Har precis pratat med lilla Titti som har blivit ganska stor. Hon gillar att titta på mina pysselgrejer här i arbetsrummet och det är ett kul sätt att umgås över video. I början av juni flyttar de hit till ön och vi kommer att träffas betydligt oftare.
Jag pratade med dottern om hur det är att vara förälder till en två- och ett halvt-åring med all frigörelse som pågår samtidigt som man ska behöva hävda sin plats gentemot en lillasyster. Man är samtidigt både jättestor och jätteliten. Ibland vill man absolut göra själv, andra gånger vill man ”komma” (komma upp i famnen). Ibland överöser man sina föräldrar med kärlek, men andra dagar vill man säga att man inte älskar mamma. Det är en tid i livet som är splittrad på många sätt. Jag kommer så väl ihåg hur svår denna tid i livet var för vår äldste son. Pappa flyttade till USA medan vi blev kvar hos mina föräldrar för att jag skulle föda lillasyster. När hon var fem veckor gammal flyttade vi över Atlanten och kom till en bajsbrun lägenhet där bara människorna var desamma som han var van vid. Allt annat var annorlunda. Ingen storfamilj, andra omgivningar, andra människor, ett nytt språk, pappa som pluggade jättemycket. Det var inte lätt för honom och det var inte lätt för mig som mamma. Med ett mer utvecklat språk blev det bättre och bättre. Jag var en mycket kärleksfull och samtidigt sträng mamma. Hade jag velat ändra något? Kanske skulle jag idag ha större förståelse för att det inte är en maktkamp man behöver ha med sina barn, utan att möta samma frustrationer som också vi vuxna upplever med mer förståelse. Jag kramades mycket, men tror faktiskt att jag kunde ha kramats ännu mer. Och busat! Skrattat! Det gjorde jag för lite. Tur att jag får ta revansch på barnbarnen…
Hej i pausen! Just nu har ungarna i Karlskrona och på en del andra håll lov och moster/faster får ha lite extra roligt. Jag jobbar lite mellan varven, men annars har jag mest roat mig kungligt de senaste dagarna.
Maken och jag firade ”semmeldagsjubileum” i måndags, något som vi har uppmärksammat med semmelfest de senaste åren (uppdelat på makens och min familj för att få plats med alla). I söndags eftermiddag hade jag sålunda dukat fram 32 lite mindre semlor (ca 55 g/st vägde varje bulle för dig som är intresserad av sådana detaljer). Gästerna verkade uppskatta dessa sötsaker, det godaste av det godaste enligt mig. Mina brorsbarn stannade kvar för att tillbringa ett par dagar här med oss för lite sportlovskul. Vi var alla ganska trötta efter semlor och spel med kusiner, så just den kvällen blev det inte så mycket mer gjort.
I måndags fixade vi lite ärenden borta vid affären innan jag skulle jobba en timme. Maken underhöll våra gäster med ett schackparti och förundrades över hur bra det gick. Lagom till att jag jobbat klart kom nästa brorsa och lämnade av ett gäng av sina ätteläggar. Från grannhuset kom min tyska systerson och sedan började det spelas spel igen. Så glad jag är att de gillar brädspel och kortspel, att de kan underhålla sig (också) utan digitala hjälpmedel. Jag började steka en hiskeligt massa pannkakor så att alla skulle kunna äta sig mätta och lite till. Oj, de var hungriga! Jag skrattar alltid lika mycket då jag fixar ”pannkaksfest” – det kan slinka ner väldigt många i dessa små magar.
Efter att ha varit ute och lekt kull i snön kom gänget in, lite kalla och blöta, men också uppspelta och glada. Vi bestämde oss för att rita ”roliga gubbar”. Det inte vad denna ritlek egentligen heter, men alla ritar en del var innan man skickar gubben vidare för att till slut få gubbar som är väldigt kreativa och roliga. Jag tycker fortfarande det är roligt att göra detta tillsammans med barn. Det är väl så nära designer jag kommer i detta liv, hehe. Så småningom var det dags för Rödeby-gänget att åka hem och förbereda sig på kalas medan tyskarna gick hem till grannhuset för att ta emot lillastesyster och hennes små barn. Vi andra stannade hemma, åt mellis och förberedde filmkväll. Valet på underhållning föll på Sunes midsommar, en film med allt från romantik till thrillerliknande (anpassat för barn) inslag. Barnen var nöjda och filmen slutade lyckligt.
