… hade jag gråtit över torkan, men fortsatt att kämpa på. Vilket val finns ens? Nu är jag ingen riktig bonde, så därför behöver jag inte gråta. Jag behöver bara envist bära kanna efter kanna med vatten och se fram emot det regn som ska komma de närmaste dagarna. ”Det blåser nog bara förbi”, sa min granne. Hon är från Göteborg, men flyttade hit permanent till sitt (numera f.d.) sommarställe med sin ”infödde” man då han gick i pension. Nog har hon märkt samma sak som jag. Vi lovas regn titt som tätt, men ofta drar det förbi. Det regnar inåt landet, men inte här. Det regnar på norra ön, men inte här. Det regnar runt omkring oss, men inte här. Nu står det ”2,7-6,5 mm regn med 95% säkerhet”. Vattenmätaren står REDO!
Årets försök med luktärterna, att lägga kartong längs med insidan på viltstängslet och lägga köpegödsel ovanpå, gick inte särskilt bra. I vanliga fall har jag grävt ett dike där jag hällt samma slags köpegödsel och då har det blivit toppen. Gissar att det blev för koncentrerat när inte rötterna kunnat ta sig ner till den vanliga jorden som de brukar kunna göra. Jaja. Jag har luktisar på två andra ställen till och där växer de kanonbra. Jag är så dålig på att testa nya tekniker och nytt över huvud taget, men jag behöver göra det mer ofta! Ibland blir det ju jättebra.
Ursäkta min svettiga telefonlins, det ser ut som jag har lagt ett glamourfilter över lilla Titti. Icke så, alltså. Hon är totalt orädd och vill gärna sätta sig hos kycklingarna och gulla med dem, mata dem och fråga ”tycker du om mig”, eller ”gillar de mig”. Så gulligt att jag slår avigt. Det är mycket behändigt att ha en hjälpreda som verkar lika intresserad av trädgård och djurskötsel som mormor och morfar. Nu gäller det bara att upprätthålla intresset… Vi vet förresten inte vilka kycklingar som är hönor och vilka som är tuppar än. Jag hade ju hävdat att tuppen skulle få heta Robbie (Williams), men kanske blir det Tupac istället. Den största och finaste av alla kycklingarna har hela tiden varit ”Tvåan”. Inte många namn börjar på ”två”, men ”t(w)o” ger Tupac, Tove Lo, Tori Amos eller Toni Braxton. Kanske kallar vi henom bara Toto, så mycket som jag har lyssnat på detta namn som funkar bra oavsett om hen är höna eller tupp. Vi får se. Nu ska jag packa ihop efter förmiddagens jobb och göra mig redo för en rensningsrunda efter lunch. Heja, heja.
Hur har du det? Maken sa: ”i år drog junisemestrarna vinstlotten”, och så kan det vara. Vi vet ingenting om resten av sommaren, men nog har det varit riktiga semesterdagar de senaste veckorna! Kvällar med känsla av tropikerna och skönt badvatten i havet är inte dumt för alla som gillar sånt. Själv har jag svettats runt i mitt norrlandsblod. Jag inbillar mig att det är morfars gener som gör att jag inte tycker att det är särskilt skönt om termometern drar över sisådär 21°. Mormor satt och solade så fort hon fick chansen och jag kommer inte ihåg att farmor klagade över värmen hon heller. Lillastesyster skickade Erik Lindorms vackra dikt i familjechatten och den är värd att läsas minst en gång om året.
Det är så stort att jag får gå på jorden ännu en sommar, full av doft och sken, och bjudas in av varje dikesren till smultronmiddag på de gröna borden och sova ut på någon skuggig sten.
Så tackar jag min jord att jag får vara vid liv, en människa, ett blod, ett jag, ett hjärta, som kan slå med lätta slag och låta sorgsna drömmerier fara som moln i fjärran på en sommardag.
Vi väntar in den stackars skörd som kommer att klara sig efter denna enorma hetta. Jag har nödvattnat, men det är inte någon särskilt bra teknik. Nåja! Det löser sig. I kylen står vår andra omgång flädersaft och idag ska jag göra en till. Flädern i hörnet i trädgården har levererat mängder av blommor. Vår halvdöda fläder vid parkeringen har inte haft så många blommor sedan vi flyttade hit. Inte ens innan 2018 då den sommarens fem månader långa torka näst intill tog knäcken på den.
