Ved och böcker.
Igår fick jag veta att någons kommentar hade försvunnit här från bloggen, så jag öppnade skräpet för att se om den hade hamnat där. Det hade den och i min iver att rädda den och lägga den på rätt ställe raderade jag den istället permanent… Det är som att en rädslor ibland manifesteras för att man koncentrerar sig för mycket på att det inte ska bli på ett särskilt sätt. Jag fick be Anna om ursäkt och så hoppas jag att ingen annan råkar ut för samma sak igen. Sist det hände som jag vet var för något år sedan då en annan Annas kommentarer hamnade där. Jag måste dock ha ett program som plockar riktiga spamkommentarer, det skickas så enormt mycket skräp. Grrrrr. Compassionterapins ledord värme, vänlighet, styrka och acceptans är bra att plocka in både här och där.
Nu har det blivit dags att börja elda i kakelugnen igen. Det är klart kyligare och elräkningen drar lätt iväg om man inte är försiktig med hur mycket man låter värmepannan jobba. Igår levererade min snälla brorsa ett lass prima björkved som vi fick dela med grannarna. Det är enormt tillfredsställande att jobba med kroppen som man gör då man slänger vedklabbar från ett flak in i vedboden. Ljudet är nästan meditativt när man får upp farten, även om jag kan tänka mig att grannarna mest tycker att det är jobbigt.
När jag hade varit borta hos dottern och fått också deras ved på plats och kom gående ner för vår uppfart (eller nerfart) påmindes jag om hur fort tiden går. Lilla familjen flyttade in i början på sommaren och det känns redan som att de bott här för evigt. Jag är mycket tacksam och försöker att verkligen stanna mer i nuet än att oroa mig för framtiden eller hur fort dagarna rinner.
Den vackra statyn på Dristigs grav påminner också om detta. Jag fick byta ut ljungplantorna på mammas grav då de helt torkat bort trots att de hade satt rötter (de måste ha varit dåliga, mormors och morfars grav ser fin ut). Det gav mig chansen att stå här en stund och njuta.
Från läsande skulpturdam till omorganiseringen av bokhyllorna här hemma… Vi hade redan gjort om för barnens böcker, men häromdagen var vi uppe på vinden och hämtade ner tre backar till och fick då tänka om. Alla böcker får inte plats i vardagsrummet, så vi bestämde oss för att helt enkelt flytta barnböckerna till övervåningen och ha andra böcker i vardagsrummets lilla bokhylla. (Någon hade gjort en grej av att ha böcker i alla rum i sin lägenhet, så vi är kanske konstiga som har böcker överallt?) Svärmor jobbade på Bonniers och försåg våra barn med ett eget bibliotek samtidigt som både jag och maken köpte böcker till dem. Nu när det skulle skiftas plockade jag ut våra döttrars namnade böcker till deras barn, men alla böcker som vi köpte till hela familjen och vår sons böcker fick bli kvar. Det blev tre hyllplan, så det finns att välja på när barnbarnen är sugna på en saga. Dessutom har vi en mysig soffa i allrummet på övervåningen som inte nyttjas särskilt ofta, så denna omorganisering kommer kanske att ändra på det. Snöbollseffekten av denna förändring blev att jag hittade fler foton som skulle delas ut till våra barn (och få anteckningar på baksidan på somliga, så viktigt tillägg efter att ha organiserat våra föräldrars foton och inte ha haft någon aning om vilka som fanns med på bilderna). Många av böckerna i den här hyllan har stått här sedan 2017-2018 för att vi inte kunde göra oss av med dem i utflyttning och vid inflyttning, men nu är det dags. Japp. (Hälsningar hon som tydligen emellanåt har känslomässig anknytning till böcker.)
Från tanke till handling.
