Jag sitter och jobbar med öppet fönster. Av någon anledning blir jag alltid så varm då jag har mina samtal. Den här gången hör jag någon köra gräsklippare i närheten. Eller är det inte bara i närheten, utan precis utanför mitt fönster? Jag lyssnar och lyssnar och pratar. Min klient klagar inte och jag vänjer mig snart vid det mjuka bullret. När jag kommer ner ligger dagens post på bordet och jag förstår snart att det är brorsan som har dragit över hela gräsmattan med åkgräsklippare (något vi själva inte har trots myyyyycket gräs) så här innan vintern på riktigt gör entré.
Att ha en stor familj och en stor släkt är intressant, lärorikt och givande ur många perspektiv. Som dotter fick jag inte bara hela mitt genetiska arv, utan också så mycket kärlek och omsorg. Som storasyster har jag fått jobba hårt, men jag har också fått många fördelar och i vuxen ålder har syskonen ”betalat tillbaka” i rikligt mått. Som en av sju har jag fått lära mig hur man tar hänsyn när det är många som ska dela på något, vare sig det rör sig om tid eller godis. Jag har också lärt mig att kärlek är något som kräver uppoffringar, förståelse, acceptans, gränssättning, nyfikenhet och att öppna famnen trots att man kanske känner sig allt annat än glad och givmild. Som syskonbarn med många mostrar, fastrar, morbröder, farbröder och massor av kusiner har jag haft möjlighet att lära mig mer om olika slags personligheter, olika livsval och olika sätt att lösa problem. Jag har lärt mig om respekt och sammanhang, jag har lärt mig vad det innebär att vara en produkt av kött och blod, kärlek samt smärtsamma trauman och läkning. Som maka och mamma har jag lärt mig att det är mitt ansvar att ta vidare det som är bra från min historia och försöka låta bli att ta det andra vidare. Jag har fått mina svåraste och mest fantastiska upplevelser tillsammans med min lilla familj. Som svärdotter, svägerska, moster och faster har jag fått lära mig att makens familj är min familj, makens blod är också mitt. Som svärmor har jag lärt mig tacksamhet för kärlek och omsorg som våra svärsöner fått och kan dela vidare till våra döttrar. Som mormor har jag lärt mig förstå och med hela kroppen känna uttrycket ”barnbarn är livets efterrätt”. Allt detta är jag otroligt tacksam för idag.
Efter en snabbis till Stockholm för att fira lilla Titti är jag nu tillbaka i Karlskrona. Om ett par dagar kommer svärmor hem från Långtbortistan och jag flyttar hem till Sturkö igen. Det känns fånigt att komma dragande med det gamla ”jag kan inte fatta hur fort dessa tre veckor har gått”, men den känslan genomsyrar allt just nu.
Jag är tacksam att vi hade möjlighet att vara med och fira födelsedagsbarnet. Som tvååring fokuserades det en hel del på ”j-vissteleleva” (stavning något oklar) och tårtätning, precis som det ska vara. För mamman blev firandet en möjlighet att pyssla, något som hon tycker är jätteroligt och som gjorde hemmet väldigt festligt. De fina partyhattarna hade förra året porträtt från det första levnadsåret och hade nu uppdaterats med ögonblick från lilla Tittis andra år. Det blev en hel del presenter också, något som naturligtvis är lika klurigt att förhålla sig som mycket annat i den samtid vi lever i. Vad är rimligt att ge en tvååring? Lilla Titti var lika fascinerad av allt hon öppnade och gåvogivarna hade tänkt till för att kunna ge något som passade. Mest kreativ gåva vill jag dock säga kom från morbror. Han hade tagit en muffinform och fyllt med havregryn. ”Gackin” (Tittis eget ord för denna läckerhet) är nämligen det absolut mest delikata hon kan tänka sig. Bättre än tårta till och med. Tänk att ha fri tillgång till gackin! Vilken dröm.
