Funderingar

Frågor av eländesnatur.

16 kommentarer

Igår var det dags att dra igång bästa torsdagsaktiviteten igen. Förra veckans repetition fick ske hemma i soffan p.g.a. sjukdom. Älskar att komma till kören! Denna termins repertoar känns dock väldigt modfälld. Vår körledare har starka känslor och hans tolkning av världsläget påverkar vad vi sjunger. För J gäller sällan ”ryck upp dig”, utan han vill erbjuda ”varsågod och gråt ut”.

När jag sedan kom hem pratade jag och maken om dagen. Vi hamnade i frågan om världen kommer att vara ”bättre eller sämre” om hundra år. Detta kom sig av att jag hade varit och fikat med två finfina kompisar tidigare på dagen. Vi har alltid spännande diskussioner: kommer från mycket olika bakgrunder, men har samma riktning i livet. Gårdagens samtalsämnen rörde sig bland annat om det allmänna världsläget och hur vi ser på det, vad vi har att vänta med tanke på det politiska läget lite varstans, politikerförakt och vad det gör för ett samhälle och så hur man i allmänhet bäst hanterar sakers natur. ”Jag förstår att våra ungdomar inte vill skaffa barn med tanke på allt elände”, sa en av vännerna. ”Då har vi vuxna gjort ett dåligt jobb som inte lyckats bidra med bättre verktyg att hantera livet”, sa jag. Gällande elände kan vi nämligen konstatera att det inte direkt var eländesfritt på 1900-talet, eller på 1800-talet, eller på 1700-talet, eller, ja, du förstår… Är verkligen Trump det värsta som hänt planeten Tellus någonsin? Jag kanske bara är dum som inte förstår. Kanske finns inte mänskligheten kvar om hundra år, men jag tror mig veta att vi åtminstone rent allmänt har det väldigt mycket bättre idag än för hundra år sedan. Jag som den borne pessimisten blev mycket peppad av Hans, Anna och Ola Roslings Factfulness och jag tror att fler hade mått bra av att läsa den och omsätta det som står där i sina omvärldsanalyser.

Min och makens diskussion spann vidare. Är världen bättre än för hundra år sedan? Vad ingår i begreppet ”världen”? Finns världen kvar om hundra år och hur ser den isåfall ut? Henrik Höjer tog sig i slutet på förra året tid att kika på tidningsarkiv från så långt som hundra år tillbaka i tiden och vad som hade förutspåtts om 2025. Han kunde konstatera att ingen hade rätt. Jag gillar hans sista mening: ”Framtiden var, är och förblir ovetbar.” Ingen vet. Varken gällande oss själva eller ”världen”. Är det då inte vårt ansvar att ge det uppväxande släktet livskompetens och hoppfullhet och kosta på att ge oss själva detsamma?

Continue Reading

Ditten och Datten

I jämförelse med vem då?

5 kommentarer

Igår eftermiddag åkte jag hem till mammas tvillingsyster och hennes man. Vem jag är idag går inte att förklara utan att blanda in min moster och morbror. De har varit viktiga för mig på så många olika sätt och jag är tacksam för att de finns i mitt liv. Min syrra (en dag ska jag ge alla mina syskon permanenta alias) har påbörjat ett fantastiskt projekt som jag berättat om här redan. Hon hittade en tom ”mormor och morfar berättar”-bok som hon köpte till lillastesysters barn för att de ska lära sig om sin mammas föräldrar och den uppväxt de hade. Syrran hade redan intervjuat Far med de flesta av frågorna i boken, men det fanns hål i mammas svar. Nu fick moster chans att fylla i dessa hål. Berätta om stränga småskolefröken Nyman som älskade vår mamma Elin och Kent-som-bor-i-Rödeby-om-han-fortfarande-lever, så till den grad att hon tydligen hade dessa elever framme hos sig mest hela tiden för att de var så duktiga. Intressant minne som jag undrar hur mycket det är påverkat av min mosters upplevelse av skolan. (Och precis hur mycket tid fick de här två eleverna egentligen tillbringa framme hos fröken? Var det ett minne som tagit större plats än vad de verkliga händelserna tog?) Mamma var en riktig plugghäst med näsan i böckerna mest hela tiden. Moster berättade att hon bara såg sin far bli riktigt arg en gång i sitt liv. Det var då alla skulle hjälpa till där hemma, men vår mamma inte gick att finna någonstans. Hon hade stuckit från sina förpliktelser och mormor hade stormat ut till morfar där han satt och jobbade i garaget för att få hjälp. Alla letade tills de hittade mamma med en bok under en filt. Hahahahaha! Underbart ju, och jättekul att min intervjuande syster gjorde exakt detta under sin barndom.

