Här ute på ön är dimma ingen ovanlig företeelse vid den här tiden på året. Jag gillar absolut inte att köra i tjockan, men annars har jag ingenting emot den! Rätt kläder för rätt väder och allt det där. Jag började måndagen med en telefonkonsultation angående min hälsporre medan jag stod och kollade ut på den dimmiga trädgården där livet ligger och trycker på bakom svällande knoppar och grävande rötter. Kurre Ekorre bor inte i vår tall i år, men var och hälsade på en stund och gjorde mig glad. De två mössen som hade flyttat in i verandan har däremot båda medelst musfällor fått gå in i andra dimmors dal. Det räcker att mössen får ta del av fågelfrön som fallit från fågelmataren.
Det är något med dimman som gör allt lite mjukare i kanterna och dämpar både färger och ljud. Det var tyst i Ryd då jag stannade till en stund för att njuta av utsikten som inte gick att se vid Ryamad. Det finns något att hämta också i det som bara kan anas eller som har upplevts vid tidigare tillfälle. Tystnaden bröts bara av någon enstaka bil som svischade förbi. Antagligen hemtjänstens bilar eller kanske någon som skulle ut till kyrkogården?
Jag vet, det är dumt att handla på måndagar här ute. Mamma lärde mig att varutransporterna kommer på tisdagar, men jag skulle ändå inte ha något som behövde vara toppfräscht. Sanningen är att det var riktigt bra att jag kom när jag kom, för personalen hade ställt ut några lite ledsna tulpanbuketter med ”varsågod och ta” eftersom det stod en ny låda inne i blomsterhörnan. Jag lovade mig själv att ta med en bukett hem om det fanns någon kvar efter handlingen. Sagt och gjort. Att de andra lila buketterna mest dög till att fylla ut trött jord med gjorde inte mig något, för jag tog hem en gulröd bukett med femton riktigt fräscha godingar som nu står i köket och gör mig glad. Tack för det, ICA Nära! Bästa måndagsöverraskningen.
Eller nej, jag tar tillbaka. På eftermiddagen stod jag i vanlig ordning och kikade lite på fågelmataren och njöt av pippisarna som flög in och ut, även kajorna som pickade omkring på lagom avstånd. Rätt vad det är hajade jag till. Kunde det vara?! Men visst var det väl? Jo, men helt säkert! Men en hona är aldrig ensam (iallafall har aldrig jag varit med om det), så fram åkte kikaren och jag flackade försiktigt fram och tillbaka över päronträdet…
… och där satt ju ett par kompisar! Det HÄR slog gratis tulpaner. Det är så sällan vi har besök av domherrar, men jag blir lika sprallig varje gång det händer. Jag kan inte säga att vi matar fåglar för att få besök av just domherrar, men det gör inte saken sämre. Förlåt alla kajor som ställer upp i ur och i skur. Jag ska ge er lite mer cred, men idag handlar det faktiskt mest om dessa skönheter.
Jag är periodare. Det finns så mycket vackert i världen, så många roliga aktiviteter, så intressant litteratur, så stora mysterier att ta sig an och samtidigt finns det bara 24 timmar om dagen att ägna sig åt själva livet. Det ska ätas, sovas, relationas, hygienas och arbetas. Tiden som blir över kan sedan ägnas åt något annat. I veckan skrev jag om några spännande hobbies som jag gott hade kunnat tänka mig att ägna tid åt. Det finns annat som består och som inte är periodiskt alls. Sådant som jag hittat någon gång på livets stig och sedan burit med mig oavsett om det varit ”inne” eller ej. Sådant som inte är någon hobby. Somliga av dessa fenomen eller detaljer tar inte så mycket tid i anspråk, annat går det nog att gräva ner sig i. Här har du några av dessa mina finaste byggstenar, högt och lågt, i en salig oordning.
Blyglasfönster, kaleidoskop och Tiffanylampor. Solen eller annat ljus genom färgat glas är en känsla som inte går att beskriva. Jag älskar den. Det står ett kaleidoskop vid min dator och flera gånger i veckan lyfter jag det mot fönstret. Nere i duschrummet hänger ett blyglasfönster med utsikten från vår balkong i Orem. Jag har fått många underbara gåvor genom livet, detta som vi fick av grannarna då vi flyttade tillhör de absolut mest omtänksamma.
Manchester. Min far hade X antal bruna manchesterbyxor som han bytte mellan. Det roligaste är att mina favoritbyxor någonsin var ett par bruna som hängde med så länge att jag till och med färgade in dem med ny chokladbrun färg. De blev som nya och fick hänga med ett bra tag till. Just nu har jag inget enda manchesterplagg, trots att det finns en hel del att botanisera bland eftersom vi är inne i en ”manchesterperiod”.
