Du som läser här vet förmodligen att jag är mycket intresserad av släktforskning, historia och samband mellan det genetiska arvet, hur man växer upp och hur ens liv blir. Arv och miljö anses bidra till 30-70% respektive med olika procentsatser beroende på person och upplevelser. Familjen man växer upp i anses räknas in i miljön då föräldrar och syskon alltid har olika förhållanden till varje individ i gruppen och de ev. likheter man hittar därför snarare anses bero på likheter i arvsmassan.

Jag skönmålar ingenting, upphöjer ingenting, utan finner intresset i behovet vi har av att känna oss delaktiga i ett sammanhang. Under de bästa förhållanden kan man hitta detta sammanhang i den släkt man växer upp i, men det är sannerligen inte allom givet. Nu råkar jag ha fått två stora släkter som jag gärna vill ha nära. Detta betyder inte annat än att jag känner stor tacksamhet. Jag har även stor förståelse för alla som skjutits bort av sina familjer av olika skäl eller där man själv tagit avstånd p.g.a. barndomstrauman och liknande. Som en stark vän till min syster uttryckte det: ”när jag var 16 cyklade jag hemifrån för att inte cykla hem igen och var plötsligt vuxen”.

Några som varit direkt berörda av att ofrivilligt ha tagits ifrån sitt biologiska familjesammanhang och förts långt bort är alla utlandsadopterade. Tobias Hübinette och Maria Fredriksson (Korea) samt Maria Diemar (Chile) är några av de utlandsadopterade som kämpat och kämpar hårt mot utlandsadoption. Ämnet är intressant på så många olika plan, flera utgångspunkter anses vara tabu av olika anledningar. Är det därför det varit så tyst trots att forskning visat att utlandsadopterade mår sämre? Sverige är det land i världen med flest utlandsadopterade per capita (alla dessa extremer, vårt godhetskomplex) och det är ytterst intressant att detta ämne fortfarande inte diskuteras mer allmänt. Hübinette (som återigen är i blåsväder i en helt annan fråga) skrev i januari om hur Schweiz nu förbjudit utlandsadoptioner då de inte kan garantera att dessa inte berörs av bl.a. korruption. Kina och Ryssland har vid det här laget beslutat att inte längre adoptera bort barn utanför landets gränser, Nederländerna och Danmark tog beslut om att inte längre godkänna utlandsadoptioner innan Schweiz gjorde detsamma.

Det är även intressant att de som driver frågan mot adoption, könscellsdonation och surrogatfödslar många gånger själva har denna bakgrund. Längtan efter barn är enormt stor och att växa upp med tillgänglighet till båda sina ”könscellsdonatorer och livmoderbärare” är ingen garanti för ett lyckligt liv. Det betyder inte att det inte finns en komplex problematik att ta hänsyn till då frågor eventuellt kommer en vacker dag. Somliga växer upp lyckliga och utan någon önskan att söka sitt biologiska sammanhang, men det finns andra vars enda fokus blir att förstå det i sig själv som inte går att spegla i någon i sin omgivning. Vi har i många program i Uppdrag granskning kunnat följa sveket mot donatorbarnen och problematik som uppstår då man inte vet vem som är ens donator, eller ens att man har varit donator. I Familjehemligheten på Sveriges Radio berättar bl.a. personer om hur de alltid känt sig utanför och sedan fått förklaringen då de fått veta att de haft en annan pappa än sina syskon, eller att de varit adopterade, eller att det finns syskon på annat håll som de aldrig fått känna.

Jag hörde en homosexuell artist med två barn uttrycka sig ungefär såhär: ”Folk frågar vem som är pappa till våra barn. Våra barn har ingen pappa. Det finns en donator. Våra barn har två mammor, det är fullt tillräckligt.” Jag blev så upprörd över inställningen, vem har med dagens kunskap rätt att blunda för att en stor del av en människa inte existerar, särskilt när det är ens eget barn? Kärleken är säkert helt tillräcklig ur ett omsorgsperspektiv, men en viss ödmjukhet för att det eventuellt i framtiden inte är nog för barnet p.g.a. olika orsaker skulle vara på sin plats. Att jämföra med alla dessa barn med fäder som dragit och gjort sig otillgängliga, och som ändå klarat sig jättebra, duger inte. Det handlar inte bara om den fysiska frånvaron, utan även om speglingen i någon man kan känna igen sig i. Inte för alla som sagt, men för tillräckligt många för att det inte ska låtsas om att det inte betyder något.

Dessa ämnen (adoption, köncellsdonation, surrogatmödraskap) gör många upprörda och rent av arga. Den biologiska klockan slår så hårt och homo sapiens enskilt viktigaste driv förutom att försöka överleva är att föröka sig och hålla arten vid liv. Det är så många känslor inblandade! Att få barn eller inte har teoretiserats så till den grad att många verkar ha rationaliserat bort precis hur komplex denna fråga är. Det räknas i dagens Sverige i princip som en rättighet att få barn om man vill bli förälder, men i andra änden på den rättigheten står skyldigheten för fostret/barnet att uppfylla föräldrarnas drömmar och önskningar. Är samhället redo för att på riktigt ta diskussionen och kanske obekväma beslut för att ta hänsyn till dessa barns rättigheter?