Jag fick läsa en ansökningstext häromkvällen och sa att personen ifråga kanske skulle undvika metaforer som ”jag brinner för”, men idag ångrar jag mig. Undvik inte alls stora ord! April kräver ord som är allt annat än lagom. Jag brinner för denna tid, men det brinner också i knutarna. Det finns så sjukt (för att citera alla Love is Blind-deltagare) mycket att hinna med, det finns ingen rast, ingen ro och ingen ände på allt som ska göras. Jag får lyssna på lillastesysters råd att verkligen bara ta en sak i taget. Jag hade kunnat strunta i bloggen, men det vill jag inte. Den här stunden vid datorn är verkligen värdefull för mig!
Igår ville jag fånga citronfjärilen på violerna och det blev en lite vinglig live-bild som här presenteras som en video. Hoppas du får känna samma glädje som jag. Underbart ögonblick.
Påsken närmar sig och mamma var alltid så duktig på att hålla efter gravarna då hon levde. Det känns viktigt att se till att det alltid ser fint ut vid hennes grav också. Precis då man satt vårblommorna brukar det se klent ut, men de här små penséerna kommer snart att blomma friskt. Med tanke på hur rådjuren ser kyrkogården som sin personliga delikatessdisk är det enda raka att spreja allt noggrant med Trico Garden. Det hjälper inte alltid på tulpanerna här hemma, men penséerna brukar de faktiskt låta bli. Jag satte likadana penséer på svärfars grav. Hans sten börjar se grön ut, så jag ska dit någon dag och tvätta den ren med lite såpa (efter tips från svägerskan som jobbar på kyrkogård).
Efter kyrkogården var det dags för en uppdatering gällande brorsans fina hus. Just nu håller han på att tapetsera. Det blir så fint! Älskar allt med det där huset. Återvunna dörrar och fönster beställda efter gamla mått (våra) för att ge huset känslan av att ha varit med längre än vad det faktiskt har. Samtidigt är det så praktiskt planerat, med en riktigt rejäl groventré/tvättstuga, fint inbyggt skafferi i köket och eget badrum borta vid stora sovrummet. Återbrukad braskamin i vardagsrummet och utgång därifrån ut i trädgården, en halv minut till busshållplatsen och lite smått och gott i trädgården som säkert går att plocka fram. Ett fantastiskt boende.
Fint, inte sant?
Hemma hade jag fullt upp med att fylla på tomatjord, skola om den sista tomatsorten, chili och paprika och så ta hand om allt det som jag fick av mammas väninna. Allt har tvättats och gåtts igenom. Tyvärr var en del i för dåligt skick, det ska tydligen läggas i textilåtervinning trots att det inte längre är helt eller fräscht enligt vad jag förstår. Vet du mer om detta får du gärna berätta. Jag går till min föränderliga julros varje dag och förundras över detta mästerverk. Aldrig hade jag väl trott att jag skulle bli en sådan här planttant… Kan man inte kalla denna för ljuvlig?
Ett foto i timmen drogs igång för över tjugo år sedan. Det var jätteroligt att delta i denna utmaning då barnen var små, men så småningom rann vanan ut i sanden och jag har inte varit med på många år. Efter ett par inlägg från bloggvänner (Anna och Annika) bestämde jag dock för att testa igen. Eftersom denna blogg till stor del funkar som dagbok och uppslagsverk för mig själv känns det dessutom värdefullt ur en rent dokumentär synvinkel. Ja, över min lilla vardag, alltså. Alla foton togs efter larm kl. X.51, utom fotot som togs efter det jobbsamtal som slutade kl.10 (och det efter eftersom jag skulle sitta i bilen vid den tidpunkten). Tänk om jag hade sagt: ”Ursäkta, kan jag bara göra en grej först?” Min stackars klient hade nog blivit förvirrad.