Efter mitt ondgörande av AI tycker jag det är lite extra roligt att visa denna installation gjord av födelsedagsbarnets pappa. Det är han som tecknat det fantastiska porträttet och att sätta ett av födelsedagsporträtten över ansiktet på tavlan var sååå roligt. En trollerikonst som är uppenbart och självklart fejk, något som bevisligen är gjort för att roa och få folk att titta fler än en gång. Det är helt enkelt skillnad på lurendrejeri och lurendrejeri.
Upplägget under de veckor jag bor hos svärfar bygger på att jag sover här och att jag jobbar härifrån, men ibland åker jag hem för att uträtta grejer som behöver fixas, eller går på kör, eller träffar släkt och vänner, eller – ja, lever själva livet.
Igår kväll hade jag haft en lång dag. Många samtal, snabbesök på Sturkö, middag och disk och allt det där. Det var som upplagt att sätta mig med en stickning framför teven tillsammans med svärfar. Det var så mysigt! Leo Borg, Björn Borgs son, spelade i Stockholm och det visade sig att han hade riktigt drag i sin backhand. Han spelade så bra att han vann! Jag tittar aldrig på sport eller partiledardebatt längre, men nu har det blivit så på förekommen anledning. Det känns ibland som att jag befinner mig i slutet på 2016 och har far bredvid mig framför teven. Samma vibbar. Det är fint och sorgligt samtidigt. Och jag vet allt om att vara i nuet, men jag har ändå längtat mig tillbaka flera gånger den senaste veckan. Så får det vara, jag vet precis varför det blivit så. Långsamt växer stickningarna fram och jag sover mer än vanligt. På torsdag ska vi åka på utflykt till lasarettet, en utflykt som ingen av oss precis längtar till men som ändå måste göras. Som sagt. Jag har varit här förut. Både fint och sorgligt.
själva stan är vacker från många olika håll och kanter
närhet till ett centrum
variation gällande promenadmöjligheter
syrran finns tillgänglig som promenadkompis
Igår kväll hade regnet upphört, folk kändes liksom glada och solnedgången var så där illbedåriskt vacker (fast det naturligtvis inte gick att fånga med mobilkameran).
Svägerskan och svågern kom med ägg och hängde med svärfar en stund medan jag mötte upp syrran. Så mysigt att gå och prata, det är en umgängesform som jag verkligen uppskattar.
Karlskrona jobbar hårt för att behålla sin status som världsarvsstad, men jag tycker nog att somliga byggen är riktigt gräsliga och sätter rättigheten till detta utnämnande i gungning. Den högra bilden togs på Pottholmen. Passagen är ljuvlig, de nya huskroppar som omger den är riktigt fula. Jag förstår att det inte är helt lätt att hålla budgeten nere utan att ge avkall på allt som ska uppfyllas, men… De är fortfarande fula.
Något som inte är fult är utsikten från promenaden längs Borgmästarekajen. Eller jag vet inte om denna del fortfarande heter så. Det är sträckan mellan Pottholmen och Pantarholmen iallafall, och vacker är den. Särskilt utsikten över Långö, den plats där jag bodde under mina första år.
Till vänster i bild ser du ”34:an”. Detta är den enda ursprungliga byggnad som blev kvar när det nya kvarteret Pottholmen skulle byggas. 34:an var manslogementet i ”Borgen”, Karlskronas fattighus. Det område där samhällets mest utsatta bodde bjuder numera på exklusiva lägenheter och ett ”World Trade Center”. Jaja, undrar just vad karlskroniterna som bodde här runt förra sekelskiftet skulle tycka om hur det har blivit… Här kan du läsa mer om Pottholmen. Mycket intressant information. Med det har jag delat dagens historielektion och nutiden pockar på uppmärksamhet.
Från och med igår innehar jag Monacos medianålder år 2020, 55 jordsnurr. Det fanns då lika många yngre invånare som äldre i detta lilla pluttrike. Monaco ligger etta på världens medianålderstopplista. Längst ner på samma lista håller Niger bottenpositionen. Att läsa att medianåldern är 15 år känns både chockerande och märkligt. Så blir det i ett land där det föds ca sju barn per mamma (vår familj med sju barn ansågs vara så märklig att vi var med i tidningen flera gånger, i Niger hade det inte varit något att lyfta ögonbrynen för), medan man inte kan vänta sig att bli äldre än 61 år gammal. Olika falla ödets lotter. I en allt mer sekulariserad västvärld där guden heter Money Money Money, vägen till upphöjelse är självutveckling och den största synden är att föröka sig har Niger ingen plats. Även där håller dock ålderskurvan på att omforma sig från en upp- och nerförsbacke till en cylinder (fråga inte, det bara är så).
