I mars firade jag att jag hade bloggat regelbundet i tjugo år. Sedan dess har jag många gånger känt att jag har behandlat bloggandet lite styvmoderligt. Det känns dumt, för egentligen hade jag velat att det skulle vara tvärtom. Jag hade för runt ett halvår sedan som ambition att utveckla bloggen, att blogga mer, att jobba med mitt skrivande och att se bloggen ta ny form på något vis. Nu har det inte blivit riktigt så. Bloggen har sedan dess i flera perioder fått vila både i dagar och veckor (ofrivilligt från min sida) och jag har snarare känt att jag tappat fart än varit med i någon slags utvecklingsprocess.
Nu sitter jag här vid min dator, tidigt igen, som förr i tiden. Jaja, det låter mer dramatiskt än det är, men sanningen är att om jag inte skriver tidigt på morgonen är risken att det inte blir skrivet alls. Dessutom ger det en fin början på dagen för mig. Idag börjar jag jobba igen efter två veckors semester. Det innebär att jag går in i ett lite lugnare tempo, men sommaren med allt det som tillhör den forsätter ett bra tag till. Just idag behöver jag bara vattna i växthuset och tomatkuvösen då det har kommit över 23 mm regn inatt! (Så mycket har vi aldrig haft i vattenmätaren efter en omgång regn sedan vi började mäta här hemma.) Något som det alltid blir mer av på sommaren för oss är att umgås med släkt och vänner. Igår hade vi lite familjehäng hemma hos äldsta dottern och vi funderade alla över sonens fråga; Om du fick återuppleva en vecka från ditt liv, vilken som helst, men som dig själv idag, vilken skulle du då välja?
Svaren från de andra var väldigt olika. Själv valde jag 2004 (barnen var mellan fyra och åtta år) och 2015 (då vi riktigt kommit in i livet i Orem). Det fanns ingen ålder som lyste igenom som allmänt intressant (jo, att få känna sig nyförälskad igen lyfte flera), utan alla valde allt från barndomsår till 10-talet. Ingen valde att återuppleva en vecka i närtid, vilket väl inte var så konstigt. Varför valde jag som jag gjorde då? Jag gillade verkligen småbarnsåren, men att hänga med barn som utvecklat mer av sin personlighet men ännu inte befinner sig i motvallstiden har jag alltid gillat. Det fanns en anledning till att jag valde att bli lågstadielärare (1-7-lärare rättare sagt, det enda alternativet på den tiden). Nu jobbade jag aldrig som det, utan hamnade på mellan- och högstadiet istället eftersom jobben fanns där. Tonåringar är också fina, inte tu tal om saken, men nog har de inre liv med stora och omvälvande skeenden. Innan jag hamnade över 50-strecket har jag alltid hävdat att min bästa tid i livet var den som 34-åring. Sedan dess har jag fått revidera svaret och vill nog säga 54 istället. Eller 55,5 för all del. Det är befriande att vara där jag är idag. Jag väljer ändå en vecka i dåtid, det känns mer spännande.
Vad gjorde Oremtiden till ett alternativ? Fick jag välja helt fritt skulle jag ta mig tillbaka till Zions nationalpark, till promenaddejterna med mina grannvänner, till veckohandling på Sprouts, till den enorma utveckling av mig själv som skedde under denna tid i livet, till Montaigne-diskussionerna med våra vänner, till bergen, till second hand-shopping på DI, till själva USA. Ångrar jag återflytten? Nej. Inte det minsta faktiskt. Men nog hade det varit härligt att återuppleva de där grejerna som de var DÅ, inte som de skulle vara om vi kom på besök en vecka. Vilken vecka hade du valt?
