vår – monnah

Mina favoritblommor!

6 maj, 2026 6 kommentarer

Säg det inte till någon av mina andra plantor, men just nu är tulpanerna mina favoriter. Jag tänker på härliga tulpanhav som jag haft här (lilla Amsterdam och lilla Rotterdam), tulpanfestivalen i Thanksgiving Point, tulpaner i diverse parker och min första tulpanrabatt i Snättringe som jag jobbade så otroligt hårt för och som rådjuren smaskade upp i en sittning en natt. Det är svårt att välja en favoritblomma och det är det inte heller någon som kräver att jag ska göra, men nog ligger tulpanerna på min topp fem-lista. Det är något med dem som gör mig extra glad.

I måndags morgon tog jag en promenad i trädgården (såklart) och plockade med mig en ljuvlig bukett in. Den har nu stått i vardagsrummet och blommat ut i all sin prakt. Ute i lilla Amsterdam växer de återkommande tulpanerna bättre än någonsin. Jag hade satt ett gäng Lidl-lökar i en låda som skulle vara specifikt till buketter, men en kanin (kan inte tänka mig annat djur) hade tagit sig in genom den skeva trädgårdslandsdörren och festat loss vid tillfälle. Det såg ut som att det inte skulle bli något med min bukettplantering just då, men det blev faktiskt många fler som kom upp än jag i mitt katastroftänkande trodde. Som jag skrev till mina syskon i vår chatt: ”Jag måste sluta vara så pessimistisk! Tulpanerna är finare än någonsin – har kommit upp sådana som inte synts till på flera år.”

Jag ska plocka med mig några till svärmor och åka förbi när jag ska till kören imorgon och kanske kan mammas väninna får några också. Själv ska jag fortsätta njuta av min glada bukett och kanske unna mig en till i andra toner. Ingen anledning att hänga läpp, alltså. Carry on!

Ditten och Datten

Finfin helg på fem minuter.

5 maj, 2026 10 kommentarer

I fredags kväll åkte vi upp till Stockholm och vid 22.30 i söndags kväll var vi hemma igen. Det var en riktig snabbtur, men vi hann med massor ändå.

Lördagen skulle bli rena högsommardagen, så maken hade frågat dotter och svärson om vi inte kunde ta en runda till ”Hurtigs backe” (vårtradition under alla år vi bodde i Stockholm) och hans gamla hoods runt Knivsta. Vår son var fortfarande sängliggande efter en riktigt rejäl virussmocka, men vi andra åkte genom vackert grönskande Stockholmsomgivningar för att ta oss norr om stan. (Att köra på E4:an är allt annat än vackert, men det är något hemtrevligt med det ändå efter alla våra år i de trakterna.) Det fanns en risk att backsipporna som vi var ute efter inte skulle blomma än, men det visade sig att dessa farhågor var ogrundade. Hela backen var full av de vackra skönheterna. Vi satt och njöt i det vackra vädret och lilla Titti fick lära sig om fridlysta blommor. Hon har en förkärlek till blåa blommor och skulle om och om igen fråga om hon fick plocka dem. Nej till blåsippor och backsippor, men ja till vitsippor. Vi får väl se om det satte sig. Efter medhavd matsäck (som inkluderade sprutgrädde – ljuva minnen från Orem-dagarna) letade vi upp makens mormors föräldrahem för att sedan åka vidare mot Knivsta där maken växte upp.

I Knivsta står den gamla orgelfabriken kvar. Företaget har en spännande historia och många av Sveriges kyrkor har en orgel byggd av Åkerman och Lund, bl a Fredrikskyrkan. Fabriken här i Knivsta är inte igång längre som synes (OSB i fönstren är en tydlig indikator), men vad jag vet har man lyckats säkra upp företaget som var i fara pga miljonskulder för några år sedan. Valloxvägen var ganska lik sig själv, men annars hade jag aldrig känt igen mig i Knivsta om jag kom dit utan guidning. Jag var inte där så många gånger eftersom svärmor och hennes man flyttade in till Stockholm ganska snart efter att jag hade träffat maken. Det är en kommun som uppenbarligen har utvecklats massor de senaste 30 åren. Det var kul hur som helst att höra min man berätta om roliga anekdoter från sin barndom.