Jag funderar rätt ofta över ”den teoretiserade världen” och hur den gör att människor förlorar greppet om verkligheten, försöker inrätta sitt verkliga liv i något som finns beskrivet i en bok, i en rapport, i ett spikat lagförslag och sällan funkar i vardagen. ”Teoretiserad värld” är inget begrepp som finns någon annanstans än i mitt huvud och på denna blogg, men den existerar lika fullt. Den värld där den tänkande varelsen människan beräknar eller känner hur saker och ting hänger ihop och hur då också resten av alla medmänniskor helst borde leva sina liv för att det ska funka har varit, och är, olika i alla tidsperioder och kulturer. Filosofi, vetenskap, politik, religion… Det finns många olika vägar att gå. Men när människor från olika teoretiska platser ska mötas på vägen blir det ofta bråk om vem som har rätt till att bestämma hur den ska skötas, vem som får gå på den och på vilket sätt man ska ta sig fram. Särskilt idag då individen på många platser kopplats bort från gruppen. Nej, inte är det lätt det här.
I helgen har jag upplevt det verkliga livet, så som det är för en 55-årig kvinna på Sturkö, med den familjekultur jag kommer ifrån, med de sammanhang jag tillhör, med de traditioner jag lever med utanför teoretiska modeller. ”Idag när det är min födelsedag får jag göra precis vad jag vill, eller hur?!” ”Vad är det? Blogga?” (Makens kommentar.) ”Nej.” ”Städa?” Hahahahahaha! Roligt att höra hur den person som står mig närmast ser på mig ändå. Men till makens försvar ska sägas att han faktiskt har delvis rätt. Jag gillar att blogga och att fixa och dona ingår i hans syn på städa. Han vet hur glad det gör mig att gå omkring och plocka både inne och ute i trädgården. Jag har blivit firad i flera dagar. Paket och blomsterbud, kära familjemedlemmar i dagarna två och uppvaktning med blommor och presenter så jag nästan skämdes. Men bara nästan. Tårta är ju gott och det finns inte mycket jag gillar bättre än att ha människorna jag älskar runt omkring mig. Ja, det skulle kanske vara att städa… Och nu går jag ut i världen med ännu en etta knuten till mina livsår, glad, nöjd och tacksam för att leva.
För många år sedan introducerade min svåger ett julklappskoncept som funkar jättebra för oss. Vi leker numera alltid ”julklappsleken” då storfamiljen samlas för att fira jul i juli under syskonveckan, men också då vi firar jul med makens familj. Istället för att köpa julklappar till alla (överväldigande eftersom vi är så många) fixar vi tre julklappar som tillsammans har kostat 100 eller 200 kronor. Naturligtvis går det bra att fixa alla julisar på ICA Maxi, men second hand är också okej. Har man dålig fantasi får man använda sig av pengar, men man kan också skapa något. Humor är uppmuntrat, men tanken är också att ge sådant som man själv hade kunnat uppskatta. Ingen ska känna sig exkluderad eller tycka att julklapparna är en börda. Har man svårt att hantera besvikelser och tanken på att man kan bli helt utan presenter när leken är klar uppmanas man att inte vara med. (Nästan alla brukar dock vara mycket generösa och både ge bort och byta med varandra när allt är klart.)
Vi ger fortfarande egna julklappar till barn och barnbarn, men inget extravagant. Det känns bra att fundera över varför vi ger julklappar och hur den känslan bäst kan plockas fram. Min syster myntade häromåret ett uttryck till sin dotter som jag verkligen fastnat för: ”du har inte skrivit en kravlista, utan en önskelista”. Eftersom jag själv minns glädjen i att sitta och ringa in drömmiga grejer i leksakskatalogen så kan jag inte riktigt släppa ”önskningar”, men samtidigt ligger det något underbart i att veta att någon har valt något speciellt till en själv. Det är en övning att ta emot gåvor med tacksamhet, oavsett vad man får. Den detaljen har inte ens många vuxna lärt sig.
