Den senaste tiden har jag tänkt (orimligt) mycket på mina upplevelser av vad som är sant och det i mitt liv som bygger på antaganden som kanske inte stämmer. Inte ”säg, vad är sanning”, utan mer vad jag har för föreställningar om sådant som tillhör min historia och mitt dagliga liv som har utrymme att tas itu med för att funka bättre för mig. Både teoretiskt och praktiskt. Anders Hansen in all his glory har sin bild på hjärnan och människors mentala liv. Allt är helt säkert inte sant, men mycket stämmer och förklarar ett och annat som utmanar människors hälsa. Både fysisk, mental och andlig sådan. Att hans förklaringsmodeller i somliga fall bygger på hypoteser och antaganden som kanske inte är sanna är okej. Förklaringsmodellerna funkar iallafall. Jag tänker bland annat på minnen och vad han skrev gällande det i Hjärnans akilleshälar. Hur ett minne omformas varje gång man plockar fram det och att det efter många framplockanden kanske inte är med sanningen överensstämmande. Eller, att när två personer berättar om samma situation och berättelserna skaver mot varandra betyder det inte att den ena nödvändigtvis har fel eller ljuger, utan att tolkningar av verkligheten ser olika ut beroende på vem man är, hur man blir bemött och vad man absorberar av en händelse. Att man har löst något på ett visst sätt en dag kan också ha en massa olika orsaker. Ibland har något bara blivit så utan någon som helst eftertanke.
Pga död i storfamiljen rensas det nu friskt på somliga håll. Delar av det utrensade har redan hamnat hos oss, men det är möjligt att det finns något annat som också kan hamna här. Maken önskar att det blir så. Egentligen jag också, men jag sa först nej pga vårt lilla hus. ”Det gaur ente”, som man säger här i Karlskrona. När han nu var iväg för att hjälpa sin mamma började jag fundera vidare på mitt nej och utmanade mina egna föreställningar. Det kanske visst skulle gå? Bara för att vi möblerade på ett visst sätt 2017 betyder inte det att det behöver fortsätta att se ut så. Mina tankar ledde vidare till en riktig omstrukturering. En lösning av förvaring som har varit dålig redan från början fick en lösning som nu funkar mycket bättre. Du vet den där evighetsrensningen som jag hållit på med i flera år vid det här laget kunde fortsätta efter att ha legat nere över sommaren. Jag vet att det låter omöjligt att rensa så här mycket fast varken jag eller maken är hoarders, men det är det inte. Och det finns en hel del kvar att göra. Jobbet jag gjorde i veckan är dock slutfört. Jag har en bättre lösning för känsliga säsongsprylar som inte kan stå ute i ladan pga fukt, jag har hittat en bra plats för färg som inte kan stå i frysgrader och det finns nu plats för det som maken gärna vill ska flytta hit. Vårt allrum på övervåningen har blivit ett musikrum, äntligen! Spelen och en del leksaker till besökande barn som såg så stökiga ut i just allrummet står prydligt bakom den vikvägg jag använder i samband med mina samtal. Perfekt! Jag har plockat ner lampor med lysrör som passar bättre i snickeriet än i mitt arbetsrum och jag har testsuttit soffan med den nya placeringen. Rullbordet får jag fundera vidare på, kanske hamnar det hos vår dotter som gärna tar över det om det blir så att det inte får vara kvar. Det är nyttigt att omförhandla. Det är viktigt att omförhandla. Det kan såklart bli sämre, eller bara inte bättre, men det kan också bli jättebra. Oavsett om omförhandlingen sker i huvudet eller i möbleringen i allrummet.