Lilla familjen behövde åka hem för att förbereda inför söndagens stora begivenhet, men vi andra åkte vidare till en grillplats i Tegelhagen (Sollentuna) där vi skulle överraskningsfira min systerson. Så roligt att detta firande sammanföll med våra timmar i stan! Jag älskar att hänga med ungdomar, att prata med dem och känna hur mina övertygelser kanske blir lite mjukare i kanterna. Dessa ungdomar är duktiga och drivna vuxna, men ungdomar jämfört med mig, haha. Vi spelade kubb och krocket, imponerades av vighet och fick äta en födelsedagsbuffé värdig kungligheter. Systersonens fru äter inte heller mjöl och hon bakar så gott som jag då också kan njuta av. Mums!

På väg till bilen gick vi förbi tre fullkomligt orädda rådjur. De som frekventerar våra rabatter brukar åtminstone skutta iväg om de får syn på oss, men dessa fortsatte bara med sitt ätande efter att ha glott lite ointresserat på oss.

Vi begravde oss i häggen mitt över rådjuren och blev berusade av dess intensiva doft. ”Mellan hägg och syren” – är inte detta en av de vackraste tiderna här i Sverige så säg? Jag blev nästan vimmelkantig, men kunde inte låta bli att fortsätta lukta. Vi har ingen hägg på tomten och ingen forsythia heller. Det känns ändå som att dessa tillhör basutbudet för vårträdgården. Kanske blir det plats för sådana framöver? När vi kom hem var det dags att packa bilen full av grejer från dotterns förråd för att förbereda inför flytten och få lite överblick. Det är ju onödigt att flytta med sig grejer som man inte behöver eller har nytta av. Detta skötte maken och svärsonen medan jag dansade med Lillasyster och dottern fixade en massa inför…

… Lillasysters namngivning och välsignelse som gick av stapeln dagen efter. Lägenheten fylldes av folk – en av de sista festligheterna innan flytten. Är så glad i det här gänget och är tacksam över att snart få ha dem nästgårds. (Jag vet, jag är tjatig. Sorry.) Vi var sist ut från festen och gav oss sedan iväg från Vega för sista gången på ett tag. Vi kommer såklart fortsätta åka upp till Stockholm även fortsättningsvis eftersom vår son bor kvar och min syrra fortfarande bor i Nynäshamn. Vi delade upp körningen som var osedvanligt vacker i solnedgång och grönska. När vi rullande in på gården vid 22.30-snåret kändes det som att vi varit borta i en vecka trots att det bara var ett par dagar och jag nästan sprang in för att titta till mina små plantor. Ja, jag är en riktig planttants-hönsmamma. Lyckligtvis hade alla mina små kycklingar överlevt och den här veckan kommer det att bli väldigt intensivt arbete i trädgårdslandet. Men det är en annan historia.

Ditten och Datten

Valborgshav och Arnöfjärdsglimtar.

1 maj, 2026 12 kommentarer

Igår var det mina föräldrars femtiosjuåriga bröllopsdag. Den visade sig bli den vackraste dagen i mannaminne! Solen sken och uppe i Rödeby där vi sedvanligt uppehöll oss kunde man mäta upp 22°C. Sådana temperaturer kom vi inte upp i här ute på Sturkö, men nog fick vi en härlig dag här också.

Efter några jobbsamtal hastade jag ut i trädgårdslandet för att få i lök (schalotten, silver, potatis, röd och gul) och potatis (Amandine). Skönt med några timmars röjande! Detta är skämshörnet/skräphögen/skrotupplaget eller vad jag nu kallar det dagen till ära. Det är nu inte så hemskt som det låter, men jag har bestämt att det inte ska vara hemskt över huvud taget. Det är längs denna del av viltstängslet som luktärterna ska stå i år. Jag flyttar runt luktisarna lite längs insidan på viltstängslet och ser inte riktigt någon skillnad på resultatet, men tror att det är bra för dem att inte hela tiden växa på samma ställe. Projektet här i år blir (kanske) att mosa ner ”gräset” helt (är så mycket kvickrot som sprider sig in i lådorna, vi vill bli av med det) och lägga markduk och bark. Får se! Det är också väldigt fint då det är nyklippt här.

