Funderingar

System och effektivitet.

8 kommentarer

Hur går du från det ena till det andra? Sömlöst, eller med stora procedurer? Utan att tänka på det alls, eller kanske genom en cykel av ältande, grubblande och motstånd?

För många år sedan frågade min lillebror hur jag kunde klara av att ha en arbetsdag som är så upphackad. ”När jag väntar på något att göra har jag jättesvårt att vara produktiv”, sa han. Jag hade inte ens reflekterat över det. För mig är det inte alls konstigt att ha en dag som innebär att jag har ett samtal mellan nio och tio och sedan får vänta till kl. 13 innan det är dags för nästa. Efter den där kommentaren upptäckte jag att det faktiskt var som brorsan hade sagt. Jag slösade ofta bort den där mellantiden! Sedan dess har jag infört bättre rutiner, så numera planerar jag in vad jag ska göra i tiden emellan jobbsamtalen redan på morgonen innan dagen ”sätter igång”. Det kan vara jobbrelaterade uppgifter, som att sköta administration eller läsa forskningsrapporter eller studier, eller privata göromål som att sköta tvätten eller göra något i trädgården.

Jag har en tendens att värka igenom något som jag tycker är jobbigt i huvudet, om och om igen. Det kallas att älta. Eftersom jag vet hur jag funkar är det bästa att helt enkelt ta itu med det jobbiga på en gång. För det första slipper jag tankarna på hur jobbigt det ska bli och dessutom är det allra oftast mycket mindre jobbigt än jag hade inbillat mig. Något som jag har ”fruktat” visar sig ta en kvart efter att jag har ägnat betydligt längre tid i huvudet åt att tänka på hur jobbigt det ska bli att göra det.

Listor är ett bra sätt att få koll och inte låta något falla mellan stolarna. Jag skapar dem dock oftast i huvudet, förutom inköpslistor som jag har på telefonen. Jag har flera syrror som liksom mamma skriver listor och bockar av/stryker över varje genomförd uppgift. Att skriva dessa listor tar jag oftast bara till då jag står inför en synnerligen komplicerad och mångfacetterad uppgift, som ett bröllop t.ex. Finns det oviktiga och ojobbiga grejer att göra lägger jag dem gärna i en hög där de hamnar längre och längre ner i takt med att annat hamnar ovanpå. Jag har försökt lösa det på olika sätt, men har insett att det är vad det är. Därför har jag efter att ha testat olika förhållningssätt återgått till att ha kvar den där högen. Varje måndag brukar jag jobba igenom den och som du kanske förstår kan det bli saker liggande trots min rutin. I skrivande stund har jag följande som har blivit kvar i högen i flera veckor eller månader: ett brev som ska besvaras, en gåva som ska skickas, en artikel som ska skrivas, ett intyg som ska skrivas ut i kalligrafi och en arbetsrelaterad bok som ska läsas.

Jag gillar att skaka om mina system ibland och testar gärna någon annans. Ett och annat har jag tagit med mig genom livet på det viset, men mitt grundsystem är fortfarande detsamma som då jag var tonåring. (Tur att jag alltid har gillat ordning och reda…) Har du något kanonrecept på att vara ”effektiv” får du gärna dela med dig! Mina öron och mitt hjärta är vidöppna.

Continue Reading

Funderingar

Hjälp till självhjälp eller stjälphjälp.

2 kommentarer

Jag gillar verkligen Kvartal och deras artiklar om högt och lågt. Jag kan oftast också lyssna på deras Veckopanelen utan att känna mig alldeles ihopdeppad, trots att de naturligtvis talar om nyheter som gör mig nedstämd. Där diskuteras vad som är på gång i omvärlden från olika perspektiv, både ålders- köns- och politiskt åsiktsmässigt.

Kvartals vetenskapsredaktör heter Henrik Höjer. Ibland är det han som skriver Kvartals nyhetsbrev (dessa nyhetsbrev läser jag ibland). Det som kom igår lockade. Han tog upp flera saker som jag själv tänkt på den senaste tiden. Som att det saknas ett ord för ens vuxna barn, något jag skrev om här i bloggen t.o.m. (Han efterlyser ett nytt ord eller en språklig lösning, inte avkomma som kanske är det närmaste vi har i det här skedet.) Jag pratade med en kompis om att kartan vi lärde oss är så inaktuell och vad det egentligen inneburit att länders gränser genom tiderna har dragits om. Höjer tipsade om ”Death of Yugoslavia”, en BBC-serie som jag sätter på listan över sådant jag vill titta på.