Varför skriver jag om julklappar den tredje oktober? Jag var på Pingstkyrkans second hand igår. Där hade de dukat upp ett helt bord med julgrejer och hängt upp julstjärnor. Detsamma gäller flera andra butiker jag har besökt de senaste veckorna, så uppenbarligen har upptakten börjat! Eftersom jag är en riktig jul-junkie har jag ingenting emot det, men jag vill göra det på mitt sätt. Mitt sätt innebar tydligen att jag köpte ett gäng julklappar som jag blev MYCKET nöjd med. Jag betalade 424 kronor och räknade bort en liten vas för 40 kronor till vårt tittskåps tomma fack. Resten av grejerna hade kostat 1450 kronor till nypris enligt mina uträkningar. ”Ojojoj, vad mycket pengar du har tjänat”, skojade maken. Han vet att jag sannolikt aldrig hade köpt grejerna till de priserna. MEN, det är fantastiskt att tänka att jag kan omvandla någons oönskade prylar, flera i nyskick, till gåvor som jag hoppas kan bli mycket uppskattade. Jag är nöjd. (Flera av mottagarna läser i bloggen, så tyvärr kan jag inte visa vad jag hittade.)
Igår byggde maken om i gamla dasset lite för att provisoriskt göra ett bättre hönshus. Nästa år får det bli ännu bättre, men just nu duger det här utmärkt. De får det fint därinne. Jag tog bara bilder innan vi satte igång, så det får jag visa en annan gång. Medan maken höll på där betade jag av annat. Flyttade olika grejer. Skördade grejer. Rensade grejer. Städade grejer. Ändrade grejer. Strök grejer. Ringde människor. Rev mig på björnbärsris och påmindes av faster att nu i september är det dags att rensa det igen.
Vid 15-snåret var det dags för en snabbdusch eftersom vi skulle iväg och fira syskonbarnens brors 18-årsdag. Vi hade tänkt stanna bara en liten stund eftersom det var så mycket att göra klart, men var inte hemma förrän vid 20-snåret.
Igår kändes det onekligen lite stressigt att åka iväg på fest, men väl där var det i vanlig ordning både trevligt och gott. De sociala åtaganden lägger jag sällan på att göra-listorna, men det är mycket av min tid som går till just sådana. Viktig och givande tid! Födelsedagsbarnet hade gjort ett Jeopardy om sig själv, det var nog roligast av allt. Trots att familjemedlemmar och flickvän var uppdelade på alla fem lagen var inga poäng säkra, men flickvännens och storasyrrans lag lyckades dra ihop 1500 poäng var och fick slåss med en utslagsfråga. Vinnande lag fick ta tårta först, ett mycket hedervärt pris. Festen fortsatte, men vi åkte hem för att hinna med några grejer till. Fjäderfäna plockades ner från takbjälkarna in till sitt nya hem och ingen protesterade. Idag får de vara instängda så de förstår att de har flyttat. Vi konstaterade att vi var nöjda med dagsverket även om morgonens lista fortfarande är nästan lika lång. Jag kan aldrig bestämma mig för om jag gillar de där listorna, eller om de är till förbannelse. Lite trist är det ändå att se att samma punkter puttas ner i prioriteringsordningen om och om och om igen. Jag tror att vi får bli bättre på att göra gemensam sak en timme här och där eftersom möjligheten till hela arbetsdagar är mycket sällsynta för oss som för de flesta andra jag känner. Vi får se! Vi har ändå haft rätt bra rutiner och fått mer än vanligt gjort det senaste halvåret. Slipar man tillräckligt länge med rätt slippapper brukar det bli lent till slut. Jag gissar att detsamma gäller våra tillslipade rutiner.