6.51 Det är ljust ute om morgnarna nu! Solen går upp kvart i sex oavsett om den syns eller ej. Just igår hängde regnet i luften och det småduggade mest. Min lilla pelargon April Snow ska få stå inne i år har jag tänkt, så den har jag inte satt i lerkruka som de uteboende vännerna. Den har dessutom stått här i arbetsrummet hela vintern till skillnad från de andra som stått i köket i Bredavik. Vi får se vilket resultat experimentet ger.
7.51 Jag pysslar om växterna i syrummet, eller inneväxthuset. Ojar mig lite över att jag varken fått ner luktärtsfröer i krukor eller dahlior i påsar, men ser att jag gjorde det runt detta datum förra året. Det gick utmärkt, ingenting att stressas över, alltså. Det är klurigt att hålla de långsamma sådderna fuktiga, men jag sprejar på.
8.51 Redo för samtal. Går igenom en övning som jag tror kan vara bra för min klient, dricker en kopp te, går på toa och sätter upp vikväggen som lugnar ner bakgrunden.
10. 05 Jag älskar mitt jobb! Skriver anteckningar och funderar över hur jag ska göra med de små äggen till påskris som jag vill måla om och ge upphängning. Sockorna ska Lillan få i påskägget såklart.
10.40 Jag tar kort på den lite märkliga baljan på verandatrappan på väg till bilen. Oj, så mycket alger som vuxit i vinter, dags att ta fram rotborste och alla muskler! Den lille trädgårdstomten köpte jag för en spottstyver på den lokala loppisen. Jag är ingen trädgårdstomteperson, men gillar den här. Kanske skyddar den kärleksörten från rådjuren?
11.51 Sitter hos mammas väninna och blir bortskämd. Känner mig tacksam över föräldrarnas engagemang i människor runt omkring dem och över att vi ”barn” kan fortsätta vårda relationer som de värderade högt.
12.51 Är kvar hos väninnan som samlat ihop en massa sådant som hon inte vill ska slängas då hon gått bort. Hennes arvtagare har uttryckt ett ointresse för hantverk, så väninnan frågar om jag kan tänka mig att ta över och se vad som är värt att spara och ta tillvara. Tack, säger jag.
13.51 Är på Pingstis där jag har lämnat ett par kassar, men jag letar också efter grrrejer till ett bröllopsprojekt. Har en rolig stund där i gångarna, funderar mycket över hur en del ting ens hamnat hos någon endaste människa den där första gången. Köper några fina ge bort-vaser och hittar just sådana projektprylar jag letar efter.
14.51 Har precis burit in en säck jord till kvällens planteringsprojekt. Naturgödslad planteringsjord får det bli. Lagar färdig middagen som maken har börjat med. Så goda kåldolmar som dottern gjorde i fredags. (Det blev två omgångar till frysen, detta är den första av dessa.)
15.51 Oj, hade visst inte sköljt av ena tallriken. Laddar diskmaskinen, känner mig tacksam över att ha en sådan här hemma.
16.51 Chattar med äldsta dottern och frågar om hon vill ha de snygga mockaskorna i hennes storlek som mammas väninna också skickade med mig hem. Ja tack! Det är skillnad på skor och skor, på fötter och fötter. Dessa kommer förhoppningsvis sitta som en smäck på dotterns fötter. Hon har lyckligtvis fått andra fötter än mina, till skillnad från yngsta dottern. Hon och jag har mycket svårare att hitta skor.
17.51 Plockar fram resten av det som behövs till luktärtsplanteringen och upptäcker att jag varken har 5-literspåsar till dahliorna eller bil hemma för att köpa sådana. Det är okej, det räcker att få ner luktärterna. Cecilia Wingårds vackra bok gör mig så glad och även om jag kan hennes ”planteringsteknik” utantill numera tillhör det traditionen att bläddra lite i boken och drömma om sommarens luktärtshav. I år satte jag inte en enda ärta köpt från Wingård för första gången på flera år. Hennes utbud är annars fantastiskt. Jag blev helt enkelt snaul i år och köpte bara fröer på Blomsterlandet till halva priset. Förra året testade jag att använda egna fröer. Det gick jättebra, men jag gillar att planera färgerna och de egna fröerna går inte riktigt att styra över.
18.51 Har skött tvätt och degat i soffan, så har precis satt de sista fröerna av tio sorters luktärter. Nimbus är en av mina absoluta favoriter. Den är mer vacker än väldoftande, men med min tantvurm för de lila tonerna och skönheten i teckningen i mörkblått, lila och silver går det inte annat än att älska denna! America i strimmigt vit-rött passar fint till som komplement tillsammans med någon enkel vit. I år satte jag Janet från Blomsterlandet. Det är en chansning, Cecilia Wingårds vita drottningar har aldrig gjort mig besviken. Jag hittar ingen information alls om ”Janet” annat än från Blomsterlandet, något som kan oroa. Det är dock bara en blomma, inget annat.
19.51 Bär upp luktärterna i syrummet, glad över att ha fått detta projekt gjort idag. Fortsätter sortera bland det som jag fick med mig hem från KP och tvättar två täcken som ska få flytta till Bredavik.
20.51 Sitter i soffan och chattar lite. Fotar den vackra magnoliakvisten som syrran gav mig, älskar att följa utvecklingen från inkapslad knopp till maffig blomma i skiraste rosa. Tänker på sådant som jag är intresserad av, bestämmer mig för att titta på första avsnittet av Adolescence efter att resesyrran skrivit en kommentar om den som väckt ett behov av att se den NU. Hänger upp sista tvätten, är hemma ensam och bestämmer mig för att lägga mig tidigt och kolla på det där första avsnittet i sängen. Larmet går 21.50 för att fota en sista bild, men jag struntar i det. Fortsätter titta, helt uppslukad. Kan inte sluta kolla fast jag lovat mig själv ETT avsnitt. Ligger på spikmattan. Vaknar av att jag tappar telefonen någon gång i början av tredje avsnittet, det är dags att lägga undan den och sova. God natt och tack för denna dag!
I måndags kom vår yngsta dotter hem för att tanka lite Sturkö. Så mysigt att ha henne hemma. Vardagen fortsätter som vanligt, men med henne som en härlig bonus.
Efter jobbet skulle jag skola om mina tomater och hon skulle hjälpa mig. Dessvärre hade jag glömt att vattna dagen innan och eftersom det var strålande sol och plantorna står i söderläge såg de inte glada ut då jag tog ner dem till köket. Jag vet att de oftast återhämtar sig efter sådana utmaningar, men det är väl onödigt att stressa dem så här tidigt. Nåja, idag ser de glada ut, så senare idag ska mjölkkartongerna få göra sitt jobb. Jag gillar tipset om att vika ner halva sidorna på detta sätt så är det bara att vika upp dem, tejpa med packtejp och fylla på jord när plantorna växer! Det låter otroligt smidigt, vi får väl se hur det funkar i praktiken.
Här kommer en uppdatering om rumslönns-sticklingarna. Två av dem har fått små vita prickar, början på rottrådar! Att rota en sådan stickling tar enligt utsago lång tid, så tålamod kräves.
Min bästa snödroppsvas slog jag sönder förra sommaren (buhu, men att gråta över prylar är ju bara för tragiskt), så jag fick rota lite i skåpen för att hitta denna lilla boll. Jag gjorde en ”fågelbokrans” av björkris för att det skulle se lite kul ut, men jag vet inte, jag. Snödroppar i ett fågelbo eller ett alldeles för hårt åtdraget skärp?
S hemma – musik i huset!!! Jag älskar att höra henne spela, sjunga och lyssna på nya låtar som jag inte hört förut. Hon satt och jobbade vid datorn medan jag började röja i verandan (alltså, jag kan inte ta annat än närbilder, för det är totalt kaos här hemma som det ju blir när verandan ska vårstädas och allt ska komma på plats). Så mysig eftermiddag då köksdörren kunde stå öppen ut till verandan utan att någon behövde frysa. Älskar denna tid på året. Tyvärr behöver vi måla om verandafönstren igen, något som känner övermäktigt denna sommar. Får skjuta lite på det projektet, eller ta det lite på om på. Nu är iallafall dalahästarna putsade och det är någorlunda rent runt omkring dem. Spindel- och flugskit kräver sitt. Om någon har ett bra sätt annat än att måla om för att få bort det sista får du gärna komma med tips.