Framåt kvällningen var det dags att åka till Rödeby för att sedvanligt tillbringa Valborg tillsammans med brorsans familj. Igår var vi bara en liten skara på elva personer. Vi fnissade lite åt att alla har så olika syn på vad som är få och många, men för oss är elva typ inga. Vi som var där hade det väldigt trevligt tillsammans. Temperaturen var magiskt skön då solen sken för fulla muggar medan vi satt i lite halvskugga från träden där på vitsippsön. Jag älskar platsen vid vindskyddet.

Brorsan och maken drog igång grill och liten minibrasa i eldstaden medan jag tog en runda på detta magiska ställe.

Trots grillångorna slog vitsippornas mjuka, örtiga doft igenom. Hela platsen vibrerade av lågmäld skönhet, de små stjärnorna dansade och vände sig mot solen med hela sina väsen medan barnen lekte runt vattnet med hjärtans lust. Tänk att naturen kan vara så här galet vacker?!

Brorsans familj har en gammal kvarn på sin tomt. Min bror har en minst sagt irriterad syn på Länsstyrelsen. Det är en myndighet som våra skattepengar förser med (ganska) mycket pengar som sannerligen inte alltid används vist. För ganska många år sedan tog Länsstyrelsen ett beslut att fördämningarna i den gamla kvarnen skulle bort. (Detta är ett projekt som pågår över hela Sverige. Tusentals små kraftverk ska byggas bort för att återställa naturen.) Efter ett års utredning kunde det konstateras att det inte gick att genomföra detta rivande på grund av det sätt kommunens vatten- och avloppsnät går. Den nya tjänstemannen som hörde av sig visste ingenting om denna utredning och lät hälsa brorsan att ”ibland är det bra att börja om på nytt”. Suck. Nu ska de alltså påbörja en ny utredning som med all sannolikhet kommer att fastslå att kommunens vatten- och avloppsnät fortfarande går på samma ställe.

På väg hem skulle maken plocka upp en bikupa på Tjurkö som dött under vintern. Jag valde att hoppa av vid skolan för att ta en härlig promenad hem längs Kyrkvägen. Egentligen är detta en väg som inte är särskilt härlig även om den bjuder på vackra vyer. Det hade varit toppen med en cykel- och gångväg här, inte minst så fort som turisterna börjar dyka upp. Jag gissar att det blir för dyrt och krångligt att genomföra ett sådant projekt, men fortsätter hoppas. Här blev jag ”omkullkörd” av en bil helt utan hänsynstagande då jag var cyklande hemtjänst på åttiotalet. Förvisso byts skyltarna ut från 70 till 50 under sommarlovet, men jag kan säga att det inte ger några garantier för hur bilisterna beter sig gentemot gående och cyklande medtrafikanter. Jag behövde dock inte bekymra mig om detta eftersom jag knappt mötte en enda bil på väg hem. Jag lyssnade på Anders Hansens nya bok Hjärnans akilleshälar då jag fått 14 gratis dagars lyssning av min kusin. Egentligen har jag inte fått så mycket ny information då jag läst ganska mycket om detta ämne (bl a Lisa Feldman Barretts forskning och hennes bok ”How emotions are made”), men jag gillar Anders Hansens pedagogiska förklaringar och hans ingång är lite annorlunda. Jag tror det är en bok som kommer att bli lika populär som hans tidigare böcker. Det är information som vi mår bra av att veta och kanske kan det leda en och annan till att göra bättre livsval för sig själv. Sådär, det blev lite gott och blandat. Hoppas att du som läser här får en fin ingång på härliga maj! Tänk, va?! Glöm inte att stanna upp då och då och njut av allt vackert som naturen bjuder på nu – alldeles gratis.

Planttant

Vak upp, den nya dagen gryr!

8 april, 2026 10 kommentarer

Karin Boye skrev ”bryt upp”, men jag vaknade utan den minsta lust att bryta upp. Däremot kände jag att ”oändligt är vårt stora äventyr”! Kolla bara hur den föränderliga julrosen lever livet… Jag är rejält förkyld och skulle ha makens systerson på matlagningskurs, men bad honom att flytta den tills på fredag. Härligt att jag hann sjunga på vår ”galaktiska premiär” med kören i söndags innan viruset slog till. (Kyrkoherden presenterade vår internationella premiär av Our Wildest Imagining som en galaktisk sådan, jag funderade om han han lider av samma megalomani som Trump. Fast å andra sidan var det väldigt officiellt, se bara här!) Ibland är det väldigt skönt att jobba hemifrån, särskilt med tanke på att det är andra personer inblandade som slipper ”lida” om jag bara inte vill smitta någon annan.

