor. Jag hade kunnat nöja mig, men vid det här laget var jag ute efter att få det bästa tänkbara resultatet. Jag blötte ner broderiet ordentligt, tog mitt trogna galltvål och gnodde in det ordentligt över alla ”skuggor”, spåren efter röken. Efter det fick detta mästerverk gå ännu en omgång i tvättmaskinen i 40° (centrifugeringsvarv 400).
Efter den sista behandlingen kände jag mig äntligen nöjd. Nu var det dags att försöka ge dessa blomster de bästa förutsättningarna för att visa sin skönhet. Ett broderi ska pressas på ett särskilt sätt för att det ska bli slätt. Först lägger man något tjockt på strykbrädan, som en filt eller täcke i några lager. Placera ett lakan på filten och placera broderiet upp och ner på lakanet. Nu har du stöd underifrån av strykbrädan och ett fluffigt lager så broderiet kan ”poppa”. Lägg ev. ännu en handduk eller liknande över broderiet och stryk med ånga. Tips från faster är att börja med broderiet genomblött. Det behövde jag inte göra den här gången, utan strök medan det fortfarande var fuktigt efter tvätten. Nu ska broderiet monteras på en ny platta eftersom den andra stinker rökrum, men annars är jag färdig. Tack ES för detta vackra broderi, tack till syrran som fick in mig på textilvårdsspåret och tack till faster B som lärde mig stryka ordentligt.