Den här synen har varit igång sedan sjuttiotalet. Brorsorna löser problem tillsammans och de jobbar under tyst samförstånd. Har sett det många gånger de senaste sisådär trettio åren, men det var länge sedan sist. Även denna gång kom de fram till en lösning. Under tiden satt jag och dottern och åt ur en perfekt ”kurerad” godisskål. (Bara godis med papper, påsar tydligen köpta på Rusta.) Och det var den dagen.
Jag kapar vanligtvis mina pelargoner rejält innan jag ger dem lite ny jord och sätter dem ljust för att orka sätta nya blad och vakna till liv för den nya säsongen. Jag hoppas att jag blev av med de kålfjärilslarver som låg så fint i några av krukorna, några vuxna larver verkar i alla fall inte finnas kvar. Varje gång jag ser de bara några centimeter höga ”pelargonpinnarna” sticka upp ur krukjorden tänker jag ”nej, nu skar jag nog för hårt”, men nästan varje gång händer precis det du ser på bilden här ovan. De nya bladen trycker på, strävar mot ljuset, visar livslust och livskraft. Det är så fint. Mina växter både ute och inne är på något vis som mina barn. De heter Mamma, Karumo, Maggan, Bagitta, Malin, Sven-Erik och Kerstin, Eva, Ella, Karin, Maiken, Vajlan, KP, Hans och Sara, Mia, Linda, Gumbritt, Peter, Anita, Mimmi, Johanna och allt vad det är (förlåt om du som läser bidragit och inte står med i listan). För somliga är det rimligt att ge rabatter och hemmets inredning nya färgställningar och uttryck varje år eller mer ofta än så, för mig är anknytningen till personerna som bidragit till det som växer här otroligt viktig. Får jag en växt som jag inte älskar än ser jag till att ge den rätt förutsättningar för att kunna visa sig från sin bästa sida. Ibland överlever dessa gröna gåvor inte trots min omsorg, men då får det vara så. Jag fick ärva ett gäng av mammas krukväxter. Orkidéerna dog i spinn för några år sedan och två av de tre pelargonerna finns inte kvar hos mig. Jag har gett bort sticklingar av mammas pelargoner till ett gäng personer, så förhoppningsvis lever de vidare någon annanstans! Jag har ett exemplar kvar, en lite klen rosa sak som aldrig blir särskilt stor, men jag vårdar henne så gott jag kan. Garderobsblomman som stod i trappan upp till övervåningen står nu på hyllan vid trappan på vår övervåning, norrläge, och mår fantastiskt bra! Sätter tre nya ”grenar” varje vår och håller sig fin med lite ny näring ibland och ett besök i duschen då och då. Jaha, det blev en uppsats om min konstiga anknytning till växter som jag får från andra.
När jag lägger lakan i garderoben eller bäddar iordning till gäster kan jag inte låta bli att tänka på mammas tvillingsyster. Hennes ordningssinne har alltid inspirerat mig. Jag är för evigt fascinerad av hennes linneskåp och får något slags njutning av att se räta linjer och rätt typ av textil på rätt plats. Inbjudande sovplatser till gäster likaså. Till helgen firar vi min morbrors 80-årsdag och min kusin och några i hans familj kommer att övernatta här. Jag älskar att fixa och dona, gillar att bädda och se till att allt är iordning vare sig det är våra barn eller några andra gäster som kommer. Den som får sova i ”syrummet” får skönaste sängen och säkert en massa extra syre med tanken på växthushyllan därinne. Skrivbordet är flyttat för att göra plats till hyllan så det ser lite märkligt ut, men så får det vara. Den som sover under snedtaket i Gurras skrubb får kanske den skönaste sömnen, det är otroligt bra sovenergi där.