Maken gjorde en kållådeprototyp. Nja, ingen prototyp direkt, men en testlåda för att se om den skulle kunna funka. Det är ett ramverk där han fäst kålnät med häftstift och häftklamrar. Den är lite otymplig, men annars perfekt. Det går jättebra att vattna genom den, men för att rensa och skörda behöver man vara två personer för att hantera den. Den andra lådan med kål har bara duken lagd över sig i vanlig ordning, men eftersom kål tar så mycket plats ges ohyra utrymme att ta sig in här och där. Vi får se vad utlåtandet blir efter hela säsongen.
Brorsan behövde hyra en liten grävmaskin till anläggningsarbetet borta hos vår dotter. Han passade på att hjälpa oss gräva för elkabeln som ska förse ladan här hemma med rejäla doningar till makens snickeri och de maskiner som kräver lite mer kräm. (Han var uppe i Klackamåla och grävde också, det var intensiva dagar!) Vi har så nära ner till berggrunden, inte konstigt att gräsmattan torkar ut och blir brun på en gång så fort det blir lite varmt och torrt. (Just detta som syns på bild är dock bättre och här blir det till och med nästan lite sankt under de andra årstiderna.)
Vi fick besök av mammas kusin och hans fru i några dagar och tog med dem till Ronneby brunn. Det är så vackert där, inte minst under denna tid på året. Vi tog lilla rundan och njöt extra av den doftande trädgården, av den japanska trädgården och de blommande näckrosorna. Maken kollade in en snillrik konstruktion och jag påmindes om att jag måste ha lite mer ormbunke i vår trädgård. Café Mandeltårtan bjöd naturligtvis på idyll och goda bakverk. Dulcebiskvin jag åt kan ha varit den godaste kaka jag ätit någon gång.
Igår flyttade vår svärson också hit (han jobbade en månad till efter flytten i förra månadsskiftet), men vi har njutit i fulla drag av att ha möjlighet att hänga lite extra mycket med godbitarna i grannhuset. Både vi morföräldrar och vår dotter har varit nöjda med detta. Tvåochetthalvtåringen är enormt charmig och klurig, men hon är också två år. Alla som har träffat en sådan känner till att frigörelseperioden innebär en och annan utmaning. Då är det skönt att ha en mormor och morfar som gärna distraherar med cykelturer, kycklingar, bad i poolen och annat kul. Är jag nöjd med att lilla familjen flyttat hit? Det är faktiskt helt underbart.
Det har varit underbart att ha fått hänga med släkt och vänner lite mer än vanligt. Maken och jag är ett bra matteam. Vi har inte riktigt haft tillgång till den egna skörden, men nog har alla gäster fått äta våra egna gurkor. Jag är tacksam för alla fina samtal från dessa veckor. Nära, innerliga, roliga, spännande, lite irriterande – här har det rymts högt och lågt. Precis så vill jag ha det. Den skira buketten fick jag av en fin vän som har lite annat i trädgården än mina cirkusblommor. Så vackert!
Jag trodde inte vi skulle få några egna jordgubbar (efter i år kommer vi inte längre att odla jordgubbar i lådorna, utan sätter dem utanför trädgårdslandet istället), men tji fick jag! De är remonterande, båda sorterna vi har, så skördarna blir inte så stora. Goda är de iallafall och tillsammans med grädde eller grekisk yoghurt ger de en kulinarisk upplevelse till den som får smaka.
Torkan ställer till det på många olika sätt. Jag har använt vattnet i våra två brunnar på gården så långt som möjligt, men har också behövt komplettera en del med kommunalt vatten. Gräsmattan är i princip brun och man kan inte direkt säga att något prunkar som det gör när det bjuds på både regn och sol, men det är gott nog för mig och jag tycker också att det har varit värt timmarna med mina vattenkannor. Jag har räknat ut att jag vattnat 400-500 liter vatten per dag ungefär. Ännu mer vissa dagar. Kanske borde jag satsa på en ökenträdgård istället, hehe?
Häromdagen var jag inne med tjejerna i stan då dottern hade klipptid. Det var värsta ståhejet på torget. Ungdoms-VM i orientering här i stan! De håller på hela veckan, men i måndags var det sprinttävlingar där det gick undan. Jag blev så rörd av att dessa ungdomar kommit från hela världen! Duktiga, ambitiösa, dedikerade… Stod och lipade vid mållinjen där både glädje och besvikelse uttrycktes på många olika sätt. Hoppas att alla deltagare har en helt underbar vecka, vare sig de kommer från Singapore, Belgien, Italien eller Nya Zeeland.