Angående den där kommentaren om hur mosters minne såg ut om flera personer hade fått ge sin version… Mamma och hennes syster är tvåäggstvillingar. De föddes olika som natt och dag, till utseende, sinne, personlighet och allt annat man kan tänka sig. Mormor hade uppenbarligen problem av något slag, för något hon ägnade sig åt var att trycka ner människor genom att lyfta deras svagheter i jämförelse med någon annans styrkor. Detta gjorde hon regelbundet både med sina barn, barnbarn och ingifta och var extremt skadande för självförtroendet. De dagar jag känner mig förlåtande så tänker jag att mormor väl gjorde så för att peppa och motivera, men sanningen är att jag tror att hon gillade att trycka till folk. (Sorry, mormor.) Både mamma och moster hade fantastiska förmågor som deras far uppmärksammade, men det räckte inte och påverkade dem tyvärr mycket. Både i relation till varandra och gällande sin självbild. Det var nog tur att deras skolvägar delades då de gick i femman så de inte längre behövde jämföra sig själva med den andra bland skolvänner och lärare. Min mosters betyg var inget att hänga i julgranen. När hon sökte jobb på sjukhuset tittade läkaren som var ansvarig för anställningen på betygen och uppmärksammade detta. Sedan läste han hennes fina rekommendationer från då hon jobbat på bageri och som barnvakt. Där stod det om hennes fantastiska ordningssinne och så fick hon jobb på röntgenavdelningen som ansvarig för röntgenbilder och arkivering. Perfekt! Jag tror att det är just detta förhållande vi ska ha till våra styrkor och svagheter. Lyft styrkorna, låt dem blomma och leda dig på vägen. Låt detsamma gälla personerna du har runt omkring dig. Uppmärksamma, stötta, uppmuntra och heja på! Må alla ungdomar bli anställda av läkaren som struntar i dåliga mattebetyg och uppmärksammar det exemplariska ordningssinnet. Och sluta jämföra dig med alla andra. Våga blomma ut i dina styrkor och våga bryta ny mark om du inte hittat dem än.

Continue Reading

Funderingar

Ledord, buzzwords och allmänt ordbajseri.

8 kommentarer

Jag som förordar att ta med sig ett ledord genom livet ett år i taget borde väl heja på just Ett Litet Ord? Det gör jag verkligen! För mig har det varit inspirerande, tröstande, ledande, varnande, utvecklande och en hel massa annat sedan jag drog igång detta projekt. Det är så lätt att stagnera för många av oss och stagnation leder till ett ovigt sinne och en ovig kropp och så småningom orörlighet, kanske till och med demens och död. Nä, nu drar du för stora växlar på detta, tänker du kanske. Det gör jag inte. Så många drömmer om pensionen då de äntligen ska göra både det ena och det andra, men på kort tid kan man bli väldigt gammal och deprimerad om man exempelvis inte upprätthåller sociala kontakter, inte tar hand om sin nedsatta hörsel och låter sin kropp förfalla utan att kämpa emot.

Jag befinner mig i den s.k. tredje åldern, den mellan femtio och sjuttio. Jag vill ta vara på tiden! Efter att ha läst boken med just titeln Den tredje åldern av Patricia Tudor-Sandahl under tiden mina föräldrar var sjuk (mamma hade den i sin bokhylla) har begreppet stannat med mig. Det finns ingen ”tredje ålder” på riktigt. Slår man upp begreppet står det att det är åldern mellan det att man slutar att yrkesarbeta och att man blir typ gammal och oförmögen att klara sig själv. Jag tycker bättre om hur Tudor-Sandahl tolkar begreppet och bokens budskap ligger fortfarande och skvalpar i bakhuvudet. Jag ägnar mer omsorg åt vad jag ägnar min tid åt helt enkelt.

Det där att ”leva livet fullt ut” är ett annat uttryck som låter tjusigt, men faller platt till marken utan en allmängiltig förklaring på vad detta egentligen innebär. Behöver man flytta till Bali för att inte bara leva halvt ut? Eller säga upp sig från ett tråkigt jobb för att börja på ett annat tråkigt jobb där man inte känner någon? Kanske tolkar någon det som att ”jag fick inte göra vad jag ville som tonåring, så nu gör jag vad jag vill” (d.v.s. släpper hämningarna och struntar i alla konsekvenser för att leka tonåring)? Jag har sett folk bli egenföretagare för att nå detta stadium, något som har ett skimmer av rosa för många, men det kräver stor disciplin och mycket förutseende. (Min syrra skrev bra om det och Sara Rönne utvecklade också sina tankar.)

När jag satt och tänkte på vad frihet innebär för mig, hur egenföretagandet påverkar mitt och makens liv och hur jag hanterar det här tredje åldern-livet började jag helt plötsligt fnissa lite. Jag vet inte riktigt vad det var som utlöste det, men det var nog att jag precis innan hade läst Fredrik Svenaeus artikel om epistemisk rättvisa. Tankarna började svänga runt alla ord och uttryck jag sprungit på genom livet. Ord som givits tyngd som hängde mänsklighetens överlevnad på dem. Ords betydelse är viktiga hälsar ordpolisen. Inte konstigt att kommunikation är så svårt att hantera. Ibland säger vi samma ord till varandra, men menar inte samma sak. Vi kan också byta ut ord för att låta något få högre status, men i processen bevisa att vi sätter oss över andra. Ibland strör vi s.k. buzzwords omkring oss, ord som betyder absolut ingenting och som biter sig själva i svansen om man släpper dem fritt. Vanliga, vettiga, lättförståeliga svenska ord byts ut till svengelska för att någon ska kunna sälja föreläsningar. Företag skriver ”mission statements” med en massa floskler för att försöka sticka ut, precis som att inte alla redan vet det. Gå in på vilken reklambyrå som helst och kika på vilka titlar alla innehar. Jag säger inte mer. Förresten sitter jag här och kastar sten i glashus eftersom jag ofta använder ord och uttryck som jag kanske mer jonglerar med än håller stadigt i handen. Det är onekligen en rolig och viktig del i skrivandet.

Här kommer slutligen en lista på ordbajseri som andra uppenbarligen tycker är eller har varit av yttersta betydelse för mänskligheten. Håll tillgodo! Jag hoppas att du också fnissar lite då du har kommit igenom den.

  • epistemisk rättvisa
  • digital transformation
  • disruptiv (Eh, usch, vad störande…)
  • efterfrågehantering
  • actionable analytics
  • ideation
  • det nya normala (Efter 54 år kan jag säga att det kallas utveckling och att det, tack och lov, ständigt sker.)
  • facilitering
  • wannapreneur
  • innovation
  • 110%
  • känslighetsläsare
  • cyberresiliens
  • det svenska tillståndet (Hej, kan någon tala om för mig vad som pågår rajt nau in Suiiden?)
  • köttnorm
  • cyberhygien
  • techlash
  • kemsex
  • hybridkrig (Vad var det för fel på ett hederligt gammalt kallt krig?)
Continue Reading

Ett Litet Ord

Färdigmonterad Sophie Hood.

6 kommentarer

I julas fick jag ett mönster på Sophie Hood från Petite Knit och fyra garnnystan Isager Soft av svärföräldrarna. Svärmor vet att jag gillar både Petite Knit och grönt, så gåvan satt helt rätt. Det kändes skönt att kunna gå in i det nya året i sällskap med årsordet HEMSLÖJD som det aldrig riktigt blev något av. Att sticka sitter i ryggraden, så med detta mönster fick jag utvecklas lite genom att testa en ny teknik. Mönstertillverkarna bedömde svårighetsgraden till 3/5. Jag är benägen att hålla med. Petite Knit har alltid jättebra instruktionsvideor som komplement. De är på danska, men för alla som känner sig lite främmande detta språk spelar det inte egentligen någon roll. Allt man behöver är någon som visar vad som ska göras och det gör de med den äran.

Den nya tekniken jag fick lära mig var en vågrät i-cordkant. I-cordkant har jag gjort på en kofta till barnbarnet, men då var tekniken betydligt krångligare. Kanten stickas olika beroende på vilket håll den går åt. Själva luvan sys ihop med osynliga madrasstygn. Jag fascineras alltid över dessa och hur snyggt det blir! Jag kommer ihåg när jag sydde ihop mina första tröjor i tjockare garner. Inte snyggt. Numera använder jag hellre rundsticka då det ger sömlösa delar där det syns mest. Tyvärr funkar madrasstygn bara om man har precis lika många varv på de två delarna som ska sys ihop och det har man sällan på exempelvis en framsida och en baksida om man inte räknar varven. Och vem orkar räkna så många varv och ha exakt samma stickfasthet hela tiden? Inte jag iallafall.

Jag gillar verkligen garnet som beskrivs som ”en tubsocka i bomull som man blåst in mjuka alpackafibrer i”. Garnet blir lite melerat och får samma känsla som då man stickar med två trådar, en ”vanlig” och en mohairtråd. Jag är bortskämd med garner och stickar i princip alltid med naturfibrer numera. Mina favoriter är mohair från angorageten och kashmir från kashmirgetter (det finns lite olika). Jag har inget emot vanlig ull, men för känsliga personer kan det bli lite sticksigt. Just känslighet för hur ett garn känns måste varje individ undersöka. Min stackars mamma tålde aldrig det minsta sticks, själv kan jag ha en t-shirt under en islandströja utan att störas nämnvärt. Luvhalsduken ska naturligtvis ut och vallas, men än så länge har jag bara skruttat omkring med den på mig här inne. Den är skön, snygg och mycket praktisk. Jag är så nöjd!

Continue Reading

Funderingar

Trender och vart är vi på väg egentligen?

6 kommentarer

Den stora branschmässan Formex har precis slagit igen sina portar. Jag har inte varit där på flera år, men passade på att gå in till några bloggare som var där: Krickelin var ansvarig för inspirationsutställningen i entréhallen (hon skrev flera inlägg från veckan), Helena Lyth var där i sin roll som inredningspysslare (gissar jag), Jannice Wistrand har inte bloggat om det trots att hon var där, men Trendenser verkar inte ens ha varit på plats. Denna mässa var en gång i tiden en viktig del i mitt liv. Inte som inredare, utan i ”pappersbranschen”. Jag var med och byggde och rev montrar, stod på golv och mötte kunder timme in och timme ut, tog beställningar. Det var en fantastiskt rolig tid. 2011 fick jag bokstavligen känna Maria Montazamis enorma utstrålning. Den föregick henne som en tryckbubbla då hon kom gåendes i gången, sorlet tystnade istället för att öka och det gick att ta på hennes ”aura”. Jag har nog aldrig varit i närheten av någon annan person med så stark personlighet.

Jag funderade på hur vi påverkas av trender, hur vi alla befinner oss någonstans på skalan Trendig till Hopplöst efter. Ibland ligger vi så mycket i framkant så vi blir halshuggna för att folk inte fattar vilken bra grej vi kommer med. Kanske är det åldern, kanske är det var vi befinner oss i tiden, kanske är det bara januari, men jag har plockat upp en massa vibbar om detta ämne. Frida Ramstedt startade bloggen Husmusen som senare ändrade namn till Trendenser, bl.a. för att hon ville fånga känslan av både vad som är trendigt idag och riktningen i samhället. Frida VAR Formex för mig och för många andra i branschen, att hon inte ens besökte mässan i år kändes så märkligt. Är trender hopplöst ute? Kör folk mer sitt eget rejs i takt med att andrahandsmarknaden växer? Clara Lidström och Malin Wollin pratade om hur flygskammen verkar vara utraderad och att kändisar åter flyger och far som fanns det ingen morgondag. Butiksdöden är på något vis permanent och vi befinner oss i en värld där vi behöver förhålla oss till detta. Och hur blir vi vuxna idag? För femtio år sedan kom många ut på arbetsmarknaden som 18-åringar, man bildade par med någon som tycktes lämplig, skaffade gemensamt boende och barn tillsammans och levde sitt liv i det trygga, svenska brunsåsandet. Idag är det långt mer komplicerat. Många gånger har jag hört att det alla dagens val som framkallar ångest för all FOMO som skapas i processen. Folk skaffar inte ens barn. Det har varit så trendigt med mindfulness och NU, men jag upplever att det just nu vilar en enorm stress över hela samhället som är allt annat än ”zen”.

För många år sedan, när Sverigedemokraterna på riktigt var Djävulen, skrev jag en fråga på Facebook inför valet (typ så här): Varför vägrar man diskutera någon fråga som Sverigedemokraterna lyfter och varför är det så svårt att förstå att man inte hatar invandrare om man tycker att invandringspolitiken suger? Då blev jag hatad, några tog till och med bort mig som ”vän”. Idag är väldigt många så oj och hjälp och huuuur har det kunnat bli såhär gällande den här frågan. Det är trendigt att skälla på det samhälle som svenska politiker varit med och med berått mod, efter att ha blivit påhejade av många av medborgarna, skapat. Väldigt många skyller ifrån sig och säger ”ja, men det var INTE jag”. Lyssna på Jörgen Huitfeldts intervju av Omar Makram. BUP går på knäna av alla diagnosutredningar och trenden pekar på att 15% av alla pojkar och 11% av alla flickor kommer att få ADHD-diagnoser framöver. Men vad är det här? När slutade vi förstå att vi inte är precis likadana allihop, när blev det sjukligt att vara människa, när började vi tro att alla är samma AI-genererade robot? Jag hoppas att den nya trend som jag inte riktigt fångat upp än är en förståelse för vad det innebär att vara människa, för gemenskap och så hoppas jag att massproduktion blir ett minne blott. Efter många år med väldigt egocentrerade liv hoppas jag att vi som population öppnar upp för ett nära engagemang utanför underhållnings- och nyhetsapparna. Jag hoppas att det åter blir värdefullt med erfarenhet och visdom och jag hoppas att fler tonåringar görs medvetna om sina ännu inte helt utvecklade hjärnor och att de vuxna runtomkring blir bättre guider istället för medlöpare till outvecklade tankelekar som saknar konsekvenstänk. Idag har vi ständigt allt och alla i världen framför våra fötter. Innan vi lärt oss att hantera det kommer vi som mänsklighet snarare att må sämre än bättre. Ett steg i taget. Med det önskar jag dig en trevlig vecka!

Continue Reading

Ditten och Datten

Från en bubbla till en annan.

10 kommentarer

Lördagen blev väldigt effektiv, men kanske inte på det vis jag hade räknat med. Jag kom ut i ladan och städade upp det jag hade planerat, hittade en del av vad jag räknat med och bestämde att det som inte låg där antagligen befinner sig på vinden. Sommaren 2018, året efter våra föräldrars död, gick vi igenom det sista av deras grejer. Mammas dagböcker ställde vi i Bredavik och fotografier och dokument tog jag med mig hem. Jag fotograferade allt, men har fortfarande inte hittat rätt system för att generationerna efter ska ha nytta av det. Fotografier utan namn är t.ex. mer eller mindre värdelösa, så jag har fortfarande en del att göra gällande det. Föräldrarnas syskon och mammas kusin har varit till god hjälp med fotona och dokument är i princip alltid självförklarande. Nog tänkte jag att jag trodde att de hade sparat mer, men funderade inte mer över det. De fyra lådor (sådana som går att ställa under sängar) jag hittade i ladan igår och gick igenom visade sig vara en guldgruva. En del har hunnit förlora sin charm på drygt sex år och fick åka i sopsäcken, men annat var kanske ännu mer värdefullt. Alla mammas släktforskningspapper låg där utan vidare struktur. Jag hittade bl.a. denna korrespondens gällande mormors mormor, Augusta Jenny Maria, som mamma letade information om fram tills hon inte längre orkade släktforska. De svenska husförhören och prästernas noggranna anteckningar gör att Sverige tillhör de länder som är ”lättast” att släktforska i. Det ska gå att hitta alla som föddes 1849, men mamma hittade henne inte någonstans. Jag visade maken de här pappren och han sa att det är klart att hon finns någonstans! Han är betydligt bättre än jag på det metodiska letandet och kan riksarkivets tjänster inifrån och ut. Istället för att öva på att själv skriva kalligrafi fick jag därför öva på uttyda 1800-talsskrift efter att han hade lett mig rätt. Snart sögs jag in och hamnade i det nästintill meditativa sökartillståndet.

Efter flera timmar fick jag det där slaget i magen som jag önskar att mamma hade kunnat få. Tack vare all hennes forskning blev jag åtminstone rätt ledd och som en bi-anteckning hittade jag till slut lilla Augusta!!! Anledningen till att hon inte har stått att hitta var att hon ”föddes under en resa” och inte hade alla sina namn i anteckningen. Jag hittade henne på ”fel ställe” i födelseboken för Lösens församling där hon döptes flera månader efter födelsen. Så många frågor… Barnen döptes vanligtvis bara dagar efter födseln, varför tog det flera månader innan Augustas dop? 1855 var uppenbarligen Augusta fosterbarn då hennes mamma hade dött. När dog mamman? Redan vid födseln? Varför togs Augusta från Karlskrona Stadsförsamling fast hennes mamma tillhörde Amiralitetsförsamlingen då hon föddes? Nu försöker jag hitta mamma Inga/Ingrid Maria Pettersdotters födelsedatum och känner mig nöjd över att det finns mer information för att kunna fortsätta leta.

Jag gick och lade mig efter midnatt, helt snurrig i huvudet. Har letat igenom hela Amiralitetsförsamlingens dödsbok från 1849 fram till 1855, men har inte säkert hittat mamman än. (Jag har hittat ett par intressanta ledtrådar.) Däremot hittade jag en massa information som visar på allas vår jämlikhet inför döden, men även bevis på hur livet har förändrats här i min hemstad. Femtionioårige Öfverste Lieutenanten vid Kongl. Marin. Regt. Ridd. af K.L.O Högv. Friherren och den två månader gamle Gossen af okända föräldrar står båda på raderna efter varandra och dog båda av ”slag”. Överstelöjtnanten har en egen artikel på Wikipedia. Jag undrar om någon sörjde då den lille pojken dog? Så många män dog genom ”af våda drunknad”. De flesta småbarn dog av ”slag”, det som väl närmast kan kallas plötslig spädbarnsdöd, men även äldre fick dödsorsaken då läkaren helt enkelt inte kunde bestämma orsak. ”Cholera” (bakteriell magsjukdom som gjorde att man p.g.a. våldsamma kräkningar och diarréer dog), ”wattusot” (ödem) och olika inflammationer var vanliga. Då och då hängde sig flottans män frivilligt och någon hittades ihjälfrusen på isen. Många, många var det som dog ”af våda drunknad”! Att lära sig simma tillhör dagens baskunskaper och att det blivit så har sin tydliga förklaring då man läser om dessa onödigt tidiga bortgångar. Nu fortsätter jag leta så får vi se hur länge jag orkar underhålla entusiasmen. Jag gillar iallafall denna bubbla.

Continue Reading

Kreativitet

Meningslöst hantverk?

14 kommentarer

Jag har alltid varit otroligt pysslig. Det började redan i barndomen. Jag lärde mig sticka och virka av mamma. Virkade ganska tidigt spetsdukar som jag såklart aldrig använde då de var ”tantiga”, stickade och klippte enkla kläder till Sindydockan. Pysslade ihop och skrev brev till brevvänner över hela jorden. Sedan blev jag tonåring. Jag skrev en massa kalligrafi då jag satt på biblioteket och väntade på mina aktiviteter, sydde mina egna kläder och drömde om att jobba som sömmerska, gick på vävkurs tillsammans med mamma och hennes väninnor, stickade ännu mer, broderade detaljerade motiv med små korsstygn. Övergången till vuxenlivet blev sömlös och jag fortsatte med allt jag gjort förut. När barnen kom fokuserade jag lite mer på dem. Jag gjorde scrapbookingalbum efter scrapbookingalbum då ungarna hade lagt sig, sydde kläder, dockkläder och lapptäcken åt dem, stickade vidare, fållade gardiner, fixade inredningsdetaljer och pysslade nästan varje dag med barnen. De där barnen växte upp och pysselmaterialet används numera mest då syskonbarnen kommer hit och förundras över att jag bor i pysselhimlen. Stickar gör jag dock fortfarande, jag är periodare då det gäller symaskinen, jag pysslar gärna festdekorationer eller liknande och ibland gör jag ett ryck och fyller på lådan med kort som kan vara bra att ha tillhands – födelsedagar, tröst, ett simpelt hej, olika högtider. Vanligtvis gör jag dem mycket enkla. Stämplar ”grattis” på kortet eller klistrar på lite klistermärken. När jag nu skulle fylla på kortlådan bestämde jag mig dock för att gå tillbaka till rötterna och använda lite olika tekniker. Jag höll på att ge upp innan jag börjat! Jag kände mig nämligen otroligt ringrostig.

Någon här på bloggen lämnade en kommentar om att hon blir mer kreativ om det ligger lite grejer framme redan så det finns något att välja på. Helt rätt ju tänkte jag och drog fram lådor vars innehåll knappt sett dagens ljus på mycket länge. Jag utmanade mig själv att testa lite olika tekniker och bestämde att jag inte fick slänga något fast jag inte var nöjd. Det sistnämnda var svårast. Jag har inget flow längre, behöver träna upp mjukheten i skrivhanden igen och ögonmåttet behöver definitivt övas upp igen. Detta var en bra övning i ödmjukhet och en knäck för självförtroendet, men jag är så glad att jag kom till skott. Det är sant att övning ger färdighet, eller hur?

Jag fortsätter att låta arbetsrummet vara en ”kreativ zon”. Idag ska jag städa i ladan, men sedan planerar jag att ta fram en övningslektion i kalligrafi. Skriva i timmar, öva lite olika stilar och komma ihåg hur det känns att bara ha roligt. Jag får inte ens lov att jämföra mig med mig själv och hur smidigt detta gick för mig ”förr i tiden”. Nu är nu och dessa ”meningslösa” sysselsättningar är så viktiga för mitt mentala välbefinnande. Den som uppfann förspilld kvinnokraft vet inte vad den talade om. Detta är egenvård, ingenting är förspillt. Kanske är vi inte i behov av att väva vårt eget tyg längre, men hantverket ger annat. Flow och mindfulness, välbefinnande och lycka – sådant som ger själen frid och ger bättre livskvalitet helt enkelt. Bygg ett modellplan, tälj en gubbe, virka en amigurumi, skriv ett diplom, sticka en tvättlapp eller sätt något annat i händerna. Cineaster kan fortsätta scrolla, men de flesta av oss andra behöver nog mer sånt här, tänker jag.

Continue Reading

Ditten och Datten

Ultraljud och historien som vi väljer att ta med oss.

10 kommentarer

Igår var lillastesyster och hennes man på ultraljud för att möta Liten i magen, lillasyskonet som beräknas komma lagom till sina morföräldrars födelsedagar i juni. (På bilden ligger ultraljudsbebisens storasyster i magen.) Vi är alla så spända och glada! Mormor och morfar finns inte kvar här, men det finns ohemult många mostrar, morbröder, kusiner och kusinbarn som kan ta hand om det där grundandet. Den nya familjemedlemmen kommer inte att behöva känna sig bortglömd eller rotlös.