Vi är verkligen mitt i sommaren. Jag sitter här, svettig och dan. Har precis städat av det värsta och bäddat upp gästsängarna. Prioriterade att plocka in fräscha buketter och hänga upp rena handdukar istället för att storstäda. Det kan jag göra i september istället. Eller så skiter jag i det och gör något annat istället. Jag älskar 50+-känslan. Jag älskar att vara i den tredje åldern – ”långt ifrån ung, men heller inte gammal”. Sjukdom och död har varit så påtagligt närvarande den senaste tiden. Igen. Vi kan inte värja oss och bör inte heller göra det. Saker och ting löser sig. Jag sätter mig här vid datorn och trycker ner mina egna ord, mina egna tankar. Mest för att ha dem kvar till mig själv. Kanske till mina barn. Häromdagen frågade min dotter och svärson om jag hade läst mammas dagböcker. Det har jag inte. Vill inte göra det. Det känns för privat, för nära. Hon lämnade dem där till oss, bjöd in oss att läsa och lära känna henne bättre. Men jag klarar det inte, åtminstone inte än. Kanske kommer dagen då jag vill göra det, kanske inte. Vilket som är okej. Däremot vill jag inte glömma känslan just nu. Egentligen borde jag kanske skriva i min ”riktiga” dagbok, den privata. Den där jag egentligen bara skriver när det gör riktigt ont i själen eller jag är riktigt glad. När jag behöver bearbeta saker som har hänt, eller bara få ur mig sådant som ger skavsår om man inte tar hand om det. Livet är underbart och stökigt, hör du. Idag har jag skrattat högt, kramat hårt, gråtit, sörjt tillsammans med, varit irriterad, känt stark förväntansglädje, känt oro, gått händelserna i förväg, känt mysig nostalgi, varit nöjd med mig själv och njutit av små stunder av perfektion. Bland annat. Den tolfte juli 2026 har jag ägnat mig åt att leva. Jag vill verkligen spara känslan av stor tacksamhet som uppfyller mig i just denna stund. Ingen AI i världen kan lura mig på den och skulle jag omskapa dagen efter att ha plockat fram den 25 gånger har jag facit på hur det egentligen var precis just idag. Svettigt, svårt och alldeles underbart.
Tack Anna i Portugal som lade upp en inspirerande sommarlista för snart en månad sedan! Jag har tänkt skriva en liknande sedan dess, men får modifiera den eftersom det hann gå så många dagar för mig att komma till skott.
Vilka känslor har du för sommaren?
Sommaren är inte min favoritårstid. Det känns nästan lite hädiskt att säga så i vårt land där så många mest lever för juni, juli och augusti. Jag skulle vilja säga att jag mest har härliga känslor dock. Jag har sedan 1983 tillbringat varje sommar på Sturkö. Fram till 2016 var det bara i Bredavik, men sedan 2017 delar jag tid mellan hemmet här i Uttorp och sommarstället som jag och mina syskon fortfarande har tillsammans. Här hemma saknar jag utsikten över Karlskrona och vattnet, men annars är detta min plats på jorden. Jag känner mig trygg här, har trädgården där jag kan tillbringa timme efter timme efter timme, det är skönt att ”ha sina grejer”, älskar våra grannar (fina och pålitliga utan att vi sitter i varandras knän). I Bredavik älskar jag att hänga med storfamiljen, det är ett annat slags mys. Snart är det dags. Syrrorna i förskingringen sluter upp med sina familjer och i år ska vi försöka ta hand om vårt gamla hus lite grann. Jag räknar med hårt arbete! Många ser sommaren som avslappning och vila, men så ser den sällan ut för mig. Har nog aldrig riktigt gjort det. Jag som gillar att laga mat gör det mycket och ofta eftersom vi har många besök och vill ha det så. Maken jobbar som konsult och tar vanligtvis ingen vanlig sommarsemester, utan ser till att göra sina timmar runt ex grillbesök. Själv har jag tagit två hellediga veckor i år, men det är för att jag ska hinna träffa storfamiljen så mycket som möjligt och jobba hårt med renoveringen av sommarhuset. I augusti ska vi i kören vara med på World Choir Games i Helsingborg, så jag vill också hinna sätta alla våra tävlingsstycken utantill. Vila kan jag göra sedan. Alla mår bra av det, även jag.
Bästa sommarmaten?
Det går inte att låta bli att nämna grillmaten. Jag smackar fortfarande efter kycklingen som maken grillade perfekt förra veckan då våra vänner var på besök. Idag kommer ett annat gäng, då blir det hamburgare med hembakade bröd. Jag äter mängder med jordgubbar (även om mängden minskat väsentligt i takt med att de blivit dyrare och dyrare och vårt eget jordgubbsland inte direkt levererar) och från och med ungefär nu styr vad som finns i trädgårdslandet mycket. Squash är inte min favvofavorit, men jag försöker få in den på ett sätt som passar våra smaklökar. Detta lagade jag igår, riktigt smarrigt. Det blir alltid ostkaka (också sjukt gott) och långstekta squashskivor med flingsalt och oregano. Mums på det också. Senare blir det förhoppningsvis en del tomatbaserade rätter och i vanlig ordning hittar lök in i många av de rätter jag tillagar. Det är riktigt trevligt att äta pizza tillagad i stenugnen i Bredavik, så jag hoppas på fler sådana innan sommaren är slut.
Vilka ljud lyssnar du efter?