Slutligen kan jag visa hur jag använde Chat GPT häromdagen då min kreativitet stod helt stilla. Jag och maken kollade på förslagen. Några är görbara, andra är vi inte alls intresserade av. Vi får väl se vad som händer. Lite i taget gör vi förändringar som vi gillar och som gör vårt hem lite mer som vi önskar och vill ha det. Just nu tänker jag att det blir bra om elkabeln kommer ner i jorden innan hösten är här och om inte alla tomater får pistillröta (hettan har gjort det svårt att ge jämn bevattning, så några av sorterna ser ut att vara lite ledsna). Nu mognar snart de första och jag ser fram emot några goda tomatsallader under resten av sommaren. Får vi inte några över att lagra så är det helt okej.
Innan jag slutar för den här omgången vill jag tipsa om en av de godaste sommarsmarrigheterna vi vet: melon med färskpressad limejuice och lite chili. Här Piel de Sapo, men det är gott med alla sorter. Hoppas att du har en fin sommar oavsett om du har semester, jobbar eller bara lever ditt liv precis som vanligt. Tjingeling!
… eller snarare en 60-årsfest, två studentuppvaktningar, ett förberedande av begravning, en begravning, en pappershjälp, en kyrkstädning, en trädgårdsdag och ett ettåringskalas senare sitter jag här en helt vanlig måndagsmorgon. Det har varit en smått galen vecka, något som jag redan antog. Det har varit en känslosam vecka. Idag är en vanlig jobbdag, men samtidigt kommer svägerskan från Australien hit och ska sova över så vi får lite ”egentid” och mer tid att prata. Men kanske ska jag skriva om det helt oväntade som skedde häromdagen. Jag satt hemma och jobbade med öppet fönster, men hörde att det kom någon och knackade på. Tyvärr hade jag inte möjlighet att öppna då min klient var mitt uppe i något mycket känslosamt, men jag tänkte att det kanske var Jehovas vittnen eller att någon kunde vänta. Knackaren hördes dock åka iväg igen. Samma kväll kom någon åter och knackade på dörren. Det visade sig vara en av våra lokalkändisar, konstnären Jan Abramsson. Han frågade efter maken som fick komma ner och ta emot förstapriset i Sturköbladets korsordstävling – en inramad originalakvarell av själve Jan! Det hänger redan en större akvarell av Abramsson här hemma, en femtioårspresent till oss själva då vår gemensamma ”hundraårsroadtrip” i USA blev inställd 2020 på förekommen anledning. Men vilken fröjd! Motivet är från Prästamarken i naturreservatet, en plats som maken (och jag) verkligen älskar. Makens nygamla vurm för korsord betalade sig för all framtid med detta pris! Vilken grej, alltså.
Dessa otroligt roliga festdekorationer från 60-årsfesten måste jag visa. Härliga foton från jubilarens liv under olika åldrar förgyllde plockmaten. Det var roligt att få gå en tipsrunda om J och dessutom hade vi en trekamp där alla fick chans att leka tillsammans. Det är roligt att låta gäster i alla olika åldrar samarbeta! Vi fick äta tills maten stod i fyrkant, något som för övrigt varit temat för hela veckans begivenheter.
Studentfestligheterna ägde rum i grannfastigheterna på Bergåsa där vi har våra barns kusiner på sin pappas sida. Måndagsstudenten fick strålande sol och vi kunde sitta ute i den varma kvällssolen, men hos tisdagsstudenten fick vi sitta inne. Finns det hjärterum så finns det stjärterum och båda familjerna hade gjort så fint, gott och trevligt!
På torsdagen var det så dags att ta avsked till svärmors man. Det blev en så fin stund tillsammans. Jag älskade alla vildblomster som mina svägerskor hade varit ute och plockat. Min ena svägerska jobbar som trädgårdsmästare på denna kyrkogård, så hon var också vaktmästare och kunde både ringa i klockorna för sin pappa och göra det vackert. Vacker musik och fina minnen delade från olika delar av familjen blandades med att maken berättade L:s levnadshistoria och så sjöng vi En vänlig grönskas rika dräkt. Jag satt vid pianot och spelade, men njöt av den innerliga sången. Det blev en jättefin stund. Efteråt åkta vi alla hem till oss där vi förberett att ta emot alla över 25 gäster i vårt lilla hus då vädret inte var särskilt inbjudande. Mysig fikastund med några av L:s favoriter, t ex drömtårta och vaniljbullar.