Just händelser lika denna framkallar längtan efter det som inte finns längre, utan är mer som ett mjukt dis och fördunklar inte längre verkligheten. Sorgen försvinner inte, men den är så mjuk i kanterna numera.

Häromdagen var det min goda väns födelsedag, hon som jag delade så många stunder med under småbarnsåren. Frustration, glädje, idésprutande, vänskap. Jag tänkte på henne med värme och funderade över det faktum att hennes liv aldrig fick gå in i den tredje åldern. 2013 gick hon bort efter en tids sjukdom medan mitt liv bara fortsatte. Hennes fine man och barnen som blev kvar, vilken sorg! Kontakten rann ut i sanden, fast mina intentioner verkligen var att hålla kvar dessa människor i min famn. Jag höll i ganska länge, men så småningom kom en ny kvinna in i bilden, precis som det ska vara. Barnen som kändes som mina syskonbarn kommer bara att komma ihåg mig som en bekant till familjen. De är fina vuxna idag och V lever kvar i dem. Jag är glad att Livet Efter kom att bjuda på glädje och kärlek.

Jag lade ut en förfrågan på Facebook en kort tid efter att V hade gått bort, frågade om alla som kände henne kunde skicka något minne inbegripandes henne så jag skulle kunna sammanställa dessa till en bok till barnen. Blev skriven på näsan av en gemensam vän som tyckte att det var hemskt att jag gjorde detta då maken var så privat av sig. Jag lade ner mitt projekt, tog bort frågan, ville i vanlig ordning inte stöta mig med någon. Fortfarande är jag arg på mig själv att jag inte stod på mig. Jag vet att den där boken hade varit guld värd idag. Tänkte på det eftersom estetsyrran har påbörjat en bok om våra föräldrar till lillastesyrrans barn, en minnesbok där hon samlat allt vi äldre syskon vet och kommer ihåg om deras morföräldrar. De finns inte här, men dröjer fortfarande kvar genom våra minnen.

Idag påminns jag om hur viktigt det är att vi har koll på historien för att kunna hitta vår väg framåt. Låt inte ”det enda vi lär oss av historien är att vi ingenting lär oss av historien” styra. Låt inte någon arg medmänniska bränna böcker, stryka personer ur historien eller ändra narrativet i efterhand för att du är konflikträdd. Hela bilden är viktig för att kunna förstå hur vi hamnat här. Alkoholiserade farbröder, konstnärssjälar, deprimerade mormödrar, fängelsedömda gammelkusiner, kämpande förmödrar, kärleksfulla förfäder, den goda viljan, den onda godheten – allt finns där, både det ljusa och det mörka. Vi kommer aldrig att förstå varför vi har hamnat någonstans om vi inte är villiga att se saker ur andra synvinklar än våra egna. Radikal acceptans är mycket hjälpsam. Och när acceptans inte är aktuell kan det krävas kamp. Och där hamnade jag idag.

Ps: Selfien med mamma som kanin hittade jag då jag tömde hennes kamera då hon hade gått bort. Detta foto gör mig så glad och påminner mig om att hon var så rolig i sina festligaste stunder. Det minnet om henne vill jag bidra med till eftervärlden. Och barnbarnet sa ”mormor” igår för första gången. Det vill jag också sätta på pränt för all framtid.

Continue Reading

Ditten och Datten

Mandeltårtan och solnedgång.

8 kommentarer

Du som brukar läsa här vet att Mandeltårtan i Ronneby är en riktig favorit. Hit tar jag mina utbytesstudenter på fika och det är så mysigt att sitta där och prata. Inredningen ändrar känsla efter årstid och igår kändes det som att vi kom in i Valentines egen lägenhet. Jag gillar ju att ändra inredningsdetaljer på vårt lilla ”årstidsbord” i vardagsrummet, men där är det fortfarande jul här hemma. Det fina blomsterarrangemang vi fick i december står fortfarande i full blom. Kanske ska jag bara sätta det i en vit kruka istället för den gröna för att det ska kännas mer januari än december? Grejen är att jag älskar julmyset och har ingen önskan att hetsa fram i tiden. Den går så fort ändå. När våren hänger i luften som den så uppenbart gjorde igår känns det ändå naturligt att ändra något. Den här kombinationen av ljusa toner och härligt klara rosa och röda nyanser gjorde mig jätteglad! Kanske kan jag få till samma känsla?