Jag TROR att det var förra gången syrran, äldsta dottern och jag hade pysselonsdag som jag lyfte tanken på en Halloweenfest för syskonbarnen på ”min” sida. Vi har några i lagom ålder här i Karlskrona och så lilla Titti på det. Jag ogillar starkt den riktigt äckliga Halloween med motorsågsmassakerfilmer och liknande, men gillar utklädning, pumpor och lite lagom med spindelnät. Dessutom kan man göra så roliga Halloweensnacks och buffégrejer. Till detta så vet du redan att jag älskar att pyssla, så egentligen letar jag bara olika möjligheter att sätta fingret i ett nytt pyssel. Hur som helst så hakade M och E på, så nu har vi bjudit in till Halloweenmiddag i november. Det ska bli jätteroligt! Igår var det dags för vår andra pysselonsdag och vi ägnade den till att förbereda för middagen. Här ovan kan du se vad jag ägnade mig åt efter att jag hade målat en ram till ett roligt projekt som maken varit ansvarig för. Månen hade jag hittat på Etsy. ”Old fashioned man in the moon.” Gillar verkligen den där stilen och bestämde mig för att klippa ut min måne ur wellpapp, måla vitt och sedan täcka med modpodge och ett skrynkligt silkespapper (det sista tipsade syrran om och det blev så mycket snyggare). Ansiktet målades av på frihand och jag höll på att få spunk! Det gick bara inte att skissa med blyerts, så det här blev till något slags exponeringsövning för mig.
Billigaste och lättaste vimpelspelen man kan göra fixar man av vanliga toarullar. I en pysslares hushåll slänges inga toarullar, det finns alltid något man kan göra av dem. Den här gången fick det bli en halloween-banderoll. (Lägg toarullen en stund i vatten. Den kommer att dela upp sig i två delar. Vik varje del på mitten, dra av så mycket vatten du kan och låt torka på diskbänken. Pressa eventuellt då den torkat.)
Syrran gjorde så fina mumieljuslyktor av vanliga glasburkar av modpodge och gasväv. De kommer att vara perfekta bordsdekorationer.
Dotterns spindelväv i grenklykor blev hur charmiga som helst! Hon gjorde flera stycken och de blev så fina mot en mörk bakgrund.
Denna gamla vaxduk åker fram varje gång det ska pysslas eller planteras om. Den har fått vara med om en massa roliga projekt och har även stått som skydd på golvet i Bredavik då vi ställt in blommor där för vinterförvaring. Jag har nog fyra olika gamla vaxdukar som är mina stöttepelare. Vet inte hur jag klarade mig utan i alla år. Nu tipsar jag iallafall vidare! (Alla mina har inte längre varit fräscha nog att ha på bordet på olika ställen, men är ju fortfarande fullt funktionsdugliga.)
Syrran bjöd på den godaste pumpachailatte jag druckit. Samma pumpasirap som jag hade fått, men nu med skummad mjölk och vispad grädde också. Det här är mindre te och mer fulländad dessert. Syrran har gjort en egen pumpasirap/pumpachaibas som består av pumpapuré, socker (sötning av valfritt slag) och chaikryddor. Det finns en del olika recept på nätet. Hon fryser sedan ner lagom portioner för att man ska kunna njuta av denna delikatess under hela vintern. Brygg riktigt starkt chaite (jag väljer alltid Yogis eller Pukkas eftersom jag inte dricker svart te, men det finns andra goda också), häll det över 2-3 msk pumpasirap och tillsätt varm, skummad mjölk och en klick vispad grädde. Där har du en bokstavlig höstkram om du behöver en! Eller bara vill ha något riktigt gott. Varsågod!
Vi tog vägen mot havet.
Dottern frågade om jag ville följa med på en runda ner till havet och det ville jag ju. Dagen bjöd på min föreställning om perfekt temperatur (lagom svalt för att behöva ett lager över tröjan, men inte så svalt att man behöver frysa på riktigt). Jag mötte upp tjejerna vid brevlådan och så gick vi neråt Sommarvägen. Den första stunden drog jag lilla Titti på hennes traktor, men efter att hon hade trillat av ett par gånger var det inte längre ett alternativ. Aldrig har väl tre kilometer framförts i långsammare tempo. Vi letade nämligen svamp. I söndags hade lilla familjen och maken gått i ett annat naturreservat på väg ut till vår ö och hittat en hel påse soppar och en stolt fjällskivling. Därmed visste vi att det hade fallit tillräckligt med regn för att vi skulle kunna hitta något på våra vanliga ställen. Dessvärre hade minst en svampletare varit ute i helgen. Vi kunde se fotspår på alla de vanliga svampställena och det enda som fanns att hitta var flugsvampar och annat oätligt. Vi hittade dock några soppar, både oätliga och en HELT perfekt Karl Johan som de måste ha missat. Jaja, bättre jaktlycka en annan gång. MEN, själv promenaden var faktiskt helt perfekt. Så till den grad att lilla Titti uttryckte ”Det var en härlig promenad!” då vi var här hemma igen. Vi kunde inte annat än att hålla med!