Jag hade varit ute och fixat i trädgården hela eftermiddagen, sedan var det skönt att landa i soffan med Lillasysters sockor. Stackars liten, jag har inte stickat ett enda plagg till henne än fast hon är över två månader gammal. Nu gör jag ett par sockor som kommer att passa lagom till hösten. Jag vet att hon får låna Lilla Tittis alla plagg, men det känns viktigt att hon också får egna grejer. Jag satt och stickade framför Love on the Spectrums sista avsnitt på säsong fyra. Milda makter vad jag lipade. Kanske för att jag var lite risig, men mest bara för att det var så underbara deltagare med otroligt mycket kärlek. Älskar det där programmet. Har en lång lista på filmer och serier som andra rekommenderat, men det blir så sällan av att jag tittar på något. När jag stickar känns dock en serie som ett perfekt sällskap.

De första fröerna har nu åkt i lådorna i trädgårdslandet. Jag och maken fortsätter att förbereda för resten av det som ska sättas. Så mycket lättare det är i år än förra året då jag hade låtit bli att göra höstjobbet ordentligt 2024. Även om jag vet att goda förberedelser nästan alltid leder till lättare arbetsbörda och bättre hållbart resultat är det lätt att glömma i stunden då man bara vill komma undan så snabbt som möjligt. Dessutom var jag sååå trött på trädgårdsarbete den där hösten. Jaja. Påsken kom tidigt och det syns inte minst i krukan vid entrén. Den första påskliljan slog ut först igår! Penséerna fick maken i födelsedagspresent för några veckor sedan. Jag satte ner dem i krukan rätt omgående, men de har fortfarande inte riktigt kommit igång. Det har möjligtvis att göra med att det både är kallt och att de står på norrsidan.

Jag fortsätter jobba på många fronter. Kolla här hur min fasters fänrikshjärtan har spridit sig. Helt enormt! Jag fick en klump som sattes här hösten 2024, men först nu har de tagit sig riktigt rejält. Jag ser fram emot blomningen. Jag har inte hittat något som riktigt har trivts här, så jag är jätteglad. Uppe i bakkant står höstaster från en annan faster. Älskar att jag har familjemedlemmar representerade lite överallt i trädgården.

Hus och Hem

Verandan har vaknat.

7 april, 2026 12 kommentarer

Varje höst är det samma sak. Verandan blir till något slags kombination av lagerlokal och kylskåp. Vi använder inte längre den vägen in i köket, men utrymmet utnyttjas precis lika mycket som det gör under sommarhalvåret. Den ser bara inte lika trevlig ut. Det får vara så, jag tar tacksamt emot varje extra kvadratmeter som erbjuds i vårt lilla hem. I år var jag lite senare på bollen än vanligt på att vårstäda, men visst har det varit ovanligt kallt och ruggigt? Eftersom verandan är oisolerad, även under golvet, så fluktuerar temperaturerna mycket. Skiner solen får vi ett eget litet paradis där inne på våren även om det är kallt ute, men blåser det och är kallt så känns det inte som att fönstren och brädorna skyddar särskilt mycket.

I förra veckan var det iallafall dags att hälla såpa i fotbaljan tillsammans med kallt vatten och börja skura. Jag jobbar flödigt med både såpvatten och ”avtorkningsvatten” eftersom det rinner rätt igenom. På övervåningen funkar inte detta förhållningssätt. Visserligen ger såpan färg till vattnet, men jag kan säga att det var rätt skitigt.

Jag tog inget förefoto. Detta var ”emellan”, så då kan du kanske tänka dig hur det såg ut här inne. Jag fick bara feeling och kände att det var viktigare att få golvet skurat än att sortera färdigt, så då åkte allt upp på sittbänkarna med förvaring. Bästa projektet! Hade jag varit ansvarig idag hade jag sett till att det fanns intag längst nere för hälarna för att kunna sitta lite mer bekvämt. MEN, det ger också mer förvaringsyta såhär, så jag är mycket nöjd. I den dolda förvaringen har vi grillkol, krukor, sittdynor, makens bikläder och lite annat smått och gott som inte används på daglig basis. Precis som de flesta andra jag känner brottas jag med hur saker bäst ska förvaras. Maken vill ha sådant som används mer sällan i ladan vilket jag håller med om är trevligt överlag, men jag vill inte heller behöva springa till ladan flera gånger i veckan för sådant som används mer ofta. För det mesta känner jag mig som en minimalist som allt för lätt får känslor för grejer som jag förknippar med personer eller traditioner. En maximalistisk minimalist kanske, haha?

