I fredags kväll åkte vi upp till Stockholm och vid 22.30 i söndags kväll var vi hemma igen. Det var en riktig snabbtur, men vi hann med massor ändå.
Lördagen skulle bli rena högsommardagen, så maken hade frågat dotter och svärson om vi inte kunde ta en runda till ”Hurtigs backe” (vårtradition under alla år vi bodde i Stockholm) och hans gamla hoods runt Knivsta. Vår son var fortfarande sängliggande efter en riktigt rejäl virussmocka, men vi andra åkte genom vackert grönskande Stockholmsomgivningar för att ta oss norr om stan. (Att köra på E4:an är allt annat än vackert, men det är något hemtrevligt med det ändå efter alla våra år i de trakterna.) Det fanns en risk att backsipporna som vi var ute efter inte skulle blomma än, men det visade sig att dessa farhågor var ogrundade. Hela backen var full av de vackra skönheterna. Vi satt och njöt i det vackra vädret och lilla Titti fick lära sig om fridlysta blommor. Hon har en förkärlek till blåa blommor och skulle om och om igen fråga om hon fick plocka dem. Nej till blåsippor och backsippor, men ja till vitsippor. Vi får väl se om det satte sig. Efter medhavd matsäck (som inkluderade sprutgrädde – ljuva minnen från Orem-dagarna) letade vi upp makens mormors föräldrahem för att sedan åka vidare mot Knivsta där maken växte upp.
I Knivsta står den gamla orgelfabriken kvar. Företaget har en spännande historia och många av Sveriges kyrkor har en orgel byggd av Åkerman och Lund, bl a Fredrikskyrkan. Fabriken här i Knivsta är inte igång längre som synes (OSB i fönstren är en tydlig indikator), men vad jag vet har man lyckats säkra upp företaget som var i fara pga miljonskulder för några år sedan. Valloxvägen var ganska lik sig själv, men annars hade jag aldrig känt igen mig i Knivsta om jag kom dit utan guidning. Jag var inte där så många gånger eftersom svärmor och hennes man flyttade in till Stockholm ganska snart efter att jag hade träffat maken. Det är en kommun som uppenbarligen har utvecklats massor de senaste 30 åren. Det var kul hur som helst att höra min man berätta om roliga anekdoter från sin barndom.
Lilla familjen behövde åka hem för att förbereda inför söndagens stora begivenhet, men vi andra åkte vidare till en grillplats i Tegelhagen (Sollentuna) där vi skulle överraskningsfira min systerson. Så roligt att detta firande sammanföll med våra timmar i stan! Jag älskar att hänga med ungdomar, att prata med dem och känna hur mina övertygelser kanske blir lite mjukare i kanterna. Dessa ungdomar är duktiga och drivna vuxna, men ungdomar jämfört med mig, haha. Vi spelade kubb och krocket, imponerades av vighet och fick äta en födelsedagsbuffé värdig kungligheter. Systersonens fru äter inte heller mjöl och hon bakar så gott som jag då också kan njuta av. Mums!
På väg till bilen gick vi förbi tre fullkomligt orädda rådjur. De som frekventerar våra rabatter brukar åtminstone skutta iväg om de får syn på oss, men dessa fortsatte bara med sitt ätande efter att ha glott lite ointresserat på oss.
Vi begravde oss i häggen mitt över rådjuren och blev berusade av dess intensiva doft. ”Mellan hägg och syren” – är inte detta en av de vackraste tiderna här i Sverige så säg? Jag blev nästan vimmelkantig, men kunde inte låta bli att fortsätta lukta. Vi har ingen hägg på tomten och ingen forsythia heller. Det känns ändå som att dessa tillhör basutbudet för vårträdgården. Kanske blir det plats för sådana framöver? När vi kom hem var det dags att packa bilen full av grejer från dotterns förråd för att förbereda inför flytten och få lite överblick. Det är ju onödigt att flytta med sig grejer som man inte behöver eller har nytta av. Detta skötte maken och svärsonen medan jag dansade med Lillasyster och dottern fixade en massa inför…
… Lillasysters namngivning och välsignelse som gick av stapeln dagen efter. Lägenheten fylldes av folk – en av de sista festligheterna innan flytten. Är så glad i det här gänget och är tacksam över att snart få ha dem nästgårds. (Jag vet, jag är tjatig. Sorry.) Vi var sist ut från festen och gav oss sedan iväg från Vega för sista gången på ett tag. Vi kommer såklart fortsätta åka upp till Stockholm även fortsättningsvis eftersom vår son bor kvar och min syrra fortfarande bor i Nynäshamn. Vi delade upp körningen som var osedvanligt vacker i solnedgång och grönska. När vi rullande in på gården vid 22.30-snåret kändes det som att vi varit borta i en vecka trots att det bara var ett par dagar och jag nästan sprang in för att titta till mina små plantor. Ja, jag är en riktig planttants-hönsmamma. Lyckligtvis hade alla mina små kycklingar överlevt och den här veckan kommer det att bli väldigt intensivt arbete i trädgårdslandet. Men det är en annan historia.