Det är inte lika många klädstreck som är fyllda av tvätt vid den här tiden på året, men jag påmindes om att om man bara hänger ut tillräckligt tidigt har man åtminstone chans att få den härliga utetorkarkänslan innan man får sluttorka inomhus. Det såg så mysigt ut med grannens tvätt, så jag ville fånga känslan. Överallt på vägen ner till fiskestugan är omgivningarna värdiga en stunds eftertanke. Jag älskar verkligen naturen här på Sturkö och påminner mig själv om att inte ta den för given.
Titti gav sig ut på äventyr (hennes egna ord) och var modig nog att stå högst upp på berget alldeles själv. Jag tänker ofta på orden jag läste om att inte hela tiden säga ”akta dig” till barn, utan att uppmuntra dem till att lära känna sina begränsningar under översikt. Det är också viktigt att de hittar dessa gränser genom att slå sig lite ibland. (Inte till dumhet, man släpper inte en treåring lös på trottoaren bredvid en hårt trafikerad väg.) Jag minns hur det kändes då vi fick besöka mitt barndomshem efter många års uppehåll (vi fick se de renoveringar som gjorts av personerna som tog över huset av mamma och far) och jag såg alla dessa höga berg och utsiktsplatser som liksom var rätt oansenliga jämfört med hur mina minnen målade dem.
Väl ute vid Östersjön satt Titti på en sten och tittade på havsglitter och svanar. Det var så torrt här i somras, jag blev glad över att märka att det var lite sankt (som det ska vara).
Man skulle kunna tro att Lillasyster inte var med, men det var hon. Som min dotter sa ”det blir väldigt många foton tagna i vagnen i den här åldern”. Igår blev det inte ens det från min sida. Men hon var med, både i vaket och sovande tillstånd. Första turen med åkpåse! Jo du, nog är det höst nu. En härlig sådan till det.
Pysselkväll, sjuttioårsarbetsdag och bokklubb.
Jag är ständigt förundrad över det faktum att mitt DNA säger att jag är introvert då jag lever för glädjen jag hittar i samvaron med andra. Om något har det lärt mig att DNA slås på eller inte (beroende på omständigheter) och att man kan vara jättesocial och introvert på samma gång. Och asocial och extrovert. Det -verta handlar om hur man tankar energi – ensam eller tillsammans med andra. Ju äldre jag blir, desto mer gillar jag människor eftersom jag har mycket större fördragsamhet med olikheter. Ju äldre jag blir, desto mer behöver jag egentid. MEN, jag hämtar samtidigt väldigt mycket energi hos andra. Jag fick frågan om jag inte blir helt slut nu när jag tillbringar så mycket tid med (framförallt) äldsta barnbarnet, men det blir jag inte. Jag får inte så mycket gjort såklart, men hon är så himla rolig att jag inte kan tänka mig valet att ”få mycket gjort” framför att få hänga med denna kluriga och egensinniga lilla individ. Det är stor skillnad på att vara småbarnsförälder då man är i det 24/7 och att få plocka russinen ur kakan, jag måste säga att jag inte är likadan mamma som mormor. Mycket lugnare, inte lika barsk. Hur som helst. Den senaste veckan har jag tankat inspiration och energi från flera stunder tillsammans med andra.
En kväll pysslade syrran, dottern och jag tillsammans. Vi hade knytis, så alla fick ta med sig något gott. Inget tema, men jag kan säga att allt passade väldigt bra att blanda. Jag satt och knipsade tallkottar för att göra ”blommor” till årets höstkrans, syrran jobbade på ett förkläde till en systerdotter som fyller år i oktober och dottern målade bokstäver till barnbarnens namn (gjorda i lufttorkande lera, bulliga och härliga). Vi bestämde oss för att ha som mål att försöka få till en sådan här kväll var fjärde vecka, så får vi chans att jobba på vad det nu är som vi har som projekt. Nu vill jag påpeka att pysslet var orsaken till att vi träffades, men var det kanske bara ett svepskäl för att äta gott??! Det blev iallafall en härlig kväll.
I lördags tog vi oss ut till Hästholmen som ligger väldigt nära fågelvägen, men som vi behöver åka runt till med bilen. Vår goda vän fyllde 70 för ett tag sedan och då fick hon en arbetsdag och medhavd lunch i present av oss. I lördags var det dags att dra på arbetskläderna och skrida till verket. Alltså, hör du, det är så roligt att arbeta tillsammans! Mycket roligare än att jobba själv. Dessutom får man mycket mer gjort än då man jobbar ensam rent tidsmässigt. Vi skrapade dörr, rensade syrenhäck, grävde, tog ur fönster som skulle kittas om och allt vad det var. Alla tre var både glada och nöjda då vi åkte därifrån framåt kvällen tillsammans med en påse otroligt goda äpplen (de gröna vinteräpplena kommer jag inte ihåg namnet på och har inte smakat, men Discovery, alltså – vilket äpple).
Igår kväll var det så dags för bokklubb direkt efter en härlig knytis i kyrkan (vi har det var tredje söndag). Jag har läst alla böcker i den här bokklubben utom Karin Boyes Kallocain, men har inte haft tillfälle att vara med en enda gång. (Detta är med delar av AW-gänget som min kompis drog ihop då hon flyttade tillbaka till Karlskrona efter cirkus 35 år på annat håll.) Jag får bara inse att det senaste året varit, tja, upptaget. Hur som helst, det var både gott (mat, dryck och choklad, återigen – gott att äta tillför glädje) och spännande att diskutera boken. Vi kan konstatera att K fått till en perfekt blandning människor för att få till en spännande diskussion. Vi kommer från olika delar av världen, har olika historia, har olika intressen och har väldigt olika personligheter. Diskussionen den här gången rörde sig om boken Yesteryears som har fått otroligt mycket uppmärksamhet framför allt i USA. Den fick 7,5 i genomsnittligt betyg av oss. Mitt betyg var 6 poäng som litteratur, 10 poäng som samtidsbetraktelse. Jag tycker framför allt det är intressant att en debutant har lyckats så fantastiskt med sin första bok. I november träffas vi här hemma hos mig. Tills dess ska vi läsa värdinnans val, Dan Browns Den yttersta hemligheten, som verkar ha en otroligt delad publik. Mest ettor och femmor. Jag kan gissa att jag lutar mer åt det förra, men ska försöka läsa med öppna ögon (eller öron). Den kommande veckan ser lite lugnare ut. Eller inte, om jag tänker efter. Och så ska det vara! Jag vill önska dig en härlig vecka och att den blir som du önskar och gillar.
Blekingelasagne, roadtrip och PÅ SKÅNSKA.
För rätt länge sedan frågade syrran om jag ville hänga med på konsert (Ja tack!) och vi köpte biljetter. In i det sista var det lite oklart om jag skulle kunna hänga med, men det gick ju då Lilleman kom till jorden för tidigt. Igår eftermiddag lämnade så maken mig hemma hos syrran och svågern, men först fick vi båda en delikat måltid i restaurangklass. Syrran hade dukat så vackert och hade lagat lasagne till alla utom mig som fick ”dekonstruerad lasagne” gjord med glutenfri spaghetti. Vill påstå att det var den godaste köttfärssås jag ätit på år och dar. Jag måste krydda på mer! Mums.
Vill bara visa den smarta storleksmojängen som syrran hade hittat på second hand för 30 kr. Man kan helt enkelt göra en vanlig djup ugnsplåt så stor (eller liten) som man behöver. Den passar alltså alla möjliga recept för kakor och maträtter med krav på olika stora formar fast man då bara behöver en vanlig, djup ugnsplåt. Kul och praktiskt.
Syrran och jag drog iväg längs E22 och hade lika mycket att prata om som vanligt. När vi var 500 meter från GPS:ens mål började vi undra lite över alla som uppenbarligen var på väg mot samma ställe – de hade brassestolar med sig allihop vare sig de gick eller cyklade. Syrran tog fram biljettbekräftelsen. ”Utomhus i vilket väder det nu blir, ta med brassestol och gärna picknick.” Eh. Jaja, det låg två papperspåsar från Maxi i bilen och jag hade med mig omlottklänningen jag hade bytt från. Lager på lager brukar ju funka! Dessutom hade jag i sista stund frågat om jag fick låna en jacka då vi gick hemifrån eftersom jag glömt min i vår bil. Tur det, annars hade jag nog fått sitta i bilen och lyssna.
Det var vi och tjejerna på picknickfilt som satt direkt på marken av vad vi såg, resten av de de över 1200 i publiken satt på stolar. Hahaha! Vi satt dock bra och blev skyddade från vinden med mänskliga sköldar runtom. Närmare två timmar utan paus gjorde oss lite småfrusna, men inte värre än att bilvärmen snabbt reparerade det efteråt. Jag tänkte faktiskt inte på det, kvaliteten både på musiker och ljud var toppen.
Jag hade knappt något batteri, så det blev inte många bilder tagna. Huvudattraktionen var PÅ SKÅNSKA, ett koncept skapat av sångaren Daniel Bentzen (vars mycket musikaliska mamma jag har koll på) av vad jag förstår. Han jobbar tillsammans med pianisten Gustaf Brandt och gitarristen/sångaren Erik Ekström i olika konstellationen. Igår hade de också med sig den otroligt skicklige multiinstrumentalisten Peter Zimny (just igår trakterade han saxofon och tvärflöjt). Jag hade inte hört talas om någon av dessa innan, men gästartisten Anna Hertzman har sjungit på skånska i många år och synts (hörts) i många olika sammanhang. Vilken kväll det blev! Trots blåst och höstkänsla sken solen och publiken var glad och nöjd. Skam hade det varit annars, så bra som allt var. Både jag och syrran kände FRÖJD då vi satt i bilen och värmde upp oss.
Systersonen och hans fru ringde då vi var på väg hem och vi fick höra om detta spektakel: Matförgiftade handelsstudenter. Frun har precis börjat på Handels, men kunde inte följa med på denna resa. Trist kanske, tills denna information kom.
”Studenterna åt en buffé på ett ställe som hade hyrts exklusivt för dem och där studenter har ätit även tidigare år”, skriver Ylva Mossing.
Bussresan hem uppges ha blivit en pärs för studenterna.
”Situationen blev ohållbar under hemresan med buss – resenärer tvingades uträtta sina behov i plastpåsar ombord, och på rastplatser längs vägen köade folk i timmar för att komma åt toaletterna. Detta ledde till att hemresan blev kraftigt försenad”, uppger en uppgiftslämnare för Expressen.
Den årliga resan för förstaårsstudenterna genomförs för att de ska lära känna varandra och skapa gemenskap, berättar Ylva Mossing.
Jag vet inte om jag hade velat vara med i den gemenskapen… Stackars, stackars alla studenter!!! Hoppas att de har återhämtat sig nu. ”Kommer du ihåg när vi satt och bajsade i plastpåsar på bussen mellan Västervik och Stockholm?”
Sena kvällen avslutades när maken hämtat upp mig uppe vid E22:an hemma hos dottern som hade sina trevliga svärföräldrar på besök. Vi satt och pratade tills klockan närmade sig 23 och vi pallrade oss hem för att orka med en ny vecka. Det kändes som att jag hade hunnit leva en vecka på bara några timmar då jag väl låg i min sköna säng. Dagen kändes evighetslång! På ett bra sätt, alltså.
Borta bra och allt det där.
I onsdags packade jag och maken ihop våra grejer och drog iväg till Sundets pärla, härliga Helsingborg. Det var äntligen dags för World Choir Games som vi i Fredrikskyrkans kammarkör har förberett oss inför hela denna vår. (Här har du hela den tävlande kören helt genomsvettig och glad efter den sista tävlingen i konserthuset. Foto: Magnus Nielsen) Jag och K passade på att ta lite semester-miljöbyte tillsammans, något som vi inte kunnat göra under sommaren. Jag var lite orolig för att det skulle kännas ”varken hackat eller malet”, men så blev det inte alls. Det fanns tid både för kören och semesteravkoppling. Repetitioner, tävlingar, goda middagar, strosande i vackra Helsingborg, besök på trädgårdsdagarna på Sofiero, häng med lillastesyster med familj och lunchdejt med en fantastisk vän (som jag önskar fanns på närmare håll) – det blev några riktigt härliga och minnesrika dagar! Igår kväll kom vi hem till nyplockade buketter och världens skönaste säng. Tack till dottern som fick oss att landa mjukt och känna oss välkomna tillbaka till verkligheten. Jag lovar att återkomma och berätta mer om dessa spännande dagar. Något jag vill lyfta redan nu är detta: en grupp mår bra om man jobbar hårt tillsammans för att uppnå ett mål, Sofiero är en av de vackraste parker som finns även då alla rhododendron står utan blommor och i Helsingborg hittar man den godaste thaimat jag ätit på restaurang i Sverige.
Krisande mamma.
Imorgon fyller vår son trettio år. Mitt medvetande har varit fullt av detta faktum till och från de senaste månaderna. Det är som att den kommande dagen markerar något viktigt som jag inte riktigt fattar. Alltså, jag förstår att det säkert inte är ovanligt att man berörs av att ens barn fyller ett år, tio, tjugofem eller, för all del, femtio. Det sista för övrigt fick aldrig mina föräldrar uppleva. Jag fyllde 47 det år de båda gick bort, men jag planerar att finnas kvar när mina barn har den åldern inne. Jag fattar att jag inte kan bestämma det, men det är så jag lever mitt liv iallafall. Jag inser att det är någon typ av existentiell känsla som har infunnit sig och tror att jag behöver måna om den lite extra.
Sonen började sin andra ”riktiga” heltidsanställning i mars i år. Den förra hade han innan han bestämde sig för att läsa till ingenjör, den han har nu fick han mitt under slutförandet av examensarbetet. Han är dock fortsättningsvis student även under hösten och bor därmed kvar i sitt studentboende. Med detta i åtanke kommer frågor om var man ska börja sin ”bostadskarriär” i Stockholm om man inte planerat att bli kvar där men inser att det nog blir så. En deppig historia. Det är inte direkt som när jag skulle flytta till Tumba 1993 och blev erbjuden en trea, fast jag bara behövde betala för en tvåa. När vi sedan flyttade till Visättra efter första rundan i USA skickade hyresbolaget med en sprillans ny och fin teve i hyreskontraktet. Nej, det är andra tider nu. Jag vet att det inte är något att orda om, en människa måste anpassa sig till nya förutsättningar för att överleva. Jag tycker ändå synd om sonen och alla andra som ska in på bostadsmarknaden. Samtidigt är jag jätteglad över att han fått ett finfint jobb som han trivs med och som verkar passa honom som hand i handske.
Det nya jobbet innebar att sonens semester ”endast” blev två veckor lång då han ville spara dagar till december också. Den första veckan tillbringade han dessvärre mestadels i sängen sjuk, men den andra kom han ner till oss. Vi passade också på att fira honom med släkten. Mysigt att samla ihop hela ”vår” familj (våra barn och deras partners och barn), men även storfamiljen. Våra somrar då barnen fortfarande bodde hemma tillbringades alltid till största del i Bredavik här på Sturkö och sommaren avslutades med kalas för G. Så har det fortsatt fast han borde ha växt ifrån kalastider för länge sedan. Det var liksom tradition att äta tårta och kakor och sedan leka roliga lekar. I vanlig ordning blev det alltså så. Pad thai på muurikka i två omgångar (vi var trettio personer) och nybakade frallor och så ett rejält kalasfika. Moster M hade gjort en osedvanligt vacker prinsesstårta (blåsten gjorde att ljusen bara blev till dekoration), jag hade bakat ett par Oscar II-tårtor, bullar och chocolate chip cookies. Äldsta dottern bidrog med drömmar (och hälften av frallorna). Ingen behövde gå sockerfri från den här festen. Efter fikat var det dags för de sedvanliga lekarna. I år blev det Samuraj och Hoppande sten, sax, påse på lag. Det är så roligt när i princip alla är med och leker, både stora och små. Många skratt blev det! Visst behöver vi skratta mer överlag? Åtminstone gäller det mig.
Presentöppningen blev en egen liten aktivitet. G hade önskat sig teburkar från alla. Han är ingen prylmänniska, men en prylhylla är precis vad han önskade sig från sina föräldrar. Jag är nu på jakt efter en fin sådan som han vill fylla med minnen. Nostalgisk som han är (brås han månne på mamma) tyckte han att det skulle vara roligt att tänka på nära och kära varje gång han dricker te, något som han gör ofta. Han blev så nöjd med alla fina presenter. Teburkar med affektionsvärde, spännande tesorter och en och annan fin tekopp. Roligaste presenten tyckte vi nog alla att en kopp med ”Queen of everything” var. (G är väldigt duktig på allt han tar sig för.) Den fick han av sina kusiner. Deras mamma lät hälsa att den ska stå på arbetsplatsen, något som G lovade att uppfylla. Lilla Titti var sidekick under hela presentöppningen och gjorde den extra rolig med sin entusiasm. Jag blev rörd över det engagemang som alla hade lagt på att göra sina presenter meningsfulla. Jättefint.
Vår lille lintott. En känslosam ingenjör med sin alldeles egen personlighet. En kille som alltid har gått sin egen väg, lärde sig hantera förluster när han gick med i schack-klubben Rockaden, är otroligt musikalisk, älskar brädspel, är smartare än de flesta jag känner och är en trogen vän. Han som var det vackraste jag sett då han lades på mitt bröst den 3 augusti 1996. Imorgon fyller han trettio år och jag är av olika anledningar så tacksam för att jag får uppleva den dagen (även om vi inte kommer att vara på samma plats). Grattis G!
Foton plockade från lite olika håll. Tack till fotograferna! Jag var fullt upptagen med annat.
Vilken vecka skulle du välja?
I mars firade jag att jag hade bloggat regelbundet i tjugo år. Sedan dess har jag många gånger känt att jag har behandlat bloggandet lite styvmoderligt. Det känns dumt, för egentligen hade jag velat att det skulle vara tvärtom. Jag hade för runt ett halvår sedan som ambition att utveckla bloggen, att blogga mer, att jobba med mitt skrivande och att se bloggen ta ny form på något vis. Nu har det inte blivit riktigt så. Bloggen har sedan dess i flera perioder fått vila både i dagar och veckor (ofrivilligt från min sida) och jag har snarare känt att jag tappat fart än varit med i någon slags utvecklingsprocess.
Nu sitter jag här vid min dator, tidigt igen, som förr i tiden. Jaja, det låter mer dramatiskt än det är, men sanningen är att om jag inte skriver tidigt på morgonen är risken att det inte blir skrivet alls. Dessutom ger det en fin början på dagen för mig. Idag börjar jag jobba igen efter två veckors semester. Det innebär att jag går in i ett lite lugnare tempo, men sommaren med allt det som tillhör den forsätter ett bra tag till. Just idag behöver jag bara vattna i växthuset och tomatkuvösen då det har kommit över 23 mm regn inatt! (Så mycket har vi aldrig haft i vattenmätaren efter en omgång regn sedan vi började mäta här hemma.) Något som det alltid blir mer av på sommaren för oss är att umgås med släkt och vänner. Igår hade vi lite familjehäng hemma hos äldsta dottern och vi funderade alla över sonens fråga; Om du fick återuppleva en vecka från ditt liv, vilken som helst, men som dig själv idag, vilken skulle du då välja?