Finns det något som klår ett såpskurat golv som får torka i en solvarm veranda med öppen dörr? Alltså, vilken känsla! Doften och den mjuka känslan som plankorna bjuder på innan gruset genast börjar följa med in igen…

Vårduken ligger på fars bord och vi kan äta lunch här ute i någon dag till. Snart övergår detta till miniväxthus igen. Tomater och pelargoner står uppe i syrummet nu, men ska i vanlig ordning flytta ner hit för att vänja sig vid utelivet. Det är härligt med ett levande hem som ändrar karaktär i takt med årstidernas föränderlighet. Just nu njuter jag av det rena och avskalade i detta lilla smycke till utbyggnad. Förvaringen städades ut innan jag tog detta kort, men jag tänkte att det fanns utrymme för en hårdare rensning. Du vet hur jag är, jag gillar att rensa och organisera då och då och återkommer med all säkerhet till dessa bänkar en annan dag. Idag ska jag bara sitta på dem i pauserna. Gott så.

Ditten och Datten

Välkommen april!

1 april, 2026 18 kommentarer

Jag har inte ett enda aprilskämt att dra till med, utan fröjdas istället åt mina fantastiska tulpaner. De får stå i verandan över natten eftersom kylan ger dem ett längre liv. Jag vet att jag kommer att kunna plocka in åtminstone en bukett vad det lider av mina egna tulpaner, men dessa köpte jag via ”Too good to go”-appen. Hoppas att de står över påsken, eller åtminstone i några dagar. Idag ska det städas och grävas och rensas och bäddas och ikväll kommer yngsta dottern och hennes man för att stanna i några dagar. Mysigt! Verandagolvet ska såpskuras och solen ska njutas av. Jag ska även ta mig till kyrkogården och göra lite påskfint på gravarna. Sedan tar jag påsksemester! Vi ses här när vi ses. Hoppas att du får fina dagar tills dess.

Hus och Hem

Imorgon är en annan dag.

27 mars, 2026 14 kommentarer

Solen smyger inte längre in i vårt hem. Den rinner in genom buckliga rutor och vackrast blir det då den hittar vägen genom de röda små dekorationsrutorna i verandan. Allt känns varmt och hoppfullt. Verandan är inte längre genomkyld och det är dags att städa ur den. Samla ihop skräp och sortera ut och bort sådant som bara blivit stående där. Ölburkarna har nått bäst före-datum för länge sedan eftersom vi inte dricker ölen, utan använder den till snigelfällor. Är sniglar känsliga för gammalt öl? Det tror jag inte, jag tror de är precis lika glupska om de möter det äckliga, gammalt-gubbkissfärgade bubblet. Påsen med trasigt porslin och obrukbar elektronik har hamnat här på väg till miljöstationen. Jordpåsen med gammal såjord som torkat så mycket att den inte kan ta till sig vatten behöver väckas och under lilla svarta bordet står sådant som borde ha stått frostfritt under vintern. Jaja. Man kan inte vinna alla slag. Det ingår i livets spelregler. Vi har fortfarande en hel del lök kvar efter förra årets skörd, så den får flytta ner i nedersta lådan i kylen nu. Mössen har smaskat av fågelfröerna, men de verkar inte ha byggt bo här i år som de gör ibland. Efter den där gången då jag satte foten rakt ner i musboet som hade byggts i min gummistövel under vintern är jag mycket uppmärksam. Tänker lite som jag hade gjort om det hade funnits skorpioner i verandan. Våren är en märklig tid. Mångas favorit. Jag blir alltid lite vemodig innan allt drar igång. Vet inte vad det är, men kanske är det krocken med all längtan som blir så tydlig i ljuset, det där ljuset som solglasögonen inte riktigt heller kan hantera. Jag tar ändå tacksamt emot, matar på med nya uppgifter och försöker känna acceptans för att det som blir gjort blir gjort. Och imorgon är en annan dag.

Ditten och Datten

Trädgårdssäsongen igång.

