3 november 2026.
Jag vaknar innan klockan sex och är klarvaken. Maken vaknar han också och säger ”nu flyttar vi ner soffan”. Okej, då gör vi det. För några veckor sedan satt jag och skrev några förflugna ord i min blogg och nu har vi hux flux ett blivande bibliotek, ett flyttat sovrum och ett flyttat arbetsrum. Detta trots att vi bor på 115 m² och därmed inte har särskilt mycket plats att leka med.
Jag tror de ger ett särskilt ”de gaur inte”-vaccin på BVC här i Karlskrona, hehe. Eller kommer det bara med dricksvattnet? Det är iallafall så lätt för mig att stanna i att saker är som de är och ska vara så för alltid och i evighet. Det är okej, jag har accepterat att jag fungerar på det viset. Däremot är jag enormt tacksam över att det finns någon annan i familjen som är lika rastlös som jag är rotad. Någon annan som blir startmotorn i projekt och som säger att allt är möjligt tills motsatsen har bevisats. Det är lite kaotiskt här hemma just nu och kommer så att vara under en tid framåt, men det kommer att bli bra. Tack för motsatser, för nystarter och för roliga projekt!
2 november 2026.
Jag hör kvinnan som har suttit med sin resväska på bänken vid busshållplatsen fråga busschauffören: ”Åker du till Trummenäs?” ”Nej, du får byta till buss 123 vid Sturkövägen.” Vänta lite nu, tänker jag, hur kan han säga så? Tar hon denna buss får hon sitta vid Sturkövägen och vänta hela natten, för det går inga fler bussar ut till öarna förrän imorgon bitti. Jag skyndar fram till damen och säger åt henne att hon kan få lifta med maken som kommer och hämtar mig med bil och hon tar tacksamt emot erbjudandet. Vi sitter där i bussen och småpratar. Jag hör en distinkt dialekt och frågar henne när hon flyttade till platsen hon bor på. Det leder till ett fint samtal om livet, prioriteringar, familj och vad som fyller livet med mening. Damen får åka med i bilen som har en man i morgonrock till chaufför och är full av flyttkartonger från en väns flytt som jag ska köra till Pingstis. Hon säger tack, ger mig en stor kram och en puss på kinden och säger ”jag kommer och lyssnar på din kör någon dag”. Våra vägar skiljs. Kanske träffar vi på varandra igen, kanske inte. Det spelar ingen roll.
Tidigare på kvällen hade jag sjungit med kören på minneskonserten som går av stapeln varje alla helgons dag sedan ett gäng år tillbaka. Kyrkan var full av korister, musiker, publik och levande ljus och tillsammans fick vi en innerlig timme med sorgen och hoppet som tema. I sorgen känner vi oss ofta ensamma, men vi kan hämta kraft hos varandra.
Vårt samhälle är uppbyggt för att vara individualistiskt, men jag tror inte vi är skapade för ensamhet. Vi behöver varandra. Det är en av vår tids största lögner att vi klarar oss bäst själva, att vi bör klara oss själva. Kanske blir min mission under resten av livet att få folk att inse detta. Jag är tacksam för stora och små nätverk som ger mig chans att hjälpa andra och där jag alltid känner mig buren.
1 november 2026.
Idag drar mitt projekt Trettio tacksamma dagar igång på Facebook. Jag kommer att lägga upp dessa texter här i bloggen också, även om det kanske blir något annat också. Så ”sorry, not sorry” för att jag översvämmar denna plats med tacksamhet under några veckor! Jag börjar med årets introduktionstext om du inte vet vad det är jag ägnar mina novembermorgnar åt. (Jag förstår att tacksamhet inte är allas favorit, så checkar du ut härifrån i en månad tar jag inte illa upp. Vill bara att du ska veta att det ”vanliga” bloggandet tar vid i december igen.)
För femton år sedan just idag hakade jag på ett projekt som skulle visa sig leda till en kär och återkommande tradition för mig. Jag bodde i USA, läste om bloggprojektet 21 Days of Gratitude och bestämde mig för att haka på. Jag var inte alls främmande tanken på att tacksamhet är något som kan göra livet bättre, men jag vill påstå att jag inte hade förstått precis hur hjälpsam, läkande och kraftfull den kan vara. I USA firas Thanksgiving den fjärde torsdagen i november och tanken var att man skulle jobba sig igenom dagarna fram till tacksägelsedagen den 22/11 2012, därav antalet dagar. Så småningom lät jag hela november bli en månad präglad av tacksamhet.