Vi har så många fåglar runt omkring oss just nu, så det är bara tyst några timmar på natten. Kråkfåglar, duvor, skrattmåsar, en och annan fiskmås och så våra egna fjäderfän. Eftersom vi inte har någon könsmogen tupp än så slipper vi vakna till en galande sådan i arla morgonstund, men kanske förändras det snart. Vårfåglarna är lite mer kvittrande och lätta i känslan, men det är som det är. Allt har sin tid!
Vilka dofter omger dig?
Allt doftar gott på sommaren! Åtminstone om man inte bor i Stockholm och slipper åka buss och tåg med individer som inte sköter sin hygien samtidigt som det är alldeles för trångt för att få sitt eget utrymme. Ruttnande sjögräs och liknande är väl inte min favorit direkt, men samtidigt är det okej eftersom det är en naturlig del av havet. Då bortser jag liksom från att min första reaktion är att det luktar illa. Det luktar grill och blomster och solkräm och för några veckor sedan ingick också gräsklipp. Nu är det alldeles för torrt för att något gräs ska växa. En grej till – tvätt som torkat på klädstrecket är ju väldigt härligt. Den blir frisk och fräsch på ett ljuvligt sätt.
Vad är det mest somriga du vet?
Jag tycker det är svårt att svara på den frågan. Det har varierat med tiden. Att människor står och vänder ansiktet mot solen är kanske mer vår, men det är det första jag tänker på. Folk törstar verkligen efter ljuset och den (lagoma) värmen när den kommer. Grönska och torra gräsmattor i en härlig symfoni, att vattna en hel massa och att äta egenodlad mat har blivit min sommar. När jag var liten var det oändligt långa somrar med lek och bad och barnpass som gällde. Sedan sommarjobb. Sommarprat och dess signatur är definitivt sommar för mig, men de senaste åren har det liksom trillat bort. I år har jag bara lyssnat på ett halvt! Jag vill dock verkligen lyssna klart och lyssna på fler. Men allra, allra mest är det att syrran från Skottland kommer hem.
Böcker, filmer, musik – vad gäller på sommaren?
Jag lyssnar jättemycket på ljudböcker i hörlurarna, ser knappt på film/serier och vill helst bara uppleva musik live under sommaren. Så har det sett ut i många år. Förr i tiden malde jag igenom massor av böcker och jag var på biblioteket flera gånger under sommarmånaderna.
Håller du dig hemma eller reser du bort?
Vill inte åka bort en endaste dag just nu! Det är också svårt numera. Jag vill inte gärna lägga på grannarna att sköta fjäderfäna och vattna i växthuset och tomatkuvösen, men det kommer att bli nödvändigt ett par gånger. Att vara hemma på sommaren känns självklart annars också. Resa bort kan man göra på vintern, då är det inte lika hejsan här. Med det sagt har jag haft en massa underbara sommarsemestrar i mitt liv, inte minst denna till Danmark för tre år sedan.
Vad gör du på en för dig skön sommardag?
Stiger upp i lugn och ro, går en trädgårdsrunda, plockar en bukett blommor, vattnar, hänger med familj och vänner, lagar god mat, sköter trädgården, går en promenad i den vackra naturen, badar. Är det varmt vill jag ligga en stund i hängmattan, jag gillar verkligen inte värme… Eftersom så många andra gör det är jag glad för deras skull såklart. Och så avverkar jag gärna något slags projekt av något slag. Flädersaft, ta hand om skörden, fixa i ladan eller egentligen vad som helst som inte är att ligga i solen, åtminstone ingen lång stund. Det är nämligen inte riktigt min grej.
Hur ser en perfekt sommarkväll ut?
Rosa himmel, solnedgång, månuppgång, pizzabak i Bredavik, hänga med familj och vänner, prata om djupa saker, kanske ta ett kvällsdopp. Sitta ute och njuta av den där rosa himlen. Om det regnar och är ruggigt kan jag tänka mig tända ljus eller till och med en brasa. Det gör ingenting att få en och annan sådan, men jag vill inte ha för många! De kvällarna sparar jag gärna till hösten och vintern.
Ditt bästa tips för heta dagar?
Dricka mycket vatten, kanske lite flädersaft med is i och lägga sig i en hängmatta i skuggan. Röra på sig så lite som möjligt, alternativt ta sig till en plats med AC. Bada.
Vad vill du tänka och känna för den här sommaren då hösten är här?