På lördagen jobbade maken och jag sida vid sida. Kycklingarna fick ett nytt bo i svinstian och jag försökte komma ifatt med allt som fanns kvar att göra på min trädgårdslandslista. Nu är de sista fröerna för den här omgången satta. Jag kommer att sätta mer i takt med att det skördas, men det här var det viktigaste. Jag har också flyttat en del blommor som självsått sig och rensat bort där det blivit allt för tätt. Detta känns SÅ skönt! Gräsklipparen gick sönder. Igen. Vi vill inte lämna in den till öns fixare då han redan haft chans både på klipparen och röjsågen med mindre bra resultat. Eller, nu var jag orättvis. Efter fjärde omgången tror jag faktiskt att han fixade felet med röjsågen! Jaja.
Igår var det så mammas födelsedag och samtidigt min systersons ettårsdag. Jag tog med syrran, dottern och barnbarnen till mamma grav för vidare färd ner till Höllviken för att uppmärksamma det senare och fick en fin dag till. Jag tycker det är underbart att lilla Titti och systerdottern som är nästan lika gamla har så roligt tillsammans. Det amerikanska systemet där man är ”cousins” med alla som är släkt bortanför mor- och farföräldrar, aunts och uncles funkar perfekt. Det behövs inte göras mer specificerat än så.
Sommaren har officiellt dragit igång och med det är ingenting vanligt. Det gäller att vara mer flexibel och det är precis som det ska vara! Nu ska jag iallafall hoppa ur morgonrocken och åka till affären en sväng innan det är dags att börja jobba. Hej och hå! Hoppas att du får en fin vecka.
… efter varandra. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Dagarna de går och går efter varann – VA?! Måndag försvann.” Mamma Mus veckovisa lever jag just nu. Jag vaknar och somnar och däremellan händer det så mycket att bloggen inte riktigt hinns med. Det är naturligtvis okej att det är så, detta är livet. Härligt! Under tiden har lilla Titti slutat med blöjor, rosor och päronträd har smaskats på av hungriga individer, rådjuren har hunnit skrapa på nya äppelträdet trots skydd (tydligen inte tillräckligt högt upp), jag har ”hittat” fler släktingar, det förbereds för begravning och student och kycklingarna, de bara växer och växer.
Något som också växer är de uppstammade Dr Westerlund. Kanske inte så snabbt som jag hade tänkt mig, men det är okej. De tar sig iallafall. Jag ska nog ge dem lite pelargonnäring, jag tänker inte riktigt på det då jag vattnar pellisarna i trappan där ute.
Min svägerska och svåger har gjort en uteplats som är alldeles magiskt fin! Här kommer det också att växa och prunka framöver. Jag älskar ju ölandssten, men känner inte många som gör det. Än så länge ges sådan bort både här och där. Gissa att jag fick hjärtrusning då jag fick se detta projekt?! Snacka om känslor av avundsfriskhet. Det är bra att jag får lov att sitta här och njuta om jag vill. Svägerskan är otroligt kreativ, att hon blev trädgårdsmästare blev en fullträff. Så kul att hon kan omsätta det i sin egen trädgård. Inga skomakarungar där, inte.
Apropå växande. Hur gammal är man om man tar kort på vattenmätaren? Denna rejäla genomvattning satte fart på hela trädgården och gav mig lite andrum i vattnandet. Det sägs att det ska komma mer nästa vecka. Jag hoppas på det, men vill såklart inte att det ska regna på alla studenterna! Nattregn är TOPPEN.
När syrran kommer till stan från Nynäshamn vill jag såklart träffa henne. Nu hade hon ett jobb tillsammans med Visit Karlskrona och jag tog med mig dotter och barnbarn och plockade upp Annika för vidare färd mot en annan av öarna i skärgården, nämligen Hasslö. Vi åt lunch på trevliga Sjöboden, njöt av vackert väder vid sandstrand och andra vyer än vanligt och så passade vi på att stanna till hos faster, farbror och kusin på Jordö. Att inte göra planer flera veckor i förväg (det ”normala” svenska) gör att man riskerar att missa den man vill träffa, men å andra sidan blir det lite mer lättsamt och inte så krångligt för den som blir besökt. Det var iallafall jättemysigt. Även om småtjejerna inte kommer ihåg besöket känns det fint att kunna ge dem deras rötter.