Nästa dag var det dags att få in det obligatoriska sportlovsmomentet ”grilla ute”. Både vi och grannhusets gäster drog ut till naturreservatet som för övrigt var helt tomt. Konstigt tänkte jag, även om det var lite kallt. Ja, inget för norrlänningar så klart (-2° och kyliga vindar), men säkert tillräckligt för att hålla också sportlovsfirare inomhus. Vi som var här tyckte det var uppfriskande, men också väldigt mysigt. Det är något med brasor som jag älskar med hela mitt hjärta! Det går ju inte att fånga precis hur mäktigt det är att se isen på stenarna och vågorna som slår in, men det är livgivande på så många olika plan.
Lillastesyster sa ”det är inte alla som kan ta en sådan här lunch från jobbet” – snacka om livskvalitet! Maken hade hakat på och som den eldningsexpert han är efter många års erfarenhet fixade han grillglöden. Det gjorde han med den äran medan vi andra lekte och pratade med varandra.
Jag älskar att se kusinerna leka med varandra! Är det något jag är nöjd med är det att mina och syskonens barn har fått möjlighet att lära känna varandra, lära sig av varandra, få insyn i olika typer av personligheter i en trygg miljö och lära sig acceptans för att människor har olika behov och personligheter, men att vi ändå behöver bete oss. Det är en gåva som jag vet att våra tre barn alla är tacksamma för. (Det gäller också deras kusiner på makens sida, såklart.) Att grilla marshmallows är en konst som kräver kunskap och en perfekt glöd. Det blev ett gäng finfint krispiga godsaker innan det började bita runt tår och kinder och vi gav oss hem för att jag skulle hinna nästa jobbsamtal medan resten av sällskapet tog sig vidare till sina eftermiddagsaktiviteter. Efter jobbet drog vi till grannhuset till vilket andra familjemedlemmar anslöt. (Min bror styckade vår tomt innan vi köpte huset och där har han nu byggt ett underbart trevligt hus som ska hyras ut. Innan det blir så passar några av syskonen på att prov-bo. Vi har alla konstaterat att det är ett väldigt mysigt och välplanerat hus! Jag har dessutom provbadat badkaret och kan konstatera att bad är något av det bästa som finns. Apropå ingenting.) Jag kvistade hem för att laga pasta med köttfärssås och med det avslutades sportlovsfirarnas vistelse hos oss. De hade enligt utsago haft det roligt precis som jag själv. Älskar att mitt årsord FRÖJD påminner mig om att verkligen ta tillvara på allt fint i livet som ligger uppdukat till mig. Jag är tacksam för att påminnelsen redan har gjort mental skillnad för mig och tänker att det är lite ovanligt att jag prickar in två ”jättebra” ord på raken. MEN, jag tar tacksamt emot.
Min syster hade köpt med sig en glutenfri semla från Gylles. Vilken gest! Hon visste att jag hade struntat i att göra egna semlor i år efter förra årets haveri (mitt eget bakförsök gick INTE bra). Så fin gest! Jag började glufsa i mig den när gästerna åkt hem och kom inte på att jag ville fota förrän den såg ut så här… Eh, jag lovar att den både var fin och god! Tack till min omtänksamma syster som alltid tänker på sina nära och kära.
Det går verkligen ingen nöd på mig! Jag roar mig kungligt. Ser lilla Titti ha konversationer med den lilla snögubbe hon och jag fick ihop häromdagen. Och gosar med bebis!!! Lilla Titti har fått en lillasyster och vi är både glada och tacksamma att allt har gått bra.
Vi satte oss i bilen i fredags morse och drog iväg för att överraska våra döttrar (och den danske svärsonen). ”Ungarna” skulle träffas i Stockholm för att återuppleva lite traditioner tillsammans. Vi kidnappade helt enkelt denna träff.
Lurendrejerierna började redan i fredags då först jag fick fejstajma lilla barnbarnet i vanlig ordning, denna gången från en ficka längs E22. Oj, så många ärenden jag hade att uträtta denna dag och morfar var hemma om de ville ringa honom senare. Körningen gick bra, vi har en otroligt mild vinter och det var uppriktigt skönt att slippa hala vägar. Vi fick till och med en gnutta sol. Eftersom vi hade gett oss av i arla morgonstund var vi framme redan tidig eftermiddag. Oj, så överraskad vår äldsta dotter var då vi ringde på dörren! Vi visste att hon och barnbarnet skulle vara hemma och tvätta och packa medan svärsonen skulle jobba sent och gå på julbord med jobbet. Vårt sällskap var därför extra uppskattat.