Andlighet. Att känna mig som en del av den stora helheten och fundera över de stora frågorna. Mänskligheten, universum, förföräldrarna, Moder Jord, Gud. Känna att jag är värdefull trots mina fel och brister och sträva framåt och uppåt även om jag halkar tillbaka ibland. Söka efter att inte bara vilja det bästa, utan också att leva det. Acceptans för livets komplexitet och svärtan som är ständigt närvarande, mota bort denna med ljus.
Tricia Guild-estetik. Folklore. Kungliga textiltapeter. Libertytyger. Färg på riktigt, mycket färg och härliga kontraster. Om detta skvallrar vårt hem inte alls. Färgerna är ganska dämpade, huset är från början av 1900-talet och renoverat till att tala vänligt med den tiden. Tavlorna av Lena Linderholm från början av 90-talet får därför hänga i vår vita hallkorridor, aka galleriet.
Hantverksskicklighet i kombination med konstnärlighet. Jag faller som en fura i en Hemslöjdsbutik, i nunnornas lilla butik med täljda figurer till julkrubban, i en blomsterbutik med en duktig konstnärlig ledare, på Ylva Skarps hemsida, i ett slott där bara de duktigaste hantverkarna hade anlitats, då jag ser min syrras vad-hon-än-satt-fingrarna-i. Jag njuter av att uppleva det som skapats av någon som liksom har det i händerna och samtidigt har full koll på vilka färger som spelar väl med varandra och vilka proportioner som talar bäst med varandra.
Naturen. Öppna vidder. Berg. Hav. Sjö. Skog. Glänta. Hav av mjölkört framför röd stuga (Klackamåla). Solnedgång över stan (Bredavik). Susande tall i full storm (Uttorp). Natur är inte nödvändigtvis lämnad åt sitt öde, ska kanske inte ens vara det. Precis som jag inte har något emot lite ansade ögonbryn uppskattar jag en välskött skog, en strand utan guppande mjölkkartonger och en fjällstuga att värma sig i.
Böcker, bokhandlar och bibliotek. Behöver jag säga mer? Känslan och doften, böcker på höjden och på längden. Ett extra vackert bokomslag, eller papper som känns som siden mellan fingrarna. Läckra och väl avvägda, lättlästa typsnitt. Finurligt skrivna tips från bibliotekarierna eller butikspersonalen (trots att de antagligen inte tycker som jag). Känslan av att vara hemma vart man än kommer i världen.
Levande musik. Små barn som sjunger lite halvfalskt och med stor entusiasm, bombastisk rockkonsert med världsartist, superproffsig barockensemble, AF-luciatåg, musikal på amerikansk high school, operett med musik som jag egentligen inte gillar särdeles, popsnöre på sommarturné, att sjunga med vännerna i Fredrikskyrkans kammarkör, Sonja Aldén i en lantsortskyrka – ge mig någon, några eller en hel orkester som stämmer sina instrument så rinner tårarna på mig. Några av de upplevelser som rör mig mest har med musik att göra. Det går inte en dag utan att jag lyssnar på musik och de allra bästa dagarna är de jag får uppleva eller utöva musik lajv.
Relationer. Naturligtvis mina egna, men även att jobba med och betrakta andras. Att lära mig hur mänskligheten funkar, detta oändliga mysterium som borde vara så lätt med tanke på att det är detta som bokstavligen för världen framåt, upphör aldrig att fascinera. Låt mig hänga med de vuxna barnen en helg, ha en FaceTime-diskussion med nya bloggkompisar, titta på Trolösa och förundras över Tomas Alfredssons skicklighet att fånga essensen i människans komplexitet, tjuvlyssna på en diskussion bakom ryggen på tåget eller läsa en forskningsrapport om vänskap – detta är verkligen livet.
Sinnliga upplevelser. Jag försöker njuta av livet på alla sätt jag kan. Inte på bekostnad av något annat, inte som ”laster”, utan som att ta mig tid att landa i smaker, dofter, ljud, det jag ser och känner. Vi kan inte ta våra sinnen för givna och jag är därför tacksam för att mitt sätt att springa genom livet upphörde någonstans där på vägen. Jag stickar därför inte längre med akrylgarner, äter inte bara för att överleva, kostar på mig att gå på konserter, duschar med dofter jag gillar och ser till att hemtrevliga detaljer får prioritet.