Rötter fick jag också ge en nyfunnen släkting som aldrig hade sett någon bild på sin farmor. Här sitter hon längst till vänster i egen hög person, så gullig och finklädd. Jag skickade även en massa bilder och lite mer information om den lilla tösens mor och hennes syskon (moderns yngsta lillebror var min mormors far), både öden och äventyr. Jag letar själv efter mer information och hittade senast igår en släkting i USA som kommer att kunna täcka upp fler kunskapsluckor. Ibland är internet verkligen helt fantastiskt. Jo, ganska ofta när jag tänker efter.
Vi var hembjudna till vänner i Småland och fick se hur fint de gjort sedan de flyttade in i sitt nya hem för ett par år sedan. Golvet i hallen är målat av frun i huset med hjälp av tejp. SÅ snyggt! Hela huset är otroligt charmigt och fullt av mysiga vrår, härliga och lite speciella kakelugnar, ett drömkök och inte minst ett bibliotek to die for. Jag älskar vårt hem, men tycker också att det är jätteroligt att se andras stilar och lösningar. Dessutom påmindes jag om varför jag älskar rhododendron (precis som ölandssten fnyser många åt denna drottning) och fick se några helt magiskt vackra exemplar i deras trädgård.
Nu fortsätter vi med sextioårsfest, flera studentfiranden och begravning. Vi vill såklart även hänga med makens lillasyster som är hemma från Australien. Detta gör att jag tar en bloggpaus under den här veckan. Hoppas att du som brukar titta in och läsa får härliga och minnesvärda dagar. Du får med dig en fin Sturkösolnedgång på vägen.
Nu blev det en del barnbarnsinlägg på en gång, men jag lovar att det kommer annat igen alldeles snart. Vi har en del spännande på gång här hemma, något som jag längtar efter att få dela med mig av. (Jaja, få nu inte allt för höga förhoppningar, men jag vet att inte bara jag tycker att det är roligt.)
I vanlig ordning firades Mors Dag med att jag köpte några buketter liljekonvaljer av mina brorsbarn på Bergåsa. Deras Mors Dags-kiosk med liljekonvaljsbuketter och småkakor är alltid en succé. En av buketterna fick följa med svärmor till Mörtfors, den andra tog jag med till mammas grav. Hennes brudbukettsblommor brukar alltid få en plats på graven just till denna dag. Kyrkogården var full av människor. Jag har aldrig bott så nära en kyrkogård förut, men har fått för mig att den här är ovanligt välbesökt. Många är de som vårdar och fixar vid gravarna och specialdagar är det alltid mycket aktivitet runt kyrkan.
Det var fullt upp med allt hela dagen, men några foton blev det inte av att jag tog. Vi hade det iallafall bra! Danskarna och lilla grannfamiljen kom alla hem till oss och åt mors dags-middag innan den ena svärsonen körde upp till Stockholm igen (han behöver jobba där juni ut) och danskarna körde hem till sitt. De senare hade packat med sig ett gäng plantor som hade blivit över här hemma, men som jag inte hade kunnat göra mig av med. Nu har jag bara en paprika som ska få större kruka och kanske en tomat, men annars är det bara någon låda med ärter kvar att sätta. Odlingssäsongen går in i den period där det ska vattnas och rensas för att ge de bästa förutsättningar för kommande skörd. Den här veckan får vi kanske lite regn. Det hade verkligen varit skönt, men jag vågar inte hoppas för mycket. Tills dess är det bara att fortsätta köra med vattenkannestyrketräning.
Idag hade jag syrran här på besök. Hon frågade om hon kunde komma ut några timmar denna lediga dag och jag blev jätteglad. (Maken är i Kalmar och brandflyger.) Jag skickade länken till min planerade middag och frågade om hon var villig att äta det jag planerat. Tur att hon var det, för milda makaroner, vilken god mat! Jag kan inte låta bli att lägga upp länken här så att du också får chansen att smaka. Jag bytte ut de frysta räkorna mot en stor burk räkor i lake som jag köpt billigt i påskas och det blev jättebra. Skippa inte lime och koriander – dessa satte verkligen pricken över i:et! Som sagt, missa inte en riktigt smarrig måltid…
För övrigt är det härligt att hänga med någon som är lika intresserad av något som en själv som kan nörda ner sig och förstå precis vilka bekymmer man har över smått och stort. Syrran är så duktig på trädgård! Hon har mycket större erfarenhet och kunskap än jag, men det är jag som har den stora trädgården. Hon lägger mycket tid på vårt sommarställes trädgård och har där formklippt buskar, förädlat växter, anlagt rabatter och annat spännande. Till hennes lilla innegårdsträdgård inne i Karlskrona når inte så mycket ljus, så den är lite mer svårflirtad. Hon och brorsan har också tagit över farfars föräldragård och trots parkslide, torka och sällanbesök förvandlar de långsamt denna plats till en mysig oas. Jag är tacksam över att jag får sticklingar, idéer och goda råd och att jag åtminstone har kommit så långt att jag kan dela med mig av små plantor som jag själv dragit upp då och då. ”Oj, vad nöjda mamma och far är i sin himmel”, sa hon idag när vi gick och vattnade i vårt trädgårdsland. Ja, inte hade någon av dem trott att jag skulle bli någon planttant, det är jag ganska säker på. Men att all deras kärlek för natur och trädgård liksom ploppade upp till slut även hos mig var kanske inte helt oväntat ändå?!