Överraskningarna fortsatte sedan på lördagen då vi tog oss in till Gamla stans julmarknad och mötte upp med ”danskarna” och vår son (han visste att vi skulle komma eftersom han sedan skulle åka tillbaka till Karlskrona med oss). Jag älskar att se våra vuxna barn ha vuxna relationer med varandra. De är så otroligt olika varandra, men på något sätt får de det att funka. Inte minst med hjälp av svärsönerna, de är varmt välkomna tillskott. Lilla Titti är såklart kittet som sedan håller alla tillsammans, hur ska man inte kunna älska henne? Hur som helst, efter inköp av det ena och det andra på marknaden drog vi vidare i ett vackert Stockholm för att ta oss till Rice.
Asiatisk buffé tillhör familjetraditionerna och vi kunde äta oss mätta och prata länge innan det var dags att bryta upp åt olika håll. Alla höll med om att det blev väldigt lyckat. Vi tog med oss mittenbarnet och hennes familj på julkonsert. Tack för musiken i juletid, tack för personer som planerat, övat och ansträngt sig för alla oss som lyssnar. När solisten sjöng Nu tändas tusen juleljus och lilla barnbarnet sjöng med av hjärtats lust fnissades det bland tonåringarna som satt runt oss. Det var ruskigt gulligt.
God jul och lycka till önskades, sedan åkte jag och maken vidare till Nynäshamn där syrrans hus stod och väntade i juligaste skrud. Mammas julkärlek gick definitivt i arv till de flesta av oss, inte minst till denna syster. Det var otroligt mysigt att krama syskonbarn och prata om livet och dricka Sanpellegrino och spela Galenpanna och bara mysa. Denna familj brukar vi alltid ha adventsmys med i luciatider, men eftersom vi inte fick in det i schemat i år kändes det extra fint att kunna träffas nu. Delar av familjen åker sedan till varmare breddgrader. Härligt tänker jag som inte hade haft något emot lite sol och värme nu. MEN, nu vänder det. Vi är förbi vintersolståndet!
Efter sovmorgon och lyxbrunch kunde vi så packa ihop oss och dra hem igen. (Sonen kom sent på lördagen och sov också över.) Solen sken från en klarblå himmel hela vägen, det var en fröjd att köra. Lite jobbigt med den lågt stående solen, men av någon anledning hade jag lämnat mina solglasögon kvar i bilen. Det visade sig vara ett snilledrag och solisarna blev mycket behjälpliga. När vi rullade in på gårdsplanen vid 19.30 var det nöjda miner hos oss alla tre! Så mysigt att komma hem till ett julupplyst hem. Nu har vi tid för mat, bak och julgodisfix under de närmaste dagarna, plus att jag ska klämma in ett körrep ikväll.
Nya lilla barnbarnet har BF 28/12, men tummar hålls för att hon håller sig inne i sin mammas mage till andra sidan nyår. Januaribarn/decemberbarn och allt det där. BB-väskan är iallafall packad och alla är redo. Själv har jag Bachs juloratorium den 4/1, men efter det är jag redo att åka tillbaka uppåt landet och vara behjälplig med ett extra par händer. Det tar ett tag att vänja sig vid att bli fler och det är ingenting man ska behöva göra på egen hand tänker jag. Jag kan laga mat och fixa med det praktiska så det finns tid för återhämtning, anknytning och invänjning för storasyster. Inte är det helt lätt att inte längre uppleva sig stå i första rummet. Jag har en socka klar till storasyster så hon får en egen present när jag kommer tillbaka. Eller, jag hoppas att det blir en socka till, såklart…
Jag kommer inte att ha så mycket utrymme för min eller andras bloggar under veckan gissar jag. Därför passar jag på att skicka varma hälsningar, jag önskar och hoppas att du lyckas balansera förväntningar med önskningar och att det finns tid att reflektera och stanna i fina stunder. Från mig till dig – en riktigt god jul!