Inför födelsedagsfirandet hade syrran lovat att göra biskvier. Efter lunch kom hon och vi gjorde gemensamma ansträngningar med henne som arbetsledare. Jag må älska att baka, men just biskvier har vår son blivit expert på och lärt sig alla knep av sin moster. Jag fick därför agera hjälpreda den här gången. Så mysigt att prata och prata och prata och tjuvsmaka på den absolut godaste smörkräm jag ätit någon gång. Jag gillar quick fixes och behöver bli puttad på för att komma ihåg att det också har sitt värde att anstränga sig liiite mer gällande somligt. Den här gången ville syrran att vi skulle göra Jan Hedhs franska smörkräm från 277 sorters kakor. Det var något om att koka sockerlag till 117°C, använda riktig vaniljstång och skålla/mala mandeln till bottnarna så man inte råkar ut för dålig mandelmassa med aprikoskärnor i. Vad kan jag säga? Det blev sjukt gott. Att ett halvt kilo smör idag kostar 79 kronor är en annan historia. Hjälp! Ja, se, detta blev ett blogginlägg utan röd tråd men med mycket Monna.
Onsdagar brukar vara lite mellandagar för mig, men just gårdagen blev riktigt festlig! Dagen började med ett fint samtal. Mitt jobb som samtalsterapeut känns meningsfullt, spännande och utvecklande. Jag älskar verkligen att möta medmänniskor på detta sätt.
Jag passade på att jobba undan planttantssysslorna som väntat i onödan i flera dagar på rasten. Syrrans rumslönn beskars och fick lite ny jord. De fyra sticklingarna sattes i ett glas vatten enligt Farbror Gröns anvisningar. Rötter som utvecklas i vatten är inte ”fel” rötter, men en stickling ska tydligen inte stå för länge i ett glas vatten om man vill ge den nya plantan bäst förutsättningar. Moderplantan mådde inte särskilt bra och bladen tyder på att den har näringsbrist. Jag hoppas på nystart och ett fint resultat! När jag ändå var igång satte jag små ampelliljor i kruka, ett kämpande paradisträd fick omsorg och så satte jag några tomatfröer från min kompis som jag missade då de andra kom i jord.
Framåt kvällen åkte vi mot Småland. Svärmor och svärfar väntade med räkmackor från Blomlöfs, brasa och tända ljus. Det är alltid lika mysigt i Mörtfors, jag älskar att komma dit.
Efter semlor som vi tagit med oss var det dags för underhållning. Maken fick ett dragspel i 30-årspresent. Det har alltså varit i hans ägo i snart 25 år och användes bara under en period då våra vänner hade ett ukrainskt par boende hos sig. Den ukrainske mannen saknade sitt dragspel hemma. Han lät hälsa att ett dragspel mår bra av att användas medan vi hörde hur hela instrumentet knakade då det väcktes till liv för första gången på många, många år. Nu har dock maken tränat i princip varje dag sedan årsskiftet och det börjar låta riktigt bra emellanåt! Kul för svärföräldrarna att få valuta för pengarna de lade ut på den där presenten för så många år sedan. Svärfars kommentar ”men det var ju riktigt njutbart” efter en perfekt satt vals uppmuntrade till ett fortsatt tragglande. (Att det fram tills dess låtit som Kulturskolans första konsert efter en termins lektioner var han finkänslig nog att inte ta upp. Det är klurigt att framträda för publik!) Det har varit spännande att följa denna process. Från att inte ha en aning om hur ett knappdragspel funkar till att kunna spela enkla melodier med både bas och diskant med 15 minuter per dag i drygt två månader – vad kan jag själv bemästra med lite kontinuitet?