Kanske finns det hundra punkter till på denna lista, men det var dessa som ville ge sig tillkänna just idag. Detta är en del i att jobba med mitt årsord ALIGN där jag påminner mig om vad som är viktigt för mig och var jag behöver kalibrera mig.
I fredags satte vi oss i bilen som var preppad med barnbarnets bilstol och gav oss ut i halkan. Morgonen bjöd på underkylt regn och det hade varnats för dåligt väglag. Jag satt vid ratten och körde mycket försiktigt och med goda avstånd till framförvarande fordon medan maken satt i passagerarsätet och jobbade. Vi stannade på Willys och fyllde på med den bästa inflyttningspresent jag vet, ett storköp med basvaror! Efter det svischade tiden fram i ett disigt och småregnigt landskap medan jag lyssnade på gillade låtar sedan Spotifys begynnelse. Det finns SÅ mycket bra musik! Jag kom dock på att jag borde ha en lista med ”gillade förut-låtar” som jag av någon anledning inte längre ser storheten i. Innan Öresundsbron bytte vi plats och maken fick ta över föraransvaret. Vi mötte upp äldsta dottern och hennes familj på Kastrup och tog en stunds AH och OH med Lillan innan vi for vidare mot Van Gogh-utställningen. Där mötte vår yngsta dotter upp med sin man.
Det går inte att inte tycka något om Van Gogh. Han var med all tydlighet en man med stora känslor och en mental ohälsa som påverkade hans mående mycket. Han var bara 37 år gammal då han tog sitt liv och vid det laget hade han ännu inte hunnit bli känd. Numera finns det dock verk som går för över 20 miljoner dollar. Det finaste jag tog med mig var Van Goghs tankar runt fotografier. Varför sätta upp foton på personer man älskar då ett målat porträtt kan rymma så mycket mer kärlek? I slutet av utställningen kommer den del där man har skapat ett levande konstverk av Van Goghs tavlor med hjälp av ljus, ljud och modern teknik. Alla fascinerades, från ettåringen till 54-åringen. Det här är mycket snyggt gjort. Om du har chansen att gå på någon av dessa utställningar (Monet och Van Gogh har jag varit på, det kommer säkert fler) så gör det!
Det ligger något i detta citat. Fram för mer passion i livet.
Efter Van Gogh var vi hungriga och drog vidare till Gao Dumpling. Trevligt ställe, prisvärt (utom vattnet som kostade 20 dkk) och mycket gott! Vi beställde en massa från menyn och delade allt. Den översta konstnärliga bilden tog maken när vi hade tryckt i oss allt. Vid det laget var alla mer än mätta och belåtna. Vi for vidare för att möta upp svärsonens familj och en viktig stund för oss. Jag är så glad att vår dotter har en extrafamilj som hon känner sig trygg med. Det betyder mycket.
Efter några timmar for vi vidare mot Pizzeria da Gigi där dottern och svärsonen bjöd oss på middag. Vilket mysigt ställe! En ”äkta” italienare som bjöd på riktigt bra pizza. Det fanns även glutenfri pizza, men jag lyxade till det med entrecote och gorgonzolasås. Mmmmm. Vi blev sittande länge och hade det riktigt bra. Jag är glad att dotterdottern är så ”lätt” att ha med sig på offentliga ställen. Hon är social och hejar och interagerar med folk och det bjuds på leenden från alla håll. Pizzan funkade mycket bra på henne också.
När vi steg ut ur restaurangen så sprang vi rakt in i brorsonen, hans fästmö och hennes föräldrar som skulle på bröllop på lördagen. Somliga möten är lite för otroliga för att vara slump. Vi visste att de var i stan, men vad var chansen att restaurangen de skulle gå på var granne med den vi var på? Obefintlig… Hur stor är stan, hur många personer rör sig i Köpenhamn en fredagskväll? Hur roligt som helst.
Familjerna med småbarn åkte vidare och vi gamlingar hängde med våra ”barn” till en bowlinghall med liv och rörelse. Där hade svärsonen bokat shuffleboard. Sååå kul. En av mina bästa skolaktiviteter som tonåring var curling. Inte var jag särskilt bra, men jag hade roligt. Shuffleboard är helt enkelt en miniversion där sand minskar på friktionen. Vi körde ”drengene vs. pigerne” en omgång och en omgång ”Sverige vs. Danmark”. Vi tjejer vann stort, men dessvärre gick det inte lika bra för Sverige. En härlig gin fizz mocktail kunde de sno ihop utan problem! Det är verkligen viktigt att leka mer i livet. Att ta ansvar, men samtidigt inte ta sig själv för på stort allvar är nog en bra kombination.