Jag har fått frågan om det inte är jobbigt att ”komma på” saker att vara tacksam för under trettio dagar på raken, men kan ärligen säga att det inte är det. Det hjärtat är fullt av hamnar i mina texter. Ibland handlar de om något i andras ögon oviktigt, ibland om något existentiellt och livsviktigt. Min morgonmeditation handlar alltid om sådant som kommer till mig i stunden och handlar ofta om sådant jag upplevt dagen innan eller en förflugen tanke från mitt spretiga hjärnkontor. I denna grupp bjuder jag in dig att vara tacksam på ditt sätt under november. Gör det när du vill och hinner. Skriv gärna ner dina tankar i en vacker bok eller i ett dokument på datorn. Släpp prestationskraven och börja i det lilla om du inte har gjort detta förut. Känn på hur det hade varit att leva utan vatten i kranen och börja där, med tacksamhet för tillgången till vatten. Dela med dig av din tacksamhet om du vill, eller inte. Du är iallafall varmt välkommen!
Att inse att jag gör detta för femtonde året på raken gör mig ödmjuk. Då var jag tonårsmamma, nu är jag mormor. Då bodde jag i USA, nu på min sommarö i Karlskronas skärgård. Då var jag rent allmänt ganska ledsen, nu är förnöjsamhet min livskamrat. Då hade jag precis börjat läka efter ett helt liv av ätstörningar, nu har hjärnan tillhört mig så länge att jag knappt minns hur det var när så många tankar handlade om otillräcklighet. Samtidigt är det mycket som är lika. Jag älskar fortfarande att hänga eller prata med familj och vänner, älskar musik och att läsa, njuter av promenader, hjälper gärna andra, är glad då jag får stöka i köket och går igång på forskningsrapporter och andras tankar om livets komplexitet. Jag hade aldrig ens kunnat drömma ihop många av de bitar som utgör mitt livspussel så här långt.
En människas liv kan vara kort eller långt. I början av veckan var jag med mina brorsbarn och lade en krans på mammas grav. Jag passade också på att visa dem var deras släktingar ligger begravda. ”Är vi släkt med alla här, eller?”, frågade min brorson. Det är vi nu inte, men nog finns en hel del av deras rötter där. Jag tänker på hur deras liv såg ut och undrar vilken utveckling de gick igenom innan deras livsgärning var över. Mammas moster som levde ett minst sagt utmanande liv innan hon över hundra år gammal lades i samma grav där hennes stora kärlek en gång hade begravits åttio år tidigare. Min morfar som föddes och växte upp i Umeå, men levde nästan hela sitt vuxna liv i Karlskrona. Saknade han vintrarna och alla sina släktingar (det sas att varje gång man slog i en knut steg en Forsman ut) på den plats där hans familj hade bott i sex generationer? Och Swan-Olof Swanson, mormors fars storebror, han som liksom jag åkte till USA men sedan kom tillbaka. Vad var det som gjorde att han och hans fru bestämde sig för att sluta sina dagar i Sverige fast hans dotter hade bildat familj i USA?
Livet alltså, vilken skola! Idag är jag tacksam för möjligheten att utvecklas, men även återupptäcka sig själv. Jag är tacksam för att jag är jag, trots alla fel och brister. Och jag är tacksam för mina förfäder och förmödrar som kämpade på så att jag kan vara här idag.
Vardagsguld.
Om lite drygt en vecka drar Trettio Tacksamma Dagar igång. Jag brukar alltid påminna mig själv om att sakta in och börja se på livet med tacksamhetens glasögon i förväg, något som sätter mig i rätt stämning. Tänk att den värsta månaden på året helt plötsligt blev till en av favoriterna.
- Morgonbrasa i kakelugnen
- Samtal med dotter och dotterson i Danmark
- Leka med Schleichhästar med dotterdöttrarna
- Växla ner av Karin Lilja, en bok som behandlar 77 sätt att leva bättre på mindre
- Fisksoppa med saffran, creme fraiche och räkor
- Brownies på kikärtsspad
- Familjekväll med tema dagbok – nu väntar en ny prompt/fråga varje dag i en vecka
- Dahliorna har kommit upp ur jorden
- Magnus Uggla sköter sitt ansvar som tupp med den äran, att han blev kvar var rätt beslut
- Stickningen går framåt
- Fina jobbsamtal
- Förberedande av uppdrag som känns viktigt och spännande
- Paketinslagning – lilla Titti fyller TRE på fredag
- Städmys hos svärmor
- Rooiboste med lantmjölk
- Sova med öppet fönster
- Fågelmatarstationen
- Snilleblixt
30 november 2025.