Jag vill inte tänka eller känna på något annat sätt än jag alltid vill tänka på tid som gått. Jag vill känna mig nöjd. Jag hoppas att jag får samla på mig många fina stunder, både på egen hand och med nära och kära. Jag hoppas att huset i Bredavik ser lite mindre ruggigt ut när höststormarna drar in, men också att jag hunnit fixa det jag vill få gjort här hemma från min önskelista. Vi väntar ett barnbarn till i september och jag vill att Lillkillen får något stickat av mormor då han kommer. Just nu finns bara en resår, så jag behöver få in lite bättre stickrutiner igen. Jag hoppas att vi i kören känner oss riktigt nöjda och glada med vår insats i körtävlingen och att det kan ge en boost inför hösten. Sedan önskar jag också att jag inte känner att jag missat något som jag borde ha hunnit med. FOMO är väl inte något man pratar om längre, men för mig är det något som ibland brottas med min förnöjsamhet utan att jag gett tillåtelse till det, hehe. Jag hoppas att dottern och hennes familj vid det laget har bott in sig ordentligt och får känna sig hemma här på ön. Och så hoppas jag få några riktigt härliga brittsommardagar som jag kan ta in i lugn och ro, kanske helt ensam ute på naturreservatet. Tro det eller ej, men ibland gillar jag också att vara ensam.
Åh, det är ljuvligt att få tillgång till sin näsas fulla kapacitet efter ett par veckors nedsättning, eller till och med heltäppa. Igår kände jag hur världen doftade som var det första gången någonsin jag fick använda min näsa på riktigt. Du har kanske sett de där tårdrypande filmerna på små barn som får hörapparat eller glasögon och får höra eller se sina föräldrar för första gången? Den känslan. Ren och skär glädje, den renaste sorten! Oxlarna blommar och gör världen osedvanligt vacker för både ögon och näsor. Eller, det är väl en sanning med modifikation. Jag älskar doften, men vet också att alla inte gör det.
Inne hos kycklingarna håller jag rent och fint med nya tidningspapperslager varje morgon, men fodret luktar pecka. Det må vara en doft jag inte riktigt uppskattar, men det struntar jag högaktningsfullt i, för de där små dunbollarna luktar desto mysigare. Vi tar upp dem flera gånger om dagen för att gosa med och socialisera dem, få dem att veta att vi är deras och att de är våra. Jag tycker mig märka att de redan accepterar mig bättre då jag är där.
Sedan är det försommardofternas försommardoft: nylagd asfalt! Det luktar ju bara så underbart och dessutom är det härligt att köra på den. Jag var på Blomsterlandet för att fixa blommor till de andra två gravarna jag har hand om (mammas gjorde vi fin i måndags) och ägnade flera minuter åt att bara stå och sniffa. Hahahaha! Tur att det inte är lim eller thinner jag väljer att sniffa, utan oxel, kyckling och asfalt. Vilka är dina bästa dofter just nu?
Jag fick häromdagen (som alla andra med Spotify gissar jag) ett litet nedslag i mitt musiklyssnande sedan runt årsskiftet 2008/2009. I början kunde jag inte riktigt fatta precis vad det var som hände. Fick jag verkligen tillgång till hela världens musik på ett bräde? Ja, nu var det ju inte riktigt så. I början har jag för mig att utbudet av artister var stort, men långt ifrån komplett. Det har gått många diskussioner runt vad Spotify egentligen har för ansvar, hur mycket artister ska få betalt för varje uppspelning, om AI-genererad musik ska få ta plats på denna plattform och lite annat smått och gott. Visst finns det artister som har valt att inte finnas på Spotify, några har dragit sig bort från Spotify och eftersom buffel och båg också förekommer i denna värld tar ibland Spotify bort kunder som misstänks för fusk. Ibland blir jag extra störd på att vi har en värld där oärlighet är en så stor del av vad vi behöver förhålla oss till. Jag gissar att syntharna fick höra att deras musik var fusk då de började experimentera med samplade ljud och annat, så det gäller väl att bara sortera om sina antaganden om nyheter i hjärnkontoret i takt med att förändringar sker.
Screenshot
Jag behöver inte oroa mig för att jag inte utsätter min hjärna för en variation av intryck. 50 468 olika låtar är kanske inte mycket alls? Det behövs jämförelse för att ge detta nummer ett värde. 50 468/17,5 år ger 2884 olika låtar per år, alltså 8 nya låtar per dag. Med tanke på att jag lyssnar så mycket på spellistor (=lyssnar många gånger på samma låtar) är min gissning att jag tillhör kunderna som drar nytta av att buffébordet erbjuder oändligt med smakprover.
Screenshot
Jag fattar inte varför jag gick med i Spotify i december och lyssnade på den första låten i januari?! Jaja, att det blev en av mina stora favoriter A Whiter Shade of Pale som spelades känns inte konstigt alls. Att det var King Curtis sax-version av låten och inte Procol Harums original känns dock märkligt, även om jag älskar både King Curtis och sax. Om jag för första gången hade hela världens musik framför mig och Spotify-tanken var helt ny i mitt huvud hade jag velat lyssna på Whitney Houston, eller Dolly Parton, eller Vivaldis Nulla in Mundo Pax Sincera eller någon låt jag just kärat ner mig i på radion. Eller? Kanske låg bara ett gäng random låtar på startsidan? Kommer du ihåg? Jag har nämligen noll minnen från denna tid.
