Hej och hå, jag jular på. Maken har knappt sett mig de senaste dagarna och så fortsätter det. Jag har sista arbetsdagen idag, sedan blir det långledigt tills jag slår upp mottagningen igen måndagen den 29/12. Det blir mysigt att få rå om sonen och hänga med storfamiljen.
Igår storhandlade jag inför julen och så passade jag på att gå till frisören och få ordning på barret. Inget revolutionerande här inte. När de diktande klasskompisarna på gymnasiet skulle skriva om mig handlade det om min raka bena och att jag på fiol var en fena. Nothing has changed. Mer än att jag är jättedålig på fiol numera, men känner exakt lika starkt för musiken och har bytt ut den mot körsång. ÄLSKAR att jag hittade tillbaka till bästa Sofie som klipper som en dröm. Önskar henne många nya kunder under det nya året!
Familjetraditionen påbjuder att pappa tar sina barn och väljer gran. Utan barn hemma får pappa fixa själv. I år blev det en törstig miniversion av en Disneylik skapelse. Den luktar jätte-, jättegott i hela huset! ”Den har så mycket barr så det gör ingenting om den tappar lite”, konstaterade maken. Hahaha! Nu är den klädd med bara våra egna julgransprydnader. Döttrarna har tagit med sig sina, de som har samlats sedan de var bebisar. Sonens finns kvar här hemma, men jag tänkte att han får hänga upp sina om han vill när han kommer. Som traditionen påbjuder har jag sovit i soffan inatt, lika mysigt som vanligt. Jag är glad att rätt känsla har infunnit sig trots brist på både julväder och ätteläggar. Dags att swisha vidare! Hoppas att du har det bra.
Idag är det 25 år sedan hon kom, vår yngsta stjärna. Hon har bjudit på så många härliga stunder och enormt roliga citat genom åren. Det händer grejer när man är med S. Nu lever hon med sin älskade J i Danmark och jag är tacksam över att hon har hittat en partner som verkligen ser det bästa i henne. Jag är glad varje dag det är dags för just denna födelsedan. Att vi har S hos oss är ingen självklarhet, hennes ankomst till jorden var minst sagt dramatisk. Så idag firar vi! Min svägerska fyller femtio och att dessa två födelsedagstvillingar tycker så mycket om varandra är som det ska vara. Svägerskan finns dock på betydligt kortare avstånd, så det är lättare att sjunga för henne på plats. Idag önskar jag fina födelsedagar till båda dessa fina kvinnor.
Ps: Bilderna är från 2010 och framåt och fanns i det här bloggalleriet. Den översta bilden är från ettårsdagen, men jag orkade inte leta upp bilder från fler gamla fotoalbum. Det finns för- och nackdelar med både pappersbilder och digitala arkiv.
Jag skrev om tid häromdagen. ”Jag vill att min upplevda tid ska vara lång.” Det har jag verkligen fått känna de senaste två dagarna. Det är kanske lätt att det blir så när dagarna innehåller flera ganska intensiva aktiviteter, men också sådant som inte tillhör vanorna. För mig som är så bunden vid rutiner och traditioner är det viktigt att skaka om mig själv lite (på ett positivt sätt) då och då. På rullande stenar växer ingen mossa, eller vad är det man säger?
Igår klämde vi in kyrka, möte med vägföreningen och tårtkalas för svärmor och efter det placerade jag mig mycket nöjd på spikmattan med värmedyna och duntäcke men vid öppet fönster. Alltså, vi har en väldigt mild december och jag är inte missnöjd så länge det åtminstone regnar också. Vill inte ha en 2018-torka nästa sommar.
Jag känner mig så nöjd och glad med hur december har blivit, trots att jag inte alls fått lika mycket gjort som jag hade tänkt, jag fick en flera dagar lång huvudvärkssession som satte käppar i hjulen för sociala aktiviteter och jag har inte alls pysslat sådär mycket som jag önskade eller planerade. Att då ändå vara nöjd och känna julstämning istället för julstress såhär nio dagar innan jul är härligt. Det finns mycket att säga om både det ena och det andra, men inte någonting om otillräcklighet och bara jättelite om besvikelse. För mig är det härligt och välkommet. Sist kvar i kyrkan efter att ha varit köksboss hade jag blivit Rudolf med röda mulen, men jag kände mig så glad! Då ville jag fånga den stunden. Jag är glad att jag vill och orkar göra insatser både här och där för att andra ska ha det roligt. Svårt att förklara, men för en gammal martyr är det sannerligen en uppgradering av livet att inte göra grejer med utgångspunkt i självuppoffrande.
