… än får du gå med strumpor och skor!

Inga blåsippor står att finna i skogarna än, men helgen har bjudit på underbart vårväder. Med solen börjar det surra i bikuporna och man ser mängder av tecken på liv! Utan moln blir stjärnhimlen intensiv och nätterna kalla.

Det är lätt att glömma att det är långt kvar tills det blir tryggt för alla frusna växter som behöver lite mer daltande. Detta har gjort att det kändes okej att sonens sockor har tagit orimligt lång tid att sticka färdiga. Nog ser de ut att räcka upp till låren för de flesta, men det är bara storlek 45. Den här modellen ser alltid lite märklig ut när det saknas en tillhörande fot. De sitter dock som en smäck! Den värsta modell jag vet är den där snurrstickade modellen utan häl, de sitter väldigt oskönt.

Varje gång jag stickar med stickor 2,5 lovar jag mig själv att inte göra det igen eftersom det går så långsamt. Fruktlöst löfte, jag vet att jag kommer att bryta det. Dessutom behöver jag öva på tålamod och detta är ett bra sätt. Sedan jag började jobba bort de garner jag faktiskt har här hemma har det blivit några olika projekt. Jag hade bl.a. tre gånger två Fabel-nystan i olika färger som ”ungarna” fick välja mellan (alltså, vad kallar man sina vuxna barn?) och sonens i orange blev färdiga först. De här kan väl göra vem som helst glad? Ja, om man inte ogillar orange i allmänhet eller tycker att sådana här självrandande garner är det fulaste som finns.

När jag ändå hade farten uppe tänkte jag passa på att sticka ett par till lilla L också. Jag har till hennes också valt en modell som har chansen att sitta bra på den lilla knubbiga foten. Den stickas i enkelresår hela vägen (utom under foten, så klart). För övrigt lägger jag alltid upp strumpor på ett halvt nummer större stickor för att de inte ska stasa då de är färdiga. Jag stickar rätt hårt och det är annars lätt hänt.

Detta är en av mina favoritfärger! Teal på engelska. Det borde heta kricka, fågeln som färgen fått namn efter, men inte säger folk ”min favoritfärg är kricka”?! Blågrönt, grönblått? Inte turkost tycker jag, det är för mycket grönt i.

Även om jag har ägnat delar av helgen åt att läsa, lyssna, bingea Ally McBeal och sticka har jag också njutit av vårvärmen. Lådorna i trädgårdslandet är eftersatta, jag orkade inte rensa ut ogräset innan vintern som jag borde ha gjort. Det innebär mer jobb nu så klart och det visste jag. Kvickroten är värst, men det finns också våtarv så det räcker och blir över. Jaja, nu blev det så. På andra ställen kan jag njuta desto mer. Bästa snödroppsbestånden växer i häcken mellan oss och grannarna. De har verkligen börjat ta för sig sedan jag rensade upp ordentligt där för ett par år sedan.

Påskliljorna är på gång! Jag satte lökar runt ett av päronträden första hösten här. Den fina cirkeln är numera bara en halvcirkel, det växer bara på den södra sidan av trädet. Mängderna av krokus jag satte för några år sedan runt det andra päronträdet verkar inte trivas alls, eller så är de bara sega. Sötnosarna längst uppe i inlägget är nämligen de enda som kommit upp hittills. Runt Ingrid Marie-trädet växer fritillaria så det stänker, men det är för tidigt för dem än.

Utanför vårt sovrumsfönster har vi varje år underhållning av skator. Nu har de tre bon att välja på, kanske väljer de ändå att bygga nytt. Vi får se hur det blir. Jag har ännu inte lagt märke till någon byggaktivitet, men det närmar sig. Våren är här och jag njuter.