… av vindar och moln, av svampar och regnbågar, lycka och sol. Där snodde jag känslan i Österlenvisan som jag sjungit så många gånger i olika körer fast jag aldrig bott i Skåne. Kanske är denna text något av det vackraste som skrivits om en plats? Sturkö är inte dumt det heller, kanske skulle folk vilja trängas här också om somrarna om någon komponerade en visa i klass med denna om vår vackra ö…
Syrran var och jobbade med maken, så vi passade på att gå en lunchpromenad tillsammans innan maten. Det var en god idé, för vi hittade ett helt gäng med Karl-Johan som fick följa med hem. Jag vispade ihop en omelett på damernas ägg och gjorde en svampstuvning som blev riktigt smarrig. Till gårdens tomater med mozzarella blev det en lunch med stark förankring i Uttorp! Ute på reservatet gick kossorna och betade, kanske skulle jag ha bett dem om lite gräddmjölk?!
Jag fixade till lilla årstidsbordet. Nu känns det okej med varmare färger, även om behovet av tjocktröjor inte är särskilt stort än.
Syrran tipsade om att hon sett något lägga ormbunksblad i en sådan här anordning. Det är en vanlig vas med en ljushållare som funkar både för kronljus och värmeljus. Jag älskar att man kan göra nästan vad som helst till ljusstake med den! Tipset funkade utmärkt, jag tycker det blev jättefint med bräkenbladet i vattnet. Tänk hur små detaljer kan förhöja hemtrevlighetsfaktorn utan stora åthävor. Den vackra ljusstaken från Paradisverkstaden på Öland har jag fått av svärföräldrarna och ljusinsatsen köpte jag på julmarknaden på Kalmar slott. Allt annat är köpt för några tior på loppis. Att släppa taget om tings betydelse känslomässigt, att inte behöva HA så mycket har varit en process för mig. Det är skönt att veta att jag skulle kunna ge bort NÄSTAN vad som helst hemma utan att det skulle vara jobbigt. Kanske var det så mamma kände, hon som gav bort grejer så fort någon tyckte att de var fina? Det tål att tänkas på…
Det är helt galet, det är knappt så att nätterna är svala. Är det verkligen september? Jodå. Höstterminen är igång sedan flera veckor, men min utbytesstudent har inte fått en skolplats förrän nu. Igår var hon på besök i skolan med sin värdpappa och fick träffa sin ”klasscoach” (tror att det var så hon benämndes, nytt för mig, dessa ska ta hand om alla praktiska grejer så lärarna kan fokusera på att undervisa) och idag ska hon tillbringa första dagen med sin klass. Jag tycker de ungdomar som kommer som utbytesstudenter är så modiga! De flyttar från sin familj som 15-17-åringar och tillbringar en termin eller ett läsår i främmande land. Många gånger flyttar de till ett land där det talas ett språk som de inte alls kan. Sedan jag började med detta uppdrag 2016 har ungdomarna överlag helt klart blivit bättre på engelska. Vårt digitala universum ger en värld som ser så annorlunda ut än den värld jag själv mötte i den åldern. Hur som helst tog jag en otroligt vacker kvällspromenad med min student för att peppa inför skolstart. Som LC (local coordinator) är det mitt uppdrag att stötta studenter och värdfamilj. Det är inte alltid så lätt att jämka olika slags familjekultur, landskultur och personlighet, men för det mesta växer alla inblandade av denna upplevelse.
Innan kvällspromenaden hade jag hunnit jobba, plocka upp potatisen och vara barnvakt. Amandine fick en egen korg. Fin skörd! De andra sorterna fyllde helt en likadan korg. Vi har testätit dem alla, men i vanlig ordning vann Amandine smaktävlingen. Jag kan dock inte låta bli att testa lite nytt varje år. Jag satte förresten ett kilo Cherie, en sort vi redan provat och gillar, men de andra hade jag aldrig testat förut och kommer inte att sätta igen. Alltid lär man sig något.