22 mars, 2026 6 kommentarer

Igår fick vi möjligheten att fira syrran och maken med en fantastiskt Klackamåladag. Det är som att våren alltid bestämmer sig för att leverera årets bästa dag. Jag inser att det låter märkligt att det skulle vara så. Det kanske är känslan av att hänga med personer som jag gillar, att vi jobbar hårt tillsammans och äter gott som ger solen lite extra stuns? Igår samlades alla fyra syskon som bor i närheten och de i våra familjer som kunde komma, så det var fullt av liv och rörelse på gården.

Brorsan och brorsonen åkte ut för att hämta stockarna som skulle klyvas. Det är nu veden ska torka för att sedan värma slott och stuga till nästa vinter.

Vedklyvning är ett tungt jobb, men roligt. Efter en dag här vaknar man med träningsvärk på ställen man inte visste fanns, eller inte hade varit medveten om sedan förra våren. Det är precis som att hänga i köket – det är här det händer! Kul att prata med alla som är med.

Barnen som var med hängde med svägerskan ut i skogen för att hänga vid något slags koja. Jag tog mig inte tid att följa med, men de verkade glada.

En viktig grej de här dagarna är naturligtvis att äta gott, både mat och tårta. Igår bjöds det på klassikern korv med eller utan bröd, ketchup, senap, rostlök och räksallad, samt chips. Jag vet att denna måltid kanske inte uppfyller något slags näringscirkelskrav, men gott var det iallafall. När alla var mat-mätta och bara efterrättsmagen hade plats fick vi byta fokus.

Svågern hade fixat läsk på glasflaska (City Gross) och en väldigt vacker prinsesstårta med både blommor och kottar. Det verkar som att någon på Gylles har gått fortsättningskurs gällande dekorationer, för de var både uppfinningsrika och fina. Jag hade bakat en mazarinkaka, syrran napoleonhattar och så fanns det både kexchoklad och bananer i fars Klackamåla-anda. (Det var bara nyponsoppan som saknades, haha.)

Efter maten började barnen hjälpa till att räfsa fjolårsgräs och kreativa som de är började de bygga en ny koja. Efter en stund kunde brorsonen bära detta hus som vore han själva Skalman. Det bestämdes dock att huset skulle göras större och fick så småningom formen av en höborg. Vi får väl se om den står kvar nästa gång någon kommer dit.

Det har gallrats i björkplanteringen, men det märktes knappt. Jag försökte att gå en bit ifrån, som här, men jag kunde verkligen inte se skillnad. Gissar att jag helt enkelt inte har betraktat den här vyn lika noggrant som jag trodde.

Så småningom droppade en familj efter den andra av. Maken och jag fixade den sista klyvningen och var hemma till 18.30-tiden. Då var vi båda så trötta att vi nog hade kunnat gå och lägga oss på en gång. En tände en brasa i kakelugnen då vi var lite solruggiga efter den långa dagen ute och en annan bakade en chokladfudgetårta till gästerna som kommer för att fira födelsedag idag. Härlig dag, alltså! Nu känner jag att det kommer att vara roligt att jobba ute i trädgården igen och jag ser fram emot att fortsätta hålla kroppsarbetsmusklerna igång.

Ditten och Datten

I väntans tider.

20 mars, 2026 10 kommentarer

Promenaderna börjar kännas mer livgivande för varje dag. Hälsporren är ett minne blott, att få gå på fötter som inte gör ont är UNDERBART! Jag njuter verkligen och försöker komma ihåg att vara tacksam varje gång jag tar en runda. Senast tänkte jag faktiskt på detta igår kväll då jag var på väg till bilen efter kören. Det räknas inte som en promenad att gå över torget bort till biblioteket, men för bara ett halvår sedan var dessa steg fyllda av smärta och jag fick uppbåda enormt mycket energi för att klara det. Att gå en runda i butiken för att bara köpa lite mjölk gjorde jätteont. Jag tog inte en enda långpromenad med syskonen i Bredavik på hela sommaren. Nu går jag utan smärta igen och hoppas att det får fortsätta så foreverandever.

Runt omkring oss väntar skönhetsexplosioner som är väl dolda bakom förmultnande löv och ospruckna knoppar. Skönheten finns där såklart redan, men både färger och former är mer dämpade och försiktiga. Det enda som inte är det minsta försiktigt är fågelsången. Det kvittras och flirtas och sjungs i högan sky. Den där skira, vackra, glädjefyllda våren ska nog komma till oss i år också.