Något jag diskuterade häromsistens med ett par andra väninnor var vad som händer när man omyndigförklarar sina egna barn eller andra vuxna och tycker att man själv måste vara den som ska lösa det svåra i deras liv. Som att överklaga betyg för en högskolestudent, söka jobb åt en artonåring eller låta sitt vuxna (fullt kompetenta) barn bo hemma utan att behöva tvätta, laga mat eller på annat sätt ersätta för sitt inneboende. Eller låta hela länder hamna i ett evigt bidragsberoende. Stjälphjälp, helt enkelt. Jag sa att jag tror att det är viktigt med en målbild som båda parter är klara över. Att det finns ett slutdatum, att den hjälpte får ta konsekvenserna om den inte gör det som krävs för att klara något. Mina väninnor höll inte med mig. De tycker inte att man alltid ska behöva motprestera, eller ens att man ska behöva vara tacksam över att bli hjälpt. När Höjer då berättade om The Economists artikel om att bistånd inte kan göra fattiga länder rika blev jag naturligtvis intresserad!

From 2014 to 2024, the world’s 78 poorest economies grew more slowly than in the decade to 1970, when aid was first emerging. This is perhaps unsurprising, given earlier studies. In 2004 William Easterly of New York University and co-authors found that, from 1970 to 1997, aid was just as likely to shrink the world’s poorest economies as to help them grow.

THE ECONOMIST

(”Från 2014 till 2024 växte världens 78 fattigaste ekonomier långsammare än under årtiondet fram till 1970, då biståndet först började uppstå. Detta är kanske inte förvånande med tanke på tidigare studier. År 2004 fann William Easterly vid New York University och medförfattare att biståndet, från 1970 till 1997, var lika sannolikt att krympa världens fattigaste ekonomier som att det hjälpte dem att växa.” Google Translate.)

Att hjälpa andra är något som är viktigt för mig och jag ägnar en stor del av min tid åt det. Jag älskar det och det är något som ger mening åt mitt liv. Jag kommer dock från en pliktstyrd tillvaro där jag som yngre också hjälpte mycket, men agerade ofta mer som en martyr än osjälviskt. Idag gillar jag känslan av att vara behjälplig. Det är den starkaste drivkraften bakom mitt jobb t.ex. Att jag verkligen önskar att de personer jag möter i terapeutiska samtal ska komma till en bättre plats. Jag tycker det är jobbigt att ta betalt, men vet att jag behöver en inkomst som alla andra, det är som det är. Tjänster och gentjänster har sin plats. Allra bäst gillar jag ”jag hjälper dig med detta och när någon annan behöver hjälp kan du väl hjälpa henom”.

Idag förstår jag på riktigt de kollegor på demensavdelningen som jag tyckte var lata. Eftersom jag inte hade någon vårdutbildning visste jag inte att personer som blir hjälpta för mycket blir sämre, och snabbt går det. Så länge det är möjligt ska de ta på sig kläder, sköta sina egna toalettbesök, fixa sin fika, äta sin mat, raka sig o.s.v. Varför försämras man så fort då man hamnar på ett boende? Tja, det finns inte tid helt enkelt. Det finns inte tid att följa med de gamla på toaletten, så de får blöja. Det finns inte tid för darriga händer att långsamt få i sig maten, så de blir matade. Och ju mindre man gör, desto svagare blir man och desto mindre kan man. Detta är applicerbart på oss alla. Ett barn som inte lär sig hantera ”farliga” saker kan inte hantera farliga saker och blir mer utsatt. En tonåring som inte får hantera jobbiga situationer som att ringa samtal och möta främmande människor själv kommer att ha jobbigare då de sedan måste klara sig på egna ben. En vuxen som blir daddad av sin partner kommer inte att kunna steppa upp. Det är applicerbart på så mycket! Och med dessa tankar börjar jag denna vecka. Hoppas den blir finfin för dig!

Continue Reading

Planttant

Arbetsdag.