Igår var det mina föräldrars femtiosjuåriga bröllopsdag. Den visade sig bli den vackraste dagen i mannaminne! Solen sken och uppe i Rödeby där vi sedvanligt uppehöll oss kunde man mäta upp 22°C. Sådana temperaturer kom vi inte upp i här ute på Sturkö, men nog fick vi en härlig dag här också.
Efter några jobbsamtal hastade jag ut i trädgårdslandet för att få i lök (schalotten, silver, potatis, röd och gul) och potatis (Amandine). Skönt med några timmars röjande! Detta är skämshörnet/skräphögen/skrotupplaget eller vad jag nu kallar det dagen till ära. Det är nu inte så hemskt som det låter, men jag har bestämt att det inte ska vara hemskt över huvud taget. Det är längs denna del av viltstängslet som luktärterna ska stå i år. Jag flyttar runt luktisarna lite längs insidan på viltstängslet och ser inte riktigt någon skillnad på resultatet, men tror att det är bra för dem att inte hela tiden växa på samma ställe. Projektet här i år blir (kanske) att mosa ner ”gräset” helt (är så mycket kvickrot som sprider sig in i lådorna, vi vill bli av med det) och lägga markduk och bark. Får se! Det är också väldigt fint då det är nyklippt här.
Framåt kvällningen var det dags att åka till Rödeby för att sedvanligt tillbringa Valborg tillsammans med brorsans familj. Igår var vi bara en liten skara på elva personer. Vi fnissade lite åt att alla har så olika syn på vad som är få och många, men för oss är elva typ inga. Vi som var där hade det väldigt trevligt tillsammans. Temperaturen var magiskt skön då solen sken för fulla muggar medan vi satt i lite halvskugga från träden där på vitsippsön. Jag älskar platsen vid vindskyddet.
Brorsan och maken drog igång grill och liten minibrasa i eldstaden medan jag tog en runda på detta magiska ställe.
Trots grillångorna slog vitsippornas mjuka, örtiga doft igenom. Hela platsen vibrerade av lågmäld skönhet, de små stjärnorna dansade och vände sig mot solen med hela sina väsen medan barnen lekte runt vattnet med hjärtans lust. Tänk att naturen kan vara så här galet vacker?!
Brorsans familj har en gammal kvarn på sin tomt. Min bror har en minst sagt irriterad syn på Länsstyrelsen. Det är en myndighet som våra skattepengar förser med (ganska) mycket pengar som sannerligen inte alltid används vist. För ganska många år sedan tog Länsstyrelsen ett beslut att fördämningarna i den gamla kvarnen skulle bort. (Detta är ett projekt som pågår över hela Sverige. Tusentals små kraftverk ska byggas bort för att återställa naturen.) Efter ett års utredning kunde det konstateras att det inte gick att genomföra detta rivande på grund av det sätt kommunens vatten- och avloppsnät går. Den nya tjänstemannen som hörde av sig visste ingenting om denna utredning och lät hälsa brorsan att ”ibland är det bra att börja om på nytt”. Suck. Nu ska de alltså påbörja en ny utredning som med all sannolikhet kommer att fastslå att kommunens vatten- och avloppsnät fortfarande går på samma ställe.
På väg hem skulle maken plocka upp en bikupa på Tjurkö som dött under vintern. Jag valde att hoppa av vid skolan för att ta en härlig promenad hem längs Kyrkvägen. Egentligen är detta en väg som inte är särskilt härlig även om den bjuder på vackra vyer. Det hade varit toppen med en cykel- och gångväg här, inte minst så fort som turisterna börjar dyka upp. Jag gissar att det blir för dyrt och krångligt att genomföra ett sådant projekt, men fortsätter hoppas. Här blev jag ”omkullkörd” av en bil helt utan hänsynstagande då jag var cyklande hemtjänst på åttiotalet. Förvisso byts skyltarna ut från 70 till 50 under sommarlovet, men jag kan säga att det inte ger några garantier för hur bilisterna beter sig gentemot gående och cyklande medtrafikanter. Jag behövde dock inte bekymra mig om detta eftersom jag knappt mötte en enda bil på väg hem. Jag lyssnade på Anders Hansens nya bok Hjärnans akilleshälar då jag fått 14 gratis dagars lyssning av min kusin. Egentligen har jag inte fått så mycket ny information då jag läst ganska mycket om detta ämne (bl a Lisa Feldman Barretts forskning och hennes bok ”How emotions are made”), men jag gillar Anders Hansens pedagogiska förklaringar och hans ingång är lite annorlunda. Jag tror det är en bok som kommer att bli lika populär som hans tidigare böcker. Det är information som vi mår bra av att veta och kanske kan det leda en och annan till att göra bättre livsval för sig själv. Sådär, det blev lite gott och blandat. Hoppas att du som läser här får en fin ingång på härliga maj! Tänk, va?! Glöm inte att stanna upp då och då och njut av allt vackert som naturen bjuder på nu – alldeles gratis.