Efter potatisen blev det snabbdusch innan jag skjutsade in maken till ”staun” och själv åkte och hämtade min brorson på fritids. Så många gånger jag hämtat honom och hans syster, men nu var det ny personal som inte ville släppa iväg honom med mig. Bättre att kolla en extra gång tänker jag och de var mycket nitiska. Det fanns dock redan ett papper som säger att jag kan hämta L utan att föräldrarna ska behöva ge lov varje gång. Nu är alla uppdaterade och till slut kom vi hem där storasyster väntade. Vi hann käka lite mellis innan hon åkte iväg på träning och jag och lilleman blev ensamma kvar. Efter detta påbörjades en UNO-omgång som höll på i nära två timmar innan det var dags att fixa middag. Jag förlorade turneringen trots att jag spelade ”på riktigt” – numera har den dålige förloraren arbetats bort såpass att det går. Jag undrar alltid hur länge man ska låta barn vinna för att vara snäll. I verkligheten är livet en strid och lär man sig inte att hantera svårigheter kan det bli väldigt jobbigt för en själv, eller så blir man en oskön person som folk inte direkt vill hänga med. Det är ett stort ansvar för vuxenvärlden att förbereda barnen på det tänker jag. Ett av våra barn var en extremt dålig förlorare, men det slipade åren i schackklubb helt bort! (Vi hade verkligen jobbat på det hemma, men det bet inte riktigt.) Barnets fantastiska tränare sa att varje parti gav en möjlighet att lära sig något, oavsett om man stod som vinnare eller ej. Efter det vände det helt.
Dagen efter fullmåne och även om telefonkameran inte gör synen rättvisa var promenaden med min student mycket vacker. Här var jag på väg till min syrra där maken väntade. Eller väntade, han var i full färd med att hjälpa svågern att genomföra syrrans vision om ett mer effektivt förråd. Det kommer att bli så bra när det är färdigt! Jag och syrran satt i deras mysiga gästrum och pratade medan de andra byggde. Så fint att ha tid att göra det ibland.
Väl hemma var det dags att inviga det nya, gigantiska ljuset. Jag fick köpa ett kyrkljus för att diametern på den gamla mässingsstaken skulle passa. (4 cm i diameter, 35 cm högt.) Liljeholmens ljus är lite dyra, men de har verkligen ljus som passar till allt. Till de flesta ljusstakar funkar annars den stearin IKEA eller ICA bjuder på i sina produkter. Paraffin undviker jag som pesten, men bivaxljus luktar helt ljuvligt! Vi har en vaxstapel som jag köper ett bivaxljus till med ojämna mellanrum då de är så dyra. Det är dock en vardagslyx som gör långa, mörka kvällar trevligare. Lite ljus och lite värme. Tänk vad livet kan vara bra ändå.
En härlig Frida Kahlo-kudde på Myrorna till min kusin som älskar den ögonbrynsrika förebilden blev gårdagens bästa fynd. Jag kände mig lite extra nöjd då jag hade betalat några tior för något som har kostat 650 kronor. Det är inte varje dag man hittar något kul på second hand i Stockholm, men tydligen händer det ibland!
Annars var second hand inte alls fokus för dagen. Jag fick möjlighet till en heldag i Stockholm och har sällan fått in så mycket roligt utan att bli helt utmattad. Mycket Tittihäng, shopping, mammatid med de två äldsta, god mat, inflyttningsfest hos brorsonen och hans fru och lite annat smått och gott. Mycket nöjd!
Vår yngsta dotter och hennes man stannade till på vägen hem till Danmark efter några semesterdagar i Stockholmstrakten. Så mysigt! Vädret var fint och jag hade rensat kalendern, så vi bestämde oss för att introducera svärsonen till ”mitt och dotterns” ställe. Det är hit vi åkt ut varje sommar tillsammans, bara hon och jag. Nu är det nya tider. Det är alltid roligt att ta med sig någon ny till ett ställe som man själv känner sig väldigt hemma i. Andra perspektiv är inte dumma, alltså.
Jag är tacksam att detta friluftsmuseum har byggnader som är öppna och tillgängliga. Det ger möjlighet att drömma och fantisera om hur det måste ha varit. Under sommarlovsmånaderna är restaurationshuset öppet. Där finns butik, konst- och hantverksförsäljning, museum och second hand i en trevlig röra. Detta missade vi tyvärr i år, men det kommer nya chanser! Jag rekommenderar den orange kulturslingan på 1,5 km under alla tider på året. Där finns skyltar med texter som förklarar vad det är man ser. (Och ja, min hälsporre är BORTA sedan ungefär en vecka!!! Det är så skönt. Ett halvår räckte mer än väl för att ödmjuka mig. Nu kan jag äntligen börja träna lite på riktigt igen.)