Jag tycker att det fortfarande är för kallt för att det ska vara roligt att pyssla i trädgården. Att promenera funkar dock perfekt. Det är fortfarande mösstemperaturer, men nu i helgen kommer det att skifta. Perfekt, för då ska vi fira syrrans födelsedag i Klackamåla. Det är som att våren alltid siktar in sig på att imponera just den lördag vi brukar samlas där, så också i år. Innan dess ska jag ha veckans sista jobbsamtal, städa och förbereda för att det också kommer gäster hit för att fira makens födelsedag i helgen. Heja mars! Inget är som väntans tider och nu kommer snart själva levererandet. Trevlig helg!

Planttant

Pelargonväckning.

18 mars, 2026 10 kommentarer

Hej och hå. Varje år är det samma sak. Jag är nästan rädd för att gå in i Bredaviksköket för att hämta hem pelargonerna då det kan vänta både det ena och det andra gällande mina kära krukväxter. Ruttna rötter, uttorkade rötter, resterna efter musfester och fjärilslarvsfester… Som min kompis sa, ibland kommer frågan ”Varför håller jag ens på??!!” i första rummet. I år slapp jag hämta hem alla krukorna, det gjorde maken då han hjälpt brorsan att ta hand om häcken. Snacka om kärleksgärning. Då de stått och väntat på sin spabehandling tillräckligt länge var det dags för mig att hämta in jord (jaja, jag använder köpejord) och ladda upp sopsäcken i vasken. I den häller jag ut alla döda pellisar med jord och allt, men även den gamla jorden (helt eller delvis) från de andra krukorna. Denna jord återanvänds sedan med bokashi för att få nytt liv.

Jag har tre stora krukor som brukar stå vid lilla verandatrappan. Jag har haft alla länge och de har klarat sig mer eller mindre helskinnat varje år. Denna hängpelargon har varit hårt ansatt varje år, men det har alltid funnits liv kvar. Så också i år! Den fantastiskt stabila Mårbacka som jag fick av min syster hade dessvärre lämnat in. Det var tre plantor som satt i samma kruka och en levde fortfarande. Den satte jag därför i en mindre kruka och ska låta den stå i pelargontrappan. Samma sak var det med den vita ICA-pelargon vi fick av våra vänner för många år sedan och som sedan har vuxit sig större med hjälp av sticklingar. I år var bara en av tre fortfarande vid liv. Av pelargonerna som står i trappan hade sex stycken lämnat in, vilket är ett ganska normalt antal jämfört med andra år.

Här är den vita pelargonen med ny jord och mer luftighet runt rötterna. Jag ser att det finns en del till att plocka bort i form av döda och gula blad, men det kan jag göra då jag flyttat upp allt till syrummet. I Willyskassarna står dahliorna och mår bra! De har klarat sig utmärkt. I år tänker jag faktiskt sätta alla direkt i backen och strunta i att försätta dem i plastpåsar med jord. Det känns lite busigt, men jag tror jag klarar det. Det är ett steg tillbaka från trädgårdshetsen jag utsatte mig för i början av mitt planttanteri då jag hängde på Facebook och trädgårdsforum som väl sabbade mitt trädgårdssjälvförtroende i grunden. Bra tips och allt det där, men om det innebär stress och hets är det bara att lägga ner. Åtminstone funkar jag på det sättet. Allt eller inget-tankar är annars något som jag lätt hänfaller mig åt och det är i princip aldrig särskilt hjälpsamt.

Så här såg det ut när allt var klart. Till vänster är mina klenisar till utepelargoner. Jag har alltid skurit ner dem till 3-5 cm långa stumpar och gillat resultatet, men i år testar jag en annan stil. Till höger ser du min syrras innepelargoner som inte beskurits lika hårt som mina. De står rätt mörkt inne i stan där solen inte riktigt kommer åt, men som du ser mår de annars bra. Mina är precis som träden här ute på Sturkö som är mindre, krokigare och lite ”segare” då de utsätts hårt för väder och vind. Jag brukar ställa dem under tak då det ska regna rejält, men annars får de ju helt andra förutsättningar än om de stått inne i verandan. Jag gillar trots allt min pelargontrappa, tycker den är något av det finaste vi har i uterummet. Nu ska jag drömma en kortis om hur det kan komma att se ut i sommar:

1 2 3 … 14 Nästa →