Igår var det mina föräldrars femtiosjuåriga bröllopsdag. Den visade sig bli den vackraste dagen i mannaminne! Solen sken och uppe i Rödeby där vi sedvanligt uppehöll oss kunde man mäta upp 22°C. Sådana temperaturer kom vi inte upp i här ute på Sturkö, men nog fick vi en härlig dag här också.
Efter några jobbsamtal hastade jag ut i trädgårdslandet för att få i lök (schalotten, silver, potatis, röd och gul) och potatis (Amandine). Skönt med några timmars röjande! Detta är skämshörnet/skräphögen/skrotupplaget eller vad jag nu kallar det dagen till ära. Det är nu inte så hemskt som det låter, men jag har bestämt att det inte ska vara hemskt över huvud taget. Det är längs denna del av viltstängslet som luktärterna ska stå i år. Jag flyttar runt luktisarna lite längs insidan på viltstängslet och ser inte riktigt någon skillnad på resultatet, men tror att det är bra för dem att inte hela tiden växa på samma ställe. Projektet här i år blir (kanske) att mosa ner ”gräset” helt (är så mycket kvickrot som sprider sig in i lådorna, vi vill bli av med det) och lägga markduk och bark. Får se! Det är också väldigt fint då det är nyklippt här.
Framåt kvällningen var det dags att åka till Rödeby för att sedvanligt tillbringa Valborg tillsammans med brorsans familj. Igår var vi bara en liten skara på elva personer. Vi fnissade lite åt att alla har så olika syn på vad som är få och många, men för oss är elva typ inga. Vi som var där hade det väldigt trevligt tillsammans. Temperaturen var magiskt skön då solen sken för fulla muggar medan vi satt i lite halvskugga från träden där på vitsippsön. Jag älskar platsen vid vindskyddet.
Brorsan och maken drog igång grill och liten minibrasa i eldstaden medan jag tog en runda på detta magiska ställe.
Trots grillångorna slog vitsippornas mjuka, örtiga doft igenom. Hela platsen vibrerade av lågmäld skönhet, de små stjärnorna dansade och vände sig mot solen med hela sina väsen medan barnen lekte runt vattnet med hjärtans lust. Tänk att naturen kan vara så här galet vacker?!
Brorsans familj har en gammal kvarn på sin tomt. Min bror har en minst sagt irriterad syn på Länsstyrelsen. Det är en myndighet som våra skattepengar förser med (ganska) mycket pengar som sannerligen inte alltid används vist. För ganska många år sedan tog Länsstyrelsen ett beslut att fördämningarna i den gamla kvarnen skulle bort. (Detta är ett projekt som pågår över hela Sverige. Tusentals små kraftverk ska byggas bort för att återställa naturen.) Efter ett års utredning kunde det konstateras att det inte gick att genomföra detta rivande på grund av det sätt kommunens vatten- och avloppsnät går. Den nya tjänstemannen som hörde av sig visste ingenting om denna utredning och lät hälsa brorsan att ”ibland är det bra att börja om på nytt”. Suck. Nu ska de alltså påbörja en ny utredning som med all sannolikhet kommer att fastslå att kommunens vatten- och avloppsnät fortfarande går på samma ställe.