Min planttantssäsong har dragit igång. Jag lutar mig numera på erfarenhet och försöker låta det räcka. De första åren var allt nytt, nu återanvänder jag mycket. Det ser inte alls lika snyggt ut, jag sätter namnlappar skrivna med brun Sharpie på klippta bitar av glasskartong och undrar om somliga återvunna småkrukor verkligen klarar den här säsongen också. Trots detta väljer jag återanvändning framför perfektion alla dagar. Sist jag var på Blomsterlandet kollade jag allt som skulle kunna inhandlas och påminde mig om att denna hobby är ett pengaslukande hål om man släpper den lös. Min trädgårdsmästarsvägerska gör egen jord för hållbarhetens skull, men dit har jag inte orkat gå. Att använda Bokashisystemet har dock varit jätteroligt och jag säger till mig själv att jag borde diska ur hinkarna och köra igång igen. Blev lite modfälld då mina ”jordfabrikslådor” frös sönder i botten. (Lådorna ska vara lufttäta.)
Syrrans pelargoner såg jättefina ut efter vinterns förvaring även om jag hade tagit med mig liftare i några av mina krukor i höstas. Det var kålfjärilslarver som smaskat i sig en massa blad och mått gott trots att jag försökt rensa bort dem då jag varit i Bredavik och sett över plantorna. När jag hämtade dem hittade jag fyra välmående akrobater som varken fick hänga med till Karlskrona eller Uttorp, för sån är jag. Med tanke på att jag visste att det bodde larver i jorden fick jag göra ett totalt jordbyte också i de större krukorna istället för att bara lägga på lite ny, näringsrik jord. Alla krukor diskades och jag tog några få sticklingar.
Jag älskar den rostfria diskbänken. Diskmaskinen sitter på ”fel sida” eftersom det inte gick att välja med en återvunnen bänk, men annars är den perfekt. Så mycket bättre än de modernare versionerna vi haft på andra ställen. Att jobba med jord på samma ställe där det ska lagas mat en stund senare kräver sitt. Eftersom det var så mycket jord som skulle ut i trädgården tömde jag allt i sopsäckar för att lättast kunna transportera och för att slippa spill. Spillet kom jag dock inte undan. Det var jord överallt när jag var färdig, hehe.
Jag skär alltid ner mina pelargoner så de ser minst sagt stubbiga ut. Inte som hamlade träd (det ser inte så friskt ut), mer som en snaggning. Detta brukar ge fina och buskiga plantor. När de tagit sig och börjat växa ordentligt vattnar jag med pelargonnäring. Detta har gjort underverk sedan jag började med det för några år sedan. Alla krukor blev genomvattnade i den nya jorden, men nu är jag försiktig med vattenkannan tills jag börjar se plantorna spräcka nya blad och de tar ny fart. Pelargoner mår bättre av lite torka än för mycket vatten och ruttnar lätt. Inte minst gäller det sticklingar. Jag sätter numera sticklingarna i såjord i små krukor, vattnar en gång och är ännu mer försiktig med vatten tills jag ser nya rottrådar sticka ut i hålet i botten. Sticklingarna ska inte pillas och dras i för att se om de ”fastnat”, lämna dem ifred och låt naturen ha sin gång. Vattna på jorden om det behövs, inte på stammen. Ja, om du nu vill veta hur jag gör.
Den här amaryllisen har tre knoppar och har nu börjat slå ut för att göra våren lite gladare. Kortare stjälk har jag dock aldrig sett, det ser jätteroligt ut. Kanske fick den lite växtkraft av att titta på när jag höll på med pelargonerna. Nu ser jag förresten att det verkligen är dags att ta itu med att olja in träbänken igen! Oj, så torr och risig den ser ut. Det får dock bli en annan dag. Efter att nu ha gjort ett hästjobb gällande mina pelargoner hoppas jag att de återbetalar mina spa-tjänster genom att blomma vackrare och mer rikligt än någonsin på sin pelargontrappa i sommar.