Efter en god natts sömn i fint bäddade sängar hemma hos dottern och svärsonen och en god frukost var det dags att upptäcka Vordingborg, den historiska stad de nyligen flyttat till. Den har anor från 1100-talet, något som naturligtvis fått mig mycket intresserad. Tänk att känna historiens vingslag genom allt från gammalt tegel till arkeologiskt uppgrävda kvarlämningar. Jag njöt i flera timmar och längtar redan till nästa gång jag får komma hit. Då kanske den botaniska trädgården har kommit igång efter vinterns vila?
Det enda som finns kvar och inte hamnat i ruiner är stadens stolthet, Gåsetornet. Vi köpte biljetter som gav inträde till tornet, det fina muséet och de containrar där utställningen fortsätter. Väl investerade pengar.
Hela vägen upp i tornet bjöds det på en monsterkavalkad. Så roligt att läsa om de olika monstren och att betrakta hantverket bakom. Jag sa till dottern att hon hade varit livrädd för att gå där då hon var liten och allt var läskigt. Vi såg dock några gossar som verkade tycka att det var precis lagom läskigt. En av dem fick dock spel då han kom ut och det visade sig att han var hemskt höjdrädd. Stackaren! Att bära en femåring nerför rangliga trätrappor kan inte ha varit det roligaste hans mamma gjort. Så ledsen han var…
Efter att ha funderat över intrikata lösningar på bekvämlighetsproblem för hundratals år sedan och imponerats av hantverk, beständighet, kungligheter, fred och ofred och det jobb som lagts ner på denna plats (batteriet i kameran tog slut och lika bra var väl det, annars hade detta inlägg blivit flera kilometer långt) var det dags att styra kosan tillbaka till dottern och svärsonen. Där fick jag ligga och vila min hälsporre medan det fixades lunch. Jag gillar visst verkligen att bli bortskämd. Vi spelade spel och fortsatte skratta och äta choklad tills det var dags att packa ihop och bege oss hemåt. Väl hemma i mörkret var det fint att tas emot av den tända utelampan och lite ljus i fönstren. Borta bra, men nog är det härligt att komma hem också. Tack kära familj och Danmark för några härliga dagar!
Jag upplever mycket ”skav” runt omkring mig just nu. Så mycket oro. Så mycket ilska. Så mycket sorg. Så mycket rädsla. På nära håll, för personliga utmaningar och för allmänmänskliga hot. För själva döden och för utrotning. För dumhet och för girighet. För oliktänkande och för feltänkande. Att stilla sig och landa i stunden där ”förut” och ”sedan” inte får utrymme kan ge stabilitet och trygghet. Carpe diem borde få revansch, för det är både starkt och peppigt och känslan av utdaterade modeattiraljer med utskrattningspotential har bleknat. Fånga dagen. Kanske får vi plocka fram alla befintliga snuttefiltar. Eller så får vi bli bättre på att våga dyka in i de höga vågorna och ta med oss en surfbräda för att hålla oss flytande. Världen kanske är på väg att gå under, men innan det händer kan vi inte sluta leva. Idag är dagen då du kanska ska unna dig att känna glädje och tillförsikt innan alla de alla känslorna får ta över på spelplanen.
Min syrra skickade en artikel till alla oss syskon (allt från gravid till vuxna barn med barnbarn) som handlade om robusta barn. Titeln från denna artikel i Svenska Dagbladet var ”Professor: Ångestdrivna föräldrar problemet idag”. Professor Mariana Brussoni har lett forskningsinitiativet ”The outside play lab” under många år. Genom detta studeras barns utelek och hur vi bedömer risk i förhållande till detta. Brussoni uppmanar till att låta barn leka utan övervakning. Leken behöver vara spännande, ske i viss ovisshet och fysisk skada ska lura i faggorna. Vafalls?! Jag tänker på alla EU-godkända lekplatser där man försöker bygga bort alla faror i jämförelse med alla skogsgläntor på skolgårdar genom åren. Det lurar faror överallt i livet och i vår iver att skydda barnen får de aldrig chansen att riskbedöma själva och lär sig inte heller att hantera tuffa situationer. Många av de skydd vuxenvärlden erbjuder ger en falsk känsla av säkerhet och farliga situationer får ingen särställning ”för vi har ju hjälm, staket, lås och gummi under gungorna”. Ett citat som jag fastnade för var ”för att stora olyckor ska kunna undvikas måste små olyckor få hända”. För mig som växte upp med en otroligt ängslig mamma är det så mycket som slår an i mig och tankesättet i artikeln resonerar väl med mig. Samtidigt får jag utmana mig själv för att inte föra över ångest och oro på nästa generation, det känns otroligt viktigt. Tänk så mycket roligt man missar i livet genom att alltid undvika sådant som är minsta lilla farligt.