På väg hem skulle maken plocka upp en bikupa på Tjurkö som dött under vintern. Jag valde att hoppa av vid skolan för att ta en härlig promenad hem längs Kyrkvägen. Egentligen är detta en väg som inte är särskilt härlig även om den bjuder på vackra vyer. Det hade varit toppen med en cykel- och gångväg här, inte minst så fort som turisterna börjar dyka upp. Jag gissar att det blir för dyrt och krångligt att genomföra ett sådant projekt, men fortsätter hoppas. Här blev jag ”omkullkörd” av en bil helt utan hänsynstagande då jag var cyklande hemtjänst på åttiotalet. Förvisso byts skyltarna ut från 70 till 50 under sommarlovet, men jag kan säga att det inte ger några garantier för hur bilisterna beter sig gentemot gående och cyklande medtrafikanter. Jag behövde dock inte bekymra mig om detta eftersom jag knappt mötte en enda bil på väg hem. Jag lyssnade på Anders Hansens nya bok Hjärnans akilleshälar då jag fått 14 gratis dagars lyssning av min kusin. Egentligen har jag inte fått så mycket ny information då jag läst ganska mycket om detta ämne (bl a Lisa Feldman Barretts forskning och hennes bok ”How emotions are made”), men jag gillar Anders Hansens pedagogiska förklaringar och hans ingång är lite annorlunda. Jag tror det är en bok som kommer att bli lika populär som hans tidigare böcker. Det är information som vi mår bra av att veta och kanske kan det leda en och annan till att göra bättre livsval för sig själv. Sådär, det blev lite gott och blandat. Hoppas att du som läser här får en fin ingång på härliga maj! Tänk, va?! Glöm inte att stanna upp då och då och njut av allt vackert som naturen bjuder på nu – alldeles gratis.
Det är så mycket att göra nu. Jag hamnar i snurran där den vinnande tanken är att tiden inte räcker till, men det stämmer ju inte. Jag har varken mer eller mindre tid än någon annan. Den tid jag har är den jag har. Det betyder att jag behöver påminna mig om att inte leva i den framtid som inte finns.
Jag har här och nu.
Precis som varje år kommer jag att glömma att vattna något medan jag inte kommer att omskola något annat. Jag kommer att gödsla med fulsäckar från ICA eller Blomsterlandet. Vattnet i brunnen kommer att ta slut. Den sista frostnatten kommer att ta död på något. Sniglar, rådjur, mögelsporer och jordloppor kommer att festa på plantor som jag omsorgsfullt lagt tid och omsorg på.
Jag är här och nu.
Växthuset och tomatkuvösen fanns inte för några år sedan, men vi fick ändå mat att äta. Det fanns inga perennrabatter längs den västra stenmuren, men jag plockade ändå in buketter att njuta av. Grusgången var nästan överväxt, men vi kunde ändå ta oss fram till både ytterdörren och verandan. Ladan var full av skräp, men den var ändå charmig och ändamålsenlig.
Jag lever här och nu.
Vi har kommit så långt sedan vi köpte huset sommaren 2019. Så långt! Och det på exakt den tid vi hade, varken mer eller mindre. Jag påminner mig om det medan jag tar mig tid att njuta av violer, backsippor och olika vårlökar istället för att sucka över det som inte blev eller det som jag inte har råd eller hinner med. ”Du kan bli som du gör dig” fick jag höra då jag som liten gjorde fula miner. Det är så sant som det är sagt. Jag får det som jag gör mig. Tack för livet, för min stund på jorden.
Ps: Så här blev påfyllnaden av guldbokstäverna om du är intresserad.. Jag använde mig av Liquid metallic permanent paint gold och vet att det kommer att behöva fyllas på nästa år igen.
Solen smyger inte längre in i vårt hem. Den rinner in genom buckliga rutor och vackrast blir det då den hittar vägen genom de röda små dekorationsrutorna i verandan. Allt känns varmt och hoppfullt. Verandan är inte längre genomkyld och det är dags att städa ur den. Samla ihop skräp och sortera ut och bort sådant som bara blivit stående där. Ölburkarna har nått bäst före-datum för länge sedan eftersom vi inte dricker ölen, utan använder den till snigelfällor. Är sniglar känsliga för gammalt öl? Det tror jag inte, jag tror de är precis lika glupska om de möter det äckliga, gammalt-gubbkissfärgade bubblet. Påsen med trasigt porslin och obrukbar elektronik har hamnat här på väg till miljöstationen. Jordpåsen med gammal såjord som torkat så mycket att den inte kan ta till sig vatten behöver väckas och under lilla svarta bordet står sådant som borde ha stått frostfritt under vintern. Jaja. Man kan inte vinna alla slag. Det ingår i livets spelregler. Vi har fortfarande en hel del lök kvar efter förra årets skörd, så den får flytta ner i nedersta lådan i kylen nu. Mössen har smaskat av fågelfröerna, men de verkar inte ha byggt bo här i år som de gör ibland. Efter den där gången då jag satte foten rakt ner i musboet som hade byggts i min gummistövel under vintern är jag mycket uppmärksam. Tänker lite som jag hade gjort om det hade funnits skorpioner i verandan. Våren är en märklig tid. Mångas favorit. Jag blir alltid lite vemodig innan allt drar igång. Vet inte vad det är, men kanske är det krocken med all längtan som blir så tydlig i ljuset, det där ljuset som solglasögonen inte riktigt heller kan hantera. Jag tar ändå tacksamt emot, matar på med nya uppgifter och försöker känna acceptans för att det som blir gjort blir gjort. Och imorgon är en annan dag.