Svaren från de andra var väldigt olika. Själv valde jag 2004 (barnen var mellan fyra och åtta år) och 2015 (då vi riktigt kommit in i livet i Orem). Det fanns ingen ålder som lyste igenom som allmänt intressant (jo, att få känna sig nyförälskad igen lyfte flera), utan alla valde allt från barndomsår till 10-talet. Ingen valde att återuppleva en vecka i närtid, vilket väl inte var så konstigt. Varför valde jag som jag gjorde då? Jag gillade verkligen småbarnsåren, men att hänga med barn som utvecklat mer av sin personlighet men ännu inte befinner sig i motvallstiden har jag alltid gillat. Det fanns en anledning till att jag valde att bli lågstadielärare (1-7-lärare rättare sagt, det enda alternativet på den tiden). Nu jobbade jag aldrig som det, utan hamnade på mellan- och högstadiet istället eftersom jobben fanns där. Tonåringar är också fina, inte tu tal om saken, men nog har de inre liv med stora och omvälvande skeenden. Innan jag hamnade över 50-strecket har jag alltid hävdat att min bästa tid i livet var den som 34-åring. Sedan dess har jag fått revidera svaret och vill nog säga 54 istället. Eller 55,5 för all del. Det är befriande att vara där jag är idag. Jag väljer ändå en vecka i dåtid, det känns mer spännande.
Vad gjorde Oremtiden till ett alternativ? Fick jag välja helt fritt skulle jag ta mig tillbaka till Zions nationalpark, till promenaddejterna med mina grannvänner, till veckohandling på Sprouts, till den enorma utveckling av mig själv som skedde under denna tid i livet, till Montaigne-diskussionerna med våra vänner, till bergen, till second hand-shopping på DI, till själva USA. Ångrar jag återflytten? Nej. Inte det minsta faktiskt. Men nog hade det varit härligt att återuppleva de där grejerna som de var DÅ, inte som de skulle vara om vi kom på besök en vecka. Vilken vecka hade du valt?
Tack!
Bättre kan det inte vara tänker jag. Ljuvliga dagar med människor jag älskar. Är det perfekt? Nej. Är det utan minsta friktion? Nej, så klart inte. Men vi gör vårt bästa och hjälper alla till på olika vis. Och det går framåt, vilket känns alldeles fantastiskt. Det blir inte klart i år (följer planen), men det blir så mycket bättre än det var. Vi återgår till den röda färg huset hade då det var timrat. Spännande och lite ovant såklart.
Vi har hunnit fira treåring och testa både grill och muurikka. Igår var det även dags för det årliga pizzabaket. Och nu fortsätter vi jobba på.
Nu händer det grrrejer.
Vårt sommarhus är verkligen ett sommarhus, inget Sköna Hem-objekt. Det har inte varit ett högt belånat lyxställe, utan en trygg plats att samlas på. Somliga av oss är där mer ofta och utnyttjar hela det varmare halvåret, medan andra är där någon eller några veckor. Vi har pratat om att ”driva” Bredavik under andra former, men det är inte helt lätt att veta hur det skulle se ut. Vi är sju syskon i olika faser av livet, med olika ekonomi, olika tillgång till tid och med olika önskemål. Fyra av oss bor i närheten, en bor utomlands och två befinner sig många timmar iväg. Jag är så tacksam att våra föräldrar gjorde stora uppoffringar för att kunna köpa och ta hand om detta lilla paradis och hoppas att det kan finnas till för kommande generationer också på något vis. I år innebär ”syskonveckan” (då vi prioriterar att vara på plats allihop) att vi tar hand om huset på ett sätt som det egentligen hade behövt för länge sedan. Sagda syskonvecka går av stapeln nästa vecka, men projektet har redan dragit igång. Det kommer att bli spännande att vara med om detta lyft!
Precis som det står på brorsans tröja – ”tillsammans fixar vi allt”. Heja!