Jag kom just på att jag inte känner mig stressad inför sommaren, en känsla som jag haft vid den här tiden de senaste åren av olika anledningar. Den främsta tror jag har varit att vi hade en hysterisk (t rolig) sommar för ett gäng år sedan där det inte fanns en enda ledig dag till att bara vara på flera månader. Jag var helt slut efter de månader som för Svensson ska vara den tid där D-vitaminförrådet fylls på och livet liksom dansar fram i skärgårdar, i handelsträdgårdar, vid grillar, i stugor och på båtar. Nej, jag vet om någon att i september knackar många på hos terapeuten för att ta tag i sina liv och sina relationer efter just den tiden. Sommaren är i vårt mörka land en teoretiskt magisk värld tills det är dags att leva den. Pusslade semesterdagar, väder som gör vad det vill, skavande relationer som utvecklas till riktigt vattenfyllda blåsor, ansträngd ekonomi, verklighet som inte når upp till förväntningarna och besvikelse över att andra inte prioriterar som man själv gör. Nu låter jag som värsta pessimisten. Min pessimistiska basnivå är förvisso verklig, men jag menar inte att det är sådär illa som jag skriver här. Inte för alla och inte hela tiden. Att vara medveten om att förväntansglädjen rent naturligt kan vara större än att vara i nuet är bra att ha med sig. Det kan vara så hjälpsamt att låta besvikelsen komma ut en liten stund, men sedan är det viktigt att ta ansvar och inte gräva ner sig i eländet. Nu låter det som att jag hade en eländig sommar förra året, men så var det verkligen inte. Jag ville bara påminna om hur det KAN vara. Vi kan väl se hur sommaren 2025 faktiskt blev?
Vi börjar med studentfirandena. En av de uppvaktade sköningarna var min härlige brorson. Han fick ett jättefint studentfirande i Bredavik där vädrets makter stod oss bi och bjöd på solsken.
Äldsta dottern och lilla Titti bodde hos oss under en längre tid för att vi skulle kunna pussla ihop att hänga med Titti då båda föräldrarna jobbade heltid under en övergångsperiod mellan deras föräldraledigheter. Det var så mysigt… Här var vi på second hand-runda till Växjö. Helt klart minnesvärd dag.
Här någonstans slutade jag blogga, för jag hann inte med längre. Dagarna blev fyllda av bröllopsförberedelser inför min brorsons bröllop i Bredavik. Ojojoj, vilken fest det blev. Faktiskt bättre än förväntningarna jag hade iallafall. Det var såklart somligt som var bökigt och problem att lösa och individer som inte var på topp, men mest blev det bara så fina dagar som jag tänker tillbaka med glädje på. Och trots att vi hade en så kylig sommar så var de här dagarna perfekta utan regn som ställde till det.
Sedan var det dags för nästa gäng! Vi hann städa upp efter bröllopet och storstäda huset innan våra nyfunna släktingar och nyvunna vänner kom från USA för att tillbringa en vecka hemma hos maken och mig och med oss i släkten. Det var kalas varje dag och jag är så tacksam för fars syskon som slöt upp och gjorde denna vecka bättre än jag hade kunnat tänka mig.
Vi hade gäster, fler gäster och ännu fler gäster. Somliga sov över och andra kom bara och käkade och hängde.
Mörtforsdagen ställdes inte in för att det regnade. Det blev ändå mysigt att hänga med makens familj i detta paradis.
Det tillbringades för lite tid i rabatter och trädgårdsland, men det löste sig ändå. Naturen är resilient och ger man den fingret tar den hela handen. Trots en utmanande sommar på papperet fick vi en god skörd och vi kunde njuta av stor blomsterprakt.
Prinsessan Marie var magiskt vacker och jag ser att hon förbereder sig på att leverera i år igen. Hoppas att det räcker hela vägen!
Vi hade syskonvecka i vanlig ordning (i år kommer vi dock att behöva fokusera på att renovera i Bredavik och det blir ett lite annat fokus på sommaren där) och firade bl a vår tyska utbytessyrras 50-årsdag.
Det kalasades både här och där och ganska ofta. Firandena fortsatte – här min systerdotters 15-årsdag.