Man behöver inte göra saker krångligare än de är. För ett tag sedan hörde min kusin av sig och frågade om jag ville kvista över till Ronneby en tisdagskväll för att träffa lite kusiner. Jajamensan, det ville jag. Jag älskar min och makens släkt, gillar att hänga med släktingar och gör det nog mer än de flesta jag känner. Det är ingen självklarhet att blodsband garanterar smärtfria relationer, inte alls. Vi har nog alla personer i vår närhet som medvetet dragit sig undan familjegemenskapen av olika anledningar. Andra har blivit uteslutna ur gemenskapen pga krångligheter som inte alltid är så självklara. En av anledningarna till att jag verkligen gillar släktforskning är för att jag genom denna har fått en överblick över allt från personlighetsdrag till sjukdomar och familjetrauman. Jag har lärt mig att bara för att man är släkt behöver man varken dela kroppsbyggnad eller politiska åsikter. Jag har lärt mig att familjen kan vara ALLT när livet går sönder, men att den också kan bli en boja runt foten. Nog om detta. När jag kom med min vas med tulpaner kunde jag inte annat än att fnissa. Det stod redan två liknande vaser på bordet – en från min faster och en som min kusin själv hade plockat in. Det märks vilken familj jag kommer ifrån, haha.
Spegeloron till vänster roade mig när jag satt här i soffan. En likadan hade denna kusin med till oss på sommarstället som värdinnegåva då hon kom för ett gäng år sedan. Jag har alltid älskat den, men nu blev jag ännu mer förtjust. En sådan måste jag försöka fixa hem hit! R bjöd på jättegod mat, men det var sällskapet som var det bästa. Faster o farbror, flera av mina kusiner och några av deras (vuxna) barn – det var så mysigt att uppdateras om Livet för dem alla. Och tänk vad roligt det är att se hur någon som är en liten spoling i ens minne helt plötsligt visar sig vara en spännande, smart och omtänksam vuxen! Jag blev påmind om att inte behöva vänta till en passande helg om tre månader för att bjuda hem någon. Mänskliga möten – finns det något bättre?
Efter tre dagars musikpåfyllnad känner jag verkligen hur energinivån är betydligt högre än då jag påbörjade förra veckan. Vilken boost! Så tacksam för möjligheten att kunna få så härliga upplevelser i denna stad som har ett oförskyllt dåligt rykte. Jag får alltid höra att det inte händer något i Karlskrona, att det är segt, att det är tråkigt. Som jag skrev häromdagen (typ) – man får inte roligare än man gör sig. På konserten i Tvings kyrka var vi kanske 20 personer som fick uppleva högklassig underhållning och i Amiralitetskyrkan var det väldigt glest i raderna med tanke på vad som spelades. Man kan inte mata människor, det måste finnas ett eget intresse och ett eget driv för att leta upp eller skapa det man saknar. Jag känner till många eldsjälar inom flera områden, men det är svårare att få folk att engagera sig. Det är lättare att gnälla, alltid lättare att gnälla… Jag har hört om flera tillfällen där ”vuxna” anordnat grejer för studenter, men ingen kommer. Min syster läste en annons där tre unga män sökte följande ”Möblerad lägenhet med 4-5 rum, centralt i Karlskrona, under sommarmånaderna önskas hyras.” Är det inte så vi kanske är lite till mans? Ge mig två minuter till tåget, fem till skolan och så en hyra som passar ett studentlån… Gossarna som sökte boende kommer faktiskt att få precis det de sökte då min syrra och svåger numera är empty nesters och brukar hyra ut rum till studenter. Snacka om tur!
Apropå syrran, jag frågade om vi kunde komma förbi efter kyrkan och ta med lite överbliven kirskålspaj och sallad, kanske hjälpa till lite inför ovan nämnda gossars inflytt. Det tyckte hon lät jättekul och så dukade hon upp värsta buffén. Så gott det var och inte minst vackert. Man äter inte bara med munnen, utan också med ögonen. Jag kan också tala om att osten Biskop Brännvin som har fått stå framme en stund kan vara min favoritost någonsin. Eller iallafall igår. Så god med lite smör och finncrisp! Efter det skulle syrran och maken jobba lite tillsammans, men jag tog en rask promenad till Amiralitetskyrkan där…
… vi kom att bjudas på härliga toner från Roman och Händel. Erik (dirigent och kyrkomusiker i Amiralitetet) är min gamla körkompis. Han är alltid så bra på att presentera musiken som ska framföras. Han berättade om hur efter vi var i musikvärlden på 1700-talet även om vi var en stor krigarnation. Karl XII skickade (därför) iväg Johan Helmich Roman på en studieresa ut i Europa för att ”på någre år få resa till att perfektionera sig i musiken”. Roman studerade sedan för bl a Händel i London och under fem år studerade han både musik och språk. Han verkar verkligen ha fått utlopp för hela sin kapacitet som människa. Vilken spännande person! Jag var tvungen att slå upp honom när jag kom hem och blev ännu mer imponerad av det jag läste. Här kan du också gräva ner dig i Johan Helmich Roman om du vill. Om jag hade hört att han framlevde sina sista år i livet utanför Kalmar måste jag ha glömt det, men så var det iallafall.
Här får du ett smakprov av musiken vi fick lyssna på igår. Jag går in i veckan med lite mer spänst i stegen. Hoppas att du också får göra det.
Jag vaknar av att fönstret står och slår lite i vinden. Under det tjocka duntäcket är det fortfarande varmt på det härliga sättet — mjukt, perfekt temperatur och den svala luften i rummet runt omkring gör att jag suckar av välbehag. Ny vecka, nya glädjor, nya utmaningar. Tacksamt konstaterar jag att jag fick vakna till en ny dag igen. Vet inte varför detta är en känsla som blivit så viktig att omfamna. Veckan som gick bjöd på en riktigt fin godispåse med ett och annat stolpskott. Gott så. Här kommer några av höjdpunkterna:
härlig jobbvecka med spännande samtal
träff med god vän jag inte hade träffat på alldeles för länge, påfyllande
konsert/musikgudstjänst i Tvings kyrka med Hildur, Niclas, Pernilla och Maja (med lite olika efternamn, bl a Höglind) och en setlist med många favoriter
stickstunder i soffan
The Mentalist, igen (jag vet, har en oändlig lista med nya förslag att titta på, men nu blev det såhär — vill inte ha språk jag inte kan förstå eller allt för komplicerade handlingar då jag stickar)
massa nya små blommor har tittat upp, de andra försådda plantorna ser överlag härliga och starka ut
fortsatt rens, och det fortsätter fortsätta
mysiga videosamtal med småtjejerna som alldeles, alldeles snart kommer att kunna hänga IRL här hemma betydligt mer ofta än idag
dop för lille systersonen nere i Höllviken
häng med storfamiljen
matlagningskurs med makens systerson
funderingar runt två nya rabatter (kommer inte att bli nu i vår)
den envisa förkylningen har nästan släppt greppet
påmindes om känslan efter inpackning med ricinolja och gjorde en igår — vintertorrheten nästan borttrollad
Det fanns naturligtvis annat som inte var lika kul. Bekymren, ledsamheterna och utmaningarna låter jag dock sätta sig i baksätet. Nu är det måndag och solen skiner. Tack för det! Tack för livet!
Hej igen! Jag har medvetet försatt mig i total bloggradioskugga sedan i onsdags och är nöjd med beslutet. Det blev den sista klämmen på min telefonfasta. Inget skrivande i den egna bloggen och inget läsande av andras heller. Jag har använt min telefon på det sätt jag önskar – kommunikation och foton. Nu är fasteprojektet slut, men jag vill ändå fortsätta släppa taget om telefonen och använda datorn mer till annat. Jag lägger dock in en brasklapp – nu börjar tiden då jag använder appen PlantNet hela tiden och jag gillar även att sätta igång ett ljudboksabonnemang då jag börjar tillbringa mycket tid i trädgården och jag vill faktiskt inte ge avkall på någon av dessa vanor. Utveckling är bra, för mig är det jätteviktigt att ifrågasätta mig själv med jämna mellanrum. Det är inte för att jag inte tror på min egen förmåga. Jag har lärt mig (den hårda vägen) att allt inte behöver vara som det alltid har varit även om det är mitt modus operandi. MEN, det är helt okej att gilla samma-lika, traditioner och vanor OCKSÅ.
Här kommer en liten sammanfattning av dagarna som kommit och gått i mellanrummet. Jag är tacksam för tid med min och makens storfamiljer, med yngsta dottern och hennes man, god mat, vackra naturupplevelser, utflykter, påskkonsert/mässa och ett riktigt aprilväder. Det är fortfarande påsk i kalendern och vi fortsätter ha folk på mat och kanske lite påsklovsfirare på besök, men för mig börjar också en vanlig jobbvecka imorgon. Det blåser rejält utomhus och molnen drar förbi över himlen som hade de eld i baken. Det står att vi har 23-24 m/s i byarna, men det är visst ingenting jämfört med vad de har på västkusten! En släkting kom inte hem till Borås som tänkt igår, för tågen var inställda. Får se om det blir bättre lycka idag. Ikväll ska jag sätta mig och läsa mina favoritbloggar, men tills dess är det annat som ska tas omhand. Det är jag tacksam för! Hoppas att du får en fin dag.
Igår fick vi möjligheten att fira syrran och maken med en fantastiskt Klackamåladag. Det är som att våren alltid bestämmer sig för att leverera årets bästa dag. Jag inser att det låter märkligt att det skulle vara så. Det kanske är känslan av att hänga med personer som jag gillar, att vi jobbar hårt tillsammans och äter gott som ger solen lite extra stuns? Igår samlades alla fyra syskon som bor i närheten och de i våra familjer som kunde komma, så det var fullt av liv och rörelse på gården.
Brorsan och brorsonen åkte ut för att hämta stockarna som skulle klyvas. Det är nu veden ska torka för att sedan värma slott och stuga till nästa vinter.
Vedklyvning är ett tungt jobb, men roligt. Efter en dag här vaknar man med träningsvärk på ställen man inte visste fanns, eller inte hade varit medveten om sedan förra våren. Det är precis som att hänga i köket – det är här det händer! Kul att prata med alla som är med.
Barnen som var med hängde med svägerskan ut i skogen för att hänga vid något slags koja. Jag tog mig inte tid att följa med, men de verkade glada.
En viktig grej de här dagarna är naturligtvis att äta gott, både mat och tårta. Igår bjöds det på klassikern korv med eller utan bröd, ketchup, senap, rostlök och räksallad, samt chips. Jag vet att denna måltid kanske inte uppfyller något slags näringscirkelskrav, men gott var det iallafall. När alla var mat-mätta och bara efterrättsmagen hade plats fick vi byta fokus.
Svågern hade fixat läsk på glasflaska (City Gross) och en väldigt vacker prinsesstårta med både blommor och kottar. Det verkar som att någon på Gylles har gått fortsättningskurs gällande dekorationer, för de var både uppfinningsrika och fina. Jag hade bakat en mazarinkaka, syrran napoleonhattar och så fanns det både kexchoklad och bananer i fars Klackamåla-anda. (Det var bara nyponsoppan som saknades, haha.)
Efter maten började barnen hjälpa till att räfsa fjolårsgräs och kreativa som de är började de bygga en ny koja. Efter en stund kunde brorsonen bära detta hus som vore han själva Skalman. Det bestämdes dock att huset skulle göras större och fick så småningom formen av en höborg. Vi får väl se om den står kvar nästa gång någon kommer dit.
Det har gallrats i björkplanteringen, men det märktes knappt. Jag försökte att gå en bit ifrån, som här, men jag kunde verkligen inte se skillnad. Gissar att jag helt enkelt inte har betraktat den här vyn lika noggrant som jag trodde.
Så småningom droppade en familj efter den andra av. Maken och jag fixade den sista klyvningen och var hemma till 18.30-tiden. Då var vi båda så trötta att vi nog hade kunnat gå och lägga oss på en gång. En tände en brasa i kakelugnen då vi var lite solruggiga efter den långa dagen ute och en annan bakade en chokladfudgetårta till gästerna som kommer för att fira födelsedag idag. Härlig dag, alltså! Nu känner jag att det kommer att vara roligt att jobba ute i trädgården igen och jag ser fram emot att fortsätta hålla kroppsarbetsmusklerna igång.
För ett tag sedan frågade Annika mig om jag inte kunde skriva lite mer om min upplevelse av att hemskola barnen och varför vi gjorde det. Åren har gått och en del har blivit luddigt, men jag ska göra mitt bästa. När vi flyttade till USA 2012 hade jag varit lärare i nästan tjugo år (tog examen i december 1992). Jag skulle vilja påstå att jag var ganska erfaren. Något jag och maken hade varit oense om sedan vi träffades var att svenska skolan bjöd på en mycket mindre värld än vad som var möjligt och att den dessutom var mycket politiserad. Hans ex gick också på lärarhögskolan, så han hade god insikt i den värld som på den tiden skapade de lärare som kom ut i skolan. Med tiden började jag förstå lite mer av vad han menade.
Då vi flyttade till Kalifornien 1994 fick jag en chock över hur dum jag kände mig, och hjärntvättad. Jag hade alltid varit mycket säker i mina övertygelser och att jag ”hade rätt”, att det svenska systemet var det enda rätta, men hjälp, så mycket min världsbild förändrades. Stanford, där maken pluggade på ett utbytesstipendium, var en fantastisk plats. Där samlades intelligenta ungdomar och spännande professorer från jordens alla hörn. Jag fick uppleva oändlig ”diversity” gällande hudfärg och hemland, men det var väldigt homogent gällande kognitiv förmåga… Jag som hade varit en av de bästa i klassen under hela grundskolan, hade gått med mycket smarta klasskamrater på Natur under gymnasiet och läst på lärarhögskolan utan minsta problem var helt plötsligt ”dummast” i snart sagt alla sammanhang. Jag blev naturligtvis inte ointelligent på resan över Atlanten, men jag upplevde hur det var att inse att även om jag var bra på engelska var det något helt annat att ha intelligenta diskussioner på detta språk, jag kände att det helt plötsligt fanns en massa förklaringsmodeller som inte alls skulle ha funkat hemma i Sverige men som funkar på andra håll i världen, jag upplevde att andra ”slängde sig” med referenser som jag var den enda som hade noll koll på – ja, det var en omvälvande tid! Det var också en fantastisk tid. Jag fick möjlighet att expandera mitt sinne och öppna mig för att inte alltid vara så säker på att det jag såg som rätt VAR rätt. Det kanske var en förklaringsmodell bland många andra. Jaja, jag var kanske lite sen i utvecklingen och att du som läser detta hade insett det redan som tonåring, men just detta är en av de viktigaste lärdomarna jag tog med mig efter året i Palo Alto. Som Glinda och Elphaba sjunger i Wicked: ”Because I knew you, I have been changed for good”.
Vi flyttade hem till Sverige, men tog några år senare en runda till Philadelphia då maken pluggade för att ta en ”master i business administration”, en sk MBA. Ännu en gång fick vi möjlighet att hänga med fantastiska människor av olika slag. Här fick vi också uppleva en annan slags ”diversity”. Genom kyrkan lärde vi känna mycket fattiga människor, som bodde på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Kackerlackor krypande längs väggarna och möblerna, en kost som bestod av läsk och skräp istället för mat… Jag fick uppleva rasism riktad åt mig (hade lärt mig att bara vita människor kan vara rasister) och jag hängde mer eller mindre varje dag med goda vänner från Israel, Tyskland, Sydkorea, Japan, Mexiko och ett gäng andra länder. Ännu en gång fick mitt sinne expandera. Jag fick en större insikt i hur påverkade vi blir av vår miljö och att det finns människor som är mer frihetliga, medan andra mår bättre av konformism. Jag fick börja lära mig att både ifrågasätta mina egna övertygelser och landa i vad JAG egentligen tyckte, inte vad jag hade lärt mig ”var rätt”. Detta var en process som sedan fortsatte i Sverige och jag blev liksom argare av mig och LITE mindre naiv. Vi flyttade hem till Sverige, fick vår yngsta dotter och levde ett helt vanligt, svenskt småbarnsliv där barnen gick hos dagmamma (åtminstone de två yngsta) och i skolan (vår äldste fick börja i sexårs ett år tidigare då vi kom hem) och vi arbetade. Våra tre barn är otroligt olika varandra, precis som barn är. De hanterade skolan på helt olika sätt. När 2012 kom hade vi i hushållet en frihetligt sinnad pappa som var mycket trött på Sverige, en fruktansvärt skoltrött son som var färdig med grundskolan, en mellandotter som drömde om the American Dream och tyckte att det var synd att hon varit för liten i Philadelphia för att komma ihåg något och yngsta dottern som fick kämpa otroligt hårt i en skola som var väldigt dåligt anpassad för hennes behov. Maken fick ett jobberbjudande från sina gamla pluggkompisar, jag som ville stanna i Sverige blev nedröstad och så flyttade vi till Orem, UT. Att hemskolning var ett alternativ kändes helt rätt för maken, medan jag kom med min lärarhögskola i bagaget och tyckte att det bara var knäppskallar som hemskolade. Men tack och lov fick jag möjlighet att tänka om. Det fanns ett väl utbyggt nätverk med hemskolare dit vi flyttade. Sonen säger själv att han hade blivit hemmasittare i Sverige, nu fick han möjlighet att läsa High School via det lokala universitetet som erbjöd online-skola. (Mind you, detta var innan Covid och något som jag bara trodde existerade på den australiensiska landsbygden. Jag hade ju sett Doktorn kan komma.) Han fick träffa fantastiska professorer genom sina olika kurser och förutom ma/NO-läraren på högstadiet hade han aldrig mött någon lärare som hade kunnat utmana honom eller ge honom relevant undervisning. Han tillhörde helt enkelt de ”duktiga” eleverna som sitter uttråkade utan att störa medan nyfikenheten och lusten till lärande dör. Det hade börjat redan i ettan då ”han väl kunde sätta sig med Tove i hörnet och läsa” då han redan kunde allt de andra jobbade med. Jaja. Det blev som det blev. Och alternativet med online-skola funkade bra då han också var mycket deppig under denna period. Vi hade fantastiska grannar som var med och bidrog till det sociala livet och själva bjöd vi hem gäster varje vecka för att låta oss själva och barnen träffa människor av alla de slag. (Jo, för frågan kom från ALLA håll om hur vi skulle hantera det faktum att hemskolningen skulle göra barnen asociala.)
Vår mellandotter gick på tre olika high schools, något som hon själv har tyckt var jobbigt efteråt. Vi skulle bara ha satt henne på Orem High där de flesta grannbarnen gick. Anledningen att hon gick på den första skolan var att de erbjöd IB-programmet och att hon och hennes storebror därför skulle gå där. (Sonen tog en teknikklass i veckan där, resten ville han läsa online.) Tyvärr drogs pengarna för de klasserna in just då våra barn skulle börja eftersom alla pengar hade gått till ett nytt ”football field”, så efter första året flyttade dottern till vad som skulle vara den bästa skolan lite närmare oss. I USA har man scheman som bygger på A- och B-dagar. Hon hemskolades halva tiden och resten tog hon klasser på highschool och så fortsatte det till sista året då hon gick på heltid med grannkompisarna på Orem High. Som sagt, när IB-alternativet nu inte fanns hade det antagligen varit bäst för dottern att bara köra vanlig highschool hela tiden. MEN, det kan vi inte veta. Annat var det för yngsta dottern. Hon hade haft det så tufft i skolan och skulle alltid göra extra läxor och tyckte att det var jobbigt att hänga med i skolan så fort folk blev lite pratiga. Det blev också värre med stigande ålder, kanske för att hon upplevde att hon hamnade efter mer och mer. Då hade hon ändå haft föräldrar som suttit med henne varje dag efter skolan. När vi flyttade till USA fick hon möjligheten att jobba hemma i lugn och ro. Jag bestämde mig för att i mångt och mycket följa en svensk läroplan eftersom vi inte visste om vi skulle flytta tillbaka till Sverige igen. En lärare på en elev, inte dumt! Och vi funkade väldigt bra tillsammans, det var ingen självklarhet att det skulle bli så. Vi hittade en fin gemenskap med andra hemskolande familjer och yngsta dottern tog också klasser tillsammans med andra hemskolade barn. Vi gjorde många utflykter som följde studierna, studiebesök helt enkelt. Dottern hängde också med grannarna hemma efter skoltid, precis som vem som helst.
När vi kom tillbaka till Sverige fick alla tre barnen göra en del anpassningar för att kunna få nytta av sin amerikanska skoltid. De två äldsta fick läsa in gymnasiesvenskan för att ha möjlighet att söka till högskola och universitet här hemma. Det var dags för yngsta dottern att börja gymnasiet, åtminstone åldersmässigt, så det trodde vi att hon skulle kunna göra. Jag hade med mig både betyg som jag satt, papper från det amerikanska skoldistriktet att undervisningen var godkänd och prover på sådant som dottern hade sysslat med, men det blev tvärnej på att godkänna det. Att jag var svensk grundskollärare hjälpte inte, eftersom hon inte varit inskriven på en svensk skola. Hon var tvungen att gå ett upphämtningsår tillsammans med ett gäng klasskompisar som inte kunde särskilt bra svenska, som hade skolkat för mycket för att få slutbetyg i nian eller som hade mått eller mådde för dåligt för att gå i skolan. Lärarna var förvånade över att hon gjorde alla uppgifter, lämnade in alla läxor, kom till alla lektioner och klarade alla prov. De hade aldrig haft en sådan elev på detta program. De satte till och med högre betyg på henne i ett par ämnen än vad jag hade gjort. Jaja, vi får se det som att hon fick ett extra års erfarenhet och att vi alla fick bevis för att hemskolningen både hade varit ett bra alternativ för henne och att hon hade lärt sig det hon skulle.
Så här i efterskott ångrar jag ingenting. Vi fick med det bästa USA hade att erbjuda alla våra tre barn. Jag förstår att hemskolning inte funkar för alla och det av en massa olika orsaker. Jag är fascinerad då jag tänker tanken att jag ansåg att detta sätt att lära sig livskunskap skulle vara helt fel för alla elever. Jag tänker på alla hemmasittare vi har i Sverige idag och hur föräldranätverket ”Rätten till utbildning” anger att det finns närmare 19 000 sådana barn och ungdomar. Att anse att hemskolning inte är ett skolalternativ tänker jag är knasigt, inte minst med de erfarenheter jag har i bagaget. MEN, jag förstår att det också är svårt i ett samhälle där det i princip krävs att båda föräldrar jobbar heltid. Jag vill gärna skriva mer om detta en annan dag. Kanske har du bara fått fler frågor gällande hemskolning? Skriv gärna ner dem i kommentarerna isåfall så ska jag se om jag kan svara.
Har precis pratat med lilla Titti som har blivit ganska stor. Hon gillar att titta på mina pysselgrejer här i arbetsrummet och det är ett kul sätt att umgås över video. I början av juni flyttar de hit till ön och vi kommer att träffas betydligt oftare.
Jag pratade med dottern om hur det är att vara förälder till en två- och ett halvt-åring med all frigörelse som pågår samtidigt som man ska behöva hävda sin plats gentemot en lillasyster. Man är samtidigt både jättestor och jätteliten. Ibland vill man absolut göra själv, andra gånger vill man ”komma” (komma upp i famnen). Ibland överöser man sina föräldrar med kärlek, men andra dagar vill man säga att man inte älskar mamma. Det är en tid i livet som är splittrad på många sätt. Jag kommer så väl ihåg hur svår denna tid i livet var för vår äldste son. Pappa flyttade till USA medan vi blev kvar hos mina föräldrar för att jag skulle föda lillasyster. När hon var fem veckor gammal flyttade vi över Atlanten och kom till en bajsbrun lägenhet där bara människorna var desamma som han var van vid. Allt annat var annorlunda. Ingen storfamilj, andra omgivningar, andra människor, ett nytt språk, pappa som pluggade jättemycket. Det var inte lätt för honom och det var inte lätt för mig som mamma. Med ett mer utvecklat språk blev det bättre och bättre. Jag var en mycket kärleksfull och samtidigt sträng mamma. Hade jag velat ändra något? Kanske skulle jag idag ha större förståelse för att det inte är en maktkamp man behöver ha med sina barn, utan att möta samma frustrationer som också vi vuxna upplever med mer förståelse. Jag kramades mycket, men tror faktiskt att jag kunde ha kramats ännu mer. Och busat! Skrattat! Det gjorde jag för lite. Tur att jag får ta revansch på barnbarnen…
Hej i pausen! Just nu har ungarna i Karlskrona och på en del andra håll lov och moster/faster får ha lite extra roligt. Jag jobbar lite mellan varven, men annars har jag mest roat mig kungligt de senaste dagarna.
Maken och jag firade ”semmeldagsjubileum” i måndags, något som vi har uppmärksammat med semmelfest de senaste åren (uppdelat på makens och min familj för att få plats med alla). I söndags eftermiddag hade jag sålunda dukat fram 32 lite mindre semlor (ca 55 g/st vägde varje bulle för dig som är intresserad av sådana detaljer). Gästerna verkade uppskatta dessa sötsaker, det godaste av det godaste enligt mig. Mina brorsbarn stannade kvar för att tillbringa ett par dagar här med oss för lite sportlovskul. Vi var alla ganska trötta efter semlor och spel med kusiner, så just den kvällen blev det inte så mycket mer gjort.
I måndags fixade vi lite ärenden borta vid affären innan jag skulle jobba en timme. Maken underhöll våra gäster med ett schackparti och förundrades över hur bra det gick. Lagom till att jag jobbat klart kom nästa brorsa och lämnade av ett gäng av sina ätteläggar. Från grannhuset kom min tyska systerson och sedan började det spelas spel igen. Så glad jag är att de gillar brädspel och kortspel, att de kan underhålla sig (också) utan digitala hjälpmedel. Jag började steka en hiskeligt massa pannkakor så att alla skulle kunna äta sig mätta och lite till. Oj, de var hungriga! Jag skrattar alltid lika mycket då jag fixar ”pannkaksfest” – det kan slinka ner väldigt många i dessa små magar.
Efter att ha varit ute och lekt kull i snön kom gänget in, lite kalla och blöta, men också uppspelta och glada. Vi bestämde oss för att rita ”roliga gubbar”. Det inte vad denna ritlek egentligen heter, men alla ritar en del var innan man skickar gubben vidare för att till slut få gubbar som är väldigt kreativa och roliga. Jag tycker fortfarande det är roligt att göra detta tillsammans med barn. Det är väl så nära designer jag kommer i detta liv, hehe. Så småningom var det dags för Rödeby-gänget att åka hem och förbereda sig på kalas medan tyskarna gick hem till grannhuset för att ta emot lillastesyster och hennes små barn. Vi andra stannade hemma, åt mellis och förberedde filmkväll. Valet på underhållning föll på Sunes midsommar, en film med allt från romantik till thrillerliknande (anpassat för barn) inslag. Barnen var nöjda och filmen slutade lyckligt.
Nästa dag var det dags att få in det obligatoriska sportlovsmomentet ”grilla ute”. Både vi och grannhusets gäster drog ut till naturreservatet som för övrigt var helt tomt. Konstigt tänkte jag, även om det var lite kallt. Ja, inget för norrlänningar så klart (-2° och kyliga vindar), men säkert tillräckligt för att hålla också sportlovsfirare inomhus. Vi som var här tyckte det var uppfriskande, men också väldigt mysigt. Det är något med brasor som jag älskar med hela mitt hjärta! Det går ju inte att fånga precis hur mäktigt det är att se isen på stenarna och vågorna som slår in, men det är livgivande på så många olika plan.
Lillastesyster sa ”det är inte alla som kan ta en sådan här lunch från jobbet” – snacka om livskvalitet! Maken hade hakat på och som den eldningsexpert han är efter många års erfarenhet fixade han grillglöden. Det gjorde han med den äran medan vi andra lekte och pratade med varandra.
Jag älskar att se kusinerna leka med varandra! Är det något jag är nöjd med är det att mina och syskonens barn har fått möjlighet att lära känna varandra, lära sig av varandra, få insyn i olika typer av personligheter i en trygg miljö och lära sig acceptans för att människor har olika behov och personligheter, men att vi ändå behöver bete oss. Det är en gåva som jag vet att våra tre barn alla är tacksamma för. (Det gäller också deras kusiner på makens sida, såklart.) Att grilla marshmallows är en konst som kräver kunskap och en perfekt glöd. Det blev ett gäng finfint krispiga godsaker innan det började bita runt tår och kinder och vi gav oss hem för att jag skulle hinna nästa jobbsamtal medan resten av sällskapet tog sig vidare till sina eftermiddagsaktiviteter. Efter jobbet drog vi till grannhuset till vilket andra familjemedlemmar anslöt. (Min bror styckade vår tomt innan vi köpte huset och där har han nu byggt ett underbart trevligt hus som ska hyras ut. Innan det blir så passar några av syskonen på att prov-bo. Vi har alla konstaterat att det är ett väldigt mysigt och välplanerat hus! Jag har dessutom provbadat badkaret och kan konstatera att bad är något av det bästa som finns. Apropå ingenting.) Jag kvistade hem för att laga pasta med köttfärssås och med det avslutades sportlovsfirarnas vistelse hos oss. De hade enligt utsago haft det roligt precis som jag själv. Älskar att mitt årsord FRÖJD påminner mig om att verkligen ta tillvara på allt fint i livet som ligger uppdukat till mig. Jag är tacksam för att påminnelsen redan har gjort mental skillnad för mig och tänker att det är lite ovanligt att jag prickar in två ”jättebra” ord på raken. MEN, jag tar tacksamt emot.
Min syster hade köpt med sig en glutenfri semla från Gylles. Vilken gest! Hon visste att jag hade struntat i att göra egna semlor i år efter förra årets haveri (mitt eget bakförsök gick INTE bra). Så fin gest! Jag började glufsa i mig den när gästerna åkt hem och kom inte på att jag ville fota förrän den såg ut så här… Eh, jag lovar att den både var fin och god! Tack till min omtänksamma syster som alltid tänker på sina nära och kära.