Alltså, hur mysigt är det inte här inne? Jag fick tips om att göra sådana där blomlampor av en kompis. Det var pysselprinsessan Sofia Björk som stod bakom just den lampa jag fick tips på. När något blir ”viralt” är det svårt att veta vem som verkligen står bakom originalidén och ska få den riktiga uppmärksamheten. Å andra sidan tar en idé sig nya uttryck då kreativa personer tar sig an den och det har sitt eget värde. Var det inte Mokkasin-Sofia som började med pappersblommor? Kanske borde hon få äran. Jag var så sur om någon härmade en god idé jag fick som barn, säkert eftersom jag för det mesta var härmare. Mamma brukade påminna om att någon annans härmande är det högsta betyg man kan få. Intressant tanke. När jag jobbade för YouDo gjorde min uppdragsgivare mig uppmärksam på de asiatiska spioner som gick omkring och diskret fotade med sina digitala kameror då vi stod på Formex (branschmässa). ”Redan idag kommer de att börja processen att tillverka likadana för att erbjuda till konkurrenter.” En god idé går oftast bara att tjäna lite större pengar på under en väldigt kort tid. Så är det bara i vår snabba nutid. Det gör det inte mindre mysigt på Mandeltårtan för att någon annan stod för originalidén med kräppappersblommor.

På väg hem visade sig naturen från sin bästa januarisida och jag tog mig tid att stanna på flera ställen för att njuta av solnedgången. Här på Möcklö var det dock inte så mysigt eftersom så många bilar swishade förbi hem från jobbet bakom ryggen på mig.

Egentligen trodde jag det var slut efter det här, men tji fick jag.

Jag åkte därför ner till vattnet vid Möcklösundsbron och stod där i lugn och ro medan de sista, varma solstrålarna bjöd på gratisshow. Jag älskar den här bron, tycker den är vacker både uppifrån och nerifrån.

Här nere lät arbetsdagens slut mjukare samtidigt som också färgerna på himmel och vatten tog sig mindre intensiva. Alla dessa personer på väg hem. Längtande, stressande, fasande… Min känsla då jag åker här är den av en djup, härlig suck och ”ah, snart hemma”. Tack för att jag får bo så vackert!

Continue Reading

Ditten och Datten

Umgänge över generationerna.

4 kommentarer

Det finns några ämnen som ligger mig varmt om hjärtat. Kanske upplevs det som att jag marscherar i korståg gällande dessa, men det gör mig isåfall inte något. Andras slagord ekar ibland falskt i mina öron, men någonstans gillar jag att folk engagerar sig i något de brinner för. ”Ta från de rika, ge till de fattiga!” ”Proletärer i alla länder, förenen eder!” ”Inga nationer, inga gränser!” ”Minns Ådalen!” ”Alla ska med!” ”Vi lovar inte guld, men gröna skogar!” ”Det finns ingen planet B!” ”Det personliga är politiskt!” ”Skatt är stöld!” ”Allt inom staten, ingenting utanför staten, ingenting mot staten!” ”Allmännytta framför egennytta!” ”Bättre död än röd!” ”För frihet och trygghet!” Mitt eget slagord är stulet, men jag gillar det. ”Gräv där du står!”

För mig sker den bästa förändringen inifrån. Ett samhälle som kan lita på en stadig, inre struktur blir starkare. Ensam är inte stark, vi behöver varandra på många olika plan. Jag predikar för yngre personer att jobba på att skaffa sig ”en by” om de inte har en, och att vårda relationerna i den de eventuellt tillhör. Det där med sociala relationer är en energirik historia. Goda relationer ger energi, dåliga kostar, oavsett om det gäller familj, vänner eller bekanta. Ibland handlar det om lättare problematik, som att en gammal farbror har konstiga politiska åsikter. (Somliga skulle fnysa åt att jag kallar detta lätt problematik.) Ibland blir det betydligt jobbigare, som då det finns missbruk i familjen eller så svåra konflikter att kontakt är utesluten. En gammal skolvän som man vuxit ifrån kostar vanligtvis inte särskilt mycket energi, men att skaffa en ny vänskapskrets då man flyttat till något nytt ställe eller har brutit upp av olika orsaker kan vara jobbigt i många år.

Just när det gäller familjen jobbar jag för att gränserna mellan generationerna ska vara så friktionsfria som möjligt. Jag försöker hålla kontakt med mina föräldrars syskon, gillar att träffa dem och svärföräldrarna regelbundet. I söndags var vi till exempel hemma hos svärisarna på god mat och gardinnedtagning. Då det gäller den yngre generationen har jag ”fasters- och mostersfika” då jag tar med mig mitt eller makens syskonbarn på fika och sitter och tjatar lite. Lite klurigare är det med familjerna som bor utomlands, där har jag mycket att jobba med. Jag hystar iallafall iväg ett mejl till den skotske systersonen i Sydafrika då och då. Jag fortsätter uppmuntra oss alla att vårda våra relationer. Hellre ett ”hej, jag tänkte på dig när jag såg detta klipp” än ingenting alls.

Continue Reading