När svärsonen var färdig med sina ingenjörsstudier fick han genast ett bra jobb trots att han hade två släpkurser. Maken är helt för uppmuntring medelst härligheter, så han sa ”om du tar ut ingenjörsexamen bjuder vi dig och familjen på en helg på Gotland”. Tydligen var detta ett tillräckligt motiverande incitament, för i maj kunde svärsonen hämta ut sagda examen. Därmed var det dags för maken att leverera. Vi bokade in ingenjörsfruns födelsedagshelg i september, för ska det ändå firas kan det lika väl göras rejält. Vi har varit på Gotland i september förut. Lite vanskligt vädermässigt, men så skönt att slippa turistmassorna. (Nej då, jag ställer inte oss högre än någon annan, men det är skönt med luft och jag tror att de boende också gillar att besökarna sprider ut sig lite i tid.)
Vi bokade in två nätter på St Clemens, hotellet vi verkligen föll för då vi var här sist. För att utnyttja tiden bättre bestämde jag och maken oss för att ta färjan över redan dagen innan lilla familjen kom eftersom våra färjetider inte riktigt gick ihop. Planen var från början att maken skulle flyga oss från Kalmar, men väderleksrapporten tipsade om att det vore klokt att tänka om. Vi bestämde oss för att boka in ett billigare boende den första natten och fastnade för vandrarhemmet Visby Logi. Under femhundringen för oss två, fast då fick vi ta med sängkläder och handdukar själva och dela dusch och badrum. Var det värt det? Tja, sängen bjöd på en grop i mitten som vi liksom rullade ner i vilket innebar att sömnen blev sådär. Däremot var själva boendet väldigt fräscht och väl underhållet och det ligger väldigt centralt, så vi var nöjda.
Vi vaknade till en strålande vacker lördagsmorgon och efter att ha packat ihop och checkat ut tog vi bilen ut till Södra Hällarna, ett naturreservat som tidigare var ett militärt skjutfält. Det bjuder på vackra promenadstigar högt över vattnet och jag påmindes på en gång om vilken ynnest det är att kunna gå utan smärta! Vi satte oss på en bänk och åt resterna från gårdagens matsäck till frukost. Det var så mysigt att sitta där, hälsa på hundägare och andra turister och prata om högt och lågt. Vi funderade över Gotland, historien som ständigt är närvarande då man är här, vi tänkte på Hansan och rikedom och skatter och förvaltande och Sverige och naturens makalösa generositet. När vi hade kommit fram till Kneippbyn (stängt för säsongen, men heller inte intressant för oss) tog vi oss tillbaka till parkeringen. Så fin promenad!
Vi fick lov att checka in tidigt på St Clemens, såg att Katarina Henryson (The Real Group OG) skulle ha konsert med en kör i samband med en workshop i ruinen på eftermiddagen och bestämde oss för att ta en runda på muséet som ingen av oss besökt tidigare tills ungdomarna anlände. Var ska förresten man gå på museum om inte i Visby? Hela stan är som ett museum och historiens vingslag susar högt överallt där man går.
Fornsalen, Gotlands museum, är Gotlands äldsta kulturhistoriska museum. Inte helt oväntat tillhör det ett av Sveriges mest välbesökta muséer. Att det bjuds på mängder av bildstenar, skatter i form av mynt och smycken och väldigt många spännande historier är nog väntat, men jag gillar även anknytningen till dagens Gotland. Jessica Lundebergs installation var till exempel jättefin! Det måste vara väldigt speciellt att bo på en så stor ö som bara går att nå sjövägen. Jag vet att somliga känner sig instängda av detta, men gissar att det ger andra trygghet.
”Har du hål i huvudet” var ett ofta upprepat uttryck bland tonåringar då jag själv var i den åldern. Denna stackars man är själva bilden av vad detta kan innebära i verkligheten. Tänk att gå till historien för att man dog med huvudet fullt av spjutspetsar… Människan står på ett stort ondskekapital. Det är viktigt att komma ihåg att vi värderar så olika saker i livet och att godhet inte alltid innebär samma definition för olika personer.
Ungdomarna kom och installerades i sitt fina rum där lilla Titti hade fått en egen säng. Efter ett par skyfall låg vattenpölarna tätt, men vi bestämde oss ändå för att ta oss till ruinen och lyssna på konserten som var utlovad. Så härligt att höra toner komponerade på 1200-talet eka under valven i St Clemens! Wow, det kan ha låtit nästan precis så?! Visby var en otroligt rik stad och det byggdes stora kyrkor i varje hörn. Idag finns bara S:ta Maria domkyrka kvar, alla de andra togs över och stängdes under reformationen. De fick förfalla och man använde stenarna till andra byggen i stan. På 1800-talet insåg man dock att det fanns ett kulturhistoriskt värde i ruinerna och sedan dess har de vårdats. Efter skönsång gick dottern och svärsonen samma museirunda som vi tagit innan medan vi andra satt och gungade i trädgården och fick vara med om spännande förlovningsäventyr. Kvällen avslutades på ett nästan okej hak, men vi blev mätta iallafall.
Söndag morgon fick vi chans att uppvakta dottern på hennes 27-årsdag tillsammans med en fullsatt frukostrestaurant på St Clemens. Kul att många av körmedlemmarna från dagen innan hade sovit över på samma hotell. Skönsången var rys-vacker när alla andra gäster stämde in i födelsedagssången, även om vår dotter tyckte det var pinsamt att bli så publikt uppvaktad. Livet ska firas varje gång chans ges, det tycker jag.
Dottern fick välja lunchmatsäck på ICA vid Söderport. Det är ett av de bästa utflyktsknep som finns, att fixa plockmatslunch, även om det naturligtvis är fint att stötta lokal näringsverksamhet också. Just vid raukarna på norra Fårö finns det dock mest sten och vatten, så jag tror ingen skämdes. Efter en uppfriskande promenad bland den märkligt formade kalkstenen valde somliga att kissa i skogen medan andra avstod. Vi njöt dock alla av den medhavda matsäcken medan födelsedagsgratulanterna avlöste varandra. Följande hade vi med:
rustikbaguette
fröknäcke
Zeinas hummusmix
minitomater
salami
småcitrus
Gotlandschips i två smaker
biskvier
go’dricka
När vi kom tillbaka till Bunge gick vi på Skolmuseum. Jag älskar verkligen denna plats! Man får chans att uppleva skolsalar från olika tider, men även se hur läraren bodde. Här fick vi öva bokstäver i sandlåda, skriva med doppbläck och imponeras av vad barnen kunde för hundrafemtio år sedan.
Så här skrev till exempel den 12-årige Niklas 1877. Han kunde kanske inte tala engelska, men skriva vackert kunde han sannerligen! (Jag måste ta reda på hur Niklas är släkt med en av Strindbergs bästisar, Anton Stuxberg, upptäcktsresande.)
En riktig firarresa innebär goda måltider, så är det bara. Söndagkvällen avslutades på restaurangen Mille Lire (filial finns i Bromma) där både de vanliga och de glutenfria pizzorna gjorde oss mer än nöjda. Vi laddade upp i bilen innan vi tog oss ut i den regniga kvällen. För övrigt hade hela Gotland gul varning för skyfall och upp till 80 mm regn. Visst regnade det mycket, men mest när vi ändå skulle sitta inne på restaurang och då vi låg och sov. Så lyckat!
Efter en natt i våra vackert inredda och trevliga rum var det dags att äta. Igen. Frukostbuffén på St Clemens är otroligt fin och är säkert en av anledningarna till att inte bara vi väljer att komma tillbaka. Lilla Titti var mycket nöjd med upplägget precis som resten av sällskapet.
Vi bestämde oss för att tillbringa måndagen i Visby. Dottern önskade shopping, så vi besökte en del trevliga butiker. (Butiksdöden verkar inte ha drabbat Visby på samma sätt som Karlskrona.) Inne på Visby Glasblåseri fick vi också möjlighet att se detta konsthantverk utövas! Det är alltid lika fascinerande att se glas formas. Visby Glasblåseri återvinner drickaflaskor från restaurangerna i Visby och skapar nya, vackra tingestar. Verkligen fint koncept. Dottern ordnade en present från farmor här inne, en vacker, grön vattenkanna med skönt handgrepp i mitten. Själv hämtade jag inspiration till en ny mobil som jag vill göra.
Vi tog ännu en tur i Botaniska trädgården, denna gång tillsammans med de andra. Denna plats är så inspirerande. Jag frågade ut två av trädgårdsmästarna om deras knep för att hålla trädgården så vacker trots den stora vattenbristen. Egen brunn, dagvatten, nedgrävd bevattning och digital timer som stänger av bevattning under veckor då det regnar var tydligen knepen.
Den här får du bara för att lilla Titti är så rysligt gullig.
Ett besök inne i S:ta Maria domkyrka som i år firar 800-årsjubileum var också på sin plats. Kyrkan var full av turister. Jag gillade den nya installationen av tusentals fredsduvor som du ser i bakgrunden på den högra bilden.
I vanlig ordning njöt jag också av de makalösa blyglasfönstren i denna vackra kyrka.
”Vilken influenserbild!” Jaja, ibland hinner man inte tänka efter före. Jag vill bara avslutningsvis berätta att Gotlatos gelato KAN vara den godaste glass jag någonsin smakat. Varje smak och konsistens var fulländad. Saffransglassen hade ingen bismak, körsbärssmaken var fulländad och trots att pistageglass alltid är mitt förstahandsval var denna otroooligt god. På bilden ser du dotterns och svärsonens val. Till och med chokladen smakade gott, jag som brukar säga att jag inte gillar chokladglass. Och med det var denna septembersemester tillända! På turen till Oskarshamn blåste det riktigt rejält, men jag lyckades undvika sjösjuka trots det. Fjäderfäna verkade glada att träffa oss igen och även om borta var superbra var det skönt att komma hem igen.
… av vindar och moln, av svampar och regnbågar, lycka och sol. Där snodde jag känslan i Österlenvisan som jag sjungit så många gånger i olika körer fast jag aldrig bott i Skåne. Kanske är denna text något av det vackraste som skrivits om en plats? Sturkö är inte dumt det heller, kanske skulle folk vilja trängas här också om somrarna om någon komponerade en visa i klass med denna om vår vackra ö…
Syrran var och jobbade med maken, så vi passade på att gå en lunchpromenad tillsammans innan maten. Det var en god idé, för vi hittade ett helt gäng med Karl-Johan som fick följa med hem. Jag vispade ihop en omelett på damernas ägg och gjorde en svampstuvning som blev riktigt smarrig. Till gårdens tomater med mozzarella blev det en lunch med stark förankring i Uttorp! Ute på reservatet gick kossorna och betade, kanske skulle jag ha bett dem om lite gräddmjölk?!
Jag fixade till lilla årstidsbordet. Nu känns det okej med varmare färger, även om behovet av tjocktröjor inte är särskilt stort än.
Syrran tipsade om att hon sett något lägga ormbunksblad i en sådan här anordning. Det är en vanlig vas med en ljushållare som funkar både för kronljus och värmeljus. Jag älskar att man kan göra nästan vad som helst till ljusstake med den! Tipset funkade utmärkt, jag tycker det blev jättefint med bräkenbladet i vattnet. Tänk hur små detaljer kan förhöja hemtrevlighetsfaktorn utan stora åthävor. Den vackra ljusstaken från Paradisverkstaden på Öland har jag fått av svärföräldrarna och ljusinsatsen köpte jag på julmarknaden på Kalmar slott. Allt annat är köpt för några tior på loppis. Att släppa taget om tings betydelse känslomässigt, att inte behöva HA så mycket har varit en process för mig. Det är skönt att veta att jag skulle kunna ge bort NÄSTAN vad som helst hemma utan att det skulle vara jobbigt. Kanske var det så mamma kände, hon som gav bort grejer så fort någon tyckte att de var fina? Det tål att tänkas på…
Det är helt galet, det är knappt så att nätterna är svala. Är det verkligen september? Jodå. Höstterminen är igång sedan flera veckor, men min utbytesstudent har inte fått en skolplats förrän nu. Igår var hon på besök i skolan med sin värdpappa och fick träffa sin ”klasscoach” (tror att det var så hon benämndes, nytt för mig, dessa ska ta hand om alla praktiska grejer så lärarna kan fokusera på att undervisa) och idag ska hon tillbringa första dagen med sin klass. Jag tycker de ungdomar som kommer som utbytesstudenter är så modiga! De flyttar från sin familj som 15-17-åringar och tillbringar en termin eller ett läsår i främmande land. Många gånger flyttar de till ett land där det talas ett språk som de inte alls kan. Sedan jag började med detta uppdrag 2016 har ungdomarna överlag helt klart blivit bättre på engelska. Vårt digitala universum ger en värld som ser så annorlunda ut än den värld jag själv mötte i den åldern. Hur som helst tog jag en otroligt vacker kvällspromenad med min student för att peppa inför skolstart. Som LC (local coordinator) är det mitt uppdrag att stötta studenter och värdfamilj. Det är inte alltid så lätt att jämka olika slags familjekultur, landskultur och personlighet, men för det mesta växer alla inblandade av denna upplevelse.