Hej och hå, jag jular på. Maken har knappt sett mig de senaste dagarna och så fortsätter det. Jag har sista arbetsdagen idag, sedan blir det långledigt tills jag slår upp mottagningen igen måndagen den 29/12. Det blir mysigt att få rå om sonen och hänga med storfamiljen.
Igår storhandlade jag inför julen och så passade jag på att gå till frisören och få ordning på barret. Inget revolutionerande här inte. När de diktande klasskompisarna på gymnasiet skulle skriva om mig handlade det om min raka bena och att jag på fiol var en fena. Nothing has changed. Mer än att jag är jättedålig på fiol numera, men känner exakt lika starkt för musiken och har bytt ut den mot körsång. ÄLSKAR att jag hittade tillbaka till bästa Sofie som klipper som en dröm. Önskar henne många nya kunder under det nya året!
Familjetraditionen påbjuder att pappa tar sina barn och väljer gran. Utan barn hemma får pappa fixa själv. I år blev det en törstig miniversion av en Disneylik skapelse. Den luktar jätte-, jättegott i hela huset! ”Den har så mycket barr så det gör ingenting om den tappar lite”, konstaterade maken. Hahaha! Nu är den klädd med bara våra egna julgransprydnader. Döttrarna har tagit med sig sina, de som har samlats sedan de var bebisar. Sonens finns kvar här hemma, men jag tänkte att han får hänga upp sina om han vill när han kommer. Som traditionen påbjuder har jag sovit i soffan inatt, lika mysigt som vanligt. Jag är glad att rätt känsla har infunnit sig trots brist på både julväder och ätteläggar. Dags att swisha vidare! Hoppas att du har det bra.
Idag är det 25 år sedan hon kom, vår yngsta stjärna. Hon har bjudit på så många härliga stunder och enormt roliga citat genom åren. Det händer grejer när man är med S. Nu lever hon med sin älskade J i Danmark och jag är tacksam över att hon har hittat en partner som verkligen ser det bästa i henne. Jag är glad varje dag det är dags för just denna födelsedan. Att vi har S hos oss är ingen självklarhet, hennes ankomst till jorden var minst sagt dramatisk. Så idag firar vi! Min svägerska fyller femtio och att dessa två födelsedagstvillingar tycker så mycket om varandra är som det ska vara. Svägerskan finns dock på betydligt kortare avstånd, så det är lättare att sjunga för henne på plats. Idag önskar jag fina födelsedagar till båda dessa fina kvinnor.
Ps: Bilderna är från 2010 och framåt och fanns i det här bloggalleriet. Den översta bilden är från ettårsdagen, men jag orkade inte leta upp bilder från fler gamla fotoalbum. Det finns för- och nackdelar med både pappersbilder och digitala arkiv.
Jag skrev om tid häromdagen. ”Jag vill att min upplevda tid ska vara lång.” Det har jag verkligen fått känna de senaste två dagarna. Det är kanske lätt att det blir så när dagarna innehåller flera ganska intensiva aktiviteter, men också sådant som inte tillhör vanorna. För mig som är så bunden vid rutiner och traditioner är det viktigt att skaka om mig själv lite (på ett positivt sätt) då och då. På rullande stenar växer ingen mossa, eller vad är det man säger?
Igår klämde vi in kyrka, möte med vägföreningen och tårtkalas för svärmor och efter det placerade jag mig mycket nöjd på spikmattan med värmedyna och duntäcke men vid öppet fönster. Alltså, vi har en väldigt mild december och jag är inte missnöjd så länge det åtminstone regnar också. Vill inte ha en 2018-torka nästa sommar.
Jag känner mig så nöjd och glad med hur december har blivit, trots att jag inte alls fått lika mycket gjort som jag hade tänkt, jag fick en flera dagar lång huvudvärkssession som satte käppar i hjulen för sociala aktiviteter och jag har inte alls pysslat sådär mycket som jag önskade eller planerade. Att då ändå vara nöjd och känna julstämning istället för julstress såhär nio dagar innan jul är härligt. Det finns mycket att säga om både det ena och det andra, men inte någonting om otillräcklighet och bara jättelite om besvikelse. För mig är det härligt och välkommet. Sist kvar i kyrkan efter att ha varit köksboss hade jag blivit Rudolf med röda mulen, men jag kände mig så glad! Då ville jag fånga den stunden. Jag är glad att jag vill och orkar göra insatser både här och där för att andra ska ha det roligt. Svårt att förklara, men för en gammal martyr är det sannerligen en uppgradering av livet att inte göra grejer med utgångspunkt i självuppoffrande.