Hej och hå. Varje år är det samma sak. Jag är nästan rädd för att gå in i Bredaviksköket för att hämta hem pelargonerna då det kan vänta både det ena och det andra gällande mina kära krukväxter. Ruttna rötter, uttorkade rötter, resterna efter musfester och fjärilslarvsfester… Som min kompis sa, ibland kommer frågan ”Varför håller jag ens på??!!” i första rummet. I år slapp jag hämta hem alla krukorna, det gjorde maken då han hjälpt brorsan att ta hand om häcken. Snacka om kärleksgärning. Då de stått och väntat på sin spabehandling tillräckligt länge var det dags för mig att hämta in jord (jaja, jag använder köpejord) och ladda upp sopsäcken i vasken. I den häller jag ut alla döda pellisar med jord och allt, men även den gamla jorden (helt eller delvis) från de andra krukorna. Denna jord återanvänds sedan med bokashi för att få nytt liv.
Jag har tre stora krukor som brukar stå vid lilla verandatrappan. Jag har haft alla länge och de har klarat sig mer eller mindre helskinnat varje år. Denna hängpelargon har varit hårt ansatt varje år, men det har alltid funnits liv kvar. Så också i år! Den fantastiskt stabila Mårbacka som jag fick av min syster hade dessvärre lämnat in. Det var tre plantor som satt i samma kruka och en levde fortfarande. Den satte jag därför i en mindre kruka och ska låta den stå i pelargontrappan. Samma sak var det med den vita ICA-pelargon vi fick av våra vänner för många år sedan och som sedan har vuxit sig större med hjälp av sticklingar. I år var bara en av tre fortfarande vid liv. Av pelargonerna som står i trappan hade sex stycken lämnat in, vilket är ett ganska normalt antal jämfört med andra år.
Här är den vita pelargonen med ny jord och mer luftighet runt rötterna. Jag ser att det finns en del till att plocka bort i form av döda och gula blad, men det kan jag göra då jag flyttat upp allt till syrummet. I Willyskassarna står dahliorna och mår bra! De har klarat sig utmärkt. I år tänker jag faktiskt sätta alla direkt i backen och strunta i att försätta dem i plastpåsar med jord. Det känns lite busigt, men jag tror jag klarar det. Det är ett steg tillbaka från trädgårdshetsen jag utsatte mig för i början av mitt planttanteri då jag hängde på Facebook och trädgårdsforum som väl sabbade mitt trädgårdssjälvförtroende i grunden. Bra tips och allt det där, men om det innebär stress och hets är det bara att lägga ner. Åtminstone funkar jag på det sättet. Allt eller inget-tankar är annars något som jag lätt hänfaller mig åt och det är i princip aldrig särskilt hjälpsamt.
Så här såg det ut när allt var klart. Till vänster är mina klenisar till utepelargoner. Jag har alltid skurit ner dem till 3-5 cm långa stumpar och gillat resultatet, men i år testar jag en annan stil. Till höger ser du min syrras innepelargoner som inte beskurits lika hårt som mina. De står rätt mörkt inne i stan där solen inte riktigt kommer åt, men som du ser mår de annars bra. Mina är precis som träden här ute på Sturkö som är mindre, krokigare och lite ”segare” då de utsätts hårt för väder och vind. Jag brukar ställa dem under tak då det ska regna rejält, men annars får de ju helt andra förutsättningar än om de stått inne i verandan. Jag gillar trots allt min pelargontrappa, tycker den är något av det finaste vi har i uterummet. Nu ska jag drömma en kortis om hur det kan komma att se ut i sommar:
