Jag låter tanken gå, släpper den fri. Den tar sig ton som cellon i Bachs första cellosvit i G-dur. Mjukt, mjukt böljar stråken över strängarna och lockar fram allt det vackra i världen. Körsbärsblom och bebisdoft och magskratt så man nästan kissar ner sig och barfotagräs och regn på varm asfalt och kaninungars päls och nybakat med smält smör och lent hår utan tovor och ett barns klara ögon och en gammal hands rynkor och det samförstånd och klick vi känner då vi träffar någon som Emils vän. Orden bygger broar, letar sammanhang och blir en sextonpluggars legobit som ger stadga till en åtta, en sexa och en tvåa som inte kan hålla ihop utan hjälp. Durackorden till trots blommar sorgen ut, den kollektiva sorgen, den ofattbara baksidan i mänsklighetens mysterium. I breda, långa stråk ligger acceptans för svärtan innan tonerna klättrar upp mot kraften som finns i mig, som finns i dem, som finns i oss. Som ett sommarregn trillar de sista tonerna och i klangen som ebbar ut hör jag dem. Tron, hoppet, kärleken. Det kommer att bli bra. Det blir bra.
Åtta år utan Far i världen…
Lämna ett svar