Igår satt jag sedan i kyrkan och förundrades över när lilla A sjöng Nu tändas tusen juleljus tvåstämmigt med sin pappa. Änglaröst! Sådär helt kristallklart och utan att darra på manschetten. Det var inte bara jag som fick tårar i ögonen kan jag säga, och gåshud. Förundran och tacksamhet. Musik är livet, hör du. När vi sjöng för svärmor fick jag precis samma känsla. Födelsedagar har blivit en känslosam historia för mig. Det är som att det där med att få vara i livet inte är självklart på något vis, jag kan bli överväldigad över att jag får vara här. Att jag har möjlighet att förfina hantverket bakom svärmors Schwarzwaldtårta så den kanske blir lite bättre varje år. När jag hör om andra som inte vill uppmärksamma sina födelsedagar eller inte vill att tiden ska gå kan jag bara tänka på alternativet. Jag vill leva mer, jag vill leva ännu lyckligare, jag vill fortsätta vara nyfiken, utveckla mig själv, ha roligt, få följa nya generationer och se dem utvecklas och hitta nya lösningar på gamla problem. Jaha, så filosofiskt får det sluta idag.
Ps: När man i ett julklappsbyte får den bok man själv skänkt till Pingstis får det väl vara ett tecken på att det finns något i boken som jag bara MÅSTE göra! Hahaha, jag skrattade jättemycket åt detta. Bättre humor än så har jag dessvärre inte.
I fredags packade maken och jag lite lätt till oss själva, men bilen full av annat, och drog iväg mot varmare breddgrader. Eller så mycket varmare var det nu inte och det regnade precis lika mycket där. Vi åkte iallafall hem till dottern och svärsonen i Kettinge på den danska ön Lolland. Där bor de på landet i ett renoveringsprojekt som kommer att bli jättefint. De omges av stora åkrar några kilometer från den pittoreska byn Nysted, en blandning mellan Visby och Nynäshamn.
Eftersom vi kommer att missa både dotterns 25-årsdag och jul hade vi bestämt oss för att fira födelsedag på fredagen och jula lite extra på lördagen. Vår familjetradition har alltid varit att fira dotterns födelsedag genom att göra dumplings tillsammans. Varför bryta en uppskattad och välfungerande tradition? Vi hackade en massa ingefära, vitlök och annat och blandade och fixade och stod till slut med ett stort fat dumplings. Vi brukar blanda den ”stekångade” metoden med att ångkoka. Båda är goda och som med mycket annat är det i kombination med såsen som det blir riktigt gott. Schwarzwaldtårta var önskad, så jag hade förberett bottnar och dekorationer hemma. Maken fixade det sista och så hjälptes vi åt att montera ihop allt. Vi klämde ner varsin bit efter att ha spelat spel i några timmar och som alla vet gick det bra trots att vi egentligen var mätta. Efterrättsmage är nämligen en grej.
Efter att ha sovit gott på hotell i Sakskøbing (pga renoveringsprojekt var detta smidigast) och ätit den obligatoriska och mycket goda hotellfrukosten var det dags för en utflykt med de unga tu. Jag vill bara först visa det fantastiska broderi som hängde utanför vårt rum i korridoren. Alltså, wow! Snacka om skatt. Det var så roligt att studera detaljerna och fundera över hur det kom sig att UC broderade detta jättekonstverk och varifrån dessa mönster kom. Egenkomponerade?
Utflykten gick till Nysted. Trots att molnen hängde tungt och att den råa kylan letade sig in både här och där kunde vi lätt se att detta är en fantastisk plats. Det första som mötte oss nere i hamnen var denna charmiga skorv som inte hade fått någon omsorg på flera år. (Svärsonen är fiskarson och har bra koll på vattenfarkoster.) Tänk ändå hur naturen alltid vinner tillbaka mänsklig påverkan, hur den än ser ut.
Påskdagen 1944 sköts ett amerikanskt krigsflygplan med tio soldater ner i vattnet utanför Nysted. Två år senare restes detta monument som består av flygplanets propeller och en plakett med de tio döda soldaternas namn. Det är naturligtvis ett sorgligt monument, men texten som kommunen skrivit med bakgrundshistoriken fick mig att fnissa… ”Det ualmindeligt smukke monument er anbragt på et meget naturskønt sted” hade översatts till ”The extremely beautiful monument…” Jag gissar att det egentligen står att monumentet är ”ovanligt vackert”, inte ”extremt vackert”. Fnisset fastnar såklart lite i halsen, krig är så otroligt ovärdigt och varje död i samband med ett sådant är tragiskt.