Fattiga fiskare och bönder på Sturkö och Tjurkö arbetade extra som stenhuggare och det finns tecken efter privata brott överallt på dessa öar. Tysken Franz Herman Wolff mutade in brytningsrätt på 1860-talet och startade upp en industriell verksamhet. Det pågick verksamhet till 1930 som gav många tusen personer arbete. Det skeppades gatsten främst till Tyskland. Kronoarbetskåren hade 5000 fångar på Tjurkö under denna tid. Det var fångar som inte hade särskilt tunga förbrytelser i bagaget, men jag gissar att de ändå förbannade sina brott. Stenhuggeri är en mycket tung sysselsättning som dessutom gav svåra lungproblem för många. Nu för tiden har man insikt i det senare och använder olika tekniker för att undvika stenlunga.
Miljön är karg, men otroligt vacker. Till och med stenslaggen bidrar till det mycket speciella landskapet.
Tänk att man till och med kostade på sig att lägga räls för att lättare kunna transportera den tunga stenen ner till hamnen. Idag finns bara grunden kvar.
Längst upp till höger ser du skymten av Karlskrona. Vår grannö ligger närmast vår närmaste stad, men det blir långt då man åker landvägen. Här finns inte kommunalt vatten och avlopp som på Sturkö (även om det är inplanerat) och landskapet är kargare än det på ”vår” ö. Det är iallafall en ö att älska och jag rekommenderar en utflykt dit för den som befinner sig i krokarna.
Igår var det hela 31 år sedan vi sa ja till varandra. Jag tittar på bilderna i bröllopsalbumet och fnissar lite över hur unga vi var. Det tycks som att en stor del av gästerna inte längre finns med i vårt liv. Många har gått bort, en hel del har försvunnit genom skilsmässor, några har flyttat (grannkommunen eller andra världsdelar spelar liksom ingen roll, kontakt kan man ha eller inte ha oavsett) och en del vänskaper har runnit ut i sanden. På en av bilderna där man ser nio personer är två döda, två familjemedlemmar som vi träffar ofta, en god vän till maken som han inte träffar ofta, men där tidsintervallerna inte utgör något hinder, en av mina goda vänner som jag har en liknande kontakt med, en kusins f.d. och två av mina gamla pluggkompisar som jag inte träffat sedan det där bröllopet. Så märkligt det är, det där med tiden. Allt som har hänt mellan den 19 augusti 1994 och den 19 augusti 2025.
Det faktum att vi fortfarande är gifta med varandra är inte självklart. 31 år är genomsnittet för ett svenskt äktenskap och man räknar med att ungefär 50% av äktenskapen har upphört då man når den dag som skulle ha varit den trettioförsta bröllopsdagen. Ett par av våra vänner har rådslag varje bröllopsdag. Då lovar de varandra trohet ännu ett år. Somliga lovar ”i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt”, men verkar ha glömt det då nöden knackar på trots att döden inte hunnit fram. Andra ger andra löften och hoppas på bättre lycka eller samma lycka som ens föräldrar haft. Äktenskap är en konstform som kräver arbete på flera fronter. Det kan vara lätt att glömma bort, både i skuggan av tuffa utmaningar och vardagstristess. De äkta tu fortsätter utvecklas under tiden som äktenskapet framskrider, men inte nödvändigtvis åt samma håll. Det hamnar förvisso käppar i hjulen för oss alla, men sammansvetsande erfarenheter är nog så vanligt förekommande om vi öppnar våra sinnen för dem. ”Real love is art.” Sann kärlek är konst, en konstform. Det skriver jag sannerligen under på.