Så är vi här igen. I trettio dagar har tacksamheten fått stå i första rummet för att filtrera allt som hänt i vardagen. I denna värld där det operfekta, det ofullkomliga, det helt vanliga och alldeles lagom inte längre är självklart eller önskat känns dessa dagars medvetna tacksamhetsutövning som att köra själen i ett tvättprogram på 90° med både för- och huvudtvätt. Under tacksamhetens paraply ryms större mentalt och själsligt immunförsvar, fler stunder av lycka, en större fördragsamhet med mig själv och andra och inte minst förnöjsamhet.
Det är viktigt för mig att sprida tacksamheten av olika orsaker. Den främsta är att jag bara ser fördelar (även om jag är säker på att det går att motivera varför tacksamhet kan vara dåligt under speciella förhållanden). Alex M. Wood har forskat mycket om tacksamhet. Jag ser hans lista på de ”olika typerna” av grund till tacksamhetskänslor som vägledande för alla som har svårt att känna tacksamhet, eller som inte riktigt vet var de ska börja.
Åtta underliggande aspekter av tacksamhet (Woods)
- Tacksamhetskänslor för många olika saker i livet
- Tacksamhet och uppskattning till andra människor
- Tacksamhet mot egna materiella och icke-materiella tillgångar och resurser.
- Vördnad (Awe) ofta kopplat till skönheten i universum eller naturen
- Att återkommande praktisera eller uttrycka tacksamhet
- Att återkommande fokusera på positiva aspekter här och nu
- Tacksamhet som kommer från det faktum att inget är permanent
- Tacksamhet som kommer från jämförelse kring hur livet kunde vara sämre
Idag omfamnar jag första advent och dess budskap. Jag sitter här och lyssnar på den musik som jag ska få vara med och framföra under adventskonserterna i eftermiddag tillsammans med mina fina körvänner, Marinens musikkår och Gary Graden. Friggin’ Gary Graden. En körlegendar. Jag kan faktiskt inte fatta att jag får vara med om det här. Idag känns det särskilt fint att veta att flera familjemedlemmar både från makens och min familj sitter med i publiken och får dela upplevelsen med mig. Jag kan inte låta bli att återigen dela Esaias Tegnérs fantastiska rader och tackar med det för denna månad. Kanske vill du vara med nästa år?
Är du lycklig, väl, så gläd dig
Åt din lycka med en var,
Och ju mer du delar med dig,
Desto mera har du kvar.
29 november 2025.
Idag är jag lite extra tacksam. Jag konstaterar med en liiiten klump i magen att tjugonio tacksamma dagar snart har lagts till mina år. Och så tacksam jag är! Över vardagslyckor och stunder med kören som gör att rysningar ilar över ryggen och man behöver nypa sig lite i armen för att se att det är på riktigt. Över vatten i kranen och tillgång till moderna vitvaror. Över julmust och Jossans kaksmet. Tack.
28 november 2025.
Igår firades Thanksgiving i många slott och stugor, främst i USA. Enorma mängder kalkon tillagades i ugnar dubbelt så stora som våra små effektiva pjäser. Ja, förutom de som Donald Trump benådade då. Stora tackdagen, stora American football-dagen, stora slappardagen, stora hajkdagen, stora matlagardagen, stora släktdagen… Svenskarna har bara tagit till sig en enda grej med Thanksgiving, nämligen black Friday. Det är för mig det enda dåliga med Thanksgiving, en dag som egentligen motsvarar mellandagsrean. Inte bara en svart fredag heller (det är idag som är den ”riktiga” svarta fredagen för övrigt), utan den har blivit till svarta veckor, en svart månad. Ett mörker med konsumtionshets där folk ska luras att köpa sådant som de inte behöver.
Mina funderingar går dock idag runt gemenskap och traditioner, god mat som förbereds länge och äts upp ganska snabbt. Det ägnas kanske mer tid till att diska än till att äta själva maten? Det är inget problem, det är bara så det ska vara. Vi firar alltid Thanksgiving på lördagen efter själva dagen. Av praktiska orsaker har det blivit så vi löst problemet med att denna högtidsdag alltid går av stapeln den fjärde torsdagen i november. Jag ser nu fram emot en av årets bästa måltider. Mums filibabba! Tack till Olga, Miriam och studentvännerna som gav mig uppgiften att fixa sötpotatisen 1998 och alla andra som har inspirerat till hur just vår Thanksgiving ser ut. Tack till Ali Edwards som hade några ”days of gratitude” 2012 så jag fick inspiration till det som blev ”Trettio Tacksamma Dagar”. Denna helg betyder något för mig på djupet. Tack.