Aalholm slot ligger så fint på andra sidan vattnet. Här stod från början en borg som byggdes på 1100-talet. Tänk att slottet ännu lever och blomstrar idag, 2025. Det fick faktiskt förfalla ända tills 1884 då det helrenoverades. Här kan du läsa mer om hur jordbruket drivs idag och man kan också hyra in sig. Dessutom kan du se långt bättre bilder och en drönarfilm som visar ett hur fint det verkligen är.
Förstår du vad jag menar med att denna plats påminner om en blandning mellan Visby och Nynäshamn? Korsvirkeshus och mys överallt (Visby), men också flådiga villor med utsikt över vattnet såklart. Jag älskar hur danskar jular med alla fina dekorationer, men nog är våra svenska stjärnor och adventsljusstakar verkligen något extra under denna mörka tid på året?
Inne i den vackra kyrkan fanns det julkulor att dekorera med namn på personer man saknar och vill minnas lite extra i juletider eftersom de inte längre finns i livet. Dottern gjorde en kula till mormor och morfar, jag gjorde en till min väninna. Nu finns de alltså representerade i en julgran i Nysted. Fint tycker jag.
Efter utflykten var det dags att göra det sista klart inför julfestknytis i kyrkan. Vi hakade på och det var ett bra val. Vi fick nämligen äta en riktigt fin dansk julmiddag och vara med på ”julkviss” – aka Jeopardy med jultema. ”Danska julfilmer och serier” och ”danska julpsalmer” var vi rätt dåliga på, men vi kunde hjälpa till att samla en hel del poäng i de andra ämnena. Det var iallafall jätteroligt! Till dessert var det såklart risalamonde, eller ris à la Malta med hackad mandel och körsbärssås istället för med apelsin i. Mycket gott. Vårt julfirande avslutades sedan hemma hos Johsa med julklappsbyte och A Christmas Carol och popcorn. Så mysigt! Och Charles Dickens berättelse tål att tänkas på, den är en påminnelse om vad som är viktigast i livet hur den än tolkas.
Vi hann hänga en stund på söndagen också, men sedan var det dags att vända norrut igen. Vi passade på att lämna en julklapp hos lillastesyster (hennes familj var också på utflykt) och tog en runda på mysiga ICA Toppen i närheten. Älskar denna ICA-butik av någon anledning. Deras utställning med gamla butiksprylar är bara för mysig! Visst var man bättre på förpackningar och stil förr? Blev alldeles varm i hjärtat av detta.
Efter några riktigt härliga dagar var det ändå fint att komma hem. Vi tände ljusen för att fira andra advent och konstaterade att vi har det bra. Nu går vi in i luciaveckan och det är snart dags för Lisa Larsons små gullisar att flytta ut på bordet. Härligt! Det är något väldigt speciellt med denna tid på året och jag är tacksam för att jag kan känna så.
Igår firades Thanksgiving i många slott och stugor, främst i USA. Enorma mängder kalkon tillagades i ugnar dubbelt så stora som våra små effektiva pjäser. Ja, förutom de som Donald Trump benådade då. Stora tackdagen, stora American football-dagen, stora slappardagen, stora hajkdagen, stora matlagardagen, stora släktdagen… Svenskarna har bara tagit till sig en enda grej med Thanksgiving, nämligen black Friday. Det är för mig det enda dåliga med Thanksgiving, en dag som egentligen motsvarar mellandagsrean. Inte bara en svart fredag heller (det är idag som är den ”riktiga” svarta fredagen för övrigt), utan den har blivit till svarta veckor, en svart månad. Ett mörker med konsumtionshets där folk ska luras att köpa sådant som de inte behöver.