Igår bestämde maken och vår svåger att de skulle ut och paddla och sova över någonstans i skärgården. Då hörde jag av mig till syrran och frågade om hon ville träffas. Det ville hon. Vi bestämde oss för att hänga i Bredavik eftersom det var en helt underbar kväll med vackert väder av det där slaget som man kan njuta av för fullt. Först möttes vi dock upp på ICA Nära här på ön för att inhandla lite gott att äta till middag.
Efter att ha suttit ute i kvällssolen för att ta till oss de varma, mjuka solstrålarna var det dags att fixa maten. Syrran hade en del smaskens i kylen på sommarstället redan, så vi hade kompletterat med god dricka (Kiviks pomonad med rabarber är väldigt god kan jag säga), räkor, chips, ost och lite frukt. Plockmat är inte dumt, alltså. Där satt vi vid ”finbordet” som kom med huset i kvällningen medan solen gick ned och njöt av stunden. Brorsan kom förbi en stund för att hämta lite grejer och fick åtminstone en dricka och lite chips. Vuxenlivet är fint på många sätt, men ansvaret är också utmanande i stunder. Det känns tryggt att kunna dela sådana med de människor som funnits nära mig i alla tider, mina syskon.
När vår bror hade åkt hem gick syrran och jag en kort promenad. Utan att hojta för högt verkar det som att hälsporren bara försvunnit sedan några dagar. Jag kan gå igen! Fotsulorna är fortfarande ömma, det är väl klimakteriet som spökar, men jag njuter ändå. Att kunna insupa denna vackra miljö på nära håll gav mig ny kraft. Det blev ingen övernattning, för syrran åkte hem till stan och jag åkte hem för att stänga in fjäderfäna, men det blev några finfina timmar som jag är tacksam för. Nu kämpar vi vidare!
Tack för tankar om skryt och sånt! Visst är det spännande att bjuda in andra lite till sitt inre? Tankarna som studsar, stångas och bråkar, känslorna som smyger omkring och viskar lite tyst, funderingarna som inte riktigt tar form förrän man sätter ord på dem?
Vi är mitt uppe i högsommaren, syskonvecka i Bredavik, skördetid och samtidigt med allt detta har jag svettats som bara den eftersom jag tycker att 21°C är värmebölja. Dagarna börjar tidigt och slutar sent. Ikväll prioriterade jag att sätta mig vid datorn en stund istället för att förvälla bönorna (har en tioliters gryta full med finfin skörd) eller plocka ännu fler sockerärter. Det var iallafall en toppendag för att tvätta den urblekta soffans kuddöverdrag. De torkade snabbt i den varma vinden och är både strukna och på plats igen. Jag hoppas på ett soffmode där de nya sofforna kommer ”färdigblekta”, ungefär som stentvättade jeans på 80-talet. Eller är det vi som är trendsättare? Jag vill inte kosta på en gammal lagad IKEA-soffa Bemz-överdrag för dyra pengar eftersom ryggkuddarna är så hoptryckta. Jaja.
De senaste dagarna har det varit fullt upp. Roligast tror jag att vattenkriget på systerdotterns 15-årskalas var. Jag engagerade mig med hull och hår, hälsporren till trots. Det är så roligt att leka! Födelsedagsbarnets pappa är storfamiljens lekspecialist och fixar alltid roliga födelsedagar. Just denna dag bjöd på allt från någon släktversion av herd mentality och lite annat smått och gott.
Födelsedagsbarnet och hennes kompis hade gjort två strålande vackra tårtor som det oh:ades och ah:ades åt, både gällande utseende och smak. Bra jobbat J och M! Förresten påmindes jag om att ostbågar är väldigt gott. Det köper jag aldrig nuförtiden.
Makens och syrrans bin är inga storproducenter av honung precis, men den de gör är mycket god. Årets varmaste dag var det dags för sommarskörden. Värmen gjorde honungen lättslungad och årets procedur var den absolut smidigaste! Vi har ett väl inarbetat system. Kul!
Projekt ladan fortgår och vi har städat ur, fixat bättre ”golv” och fortsatt slänga grejer (alltså…) från skjulet, änden på ladan. Som du kanske ser på bilderna finns det fortfarande grejer att kanske göra oss av med uppe i taket och längst in, men nu har vi ett fantastiskt förråd och målarutrymme. Vi är mycket nöjda över det momentum som uppstått! Ett projekt ledde till ett andra och sedan ett tredje och plötsligt hade en riktig propp lösts upp. Nu har vi ett par veckor fulla av släkt och bröllop, så jag försvinner kanske lite (eller inte) ett tag till. Hoppas att du har det bra!