27 november 2025.
För några dagar sedan satt min syster i vår soffa och pysslade ihop detta gulliga tomtepar. Hon hade hittat några byggsatser på second hand som hon köpte för att pyssla tillsammans med en kvinna hon är kontaktperson till. Det fanns bara tid till att slutföra den ena då de träffades, men kvinnan hade redan gjort planer för vilka som skulle få tomtarna så det var bara för syrran att pyssla vidare. Hantverket är genuint och alla som synar dessa tomtar i sömmarna kommer att bli djupt imponerade över hur välgjorda de är. (Min syster är otroligt skicklig och allt hon skapar blir fantastiskt konstnärligt.) Både syrran och jag hade lite svårt att bestämma oss för om tomtarna var estetiskt tilltalande eller ej, men vi landade båda i att de hamnar i kategorin ”nostalgisk jul”. De hade gärna fått bo här hemma i juletider.
Igår pysslade jag med maken. (Han brukar annars hålla sig i snickeriet medan jag håller mig med papper och textilier.) Det var ett äventyr som inbjöd både till skratt och efterföljande dammsugning av köket. Jag fick för ett tag sedan se en kille (Gustavs rum på Instagram) göra en glittergran och tänkte att jag ville göra en själv. Hittade några påsar luciaglitter för fem kronor påsen på Pingstis och hade redan världens gulligaste lilla julgransfot hemma. Jag var minimalisten som blivit nödd och tvungen att utöka mina estetiska preferenser i takt med stigande ålder och genombrytande upplevelser. Efter våra år i USA kan jag också uppskatta krejzi, galna och oväntade stilar, bara det finns något ”vackert” element för mig att fokusera på. Och av någon anledning ville jag ha en glittergran efter att ha sett en… Hur som helst. Luciaglitter, ståltråd, skruvdragare, avbitartång, en make och för mig en stor dos improvisation senare hade vi just en liten sådan i badrummet.
Jag skrattar då jag ser den nya julgranen med de färgglada julkulorna och tänker att både pysslet och själva granen gav mig en riktig välbefinnandeboost. Och att jag vill pyssla ihop några egna hängen till denna lilla gran. ”Jag känner mig som ett barn”, sa jag där jag satt och knipsade glittertrådar vid köksbordet. Och alltså, för mig är det den finaste känsla jag vet! Att gå in i något med hela min själ och pyssla och trixa och fixa. Så många timmar jag ägnat åt olika hantverk… Jag kan inte se en enda av dem som förspilld kvinnokraft, de har bidragit till det bästa i mig. Att skapa är ett inneboende behov för oss människor, för mig finns det inga tvivel om det. Idag är jag tacksam för alla som bidragit till mitt pyssel- och hantverksintresse, de som har uppmuntrat och undervisat, de som har inspirerat och tipsat. De som har visat vägen och de som har skapat med och till mig. Må jag fortsätta ha lust att skapa länge än!
26 november 2025.
”Därför är det kanske inte så konstigt att så många av oss är så dåliga på att lyssna nu när naturen larmar om klimatkrisen. Vi har tränat länge på att stänga av naturen i oss, och runt oss. Vi har blivit så duktiga på det. Vi sätter oss framför datorn och vi fortsätter göra vårt jobb. Vi är professionella. Vuxna. Rationella. Världen rasar, och vi sitter ner på vår kontorsplats i det öppna kontorslandskapet. tar en mikropaus ibland, för att sträcka på benen.”
Lillastesyster ville ha bokklubb runt ”Till växten : en kärlekshistoria” av Maja Alskog Bredberg, så jag har läst. Jag har redan gått igenom en livsförändring som i somligt liknar Bredbergs, så jag tänker hela tiden då jag läser att jag väntar på det stora klicket. Det då jag och Maja Alskog Bredberg ska få en näst intill kosmisk kontakt. Men – det är med böcker som med människor. Man kan ana att någon ska passa ihop med någon annan, men det är vad som händer dem emellan som bestämmer om matchen var bra eller ej. För alla som tittat på Gift vid första ögonkastet är det lätt att förstå vad jag menar med det.