Mina funderingar går dock idag runt gemenskap och traditioner, god mat som förbereds länge och äts upp ganska snabbt. Det ägnas kanske mer tid till att diska än till att äta själva maten? Det är inget problem, det är bara så det ska vara. Vi firar alltid Thanksgiving på lördagen efter själva dagen. Av praktiska orsaker har det blivit så vi löst problemet med att denna högtidsdag alltid går av stapeln den fjärde torsdagen i november. Jag ser nu fram emot en av årets bästa måltider. Mums filibabba! Tack till Olga, Miriam och studentvännerna som gav mig uppgiften att fixa sötpotatisen 1998 och alla andra som har inspirerat till hur just vår Thanksgiving ser ut. Tack till Ali Edwards som hade några ”days of gratitude” 2012 så jag fick inspiration till det som blev ”Trettio Tacksamma Dagar”. Denna helg betyder något för mig på djupet. Tack.
Vilket är det bästa sättet att utföra något på? Rätt sätt? Jag lyssnar på forskning, studier och olika misslyckade projekt som hade goda intentioner och suckar. Känner mig gammal på ett sätt som inte är det bra. Så där som att jag hoppas att jag får leva jättelänge till, men att jag på något sätt bär på något som avfärdar mig och andra i min ålder som ”för gamla”. Tänker att sunt förnuft verkar tillhöra historien, att allmänbildning inte längre ses som viktig och att konsekvenstänk är något som inte premieras. Det har kanske alltid varit så, jag har kanske precis samma tankar som andra i min ålder för hundra, tvåhundra, femhundra år sedan? Jag hör om vänner och bekanta med stor erfarenhet och med ett gäng år kvar till pension vars tjänster inte verkar intressanta då de söker nytt arbete. Varför finns det en så stark ålderism i Sverige och många andra västerländska länder, medan andra kulturer förlitar sig på ”di gamle”, högaktar och respekterar dem?
Ibland glömmer vi att det finns gott att hämta på många olika ställen, men att samma källa som är expert i en fråga gällande något annat kan ge råd som leder oss helt fel. Sällan är det en person som sitter på alla svar. Varför ge Agnes Wold, Leif GW Persson och andra ”experter” en position där de förväntas veta allt om sådant som de faktiskt inte vet mer om än andra som är intresserade av samma frågor? (Visar jag själv ålderism som ifrågasätter deras allmänna klokskap?) Är det rentav så att det finns olika slags experter, de som snöat in på ett specifikt ämne och andra som är experter eftersom de tagit in så mycket kunskap från en massa olika områden?
Intensivt föräldraskap är en grej. Den senaste studien jag läste handlade om det. Det heter så, det där förhållningssättet till barn där de är hela förälderns värld och allt annat är sekundärt. Inte bara känslomässigt, alltså, utan praktiskt och ekonomiskt. Att man ska sitta och titta på allt barnet (oavsett ålder) gör, leka med det, fråga det om råd gällande vad de vill äta, ha på sig, titta på. Lägga sina pengar på en massa ”måsten” till barnet. Lyssna på vad ”experter” säger och lita på att ”experter” är bättre på deras barn än de själva är. Själv tänker jag att jag är tacksam för syster och dotter med sunt förnuft, för det visar sig att detta förhållningssätt inte bara låter knäppt utan också leder till kvinnor som mår dåligt då de inte känner att de räcker till. Försök att vara bäst på allt (en annan norm i dagens värld) samtidigt som du hela tiden ska sitta och titta på ditt barn och vara cool och kärleksfull och intresserad och delaktig och uppmuntrande – allt på bekostnad av allt annat som behöver göras. Jobba heltid, titta och styras av barn morgon, kväll och helger och sedan jobba en heltid till med allt som behöver göras i ett hushåll. Jag sitter här och tycker, förstår om det yngre gardet vill avvisa en gammal kvinnas tyckande och tänkande. Jag är tacksam för att jag har distans nog att förstå att det är svårare för mig att förstå hur det är i en värld som inte längre ser likadan ut som den jag hade små barn i. Jag är tacksam för allt tyckande och tänkande jag fick från olika gamlingar angående mitt eget föräldraskap, både det som inte efterfrågades och de råd jag sökte själv. Det fick mig att expandera mitt sinne och ledde mig många gånger vidare. Jag är tacksam för alla som gått före mig och naturligtvis är jag också tacksam för att det går att tänka om då man hamnat på en väg som inte leder till något gott.