4 kommentarer

Vackert väder och en oändlig att göra-lista. Bra kombination! Både maken och jag jobbade på i rasande takt. K klippte och samlade gräs som jag ska ha till täckmaterial medan jag höll på med detaljer som att samla upp fjolårsgräs och göra odlarlådorna färdiga för sådd. Jag kikade bara med ett halvt öga på syrenhäcken eftersom jag känt stor besvikelse över att den inte tagit sig så bra trots att jag lade ner så mycket tid på den förra året. Nu visade det sig att det finns liv i betydligt fler av de små skotten än vad jag trodde. Jag får nog sitta stilla i båten och vänta på utslagna blad för att se hur det egentligen gick.

Jag gav AI i uppdrag att konstruera en bild av mig i stil med någon känd mangakonstnär vars namn jag ej minns. Hur som helst gillar jag bilden och att tänka mig själv gå omkring med en bukett blommor i handen med linneklänning och stickad kofta. Annars skrotar jag mest omkring med håret uppsatt för att inte flyga i ansiktet, militärskjorta och mjukisbyxor på och sällan koftor, för de fastnar i hagtornshäcken, viltstängslet, björnbärsslanorna eller allt annat som sticker ut både här och där i vår trädgård.

Maken klippte på bra och den där gräshögen är långt större än den kanske ser ut på bilden. När vi var på väg till spelkväll framåt kvällningen kom brorsan med åkgräsklipparen. Lockande att ha en sådan, men det första gräset vill jag gärna använda som täckmaterial. Ska bara komma på ett sätt att överlista mördarna i vår trädgård. Så här tidigt på våren tror jag mest på ölfällor runt en sådan här hög. Vi får se om jag lyckas!

Jag älskar verkligen rosenportalen och ser fram emot att se Prinsessan Marie blomma ännu mer överdådigt än förra året. Tänk så bra det blev, det här projektet! Rosor blir alltid sjuka på något vis, men vi njuter av allt det som är bra först.

Knoppar och blommor i alla möjliga olika stadier växer på alla möjliga olika ställen. Det ena päronträdet dignar av knoppar redo att slå ut och vårt lilla körsbärsspö från Lidl gör detsamma. I år får det chans att blomma även om det är så litet. Det får vara så. Maskrosor, ska de verkligen få chans att bre ut sig? Ja, har man bin är dessa gula solar varmt välkomna. Pyttorna anses vara ogräs, men hur glad blir man inte av dem? Vi har små öar av olika nyanser mellan vitt och rött på flera platser i gräsmattan som väl mest består av olika gräsliknande ogräs. Det är okej, det ser åtminstone jättefint ut då det är nyklippt och vi har nått dags datum.

Här kommer ännu en bild av backsippan och verkligen trivs där den står. Så vackra blommor! Tänker alltid på Hurtigs backe dit vi åkte med makens mormor varje vår. Vacker plats i Uppland där backsipporna böljade och det fanns fina bestånd till årets omgång nässelsoppa.

Att ha en trädgård ger livskvalitet även om det också innebär att det alltid finns mer att göra. Tack för allt det vackra och fina.

Continue Reading

Ditten och Datten

Magnoliaskogen i vitsippshavet.

10 kommentarer

Längst ner på Frändatorpsvägen här på Sturkö, på vänster sida, hittar man frukten av en mans intresse för magnolior. Han har under flera år utökat sin magnoliapark. I år såg vi dock att det verkar som att flera träd gett upp och att de grävts upp. Vi har gjort utflykter hit under sista veckan i april under flera år. Alla är välkomna att ta en runda om man bara respekterar stigar och växtlighet.

Jag hade redan gett mig själv lite vitsippshav vid tidigare tillfälle, men en bonusrunda tackar man inte nej till! Så här har det faktiskt inte sett ut, jag tror att vitsippsblomningen måste ha varit lite försenad just i år.

Magnolior är så vackra och spännande träd, men vi kommer inte att ha några här hemma. Därför är jag mycket tacksam för de exemplar jag får njuta av då vi åker förbi eller till och med besöker en plats som denna.

Jag vet inte om det är någon uppdatering av telefonkameran som gör så att blommor tagna i porträttläge (besöket var inte planerat, så jag hade inte kameran med mig) ser smått märkliga ut. Hahahahaha! Det är inte helt lyckat, men effekten är ändå rolig. Så varsågod, här kommer mina flygande/flytande magnolior.