Tillbaka till boken och frågeställningarna den lyfter. Det är viktigt att ha ett lagom distanserat förhållande till vad som pågår i detta nu över hela jorden. Vi kan inte bära hela världens smärta på våra axlar, det är inte något som krävs eller kan förväntas av oss människor. Somliga av oss kommer dock någon gång att behöva förändra livet ganska radikalt för att kunna komma vidare då vi hamnat i en ohållbar vardag, oavsett om det gäller mentalt, själsligt eller rent fysiskt. Bredbergs uppvaknande i samband med World Economic Forum gjorde att hon ”hoppade av hamsterhjulet” i reklambranschen. Jag kan förstå att det var ett enormt hopp för henne och jag hejar på med allt jag har. Varje medmänniska som hittar en bättre livsväg är värd en applåd. Mitt eget hopp var inte lika stort, i mångt och mycket handlade det för mig mer om att söka mig tillbaka till mina rötter. På fars 40-årsplansch från kollegorna stod det något om att han var polisen som egentligen ville vara bonde och alla som kände mamma vet att hon arbetade outtröttligt som obetalad psykolog år ut och år in. Ända in på sin dödsbädd. Jag hamnade helt enkelt på den väg som var den enda rätta för mig – jag blev samtalsterapeut på en gammal gård där vi nu har både höns, växthus och trädgårdsland.
Ja, världen rasar. Det har den gjort i alla tider på olika sätt. Men. Idag är jag tacksam för alla de vägar som lett mig hit, just idag. Att jag är här just nu. Denna väg är inte utan utmaningar. Senast igår grät jag i frustration över att inte kunna förändra en jobbig situation för personer som jag älskar med allt jag har. Men jag är också tacksam över att ha nära och kära att kunna gråta för. Jag är tacksam för samarbetet med maken och det vi har åstadkommit här på vår lilla gård så här långt. Jag är tacksam till Maja Alskog Bredberg för att hon genom sin berättelse påminner om att vi inte behöver gå en väg som vi mår dåligt av. Vi behöver inte alla bli trädgårdsmästare, men kanske kan vi då och då behöva byta arbetsplats. Eller något annat. Tack för den påminnelsen!
25 november 2025.
Nu har vi tvättat fönster både ute och inne. Inte överallt på övervåningen, men där nere. I samband med det var det dags att tvätta gardiner. Vi har samma året runt där nere. Vita linnegardiner. De har tvättats, ett par i taget, på ”gardinprogrammet” i tvättmaskinen. Igår sa maskinen ”I’m Done” och skrek i högan sky. Pip-pip-piiiiiiip-pip. Error 18. Stopp och belägg, snälla någon, rensa filtret för allt i världen! Av någon anledning hade dessa linnegardiner stärkts eller något av ett tunt, tunt papperslager i tillverkningsprocessen. Varje gång de har tagits omhand de senaste åtta åren måste maskinen rensas ut och det ligger små, små pappersbollar överallt där gardinerna tvättats, hängt på tork eller strukits när processen är klar. Uppenbarligen har det mesta av papperet tvättats ut med tiden, men en hel del hade fastnat i filtret den här gången. På övervåningen protesterade samtidigt golvbrunnen i gästduschen. Inte med något högljutt pip, utan med trögrinnande vatten. Syrran använde den då och passade på att rensa bort en stor hårboll. Vi använder aldrig duschen, den är våra gästers, men den måste såklart också rensas regelbundet för att funka på ett tillfredsställande sätt.
Det är tillfredsställande att rensa golvbrunnar och filter och se till att vattnet rinner fritt igen. Att tvätta fönster ger samma tillfredsställelse när det väl är klart. Men alltså, jag tycker det är så, så tråkigt. Och bökigt. Jag är tacksam att maken tog utsidan i år, det ska balanseras på stegar och hållas på där ute. Nu är fönstren redo för adventsstjärnor och ljusstakar och oj, vad det ska glittras och skina.
Tack för solstrålar som påkallar uppmärksamhet till att det finns skit på de mer uppenbara ställena. Jag är tacksam för påminnelsen om vikten att rensa upp också det som inte alltid syns. Tar man inte rutinmässigt hand om det kommer det oundvikliga tillfället då det akut måste åtgärdas. Tack till alla som speglar mig och visar när jag behöver åtgärda mig själv. Tack för upplevelser som visar att jag står i behov av filterrensning och storstädning i mitt inre. Och tack för känslan efter en rejäl storstädning!