Igår satt jag sedan i kyrkan och förundrades över när lilla A sjöng Nu tändas tusen juleljus tvåstämmigt med sin pappa. Änglaröst! Sådär helt kristallklart och utan att darra på manschetten. Det var inte bara jag som fick tårar i ögonen kan jag säga, och gåshud. Förundran och tacksamhet. Musik är livet, hör du. När vi sjöng för svärmor fick jag precis samma känsla. Födelsedagar har blivit en känslosam historia för mig. Det är som att det där med att få vara i livet inte är självklart på något vis, jag kan bli överväldigad över att jag får vara här. Att jag har möjlighet att förfina hantverket bakom svärmors Schwarzwaldtårta så den kanske blir lite bättre varje år. När jag hör om andra som inte vill uppmärksamma sina födelsedagar eller inte vill att tiden ska gå kan jag bara tänka på alternativet. Jag vill leva mer, jag vill leva ännu lyckligare, jag vill fortsätta vara nyfiken, utveckla mig själv, ha roligt, få följa nya generationer och se dem utvecklas och hitta nya lösningar på gamla problem. Jaha, så filosofiskt får det sluta idag.
Ps: När man i ett julklappsbyte får den bok man själv skänkt till Pingstis får det väl vara ett tecken på att det finns något i boken som jag bara MÅSTE göra! Hahaha, jag skrattade jättemycket åt detta. Bättre humor än så har jag dessvärre inte.
I fredags packade maken och jag lite lätt till oss själva, men bilen full av annat, och drog iväg mot varmare breddgrader. Eller så mycket varmare var det nu inte och det regnade precis lika mycket där. Vi åkte iallafall hem till dottern och svärsonen i Kettinge på den danska ön Lolland. Där bor de på landet i ett renoveringsprojekt som kommer att bli jättefint. De omges av stora åkrar några kilometer från den pittoreska byn Nysted, en blandning mellan Visby och Nynäshamn.
Eftersom vi kommer att missa både dotterns 25-årsdag och jul hade vi bestämt oss för att fira födelsedag på fredagen och jula lite extra på lördagen. Vår familjetradition har alltid varit att fira dotterns födelsedag genom att göra dumplings tillsammans. Varför bryta en uppskattad och välfungerande tradition? Vi hackade en massa ingefära, vitlök och annat och blandade och fixade och stod till slut med ett stort fat dumplings. Vi brukar blanda den ”stekångade” metoden med att ångkoka. Båda är goda och som med mycket annat är det i kombination med såsen som det blir riktigt gott. Schwarzwaldtårta var önskad, så jag hade förberett bottnar och dekorationer hemma. Maken fixade det sista och så hjälptes vi åt att montera ihop allt. Vi klämde ner varsin bit efter att ha spelat spel i några timmar och som alla vet gick det bra trots att vi egentligen var mätta. Efterrättsmage är nämligen en grej.
Efter att ha sovit gott på hotell i Sakskøbing (pga renoveringsprojekt var detta smidigast) och ätit den obligatoriska och mycket goda hotellfrukosten var det dags för en utflykt med de unga tu. Jag vill bara först visa det fantastiska broderi som hängde utanför vårt rum i korridoren. Alltså, wow! Snacka om skatt. Det var så roligt att studera detaljerna och fundera över hur det kom sig att UC broderade detta jättekonstverk och varifrån dessa mönster kom. Egenkomponerade?
Utflykten gick till Nysted. Trots att molnen hängde tungt och att den råa kylan letade sig in både här och där kunde vi lätt se att detta är en fantastisk plats. Det första som mötte oss nere i hamnen var denna charmiga skorv som inte hade fått någon omsorg på flera år. (Svärsonen är fiskarson och har bra koll på vattenfarkoster.) Tänk ändå hur naturen alltid vinner tillbaka mänsklig påverkan, hur den än ser ut.