Jag inser att detta är något som ska upplevas och att det är svårt att fånga precis hur vackert det är i bilder, men har du aldrig besökt en magnoliaskog eller park kanske du blir sugen på att lägga det till din planttantslista. Ja, om du nu har en sådan. (Det har jag uppenbarligen, hej Keukenhof och Sissinghurst.) Jag är så tacksam över naturens under och allt makalöst spännande och fantastiskt vi kan få ta del av om vi öppnar ögonen. Varje årstid har sin charm, men just nu exploderar det verkligen av det mest spännande.

Som avslut bjuder jag på min ena av årets två tulpanbuketter från vår trädgård. Denna plockade jag i Lilla Rotterdam och nu står bara en massa bladmassa kvar. Gissa vem som tänker trycka hundratals lökar i jorden i höst? Med denna ledande fråga önskar jag dig en fin dag.

Continue Reading

Kreativitet

Lek mer!

11 kommentarer

I början av året påminde min syster om vikten av att leka. Hon hade lyssnat på Fredrik Lindströms vinterprat från 2024 och rekommenderade det varmt. Jag vet att det påverkade henne mycket och att hon sett till att tillåta sig att leka mer sedan dess. Det har bl.a. spelats roliga spel, som Hitster. Spel som inbjuder till skratt, välbehag och känslor av gemenskap. I snart fyra månader har jag alltså tänkt lyssna på det här programmet istället för att bara läsa om det, vilket jag har gjort på flera ställen, men nu var det dags!

Var det värt tiden? Absolut! Här får du länken igen om det nu är så att du inte heller har lyssnat.

Hur ofta tillåter du dig att skratta? Att skratta fritt, sådär från magen. Att släppa på allt tillrättalagt och rentav tillåta dig att vara fjantig? Om någon som känner mig väl skulle beskriva mig skulle jag med all sannolikhet bli beskriven som någon som älskar människor, relationer och processen som leder fram till dåliga eller bra relationer. Jag är högst delaktig i samspelet med andra, men de samtal jag har blir ofta djupa. Att hänga med min syster Festen leder också till djupa samtal, men hon är också väldigt rolig. För att inte tala om hennes man som har fått mig att hänga dubbelvikt över en stol utan att kunna hämta andan av skratt. Det här skrattet fick nog i princip aldrig komma ut då jag var barn eller ungdom. Jag har nämligen inga minnen av gapskratt. Jag hängde med näsan över en bok, spelade piano eller fiol, hjälpte till jättemycket med mina småsyskon. Jag hade en trygg och underbar barndom, men kom nog i ett hämmat paket. Efter fyrtioårskaoset hände något. Känslan av att jag faktiskt inte behövde upprätthålla något slags fasad försvann. Sedan dess har jag haft mycket mer roligt. Jag vågar fortfarande inte slänga mig utför stup och sådant, men jag gör bort mig inför andra utan att darra på morrhåren (som ju ändå är fler med min stigna ålder, hehe).

”I hela mitt liv har jag nämligen känt mig så otroligt hämmad och liksom inbunden i mig själv. Inte hemma med min familj, men överallt annars. Som om den person som finns där inne sitter fast och inte kommer ut.” (Clara Lidström) Underbara Clara presenterade för ett par dagar sedan ett avsnitt till sin och Malin Wollins podd med en text som fångade mig. Hon fick många fina och peppiga kommentarer skrivna av äldre kvinnor som känt liknande, men ”kommit ut”. Ofta i samband med klimakteriet. Jag är definitivt en av dessa hämmade kvinnor som hittat ut. Det är förlösande att våga. Att våga ha roligt, att ge sig själv rätten att skratta, att inte bara vara duktiga och plikttrogna Marta utan också något slags lekfull om än inkännande Maria.

I samband med att jag skulle skriva om leken hittade jag också denna artikel som jag gillade. I den hittar du en lista på åtta olika slags lekpersonligheter och jag kunde direkt zooma in på ”konstnären” som använder skapandet som lek. Det är jag! Jag har plockat fram symaskinen igen för att beta av ett gäng projekt i helgen. Varför inte kombinera systugan med att lyssna på musik med fyndiga och roliga texter?! (Snälla, hjälp mig hitta fler kvinnliga textförfattare med humoristiska texter, mer än Lisa Ekdahl!) Hoppas att du får en lekfull, rolig och kanske lite äventyrlig helg.

Continue Reading

Funderingar

”Bara lite kvar.”