Nästa firande som tog många dagar i anspråk var min systersons bröllopsfest i Skärva. Alltså, oj vad vi förberedde och genomförde kalas förra sommaren. Hahaha! Jag kom just på att jag spelade fiol inför människor för första gången på många, många, många år igen den här kvällen. Hur som helst blev det många härliga minnen skapade denna dag.
Från slott till koja… Maken och jag städade äntligen ur det öppna förrådet/garaget och lade ”grusgolv”. Det blev väldigt bra.
Jag städade och städade och städade och städade och städade i ladan. (Tro det eller ej, men det kommer att fortsätta den här sommaren också. Lite annorlunda fokus dock, jag behöver påminna mig om att vi verkligen kommit långt.)
Vi tog oss till alla ”måsten” och njöt av dem alla. Kristianopel, stenbrottet på Tjurkö, glass i Karlskrona – att ha traditioner är så viktigt. Att kunna bryta dem om behov uppstår är viktigt det också, men jag tror på att måna om det mänskliga behovet av riter och ritualer av olika slag. Här någonstans fortsatte sommaren lite långsammare.
Jag kan konstatera att 2025 bjöd på en otroligt härlig sommar, men inte är det konstigt att jag känner mig o-stressad jämfört med hur jag kände i maj förra året. Det förstår jag när jag nu gick igenom mitt fotoalbum. Även denna sommar kommer att bjuda på både det ena och det andra, men i mer lagom doser. Tror jag. Vi får väl se! Jag vet att sommaren inte är så kort som vi är benägna att påskina. Delvis blir den vad vi gör den till, men helt säkert blir den hur vi tolkar den. Att se på livet med mer ”värme, vänlighet, vishet, styrka och acceptans” (den compassionfokuserade terapins ledord, eller led-egenskaper) är användbart rent allmänt. Men! Att bjuda in dessa egenskaper för att se på både sig själv och andra är nog extra hjälpsamt under sommarmånaderna tänker jag. Here’s to Summer 2026! Må vi alla få fina/lugna/äventyrsfyllda/glada/soliga/regniga/vilsamma – eller vad det nu är just du behöver – dagar.
Igår snurrade jag rätt mycket i mitt eget huvud samtidigt som jag malde på i rask takt. Blanda jord till tomathinkarna, plantera om en massa plantor, gödsla upp, sätta fler lökar och fröer av olika slag, vattna, laga mat, jobba, fixa ärenden… Jag hade en riktig toppendag på papperet, men inte i mitt huvud. Imorse läste jag sedan detta hos Marika. ”Det han sagt om att ’koncentrera sig på det man har’ istället för ’det man förlorat’.” Inte snurrade tankarna runt någon förlust, men trots att jag har så fantastiska erfarenheter av medveten tacksamhet och tänker att jag praktiserar det varje dag så slappar jag uppenbarligen ibland. Nu märktes det att jag hade slappat under en tid och jag behövde få en liten däng i medvetandet. Det var inte så att jag gick omkring och tyckte synd om mig själv, inte alls. Det var bara en allmän avsaknad av just fokus på vilket välsignat liv jag lever. Svårt att förklara utan att det låter konstigt eller knäppt. (Jag har försökt skriva om detta fem gånger, nu får det vara så här.)
Tänk bara vilka guldkorn jag fick med mig från gårdagen. Som detta. Jag stod och pratade med kossorna och kalven vid återvinningen och lär nog ha gett ett synnerligen fånigt intryck för de personer som såg mig. Kalvens ögonfransar… Kossorna måste vara släkt med varandra, så lika som de är. Jag kunde inte komma riktigt nära eftersom det står ett staket mellan affären/återvinningsstationen och elstängslet, men vi fick ändå kontakt.
Och detta mirakel in-the-making… Lägg kartong på gräs och kvickrot och häll på några säckar jord. Voilà! En ny rabatt. Det är fortsättningen på den sydvästra rabatten där jag försöker hålla en varmare färgskala i gul-orange-röda toner. Eftersom jag började detta projekt för bara två år sedan finns det mycket tid att få det som jag vill ha det. Egentligen vill jag mest ha perenner där också, det funkar bäst här på vår torra ö. Jag forsätter ändå sätta astrar, rosenskära och andra ettåringar och sätter ut både här och i den blå-vit-rosa rabatten för att komplettera. I ÅR KOMMER RABATTERNA ATT BLI FINARE ÄN NÅGONSIN! Hur kan jag vara så säker på det?! Jo, för att detta händer varje år. Varför fokusera på att allt går så långsamt och att jag inte får till allt som hade varit kul när jag ser att det blir bättre och bättre och bättre?