Hur som helst, nu är det sportlov här i Blekinge och jag har fått chans att öva. Så länge jag orkar, och jag hoppas att det blir länge än, vill jag ha sportlovskul hos faster/moster/mormor beroende på vad som är aktuellt. Den här gången var det några av mina brorsors barn som hängde här i ett par dagar. Jag känner livet i mig i sällskap med barn och tycker det är så roligt! Och utmattande, jag måste gå och lägga mig tidigare än vanligt, hahaha! Min yngste brorson går i förskoleklass och är sålunda sex år gammal. Hans kommentar var så gullig: ”Jag önskar jag var pensionär, Monna. Då skulle jag komma till dig varje dag.” Hoppas att han verkligen hittar glädjen i skolan snart, för det känns jobbigt att ägna 60 år att längta efter att få ledigt.
Vi hade hittat ett roligt sätt att använda vanliga pärlplattepärlor för att göra ursnygga armband. Här finns tipset för dig som kanske också vill testa. (Sätt på fläkten, det osar lite om den smälta plasten.) Det var på sin plats att hälsa på farbror som var på bygget och fixade ett inbyggt skafferi (oj, det blir fint) och bjuda in kusinerna till nästa dags aktiviteter. Resten av dagen var det full fart, mest i den snygga kojan i soffan (på bilden agerar kuddarna gömställe). Vi avslutade kvällen på klassiskt sportlovssätt, nämligen att titta på film. Den här gången blev det Trassel, en historia med många mörkt psykologiska fenomen att fundera runt för vuxna, men som också barnen verkligen gillade.
Nästa dag anslöt tre av kusinerna (fast storebror pluggade mest till sitt uppkommande körkortsprov, han är mycket ambitiös) och vi var nere på isen vid campingen, ritade roliga vikgubbar, trädde fler armband, hade skattjakt i ladan, löste kluringar, lekte kurragömma, spelade Blokus och så var det pannkaksfest. Tre vuxna karlar och fyra barn åt upp plättor och pannkakor för nästan 12 portioner. Bra jobbat! Vi hade värsta pannkaksbuffén som serverades till. Saknar du något i följande lista: hjortronsylt, hallonsylt, färska jordgubbar, vispad grädde, vaniljglass, sirap, socker, banan, hasselnötskräm? Kanske hade ungarna inte så mycket chans att öva på ängsligheten, för jag ville inte att de skulle gå så långt ut på isen, men jag hade iallafall kul! Tankarna går till alla lovdagar ensam med våra barn och jag inser att jag inte är fullt lika tråkig som jag ibland beskyller mig för att vara. Framförallt gillar jag att leka själv, något som jag liksom missade i ganska många år. Fram för mer skratt i tillvaron och färre rynkor mellan ögonen!
Funderar du ibland över tid som kan ägnas åt annat än att göra det absolut nödvändigaste? Här i västvärlden lider vi varken brist på mat, vatten eller husrum. Istället skriker folket efter TID. Trots det har vi nog aldrig haft så mycket tid över till annat än att bara överleva. Jag har många fritidsintressen, allt för många för att ha tid att fokusera på alla samtidigt. Att samla på förslag på trevliga hobbyer kostar dock ingenting och jag förundras ständigt över folks uppfinningsrikedom! Här har du ett gäng som jag själv hade kunnat tänka gräva ner mig i om jag inte redan hade famnen full av härliga fritidsintressen:
legobygge
parkour
bygga pennor
göra tårtor
bokbinderi
klippklättring
sy olika landskapssömmar
träsnideri
filta
svarva
borstbinderi
filateli
guldskinnsbroderi
tälja
origami
astronomi
samla på XYZ
luftakrobatik
stångdans
skriva musik
förädla växter
uppfinna brädspel
bågskytte
glasblåsning
blyinfattat glas
sidenmåleri
smide
skinnsömnad
karate
stöpa ljus
Ja, alltså, jag måste hia mig. Har du någon hobby som är lite speciell och som inte många andra sysslar med? Letar du efter något meningsfullt att fylla din fritid med?
Tänk att vi skriver -25, jag kan fortfarande inte riktigt ta in hur tiden går. Vad skiljer sig från 1975, 1985, 1995, 2005, 2015? Inte mycket när det gäller somligt, allt då det gäller annat.