Mat. Detta nödvändiga ont och denna fantastiska källa till härliga och oförglömliga upplevelser! Överlevnadskrav och överviktsöverflöd, önskemåltider och ögonfröjd. Att mat handlar så mycket mer om än att fylla på energi är helt klart. Jag tänker på allt från mina gamla ätstörningar till småbarnsår med smakprover, smakexplosioner och kärlek vid första tuggan, trygghet och tjafs vid familjemåltider, odlingsupplevelser och matlagningssessioner, traditionella och återkommande högtidsmåltider, mattanternas heroiska insatser i skolköken och alla upplevelser runt skolluncherna, äckliga och himmelska semestermiddagar, mammas, mormors och farmors kök, vegetariska tonår och paleoåren i Orem, ”mat” i alla dess färdigprocessade former, fars hela salamikorvar långt innan ungar började sälja extradyr mat från Delikatesskungen, mammas briljanta matlagningskunskaper, Vajlans kroppkakor och faster Malins nyponsoppa, yngsta dotterns år i matlagningsgymnasium, födelsedagsmiddagar, snabbluncher och matlådor. När minnena börjar snurra runt mat blir det först ett sorgligt anslag, men mest är det bara ren och skär glädje! Tänk så tacksam jag är för det.
För sisådär fem år sedan fick makens systerson i födelsedagspresent att laga sushi tillsammans med mig. Han fick alltså välja vad vi skulle laga. Igår kom han hit för att inkassera gåvan, hahahaha! Vi skrattade båda åt den långa tid som gått sedan gåvans utdelande, men man säger väl bättre sent än aldrig av en anledning? Sushi är utmärkt laga tillsammans-mat. Jag hade aldrig gjort det, så det var nytt för mig också. Måste säga att det blev toppenbra. Alla fyra runt middagsbordet smaskade och oohhhade och den unge herren hade nog kunnat äta upp alla 50-60 bitar själv om så hade krävts. Utan problem. (Jag kommer ihåg min gamla arbetsgivares kock-sons kommentar om att sushi ska vara en perfekt munfull, inte de jättar som oftast serveras i Sverige. Det tycker jag han hade alldeles rätt i.) Jag tackar varje dag för maten, tar inte alls för givet att kunna äta mig mätt. Jag är tacksam för A och hans vilja att lära sig tillsammans med mig. Själv är sällan bäste dräng. Jag är tacksam för alla goda minnen jag har runt mat och är slutligen tacksam för att det snart är dags för årets bästa måltid, Thanksgivingmiddagen.
Jag läste ett blogginlägg hos bloggvännen Anna om drömmar och det har blivit kvar hos mig. Ibland tänker jag att livet inte alls blev som jag hade tänkt mig. Då kan jag samtidigt gå tillbaka till min barndoms och ungdoms dagböcker och läsa mig till att jag faktiskt inte tänkte särskilt mycket på framtiden alls. Det har jag nog aldrig gjort. Mamma drömde mycket (liksom flera av mina syskon). Hon låg och möblerade rum om kvällarna innan hon skulle sova, sedan fick vi hjälpa henne omsätta hennes planer och drömmar. Hon drömde stort och mycket (vi syskon hade aldrig haft vårt sommarställe utan dessa drömmar), men blev också ofta besviken då det inte riktigt blev som hon hade velat. Själv blir jag sällan besviken och känner allt som oftast förnöjsamhet. En viktig anledning till det tror jag faktiskt är det där med att inte ha så stora drömmar.
I huvudet händer det mycket annat som t ex handlar om mitt sociala sammanhang, mitt ansvar för mig själv och/eller andra, min plats i familjen och samhället. Jag kan sörja att mänskligheten har blivit så polariserad på ett hatiskt vis. Olika har vi människor varit i alla tider. Med olika personligheter och bakgrunder kommer olika sätt att förhålla sig till sin omgivning och världen. Att som paret Cederstrand i Vimmerby vara aktiva i två olika partier kan jag se som mer och mer ovanligt i dagens läge. ”Tycker du inte som jag vill jag att du tar bort dig från min vänlista.” Jag tänker på alla spännande, givande och utvecklande diskussioner jag har haft med personer som inte alls funkar som jag och vilken förlust det hade varit för mig personligen att bara hänga med personer som tycker som jag.
Idag tänker jag drömma lite mer och vara lite mindre ”det är som det är och det blir som det blir” (mamma ogillade verkligen då jag sa detta). Jag skickar en tacksam tanke till alla som fått mig att fila på mina argument, för alla som är och har varit exempel för mig då det gäller att drömma stort och en särskild tanke till mamma och far som denna vecka känts otroligt nära under några av mina jobbsamtal. Tänk vilken massa kunskap jag hade gått miste om ifall mina föräldrar hade tyckt och tänkt lika om saker och ting.