Sedan den här avslutningen på dagen… Vi har det så bra! Jag har det så bra. Solen skiner, laxen ligger på upptinande och jag har kör ikväll. Och efter att ha pratat med en släkting som uppenbarligen är dement utan att vara medveten om det kan jag också säga att hjärnkontoret fortfarande är intakt på mig. Är inte det något att vara tacksam över, så säg? Alla dessa pusselbitar som utgör mitt liv – inte alltid lätt att se skönheten i varje individuell bit, men om jag bara har tålamod vet jag att saker och ting kommer att falla på plats.
Jag har inget TikTok och är varken särskilt aktiv på Facebook eller Instagram längre. Det är medvetna beslut som har tagit mig dit, mest att jag känt mig ”ägd” av telefonen (som jag ju skrivit mycket om med jämna mellanrum). Jag läser däremot mycket bloggar i perioder, något som inte passar telefonen och därför inte blir ett ”problem” på samma sätt. Ibland håller jag mig nära, läser bara det fåtal bloggvänner som kommenterar hos mig och som jag därför känner till. Sedan finns det några bloggar som jag kallar ”stora”. Några av dem är specifikt blogg-proffs, andra har bloggandet som en del av sin verksamhet. Sedan jag började blogga för tjugo år sedan har bloggen varit död. Ja, iallafall om man skulle ha trott alla förståsigpåare. Problemet är bara att dystergökarna som legat i framkant gällande det alltid har haft fel.
Fel, fel, fel, fel, fel, fel, fel!
Jag tog hjälp av AI för att leta fram hur ”snacket” har gått gällande bloggdöden:
Även om väldigt många av de bloggar jag läste för tjugo år sedan har försvunnit har det tillkommit andra. Fokus har förändrats, bloggarna själva har utvecklats och i takt med det har deras texter och fokus förändrats. Bloggarna har alltid varit aktuella på något vis och speglat den omvärld vi har befunnit oss i även om de kanske inte direkt har diskuterat politiska händelser eller liknande. Man (jag) kan tycka att Elsa Billgrens blogg är väldigt ytlig, men det är något med hennes texter som går lite mer på djupet som jag verkligen gillar. Då blir exempelvis följande citat viktigt som en tidsmarkör ur ett historiskt perspektiv. När vi tittar tillbaka till 2026 om tjugo år och läser om Instagram och botox tror jag att det kommer att kännas som att läsa om ögonbrynsstreck, ankläppar och stora axelvaddar idag. Det kommer att tillhöra en annan tid…
(Det) har blivit tydligt för mig är en grej jag bara måste vara med om, acceptera vad tiden gör med en både fysiskt och psykiskt. Jag kommer inte må bättre av botox eller något annat för att snabbt bli av med den svindlande känslan av att jag är en äldre version av mig själv nu än för tio år sedan. Det är mycket större än lite fix och don. Det är existentiellt. Jag tänker att om jag går igenom det är det så mycket lättare på andra sidan sen, när alla känslor känts och tankar tänkts. Fast ärligt så tycker jag att det är störigt att så många gör så mycket så det normala förskjuts. Får hänga i badhuset oftare och sluta scrolla Instagram på morgonen, det blir ett vårlöfte.
Elsa Billgren
Jag fastnade verkligen för denna mening: ”Fast ärligt så tycker jag att det är störigt att så många gör så mycket så det normala förskjuts.” Exakt den känslan går jag omkring med. Naturligt är såklart inte alltid särskilt fördelaktigt. Bara för att det är naturligt betyder inte det att vi inte kan göra något åt det. Att 1/10 barn i USA har fått en ADHD-diagnos och måste medicineras för att de inte funkar känns inte rimligt. Då bör man kanske ta en titt på varför vi hamnat i en verklighet som är så barnovänlig. Eller en verklighet där tusentals kronor varje månad ska gå till frisör, ögonfransar, naglar, viktminskningssprutor, botox, fillers… Även om jag tycker att drottningen ser ut som The Joker så gillar jag henne och förstår att hon inte äter så mycket/opererar sig då hon verkligen är skådebröd för människorna. Samma med skådisar. Jag förstår deras rädsla att bli irrelevanta och förlora roller, men jag gillar inte det de gör med sig själva. Jaja, det är ju mitt problem.
För att komma tillbaka till början av denna text så kan jag bara konstatera att bloggen fortfarande inte är död, men att bloggandet naturligtvis förändras och utvecklas hela tiden. Jag hoppas att jag ska fortsätta känna glädje i mitt skrivande under många, många år framåt och att detsamma gäller mina medbloggare.