6 kommentarer

Jag är dålig på att komma ihåg datum och år och historiska höjdpunkter. Jag är bra på att komma ihåg känslor och vilka som var med och hur härligt eller jobbigt något var. Ibland finns det dock något specifikt att hänga upp en händelse på. Våra barns födelsedagar har jag t.ex. inga problem att minnas. På morgonen den fjärde augusti låg jag nyförlöst på Södersjukhuset och höll vår son i famnen och undrade om jag hade drömt allt som hade hänt dagen innan. Svärmor och hennes man (tror att yngsta svägerskan kanske också var med) var på väg för att säga hej till första barnbarnet. De skulle bara hämta ”några kassar” i det sålda huset först för att lämna i nya lägenheten på Kungsholmen. De kom svettiga och stressade, för ”några kassar” visade sig vara mycket mer än de hade trott och de fick knappt med sig allt. Detta gör att jag aldrig glömmer vilken dag svärföräldrarna flyttade från hus till lägenhet.

Jag har själv varit med om liknande situationer många gånger, inte minst i flyttar. Då vi var på väg att mellanlanda på Sturkö över sommaren innan våra två år i Philly stod vi kvar med min första egeninhandlade möbel, en grå hörnsoffa i skai, och ett helt proppfullt flyttlass. Det fanns helt enkelt inte plats för den där soffan, så en vän som var med och flyttade undrade om han fick ta den (eller köpa den, men tror vi bara var desperata att bli av med den). När vi flyttade från Segeltorp var det ”det blå skåpet”, en underbar möbel som jag hade målat om, som fick säljas för noll och intet i sista minuten, och pianot som såldes till våra goda vänner. Lyckligtvis vet jag att det senare fortfarande är till stor glädje och vi hade ändå varken haft plats för skåp eller piano i vårt lilla hus.

Bara några kassar, en kvart till (som visar sig vara två timmar), snart klar… Hur kommer det sig att vi människor så ofta hamnar i dessa situationer trots att vi annars är bra på att planera? Maken är tidsoptimist, men jag kan beräkna tid med minuters precision och går ofta för att ta ut något ur ugnen några sekunder innan larmet går. Å andra sidan kan maken pussla ihop en packning med tetrisprecision i huvudet och sedan få det att bli likadant i bilen. Trots detta är vi ibland för optimistiska och det funkar inte som vi hade velat. När jag säger ”en kvart till” i situationen som blir två timmar vet jag kanske att femton minuter bara kommer att vara nog om alla stjärnor och planeter står uppradade efter varandra, så varför säger jag inte ”vi kan väl göra det där imorgon istället” till det som var planerat för kvällen? Jag tror att det beror på att till och med en pessimist som jag ibland måste vara extra optimistisk och hoppfull för att komma igång med uppgifter. Jag är också väldigt driven av plikt och om två situationer slåss om min tid skyddar jag mig själv genom att tänka att jag kan göra båda grejerna samtidigt. Typ.

Häromdagen var jag äntligen färdig med rensningen av häcken. Det tog bara två eftermiddagar och helt sönderrivna armar och ben trots heltäckande kläder, men ändå. Förra gången höll jag på en stund varje dag i en vecka. Jag hade kört iväg två lass bortrensad sly och björnbärsrevor och räfsat/dragit bort all det torra fjolårsgräset. (Maken hade kört med grästrimmern på båda sidor häcken.) Jag hade gått runt hela häcken på båda sidor och visste att det fanns ”bara några revor” kvar som hade suttit lite illa till och som jag skulle ta med sekatören. Som du ser på bilden ovan var det inte ”några revor”, utan ett flera timmar långt finlir med sekatör och spade. Jag tror själv att detta beror på att jag har något slags inbyggt peppsystem för att få också tråkiga saker gjorda. Alla har förresten inte detta peppsystem, utan ger upp innan de ens har börjat. (Antagligen långt ner på skalan gällande personlighetsdraget samvetsgrannhet där jag har höga poäng. Med det sagt är jag inte särskilt flexibel, jag har fått jobba hårt på att bli mer spontan och mindre perfektionistisk.) Eftermiddagen kommer att bjuda på hårt arbete och jag är redan beredd på att det varken är någon kvart eller bara några revor kvar. Jobba, jobba, jobba! Jag tar hjälp av den mest inspirerande hejarklack jag vet. Är inte Hipp hipp det roligaste som svensk television bjudit på genom åren?