När jag sitter vid mitt skrivbord idag är det som att jag är någon av mammas alla släktingar som bodde på Sturkö 1925. När jag själv var barn kändes det orimligt att jag själv skulle befinna mig på andra sidan sekelskiftet och skriva -25 i ett brev en dag. -85 hade jag så smått börjat med brevvänner, något som under tonåren blev ett av mina stora intressen. Igår pratade jag med fröken Kerstin, min mellanstadielärare. Tryggheten själv att höra hennes röst som fortfarande låter som 38 år och småbarnsmamma. Hon fixade så att vi fick en klass att brevväxla med i Hillerød i Danmark, och tänk så tacksam jag är för Sanne som blev min vän genom detta infall! Jag borde skriva henne ett långt brev för hand igen, med ”Sturkö -25” uppe i högra hörnet.
Trollhasselgrenarna inhandlades i en blomsterhandel till yngsta dotterns bröllop och hänger nu i köksfönstret. Jag har varit fascinerad av trollhassel sedan jag sprang på en i en av alla trädgårdar som jag (lite ofrivilligt, för det var pinsamt) fick kolla in tillsammans med far och mamma någon gång då de fortfarande bodde kvar i Bostorp och vi var ute och åkte. Far såg en trädgård han gillade och frågade om vi fick gå in och kolla. Helt rimligt beteende, eller? Hahaha, idag skulle jag kunna göra samma sak själv!
Päronträdet sattes en gång av Anton och Elsa. Eller hade Elsa gått bort när Anton satte det i jord? Det är inte rimligt att det är lika gammalt som jag, ett päronträd brukar inte ge frukt i över 50 år. Väder och vind har gett det en vacker form och jag älskar frukten den ger oss i rikligt mått. För tio år sedan hade svägerskan inte börjat odla sitt intresse för naturen och var ännu inte trädgårdsmästare. Nu är det hon som med sina konstnärliga ögon och kärlek till det som växer trollar fram former som hjälper träden att må bra och klara tyngden av frukt.
Denna solnedgång har sett liknande ut i många långa år. Har Lars-Olof stått här? Elsa? Anton? Kjell? Förundrats över de vackra färgerna på baksidan av huset, bort mot familjerna som haft dessa ägor i hundratals år? Det är bara familjemedlemmarna som bytts ut. Människor har fötts, levt, åldrats och flyttat eller dött här, samarbetat med naturen, slutat sina dagar på kyrkogården några hundra meter bort. Vi är de första som inte tillhör släkten på gården på väldigt låg tid, även om de sista två generationerna inte varit biologisk familj. Marken har gått i arv från föräldrar till barn om och om och om igen.
När jag avslutar dagen med ett fotbad tänker jag att jag blivit min mamma. Cirkeln är sluten. Detta var något av det bästa hon visste och jag förstår henne. När brorsbarnen kommer hit på sportlov vill de säkert ha spa, det gillar de också! Kärleken för att omhuldas och skämma bort kroppen har gått i arv i flera led. Det här skulle jag ha gjort då jag var trettiofem och barnen var små. Avslutat dagen med ett fotbad och mjukt tvättat bort det som inte skulle följa med till nästa dag. Bättre sent än aldrig. Det finns alltid chans till en ny början.
Ibland kan livet te sig överväldigande minst sagt. Trots att de flesta av oss faktiskt gör sitt bästa måste vi ändå hantera att folk väljer som de själva vill utan att ta hänsyn till någon annans behov, eller att livet bara händer på ett sätt som är väl utmanande, eller att det vi vill och det vi behöver många gånger inte är samma sak, eller att goda människor har olika vägar till samma mål, eller att vi ibland trillar nerför ett gäng pinnar på stegen som vi använt så mycket kraft för att ta oss upp för, eller att livet faktiskt rätt och slätt är orättvist, eller att så mycket ansvar ligger på våra egna axlar trots att vi känner oss små och otillräckliga, eller att allt i stunder bara suger rätt och slätt. Jag vet inte hur Spotify gör sitt urval, men många gånger får jag förslag på musik som faktiskt inte alls faller mig i smaken. Häromdagen kom dock Coldplays We Pray och jag har lyssnat mååånga gånger sedan dess. För mig personligen betyder bönen mycket och är en del av mitt hanterande av det här oförutsägbara livet. Det är inget jag gör någon stor grej av och är något som jag sköter ”på min kammare”, men folk kan nog reagera för att vi tackar för maten innan vi äter. Det kan kännas som att det tillhör ett annat århundrade. (Gäster behöver såklart inte vara med om de inte vill.) Jag har en vän som också ber mycket trots att hon inte har någon specifik tro på Gud och finner mycket kraft i det. Hur är det möjligt, kan man tänka? Den här studien är spännande att läsa, oavsett hur man ser på världen och oavsett om man är troende eller ej. (För övrigt sägs det att denna låt ej är avsedd att vara ”religiös”.)