Resiliens har jag skrivit en hel del om. Här till exempel, och här. Det handlar i princip om hur man möter livet. En person med god resiliens gör sällan sig själv till offer. Det handlar alltså inte om att förminska trauman, men man kan gå genom livet med svåra trauman i bagaget och fortfarande inte se på sig själv som ett offer. Eftersom väldigt mycket i vårt samhälle handlat om just offerskap och vem det är mest synd om i väldigt många år tycker jag att det är uppfriskande att höra mer om resiliens och mental motståndskraft. Resiliens handlar om att delvis stå emot, att hantera och gå vidare efter svårigheter, men också att stå stadigt under svåra och stressiga perioder i livet. När jag läste den här artikeln i New Scientist (bakom betalvägg) tänkte jag mest att jaha, det här är ju helt självklart. Om vi övar på att hantera svårigheter under trygga omständigheter kommer det helt enkelt att bli en mental vaccination mot stress för oss. Att ha föräldrar och lärare som låter oss ta oss an svårigheter och stå för konsekvenserna, med stöd, är en mycket bra början. Att inte ursäkta, komma med bortförklaringar eller låta någon komma undan ”för att det är synd om”. Att inte ringa till lärare och kräva högre betyg, utan att istället lära barnen att ställa frågor och lära sig argumentera för sin sak, men också ta ett nederlag om det kommer ett sådant.
Jag tänker att många vuxna också har svårt för det här. Skam och skuld har liksom skrivits upp på en lista över affekter som är ”fel” och ”farliga”, som att vi har utsatts för oförrätt om vi känner dessa känslor. Visst finns det situationer där vi skam- och skuldbeläggs utan att vi har gjort något fel och då är det viktigt att ta itu med detta. Har vi gjort fel och behöver be om ursäkt är det dock viktigt att vi både känner och agerar på det. Vi behöver varandra, det sociala livet är otroligt viktigt. Det kräver dessvärre viss anpassning och att vi ber om förlåtelse då och då.
Ska vi kunna bygga upp resiliens behöver vi också fylla på med ljus och värme, hitta platser som ger oss kraft. Goda relationer, härliga aktiviteter, närhet till naturen, spännande utmaningar, bön och/eller meditation, tacksamhetsutövning, bra mat, sömn… Det är inte konstigt att väldigt många mår lite ruttet, men jag vet att det går att göra något åt det. Det kräver dock ett visst mått av självinsikt och även att vi utmanar våra tankemönster. Allt är kanske inte som vi tänker att det är. Kanske fultolkar vi, kanske behöver vi möta situationer och andra personer från ett annat håll, kanske behöver vi ta oss ifrån grupper och personer som fyller oss med tjära och bitterhet… Idag är jag tacksam för insikterna jag har fått i detta ämne, för det har gett mig en livskvalitet som är så mycket bättre än vad den kunde ha varit. Trevlig helg, hör du!
Det är så mycket att göra nu. Jag hamnar i snurran där den vinnande tanken är att tiden inte räcker till, men det stämmer ju inte. Jag har varken mer eller mindre tid än någon annan. Den tid jag har är den jag har. Det betyder att jag behöver påminna mig om att inte leva i den framtid som inte finns.
Jag har här och nu.
Precis som varje år kommer jag att glömma att vattna något medan jag inte kommer att omskola något annat. Jag kommer att gödsla med fulsäckar från ICA eller Blomsterlandet. Vattnet i brunnen kommer att ta slut. Den sista frostnatten kommer att ta död på något. Sniglar, rådjur, mögelsporer och jordloppor kommer att festa på plantor som jag omsorgsfullt lagt tid och omsorg på.
Jag är här och nu.
Växthuset och tomatkuvösen fanns inte för några år sedan, men vi fick ändå mat att äta. Det fanns inga perennrabatter längs den västra stenmuren, men jag plockade ändå in buketter att njuta av. Grusgången var nästan överväxt, men vi kunde ändå ta oss fram till både ytterdörren och verandan. Ladan var full av skräp, men den var ändå charmig och ändamålsenlig.
Jag lever här och nu.
Vi har kommit så långt sedan vi köpte huset sommaren 2019. Så långt! Och det på exakt den tid vi hade, varken mer eller mindre. Jag påminner mig om det medan jag tar mig tid att njuta av violer, backsippor och olika vårlökar istället för att sucka över det som inte blev eller det som jag inte har råd eller hinner med. ”Du kan bli som du gör dig” fick jag höra då jag som liten gjorde fula miner. Det är så sant som det är sagt. Jag får det som jag gör mig. Tack för livet, för min stund på jorden.
Ps: Så här blev påfyllnaden av guldbokstäverna om du är intresserad.. Jag använde mig av Liquid metallic permanent paint gold och vet att det kommer att behöva fyllas på nästa år igen.