En av de finaste platser jag vet är Mörtfors. Igår gick Mörtforsdagen av stapeln, en dag som kallar folk hit från när och fjärran. Knallar, konsthantverkare, musiker och ponnysar frekventerar ”huvudgatan” under några timmar och svärmors loppis brukar vara öppen. Så var det också igår. Väderprognosen hade gjort oss alla lite oroliga, men efter en morgon med småregn lugnade det ned sig och vi fick en perfekt marknadsdag.
När byns invånare och alla besökare dragit sig tillbaka firade vi med en festmåltid och jag njöt inte minst av sommarens bästa vattenmelon.
Något jag också njutit av är frukterna av svägerskans rabatter. Så mycket fint! Intressant att det liksom inte går att fota rabatter. Bilderna blir ofta bara bleka kopior av verkligheten, precis som här.
”Är sommaren överskattad som årstid? Månne för kravfylld?” Detta var en av de frågor Annika ställde inför en av våra bloggbrudsträffar för ett tag sedan. Jag landade i att jag tyckte att sommaren verkligen behövs och att vi alla borde suga i oss de D-vitaminer vi kan medan solen står högt på himmelen, men att jag samtidigt förstår alla som tycker att sommaren blir superstressig med alla förväntningar som finns på den. Det handlar om väder och pengar och tid och relationer och ledighet och skärmar och bad och kroppsfixering och så all denna matlagning om man har barnen hemma. Som sagt, inte alla ser på sommaren som något upphöjt eller heligt, men jag hoppas ändå att alla som läser här får känna den där totala lyckan åtminstone någon liten stund här i sommar.
Vår sommar här på Sturkö har varit otroligt intensiv och rolig så här långt, men väldigt annorlunda. Kallt och blåsigt, inte ett enda dopp i havet för mig. Ovanligt, men jag har inte känt den minsta lust utan istället klätt mig i långkofta minst en gång om dagen. Samtidigt som vi nått det ädla datumet fjärde juli då det firas stort i USA, eller protesteras vilt, beroende på intresse, läggning och skaffning. För mig är ”4th of July” mitt i sommaren. Så är det nu inte, inte förrän vid lunchtid den 16/7 är det dags att fira halvtid. Jag tror att min missuppfattning handlar om att skolan drar igång innan augusti är slut och då är liksom sommaren slut, vare sig man har barn i skolan eller ej.
Sedan jag hade mitt uppehåll (minus köksinlägget) har livet naturligtvis pågått som vanligt med jobb, familj och trädgård, men jag har också hunnit bli moster igen (på mammas födelsedag, halledudanemej), vi har fixat och donat till ett bröllop i Bredavik, släkten har utökats med en fru till min brorson och vi har haft nyupptäckta amerikanska släktingar på ett veckolångt besök. En liten bildkavalkad är kanske på sin plats. (Några av bilderna har inte jag tagit, men eftersom jag varit så dålig på att ta kort den senaste tiden får det bli så. Vill du kolla på hela bilder är det bara att klicka på dem.)
Året innan jag föddes gifte sig mina föräldrar. Det var Valborgsmässoafton, det var festligt, brudparet var charmigt och Drömmen om Elin spelades många gånger under festligheterna. Jag gick till mammas grav och satte de sista tulpanerna i den fina stenvasen för att fira denna begivenhet.
Vi fick ett snabbt besök av syrran i Skottland som åkt på ”golfresa” i Skåne för att fira sin mans 50-årsdag. Jag ägnade mig åt annat än att fota, besöket var kort. Men jag bjöd iallafall på nybakade bullar. Finn sex personer i bilden…
Framåt kvällningen åkte vi till brorsans vitsippsö för att i vanlig ordning fira Valborg med en stund runt grillen. Härligt! Vädret kunde inte ha varit mer passande och med det porlande vattnet och barnens lek i skogen kändes det som ett perfekt avstamp in i nästa månad. Sköna maj, du är välkommen!
