Det är så mycket att göra nu. Jag hamnar i snurran där den vinnande tanken är att tiden inte räcker till, men det stämmer ju inte. Jag har varken mer eller mindre tid än någon annan. Den tid jag har är den jag har. Det betyder att jag behöver påminna mig om att inte leva i den framtid som inte finns.
Jag har här och nu.
Precis som varje år kommer jag att glömma att vattna något medan jag inte kommer att omskola något annat. Jag kommer att gödsla med fulsäckar från ICA eller Blomsterlandet. Vattnet i brunnen kommer att ta slut. Den sista frostnatten kommer att ta död på något. Sniglar, rådjur, mögelsporer och jordloppor kommer att festa på plantor som jag omsorgsfullt lagt tid och omsorg på.
Jag är här och nu.
Växthuset och tomatkuvösen fanns inte för några år sedan, men vi fick ändå mat att äta. Det fanns inga perennrabatter längs den västra stenmuren, men jag plockade ändå in buketter att njuta av. Grusgången var nästan överväxt, men vi kunde ändå ta oss fram till både ytterdörren och verandan. Ladan var full av skräp, men den var ändå charmig och ändamålsenlig.
Jag lever här och nu.
Vi har kommit så långt sedan vi köpte huset sommaren 2019. Så långt! Och det på exakt den tid vi hade, varken mer eller mindre. Jag påminner mig om det medan jag tar mig tid att njuta av violer, backsippor och olika vårlökar istället för att sucka över det som inte blev eller det som jag inte har råd eller hinner med. ”Du kan bli som du gör dig” fick jag höra då jag som liten gjorde fula miner. Det är så sant som det är sagt. Jag får det som jag gör mig. Tack för livet, för min stund på jorden.
Ps: Så här blev påfyllnaden av guldbokstäverna om du är intresserad.. Jag använde mig av Liquid metallic permanent paint gold och vet att det kommer att behöva fyllas på nästa år igen.
10 kommentarer
Så fint det blev på gravstenen! Tack för tipset! Och för Laleh samt din text. Precis så är det ju! Kramar
Tack, tack, tack Marika! Vi kämpar på med tiden! Kram, kram.
Bra skrivet. Det är intressant hur jag ibland känner att jag inte har tid, men ändå lyckas finna tid till att oroa mig, tänka på det jag vill ha men inte har o.s.v.
Lalehs låt är så vacker och får mig att känna tacksamhet över min stund på jorden.
Tack Jossu! PRECIS så är det för mig också! Tänk om jag hade använt den tiden till att faktiskt omsätta den till något som är mig behjälpligt? Har faktiskt blivit bättre på det, jobbar mycket med acceptans.
Jag är tacksam för musik som gör att jag känner livet i mig! Det höjer verkligen livskvaliteten.
Mycket mycket bra med gravstenen. Så bra att det går att fylla i själv. Tänker också göra så med min familjs grav nästan gång jag kommer dit. De har ngn vit färg, men det borde funka det med, lika bra.
En stund på jorden, kan inte lyssna på den utan att börja gråta. Varje gäng. Ofelbart. Tårar kommer i strid ström. Den är helt underbar, den får de spela på min begravning. Orden så sanna, texten så vacker.
Känner ngt vått i ögonvrån bara jag tänker på den …
Och ja, njut av det du har där här och nu, omkring dig. Jag försöker göra dettsamma. KRAMAR!
Tack Annika! Absolut går det att fixa. Den svarta färgen jag använder är en permanent akrylfärg som heter Molotow. Den finns i vitt också, vet inte om den funkar på gravstenar men tänker att det borde vara så!
Jag förstår din känsla! Det är lätt att få den känslan av många av Lalehs låtar tycker jag. Hon sätter ord på livets kärna, jag känner det ibland som att hon har sett in i mitt innersta. För mig är stora gråtlåten Vårens första dag eftersom mamma lyssnade så mycket på den under sin sista tid. När hon drog upp volymen i refrängen var det svårt att hålla tårarna tillbaka.
Jag gör mitt bästa att ”carpe diem” och hoppas att du kan hitta känslan du också. Kram!
Så klokt! Tiden – den är lite lurig. Ibland känner jag att jag har massor av den, ibland försvinner den helt …
Så är det verkligen! Det handlar väl mycket om vilken plats man befinner sig i mentalt mitt i vad-det-nu-är. Sedan har man såklart också olika mycket att hålla reda på i olika perioder…
Go’kväll Monnah! Älskar Laleh… så fin sång! Har sett henne live två gånger. Det blev jättefint på gravstenen. Måste besöka kyrkogården snart… så rofyllt där. Violerna är ljuvliga hos dig. Hos mig växer de överallt utspridda på vår gräsmatta. (Maken får inte klippa gräset!)
Jag känner verkligen igen mig i den där känslan av att tiden inte räcker, fast den egentligen alltid bara är just här och nu. Och vilken viktig påminnelse om att se det som faktiskt blivit gjort, istället för det som inte hinns med.
Hoppas du möttes av ett blommande hav med vitsippor på din runda!
KRAM till DIG! Anna
Hon är verkligen fantastiskt duktig. En musikalisk allkonstnär med känsla för det hon håller på med ut i fingerspetsarna. Jag har dessvärre inte fått se henne live än, men jag har förstått att det är en upplevelse!
Tack för peppen om gravsten(arna)! Vi har en massa violer utspridda i gräsmattan också, och svalört. Jag vill njuta klart, men det är onekligen lite spretigt i gräsmattan. Rent Svensson-mässigt borde den nog klippas, men jag vill också njuta av blomstren lite mer. Jag förstår att du sätter stopp du också!
Tid ställer till med en hel del oreda, tid som vi inte har eller tid som vi vill ska se annorlunda ut. Det är en dimension jag inte riktigt tror vi har full förståelse för! Men ja, visst är det en god påminnelse att se på vad tiden faktiskt har ägnats åt!
Jag har också fått möta vackra vitsippsmattor. Livgivande! Kram till dig!