Februari brukar inte direkt vara min favoritmånad. Den kommer och går, oftast i ruggighet. Egentligen gillar jag bäst då vi har en kall februari med snö, men det händer inte särskilt ofta. Det är dock tillräckligt kallt för att inte trädgårdsarbete känns som något förstahandsval. Istället håller jag mig inomhus. Jag håller på att sortera mammas gamla papper om släktforskning, sådant som allmänt är intressant ur historieperspektiv och ännu några foton. (Föräldrarnas fotografier digitaliserade jag och syrran för några år sedan, det gick många timmar till att scanna och försöka bestämma vem som var med på bilderna och jag är fortfarande inte nöjd med systemet jag valde.) Min systers projekt, mormors- och morfarsboken till vår yngsta systers barn, har lett till att vi letat efter viktig information som vi hade glömt eller missat i informationsmängden. Syrran hade en intervju med far att ta till, jag hade gett mamma en massa frågor och en tom anteckningsbok som hon fick skriva i själv. En skatt! Jag rekommenderar dig som fortfarande har dina föräldrar i livet att göra detsamma.
PostNord gör väl vad de behöver nu när folk inte längre skickar brev. Eftersom det kostar ungefär lika mycket att skicka ett vykort som att skicka ett paket så valde jag det senare till några av småflickorna i släkten för att jag saknar dem och tänker att jag åtminstone kan vara med då de läser böcker där hemma.
Jobbar man hemma kan man bjuda på lunch en vanlig tisdag. Jag har kört Alla hjärtans-tema i flera veckor. Säsongen med egna blommor från trädgården har dragit igång igen. Min favoritvas till snödroppar, en grön underbar liten skapelse som vi fick av svärmor för många år sedan, åkte dessvärre i vasken förra året och gick i tusen bitar. Jaja, det är världsligt och snapsglas och småvaser med smal hals funkar också. Vi bor i ett blåshål och får vänta ett tag till innan snödropparna är långa och kraftiga. De här gullisarna gör mig dock glad. Att stoppa näsan i dem och njuta av att doftsinnet sitter där som det ska gör mig också glad.
Nu har plasthyllan som agerar kylskåpshylla i verandan fram tills det är dags att förodla fått flytta upp till syrummet. Planttantstiden är redan igång, men nu är det på riktigt. Eftersom jag inte är med på sociala medier eller i trädgårdsgrupper har jag missat detta. Nu drar nämligen folk igång sina sådder i rullar! Jag var tvungen att googla då min kompis som läser till trädgårdsmästare frågade om jag börjat. Jag har inte börjat och jag vet ingenting om att odla i rulle/snäcka. Det vet dock En plats under solen och där finns det mycket information att hämta för den som är intresserad! Vi får se hur jag väljer att göra, jag har åtminstone såjord här hemma som jag tänkte sterilisera i ugnen innan jag drar igång. Må årets odlingsperiod bli fruktsam!
Jag fattar knappt själv att vi fortfarande äter egna tomater trots att vi hunnit en bra bit in i november! När vi bjöd våra kompisar på trerätters igår var potatis, purjo, lök, vitlök, chili, persilja och tomat från de egna odlingarna. Det känns onekligen lyxigt att veta precis vad dessa grödor varit med om.
För övrigt var detta recept något av det smarrigaste jag ätit på länge. Tips från äldsta dottern. Varsågod! (Jag mixade ner lök och vitlök i skyn, så såsen behövde inte redas. Den var förresten redan färdigreducerad när jag tog köttet ur ugnen. Och luras inte av grillkryddan, den gjorde om något bara maten godare.)
Innan jag lägger mig vill jag att hemmet ska vara i ordning. Inga kläder ska ligga slängda någonstans, filtar och kuddar ska ligga på sin plats, diskbänken ska vara tom och avtorkad och på köksbordet får bara blombukett, duk och bordstabletter ligga. Det kan låta petigt, men detta är grunden till ett hem som för mig känns hemtrevligt och inbjudande. Under den här tiden på året är det dock i det närmaste omöjligt att upprätthålla denna ordning. Igår lade jag till exempel inte ens ner ugnsplåtarna i lådan eftersom jag visste att de skulle användas direkt på morgonen idag. Chilisalt ligger på tork, gröna tomater ligger på vänt, chili ligger i torkollan, äpplen ligger skålar, fröer ligger lite överallt och… Ja, min sedvanliga procedur går inte riktigt att få till helt enkelt. Just i morse gjorde det dock inte så mycket eftersom ljuset fick min stökstressade blick att söka sig till överskåpen där det ljuvliga morgonljuset målade ett vackert skuggmönster av ampelliljan.
