Ibland är livet lite överväldigande. Den här tiden på året är det definitivt för många. Allt ska hinnas med på bara några veckor. Det svenska systemet är extremt inriktat på sommarsemestern, inte minst skolvärlden som jag förr i tiden befann mig i. Så behöver det kanske vara, vi suktar efter sol och bad efter en alldeles för lång vinter och en kall vår. Jag vet efter att ha jobbat som samtalsterapeut sedan Covidtiden att många vill spara pengar till semestern. Inte är de sugna på att arbeta med sitt elände under ledigheten heller. De återkommer i september eller i januari istället. Sedan finns det andra som behöver jobba mer under sommaren. Ungdomar på sommarlov till exempel. Eller hur är det med det? Det finns så många lagar och regler att det är svårt för dem att ens hitta ett jobb. Dessutom finns det lite för många curlade individer som inte tycker det är värt att byta ut nätter med gejming på datorn mot jordgubbsplockning kl 6 i ur och skur. Ja, det är jobbigt att plocka jordgubbar, men det är sannerligen karaktärsdanande. Sedan ska det sägas att det finns individer som är extremt plikttrogna och hårt arbetande. Balansen mellan insats och utdelning är väldigt ojämn om man tittar på hur det ser ut i olika familjer, oavsett sammansättning. Men det är en annan diskussion.
Igår gick jag in på kyrkogården för att följa arbetet med den lilla minnesplatsen som verkligen har vuxit fram ett steg i taget under lång tid. Nu befinner vi oss långt ifrån det djupa hålet och kan börja skönja skönheten och ron som denna plats kommer att erbjuda när allt vuxit till sig lite. Jag är dålig på att komma ihåg att ETT I TAGET av vad-det-nu-är är det enda vi alla har. Jag tänker ofta på det och skriver också om det här i bloggen. Påminnelsen behövs. Jag ser det här hemma också, hur saker och ting måste få ta tid och att vi inte kan gå från start till mål på nolltid. Just nu gäller för många att bli klara, så klara som möjligt, innan semesterdvalan lägger sig. Andra måste växla upp och jobba hårdare. Och för somliga fortsätter allt precis som vanligt.
4 kommentarer
Jag plockade jordgubbar en sommar. Det var det sjukast jobbiga jag varit med om. Jag och min kompis fick skäll för att vi inte var snabba nog. Jämförde oss med kompisens storasyster som var där för andra året i rad. Det regnade dessutom nästan hela den sommaren så vi var genomblöta trots regnkläder. Men visst lärde jag mig saker av detta. Helt klart!
Ett i taget är ett bra mantra. Kram
Ja, det är inget för ”veklingar”, men det låter som att ni hade otur med jordgubbsbossen! Vi hade två bröder som chefer och de var så himla fina och peppiga mot oss ungdomar. Det var bara två saker de inte godkände: att plocka omogna/övermogna bär och att kasta jordgubbar på varandra. De skötte också landen fint och hade halm utlagt i gångarna vilket gjorde det lättare att hitta fina bär. Tyckte jag att det var ett roligt sommarjobb? Inte särskilt, men lönen var jag mycket nöjd med! Plockade varje sommar från 13 till 16, då jag var 17 fick jag jobba i hemtjänsten. Även det karaktärsdanande, hahaha! Kram.
Just jordgubbar har jag aldrig plockat – som jobb alltså. Men jag har sommarjobbat och helgjobbat sedan jag var 13 år. Så kanske det jämnar ut sig att jag gick i tjänstepension när jag var 57 🙂 Att dagens ungdomar börjar jobba först när de är klara med universitetet vid 22-23 år, då kanske de behöver jobba till de är 67 också. En tanke iaf.
Fint blir det på kyrkogården! Det är bra det finns de som jobbar med de ytorna hela tiden så det kan hållas fint. Ha en skön lördag. Kram
Ja, nog har du jobbat så det räcker och blir över! Fast du fortsätter definitivt att jobba hårt även om du gått i pension. Nu arbetar du bara för dig själv istället, och det är du väl värd! Förstår att du redan varit din egen chef mycket i livet, men det är nog något särskilt att vara aktiv som pensionär. Somliga sätter sig på rumpan och då dör de (bokstavligen). Det är viktigt att hitta momentum så man fortsätter röra sig framåt. Det har verkligen du och Roger gjort! Så spännande projekt ni driver.
Jag håller med dig om det där med pensionsåldern. Det är ju inget nummer som ligger i vårt DNA eller så, utan politiska och ekonomiska beslut som ligger till grund för vilken ålder man håller sig till. Kanske inte ens 67 räcker för en del… Och en del vill inte alls sluta jobba.
Det är så fint att de verkligen tagit tag i det estetiska på kyrkogården! Vet inte vad som hände, men för några år sedan blev det äntligen som att någon fick tummen ur. Det har fixats nya häckar, de har rätat upp sneda gravstenar, anlagt jättefina perennrabatten som klarar torkan här ute. Känns bra! Tack Anna, har haft en så fin helg. Kram!