Innan kvällspromenaden hade jag hunnit jobba, plocka upp potatisen och vara barnvakt. Amandine fick en egen korg. Fin skörd! De andra sorterna fyllde helt en likadan korg. Vi har testätit dem alla, men i vanlig ordning vann Amandine smaktävlingen. Jag kan dock inte låta bli att testa lite nytt varje år. Jag satte förresten ett kilo Cherie, en sort vi redan provat och gillar, men de andra hade jag aldrig testat förut och kommer inte att sätta igen. Alltid lär man sig något.
Efter potatisen blev det snabbdusch innan jag skjutsade in maken till ”staun” och själv åkte och hämtade min brorson på fritids. Så många gånger jag hämtat honom och hans syster, men nu var det ny personal som inte ville släppa iväg honom med mig. Bättre att kolla en extra gång tänker jag och de var mycket nitiska. Det fanns dock redan ett papper som säger att jag kan hämta L utan att föräldrarna ska behöva ge lov varje gång. Nu är alla uppdaterade och till slut kom vi hem där storasyster väntade. Vi hann käka lite mellis innan hon åkte iväg på träning och jag och lilleman blev ensamma kvar. Efter detta påbörjades en UNO-omgång som höll på i nära två timmar innan det var dags att fixa middag. Jag förlorade turneringen trots att jag spelade ”på riktigt” – numera har den dålige förloraren arbetats bort såpass att det går. Jag undrar alltid hur länge man ska låta barn vinna för att vara snäll. I verkligheten är livet en strid och lär man sig inte att hantera svårigheter kan det bli väldigt jobbigt för en själv, eller så blir man en oskön person som folk inte direkt vill hänga med. Det är ett stort ansvar för vuxenvärlden att förbereda barnen på det tänker jag. Ett av våra barn var en extremt dålig förlorare, men det slipade åren i schackklubb helt bort! (Vi hade verkligen jobbat på det hemma, men det bet inte riktigt.) Barnets fantastiska tränare sa att varje parti gav en möjlighet att lära sig något, oavsett om man stod som vinnare eller ej. Efter det vände det helt.
Dagen efter fullmåne och även om telefonkameran inte gör synen rättvisa var promenaden med min student mycket vacker. Här var jag på väg till min syrra där maken väntade. Eller väntade, han var i full färd med att hjälpa svågern att genomföra syrrans vision om ett mer effektivt förråd. Det kommer att bli så bra när det är färdigt! Jag och syrran satt i deras mysiga gästrum och pratade medan de andra byggde. Så fint att ha tid att göra det ibland.
Väl hemma var det dags att inviga det nya, gigantiska ljuset. Jag fick köpa ett kyrkljus för att diametern på den gamla mässingsstaken skulle passa. (4 cm i diameter, 35 cm högt.) Liljeholmens ljus är lite dyra, men de har verkligen ljus som passar till allt. Till de flesta ljusstakar funkar annars den stearin IKEA eller ICA bjuder på i sina produkter. Paraffin undviker jag som pesten, men bivaxljus luktar helt ljuvligt! Vi har en vaxstapel som jag köper ett bivaxljus till med ojämna mellanrum då de är så dyra. Det är dock en vardagslyx som gör långa, mörka kvällar trevligare. Lite ljus och lite värme. Tänk vad livet kan vara bra ändå.