Continue Reading

Tips

Tipslista.

12 kommentarer

En släkting hade kollat på Anders Hansen och lät hälsa att hon skulle försöka sluta läsa min och syrrans bloggar och vara mindre på Facebook. Jag vet inte om det var detta avsnitt av Din hjärna hon hade tittat på, men det är väl värt att fundera kring vad våra smarta telefoner gör med våra hjärnor. Jag rekommenderar varmt att lägga en timme på programmet. Du kommer kanske inte att få någon ny information, men jag blev iallafall påmind om att jag inte vill vara styrd av mitt belöningssystem.

Det finns sådant i livet som bara är dåligt, att vara uppkopplad är inte en av dem. Idag tänkte jag därför bjuda på ett litet gäng länkar som jag gillar. Kanske kan du också få nytta av någon av dem.

Recept

Trädgård

  • Gardeners’ World – jag blir överväldigad av odlingsforum där det finns många odlar-Hitler, bättre med en plats där jag kan hitta sådant som är bra att tänka på i rätt tid på året
  • Flower Power – Cecilia Wingårds hemsida med butik som säljer de ljuvligaste luktärtsfröerna
  • Klostra – härifrån köper jag bl. a. sättpotatis och sättlök
  • Blomsterlandet har en vecka med halva priset på alla fröer varje tidig vår, det är då jag laddar upp – detta är även vår lokala trädgårdsbutik
  • Plantriket är handelsträdgården i Johannishus som är väl värd ett besök om du har vägarna förbi, men det finns även en del bra info på hemsidan

Poddar

Continue Reading

Ditten och Datten

Med 100% effektivitet…

6 kommentarer

… gick jag in i annandag påsk, redo för allt som stod på min lista att utföra. Jag var pepp och glad över denna extradag. Jo, för jag hade helt glömt bort att det var ledig dag och allt det där och bonustid är något av det bästa jag vet i hela världen! Jag har varit så morgonseg sedan tidsomställningen, men äntligen har det börjat röra sig åt rätt riktning. Det kändes härligt att skutta upp, sätta på vattenkokaren och spela hög musik.

Livet här på landet kan vara både enahanda, utmanande och spännande. Jag undrar hur alla de turister som börjat synas till på vägar och i affären ser på min ö. Våra engelska vänner som hamnade på Hästholmen efter en husbilstur runt Europa skulle komma på besök med sitt hemskolade barnbarn. Kylen och förrådet kunde täcka upp det mesta till halloumi stroganoff, men jag behövde grädde. Tog bilen till affären och trots den tidiga timman talades det redan tyska och annan turistska där. Halva priset p.g.a. kort datum på ekologisk grädde – full pott! Våra trevliga ICA-medarbetare hejade och log, jag har bett ICA i Vega att åka på studiebesök hit då jag aldrig varit med om surare personal. (Fast jag uttryckte mig inte riktigt så, hoppas ändå att det var något att reflektera över.)

För första gången någonsin fick vi vara med om utryckning med blåljus av brandbil! Någon av våra grannar längre ner förbi Vintervägen hade tydligen en pizzaugn som hade varit lite väl generös med värmen, så det hade tagit fyr i deras uterum. Jag vet inte vad brandbilen på kyrkans parkering bidrog med, men den stod där länge. I Philly bodde vi några kvarter från det stora universitetssjukhuset och lägenheten i Visättra låg bara på andra sidan vägen om Huddinge sjukhus. Blåljus var ett dagligt inslag och inte något man direkt reflekterade över. Denna utryckning gav hjärtat i halsgropen och en genuin oro över det som hade hänt. Jag är så tacksam över alla de människor som har det i sig att klara av adrenalinpåslag på daglig basis för att hjälpa, rädda och möta människor i svår kris av olika slag.

Jag glömde helt bort att fota lektionen som pågick vid bikuporna. Vår 10-årige gäst Harrison bor hos sina morföräldrar i tio veckor och följer en läroplan han har med sig. Den blir naturligtvis påverkad av platsen han nu bor på. Hantverkskursen ska innehålla vissa inslag och det ska byggas en båt. Igår handlade lektionen om bin och ekologiska system. Kul för oss som har upplevt hur fantastiskt det kan vara med hemskolning om den utförs på rätt sätt. Alla är sannerligen inte skapta för detta sätt att arbeta och det finns flera olika utgångspunkt. För vår yngsta dotter som var otroligt stressad i vanliga skolan p.g.a. olika omständigheter blev det ”räddningen” och vi trivdes väldigt bra med det upplägg hon hade under våra år i Orem. För andra barn och föräldrar hade det inte gått lika bra. Harrison fick med sig en kexchoklad och serpentiner i svenska flaggans färger för att fira sin födelsedag på fredag lite extra. (Jag hade köpt två till maken för att ge honom inför nästa godisinköpsfria period som ska hålla i sig till midsommar. Nu fick han bara en, men jag tror han överlever.)