Påskdagen 1944 sköts ett amerikanskt krigsflygplan med tio soldater ner i vattnet utanför Nysted. Två år senare restes detta monument som består av flygplanets propeller och en plakett med de tio döda soldaternas namn. Det är naturligtvis ett sorgligt monument, men texten som kommunen skrivit med bakgrundshistoriken fick mig att fnissa… ”Det ualmindeligt smukke monument er anbragt på et meget naturskønt sted” hade översatts till ”The extremely beautiful monument…” Jag gissar att det egentligen står att monumentet är ”ovanligt vackert”, inte ”extremt vackert”. Fnisset fastnar såklart lite i halsen, krig är så otroligt ovärdigt och varje död i samband med ett sådant är tragiskt.
Aalholm slot ligger så fint på andra sidan vattnet. Här stod från början en borg som byggdes på 1100-talet. Tänk att slottet ännu lever och blomstrar idag, 2025. Det fick faktiskt förfalla ända tills 1884 då det helrenoverades. Här kan du läsa mer om hur jordbruket drivs idag och man kan också hyra in sig. Dessutom kan du se långt bättre bilder och en drönarfilm som visar ett hur fint det verkligen är.
Förstår du vad jag menar med att denna plats påminner om en blandning mellan Visby och Nynäshamn? Korsvirkeshus och mys överallt (Visby), men också flådiga villor med utsikt över vattnet såklart. Jag älskar hur danskar jular med alla fina dekorationer, men nog är våra svenska stjärnor och adventsljusstakar verkligen något extra under denna mörka tid på året?
Inne i den vackra kyrkan fanns det julkulor att dekorera med namn på personer man saknar och vill minnas lite extra i juletider eftersom de inte längre finns i livet. Dottern gjorde en kula till mormor och morfar, jag gjorde en till min väninna. Nu finns de alltså representerade i en julgran i Nysted. Fint tycker jag.
Efter utflykten var det dags att göra det sista klart inför julfestknytis i kyrkan. Vi hakade på och det var ett bra val. Vi fick nämligen äta en riktigt fin dansk julmiddag och vara med på ”julkviss” – aka Jeopardy med jultema. ”Danska julfilmer och serier” och ”danska julpsalmer” var vi rätt dåliga på, men vi kunde hjälpa till att samla en hel del poäng i de andra ämnena. Det var iallafall jätteroligt! Till dessert var det såklart risalamonde, eller ris à la Malta med hackad mandel och körsbärssås istället för med apelsin i. Mycket gott. Vårt julfirande avslutades sedan hemma hos Johsa med julklappsbyte och A Christmas Carol och popcorn. Så mysigt! Och Charles Dickens berättelse tål att tänkas på, den är en påminnelse om vad som är viktigast i livet hur den än tolkas.
Vi hann hänga en stund på söndagen också, men sedan var det dags att vända norrut igen. Vi passade på att lämna en julklapp hos lillastesyster (hennes familj var också på utflykt) och tog en runda på mysiga ICA Toppen i närheten. Älskar denna ICA-butik av någon anledning. Deras utställning med gamla butiksprylar är bara för mysig! Visst var man bättre på förpackningar och stil förr? Blev alldeles varm i hjärtat av detta.
Efter några riktigt härliga dagar var det ändå fint att komma hem. Vi tände ljusen för att fira andra advent och konstaterade att vi har det bra. Nu går vi in i luciaveckan och det är snart dags för Lisa Larsons små gullisar att flytta ut på bordet. Härligt! Det är något väldigt speciellt med denna tid på året och jag är tacksam för att jag kan känna så.
Igår firades Thanksgiving i många slott och stugor, främst i USA. Enorma mängder kalkon tillagades i ugnar dubbelt så stora som våra små effektiva pjäser. Ja, förutom de som Donald Trump benådade då. Stora tackdagen, stora American football-dagen, stora slappardagen, stora hajkdagen, stora matlagardagen, stora släktdagen… Svenskarna har bara tagit till sig en enda grej med Thanksgiving, nämligen black Friday. Det är för mig det enda dåliga med Thanksgiving, en dag som egentligen motsvarar mellandagsrean. Inte bara en svart fredag heller (det är idag som är den ”riktiga” svarta fredagen för övrigt), utan den har blivit till svarta veckor, en svart månad. Ett mörker med konsumtionshets där folk ska luras att köpa sådant som de inte behöver.