Jag sitter och jobbar med öppet fönster. Av någon anledning blir jag alltid så varm då jag har mina samtal. Den här gången hör jag någon köra gräsklippare i närheten. Eller är det inte bara i närheten, utan precis utanför mitt fönster? Jag lyssnar och lyssnar och pratar. Min klient klagar inte och jag vänjer mig snart vid det mjuka bullret. När jag kommer ner ligger dagens post på bordet och jag förstår snart att det är brorsan som har dragit över hela gräsmattan med åkgräsklippare (något vi själva inte har trots myyyyycket gräs) så här innan vintern på riktigt gör entré.
Att ha en stor familj och en stor släkt är intressant, lärorikt och givande ur många perspektiv. Som dotter fick jag inte bara hela mitt genetiska arv, utan också så mycket kärlek och omsorg. Som storasyster har jag fått jobba hårt, men jag har också fått många fördelar och i vuxen ålder har syskonen ”betalat tillbaka” i rikligt mått. Som en av sju har jag fått lära mig hur man tar hänsyn när det är många som ska dela på något, vare sig det rör sig om tid eller godis. Jag har också lärt mig att kärlek är något som kräver uppoffringar, förståelse, acceptans, gränssättning, nyfikenhet och att öppna famnen trots att man kanske känner sig allt annat än glad och givmild. Som syskonbarn med många mostrar, fastrar, morbröder, farbröder och massor av kusiner har jag haft möjlighet att lära mig mer om olika slags personligheter, olika livsval och olika sätt att lösa problem. Jag har lärt mig om respekt och sammanhang, jag har lärt mig vad det innebär att vara en produkt av kött och blod, kärlek samt smärtsamma trauman och läkning. Som maka och mamma har jag lärt mig att det är mitt ansvar att ta vidare det som är bra från min historia och försöka låta bli att ta det andra vidare. Jag har fått mina svåraste och mest fantastiska upplevelser tillsammans med min lilla familj. Som svärdotter, svägerska, moster och faster har jag fått lära mig att makens familj är min familj, makens blod är också mitt. Som svärmor har jag lärt mig tacksamhet för kärlek och omsorg som våra svärsöner fått och kan dela vidare till våra döttrar. Som mormor har jag lärt mig förstå och med hela kroppen känna uttrycket ”barnbarn är livets efterrätt”. Allt detta är jag otroligt tacksam för idag.
Efter en snabbis till Stockholm för att fira lilla Titti är jag nu tillbaka i Karlskrona. Om ett par dagar kommer svärmor hem från Långtbortistan och jag flyttar hem till Sturkö igen. Det känns fånigt att komma dragande med det gamla ”jag kan inte fatta hur fort dessa tre veckor har gått”, men den känslan genomsyrar allt just nu.
Jag är tacksam att vi hade möjlighet att vara med och fira födelsedagsbarnet. Som tvååring fokuserades det en hel del på ”j-vissteleleva” (stavning något oklar) och tårtätning, precis som det ska vara. För mamman blev firandet en möjlighet att pyssla, något som hon tycker är jätteroligt och som gjorde hemmet väldigt festligt. De fina partyhattarna hade förra året porträtt från det första levnadsåret och hade nu uppdaterats med ögonblick från lilla Tittis andra år. Det blev en hel del presenter också, något som naturligtvis är lika klurigt att förhålla sig som mycket annat i den samtid vi lever i. Vad är rimligt att ge en tvååring? Lilla Titti var lika fascinerad av allt hon öppnade och gåvogivarna hade tänkt till för att kunna ge något som passade. Mest kreativ gåva vill jag dock säga kom från morbror. Han hade tagit en muffinform och fyllt med havregryn. ”Gackin” (Tittis eget ord för denna läckerhet) är nämligen det absolut mest delikata hon kan tänka sig. Bättre än tårta till och med. Tänk att ha fri tillgång till gackin! Vilken dröm.
Efter mitt ondgörande av AI tycker jag det är lite extra roligt att visa denna installation gjord av födelsedagsbarnets pappa. Det är han som tecknat det fantastiska porträttet och att sätta ett av födelsedagsporträtten över ansiktet på tavlan var sååå roligt. En trollerikonst som är uppenbart och självklart fejk, något som bevisligen är gjort för att roa och få folk att titta fler än en gång. Det är helt enkelt skillnad på lurendrejeri och lurendrejeri.