På eftermiddagen kom syrran och svågern förbi för att förbereda dekorationer till vår brorsons bröllop i Bredavik i juni. Syrran är expert på festliga dekorationer och blomster, det är roligt att se henne jobba. Hon kommunicerar med den blivande bruden som jag tror har betydligt fler åsikter om hur det ska se ut och vara än den blivande brudgummen. Det är roligt att gamla lådor som stått i vår lada i alla år får agera ”krukor”. Nu ska jag vattna och få dessa blomster att bli riktigt frodiga tills den 14 juni. Maken lagade ett par av lådorna och de kläddes även invändigt med plastpåsar för att hålla åtminstone lite längre.

Resten av dagen sattes det en massa fröer och rensades häck. Den där hagtornshäcken till gamla tomten (huset flyttades långt innan jag var påtänkt, kanske till lilla grannön Malkvarn) beskars hårt för några år sedan då svägerskan gick sin trädgårdsmästarutbildning. Den har börjat ta sig igen, men behöver formas till. Dessutom försöker jag få bort all växtlighet runt stammarna, men det är lättare sagt än gjort! Att vi rensat varje vår börjar dock märkas, för visst blir det mindre björnbärssly att rensa varje år? Eller jag kanske bara inbillar mig. Björnbär är goda, men eländigt påstridiga och så fientliga! Jag har rivsår längs både ben och armar idag. Dessutom plockade jag flera fästingar på mig. Jag önskade en hård vinter för att ta knäcken på fästingar och mördarsniglar, men jag får spara den önskningen till ett annat år. Hur blev det med den där effektiviteten? Jodå, jag kände mig mycket nöjd då det var dags att krypa ner mellan lakanen. Jag hade lovat mig en vecka med lite skönlitteraturläsning, men det har bara blivit lyssning på deckare. Jaja, jag är så förutsägbar. När det är dags att byta bok kanske jag ska testa en annan genre? Jag har en hel lista på boktips.

Continue Reading

Ett Litet Ord

Tack Stina Oscarson – låt samtalet fortsätta leva.

12 kommentarer

Dramatikern, konstnären och debattören Stina Oscarson är död. Då och då dör människor, det tillhör sakens natur. Vi finns här på jorden olika länge och sedan finns vi inte längre kvar rent fysiskt. Döden skrämmer mig inte, men sorg är en av de starkaste krafter människan behöver slåss mot i livet och även en av de mest dynamiska och komplexa. Eftersom Stina Oscarson har varit en offentlig person utan personlig anknytning kändes det konstigt att jag helt plötsligt satt och grät över hennes bortgång. Jag såg intervjun av hennes syster och även om den var känslosam var det också något annat.

En bidragande orsak till att Stina Oscarson blev så intressant för mig var hennes långa kamp mot anorexia nervosa, den psykiatriska sjukdom som har högst dödlighet av alla. Jag svälte mig själv under flera år i tonåren. Jag fick aldrig diagnosen anorexi, men mitt beteende uppmärksammades av en skolsköterska och kommentarer om detta fick mitt beteende att övergå i andra ätstörda beteenden, något som följt mig genom livet. Jag är tacksam över att jag slapp hamna i Oscarsons värld. Hon var starkt emot tvångsvård och hennes relation med bl.a. systern försvårades av att sjukdomen alltid stod emellan dem.