Mina funderingar går dock idag runt gemenskap och traditioner, god mat som förbereds länge och äts upp ganska snabbt. Det ägnas kanske mer tid till att diska än till att äta själva maten? Det är inget problem, det är bara så det ska vara. Vi firar alltid Thanksgiving på lördagen efter själva dagen. Av praktiska orsaker har det blivit så vi löst problemet med att denna högtidsdag alltid går av stapeln den fjärde torsdagen i november. Jag ser nu fram emot en av årets bästa måltider. Mums filibabba! Tack till Olga, Miriam och studentvännerna som gav mig uppgiften att fixa sötpotatisen 1998 och alla andra som har inspirerat till hur just vår Thanksgiving ser ut. Tack till Ali Edwards som hade några ”days of gratitude” 2012 så jag fick inspiration till det som blev ”Trettio Tacksamma Dagar”. Denna helg betyder något för mig på djupet. Tack.
Vilket är det bästa sättet att utföra något på? Rätt sätt? Jag lyssnar på forskning, studier och olika misslyckade projekt som hade goda intentioner och suckar. Känner mig gammal på ett sätt som inte är det bra. Så där som att jag hoppas att jag får leva jättelänge till, men att jag på något sätt bär på något som avfärdar mig och andra i min ålder som ”för gamla”. Tänker att sunt förnuft verkar tillhöra historien, att allmänbildning inte längre ses som viktig och att konsekvenstänk är något som inte premieras. Det har kanske alltid varit så, jag har kanske precis samma tankar som andra i min ålder för hundra, tvåhundra, femhundra år sedan? Jag hör om vänner och bekanta med stor erfarenhet och med ett gäng år kvar till pension vars tjänster inte verkar intressanta då de söker nytt arbete. Varför finns det en så stark ålderism i Sverige och många andra västerländska länder, medan andra kulturer förlitar sig på ”di gamle”, högaktar och respekterar dem?
Ibland glömmer vi att det finns gott att hämta på många olika ställen, men att samma källa som är expert i en fråga gällande något annat kan ge råd som leder oss helt fel. Sällan är det en person som sitter på alla svar. Varför ge Agnes Wold, Leif GW Persson och andra ”experter” en position där de förväntas veta allt om sådant som de faktiskt inte vet mer om än andra som är intresserade av samma frågor? (Visar jag själv ålderism som ifrågasätter deras allmänna klokskap?) Är det rentav så att det finns olika slags experter, de som snöat in på ett specifikt ämne och andra som är experter eftersom de tagit in så mycket kunskap från en massa olika områden?
Intensivt föräldraskap är en grej. Den senaste studien jag läste handlade om det. Det heter så, det där förhållningssättet till barn där de är hela förälderns värld och allt annat är sekundärt. Inte bara känslomässigt, alltså, utan praktiskt och ekonomiskt. Att man ska sitta och titta på allt barnet (oavsett ålder) gör, leka med det, fråga det om råd gällande vad de vill äta, ha på sig, titta på. Lägga sina pengar på en massa ”måsten” till barnet. Lyssna på vad ”experter” säger och lita på att ”experter” är bättre på deras barn än de själva är. Själv tänker jag att jag är tacksam för syster och dotter med sunt förnuft, för det visar sig att detta förhållningssätt inte bara låter knäppt utan också leder till kvinnor som mår dåligt då de inte känner att de räcker till. Försök att vara bäst på allt (en annan norm i dagens värld) samtidigt som du hela tiden ska sitta och titta på ditt barn och vara cool och kärleksfull och intresserad och delaktig och uppmuntrande – allt på bekostnad av allt annat som behöver göras. Jobba heltid, titta och styras av barn morgon, kväll och helger och sedan jobba en heltid till med allt som behöver göras i ett hushåll. Jag sitter här och tycker, förstår om det yngre gardet vill avvisa en gammal kvinnas tyckande och tänkande. Jag är tacksam för att jag har distans nog att förstå att det är svårare för mig att förstå hur det är i en värld som inte längre ser likadan ut som den jag hade små barn i. Jag är tacksam för allt tyckande och tänkande jag fick från olika gamlingar angående mitt eget föräldraskap, både det som inte efterfrågades och de råd jag sökte själv. Det fick mig att expandera mitt sinne och ledde mig många gånger vidare. Jag är tacksam för alla som gått före mig och naturligtvis är jag också tacksam för att det går att tänka om då man hamnat på en väg som inte leder till något gott.