Vikväggen som jag använder som bakgrund då jag jobbar var också vacker i morgonljuset. Från lite oordning till mycket. Maken har i helgen fått erfarenhet av hur det ser ut hos någon med samlarsyndrom. Han var chockad och undrade över hur man kan leva i ett hem som är så belamrat från golv till tak med grejer. Människan är av naturen en samlare, något som är viktigt att komma ihåg. Jag har samlat på suddgummin, servetter, katten Gustav och en massa annat. Jag kan verkligen ha förståelse över känslan ”detta kan vara bra att ha” och har själv svårt att göra mig av med sådant som har affektionsvärde för mig. Behovet av ordning och reda är dock betydligt större och jag skulle aldrig kunna leva med tanken på hur mycket silverfisk som skulle bo i högarna… Urk, bara tanken gör mig lite illamående. Med samlarsyndrom finns det inga rationella argument som biter och det kan ge stark ångest att bara göra sig av med en gammal tidning. Jag läste att det räknas med att 2-6% av befolkningen lider av samlarsyndrom. (Många, eller hur?) Många upptäcks inte eftersom man har någon familjemedlem som möjliggör beteendet, som städar eller döljer inför omvärlden. Det verkar vara ärftligt och syns mer ofta hos ensamma personer (just eftersom personer som lever med någon med samlarsyndrom täcker upp) och personer som vuxit upp i stökiga hem, har haft problem med personliga relationer och/eller har haft brist på materiella ting under uppväxten.
Efter många, långa härligt soliga och blåsiga sensommardagar var gårdagens regn välsignat. Tolv millimeter, rätt ner i backen. Hurra! Rabatterna ser onekligen skräpiga ut, men vi har plockat egna och gett bort mängder av buketter den här sommaren. Jag får lägga skräpigheten på mig själv då jag inte orkat stödvattna och dessutom jag jag varit seg med extra gödsel. Å andra sidan har jag gjort mycket rätt och hade jag inte gjort det hade väl även rabatterna sett ut som ”savannängen”. Vackert, men på ett mycket asketiskt sätt.
Efter att solen hade torkat upp det mesta av vätan på blommorna och innan kvällsdaggen lade sig gick jag ut och plockade in några lösgodisbuketter. I badrummet ställde jag en höstinspirerad skapelse med jordärtskocka (”minisolros”), ringblomma och dahlian Gallery Rembrandt.
På skänken i köket fick tonerna gå i lite mer dämpat rött och blått. Den över hundraåriga dahlian, solhatten Magnus, kärleksört, anisisop, jätteverbena, en ljuvlig vädd och blomstermorot.
På matbordet står en ljuv bukett som låtsas att det fortfarande är sommarlov. Det gör den helt rätt i! Jag fångade lite morgonsol innan det mulnade på igen… Nästa sommar blir det atlasblomma igen – den har varit mycket tacksam! Och rosenskära sedan, i bytta ser den mest ut som gigantiska dillvippor, men på friland växer den och blommar med allt vad den har.
Förra årets favoritvas har jag knappt haft framme i år. I den stoppade jag mina mest spektakulära dahlior, lite fundersam på om hur jag ska göra med ”virusdahliorna”. Två är garanterat smittade, de är det adjöss med. Ett par av de andra har blommat hej vilt, vågar jag bjuda in dem i rabatten igen? Somliga sätter sina virusdahlior på annat ställe i trädgården, andra tycker att de ska slängas i soptunnan. Vi får väl se om mössen är hungriga den här vintern också, för isåfall behöver jag överhuvudtaget inte oroa mig. Allt i sin tid!