(Whoa!) And so We Pray
I pray that I don’t give up Pray that I do my best Pray that I can lift up Pray my brother is blessed Praying for enough Pray Virgilio wins Pray I – I – I Judge nobody and forgive me my sins I pray we make it Pray my friend will pull through Pray as I take it Unto others I do Praying on your love We pray with every breath Though I – I – I’m in the valley of the shadow of death
And so We Pray And so We Pray And so We Pray Pray that we make it to the end of the day And so We Pray I know somewhere that heaven is waiting And so We Pray I know somewhere there’s something amazing And so We Pray I know somewhere we’ll feel no pain Until we make it to the end of the day
I pray that love will Shelter us from our fears Oh I pray you trust to Let me wipe off your tears Confront all the pain that we feel inside With all the cards we been dealt in life Pray I – I – I speak my truth and keep my sisters alive So for the ones who parted seas (ah yeah) For the ones who’s following dreams (ah yeah) For the ones who opened doors (ah yeah) And allowed us to pass down keys (ah yeah) Pray that we speak with a tongue that is honest And that we understand how to be modest Pray when she looks at herself in the mirror She sees a queen She sees a goddess
And so We Pray For someone to come and show me the way And so We Pray For some shelter and some records to play And so We Pray We’ll be singing Baraye Pray that we make it to the end of the day And so We Pray I know somewhere that heaven is waiting And so We Pray I know somewhere there’s something amazing And so We Pray I know somewhere we’ll feel no pain Until we make it to the end of the day, we pray
On my knees I pray As I sleep and wake Cause inside my head is a frightening place Keep a smiling face Only by his grace Cause love’s more than I can take, yeah
And so We Pray And so we pray – ay – ay And so We Pray And so we pray – ay – ay And so We Pray We’ll be singing Baraye ‘til nobody’s in need And everybody can say
La la la la la la la la (la la) La la la la la la la la (la la la la) La la la la la la la la (sing it to me) La la la la la We Pray We Pray
I know somewhere that heaven is waiting (heaven is waiting) I know somewhere there’s something amazing (something amazing) Until we feel no pain We Pray We Pray We Pray
Igår träffade jag en av mina närmaste vänner i Kalmar. Det var en speciell dag, för hon hade bjudit in mig till ett öppet NA-möte (Anonyma Narkomaner), en talardag om relationer, där hon skulle hålla tal. Vi träffades för att först äta lunch på Blomlöfs, tog en kort runda till vattnet för att träffa det vackra slottet och sedan for vi vidare till lilla Nybro. ”Jag har ingen aning om hur många som kommer att vara där, det kan vara få eller ganska många.” Det var det senare. Har du en föreställning om vem som är ”beroende” (så kallar sig alla där, det används inga imperfekt och pratas inte om att det var något man var)? Glöm det. Nu visste jag redan detta med tanke på min kompis. Det aktiva beroendet ligger många, många år tillbaka i tiden, men att gå på möten och att gå igenom 12-stegsprogrammet om och om igen är lika självklart för henne som resten av måstena i livet.
Sällan har jag känt mig så älskad som då jag kom hit. Jag fick kramar och uppmärksamhet utan att någon var påflugen, hade jag varit där för första gången hade jag inte kunnat falla genom stolarna. Jag fick veta att alla är välkomna till dessa öppna möten, men att det inte är så vanligt att familj och vänner kommer. Varför, undrade jag, men förstår att detta är en del i ens liv som kan vara oerhört skrämmande och överväldigande. Somliga såg ut att ha levt tuffa liv, andra såg ut som vilken chef som helst.
Temat för dagen var relationer och talare från olika delar av Sverige var inbjudna. När det var dags för min vän delade hon ”talarsoffan” med en av sina vänner från annat håll. Min väns situation känner jag väl till och vi har pratat så mycket om den att jag mest var så imponerad av hennes mod. När killen bredvid hade haft ordet en stund fick jag däremot hålla mig från att inte börja hulka. Tårarna rann under hans halvtimme och hela jag kände mig som kastad in i ett betongfundament. Vem är jag att tro att jag vet någonting om livet? Den trygghet jag fått uppleva på så många olika plan? Jag har haft bra koll på det i hela mitt vuxna liv, men nu hände något i mig och jag förstod precis hur stort detta är. Jag gråter bara jag tänker på det. Jag är så innerligt tacksam för alla som engagerar sig i beroendevården efter att själva ha varit fast i aktivt beroende. Jag tror att man måste ha levt det för att förstå både hur det är och hur det faktiskt inte längre behöver vara.
Vi avslutade genom att hela rummet ställde sig i en cirkel och höll varandra om ryggen för att läsa sinnesrobönen. Jag kan den utantill, men kunde inte säga ett pip eftersom jag var så tagen av stunden och bara grät. Denna stund var helig, det är det enda sättet jag kan förklara det på. Tack för att jag fick vara med om denna omskakande upplevelse.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Resten av bönen brukar man kanske inte höra så ofta, men den är också viktig.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet.
Jag har svårt att välja favoritgrödor, men grönkål är definitivt en av dem. Eftersom de växer innanför viltstängslet behöver vi inte dela med oss till rådjuren. Det betyder att vi fortfarande har fräsch, obesprutad, fiberrik grönska bara några fotsteg ner i trädgården, precis när vi vill. Vi har sedan barnen flyttade hemifrån slutat dricka ”nyttiga” smoothies, annars var grönkål ett av de mindre poppis inslagen. Jag fick för mig att det var jättenyttigt, men sanningen är att jag tror att man pajar minst halva nyttan genom att slå sönder fibrerna. Desto bättre funkar spröda grönkålschips – finns det något godare? Jag har vant mig smaken och tycker att detta är en riktigt god salladsingrediens, men nä, smoothies kan den hålla sig undan.
Vinterpurjo är också tacksamt. Trots både en och två och tre köldknäppar står den kvar. Det är lite klurigt att få upp en lök när marken är frusen, men annars är det behändigt att ha en av mina favoritingredienser tillgänglig att rycka in. De här sista lökarna börjar se lite skruttiga ut, men de är fortfarande goda.
Persiljan ser inte heller så glad ut i minusgraderna, men funkade utmärkt i middagens bearnaisesås.
I både Lilla Amsterdam och Lilla Rotterdam har det kommit upp en massa tulpanknoppar. Jag har haft som experiment att bara låta befintliga lökar återkomma (i Lilla Rotterdam satte jag specifikt lökar som sades ha större chans till detta, i Lilla Amsterdam syns det tydligt vilka lökar som är lämpade) de sista två åren. Förrförra senhösten kunde jag dock inte låta bli att köpa ett gäng billiga tulpanlökar på Lidl och satte dem i dahliarabatten. Tänkte att jag skulle hinna spreja TricoGarden på dem för att sabotera för rådjuren, men den tanken var fruktlös. Jag jobbade hårt och räknar med att max hälften av de blommorna faktiskt hamnade i någon bukett, det som var slutmålet för mig. Nej, tulpaner i en trädgård som delas med rådjur kräver åtgärder större än TricoGarden.
Örthjulet ser risigt ut vid den här tiden på året, men det mesta ser ut att vara i gott skick. Med lite beskärning och kärlek kommer detta att åter vara en av favoritplatserna i trädgården!
Vi håller tummarna för att makens och syrrans bin har mått bra i vinter! Förutsättningarna för en rejäl honungsskörd är de bästa någonsin sedan de började med sin hobby. Efter ett gäng otursförföljda år och en lite knölig inlärningsperiod har de lärt sig ett och annat. Naturen rår man liksom inte på, om inget annat så har de fått lära sig det.
Till kvällen blev det trerätters. Allt var gott, men nog var kronärtskockan det allra bästa! Finns det något godare? En ”köttig” kronärtskocka med mjukrört smör och havssalt, mer komplicerad behöver en fantastisk matupplevelse inte vara. Pannacottan fick en touch av kardemumma och även det var jättegott. Oxfilén, bean och hasselbackarna däremellan blev lyckade och vi kunde konstatera att förra årets potatisskörd inte bara blev den bästa, utan att vi också lyckats ganska bra med förvaringen den här säsongen. Det är just det sistnämnda som jag tycker är det knöliga med att odla själv. Kanske är det därför jag också uppskattar de där grödorna som helt enkelt kan stå kvar ute i trädgårdslandet så mycket? Nu har dock en del fröer kommit i jord och nästa vecka blir det mer. Ska kallså lite ditt och datt i växthuset så får vi se om det funkar lika bra som förra året. Vi har ju haft fåglar som hackat sönder växthusplasten, så det regnar in och blir blött på flera ställen. Jaja. Det får lösa sig! Vi kämpar vidare.