Stina Oscarson var känd för sin obändiga kreativitet och nyfikenhet, men också för sin brinnande passion för samtalet. Hade det inte varit för hennes uppmärksammade artikelserie Den polariserade debatten hade jag kanske inte fått upp ögonen för henne. En person så orädd för social smitta med en otrolig klarsynthet och alltid med ett öppet sinne. Hon blev många gånger beskylld för att hon gav ”fel” personer luftrum, att hon var naiv, men det var hennes oräddhet för att möta andra åsikter (”åsikter smittar inte”) som gjorde henne så otroligt intressant. Läs hennes sista artikelserie i Svenska Dagbladet, Stina svarar. Hon avslutade denna artikelserie med en kommentar som legat kvar och grott i mig de senaste månaderna: ”Jag har för övrigt i år tänkt att jag ska byta nyårslöften mot frågor. Att i stället för att självsäkert tro mig veta vad som är bäst för mig, söka formulera frågorna som kanske kan föra mig lite närmare den människa jag vill vara.” Jag läste detta precis då jag funderade över vilket mitt nya årsord för 2025 skulle vara, något som helt klart ledde mig vidare. Här skriver jag mer om det ord jag landade i, ALIGN.

Genom att lära sig mer om psykologi, om naturen, om mänskliga relationer, om moral, om tro, om samhällsfrågor och om sin egen roll i den fantastiska världen kan man förkovra sig och bli bättre på att få kunskap om hur man ska kunna nå fram till detta ”sanna jag”. Eftersom vi alla har olika förutsättningar betyder det att vi behöver vara öppna för att lärdomar står att finna i allt från hur vi interagerar med våra medmänniskor, vad vi lär oss genom att agera utifrån egen vinning eller att vår grupp ska få det bra till hur vi använder fysiska, mentala och andliga resurser. Vi kan ha jättemycket kunskap utan att ha kommit det minsta närmare vårt sanna jag, för någonstans handlar det om att vi också måste göra, agera, omsätta denna kunskap. Ju mer dessa tre parametrar (vårt sanna jag, teorin och det praktiska utövandet) justerar sig till varandra, desto bättre kommer vi att må. Det klack till i mig och jag tänkte att precis denna justering är det jag vill jobba med under 2025. ALIGN funkar bättre för mig än JUSTERA, så ordet får helt enkelt bli på engelska denna gång.

monna, ett litet ord 2025

Nu har vi snart nått maj månad och jag kan säga att jag är jättenöjd med mitt ord. Stina Oscarson ville söka frågorna som kunde föra henne mot den person hon ville vara. Hon kan inte längre fortsätta detta livsverk, men det kan vi andra som finns kvar. Jag är den jag vill vara, men jag ser utvecklingspotential på väg mot ”mitt sanna jag”. Utan nyfikenhet stagnerar vi, förlorar drivet, lusten. Tack Stina för din nyfikenhet på livet och på hur andra såg på världen. Jag är ledsen över att du inte längre kan vara med och bidra med nya tankar, men lovar att fortsätta hålla det du skrev levande.

Continue Reading

Ditten och Datten

Första Bredaviksfesten 2025.

2 kommentarer

Hurra för påsk! Första påskafton sedan 1997 utan några ”barn” hemma. Konstigt, men så är ju livet. Vi hade det mysigt ändå och hade chansen till att hänga med andra lite senare på dagen.

Vilka mästerverk våra ägg blev! Eh. Alltid lika kul att fixa till dessa ätbara konstverk, trots vissa tillkortakommanden då det gäller det konstnärliga uttrycket.

Maken blev djupt imponerad av att det blev äggjakt fast det bara var han som fick leta ägg i trädgården. Han var även så generös att han delade innehållet med påskharens assistent. Familjens frihetskämpes Lasse Åberg-ägg med anarkistkycklingen kommer för evigt att vara min favorit.

Vi tog med påskris och flagga till Bredavik och gladdes över att regnet höll sig undan (fast det är så himla torrt, så egentligen hade jag velat ha mängder). Det var lager på lager som gällde i klädväg. Syrran och svågern hade dragit påsken ända ut i varje hårstrå och mötte oss med dessa fantastiska frisyrer. Jag har missat programmen med Mandelmanns, men lillastesystern lät hälsa att syrran var väldigt lik Marie Mandelmann och att svågern var en kopia av Junior Lerin. Kul par!

Jag hade önskat påsk-pad thai och ingen motsade sig. Så gott! Muurikkan kommer till stor användning varje år, jättepraktisk hjälpreda när man är många. Detta recept hade vi som vägledning. (Vi har gjort ett ICA-recept med vitkål också, men det blir alltid lite mesigt.) Lime och sweet chili till – så gott! Jag gillar faktiskt att ha salta jordnötter istället för cashew också.

Syskonbarnen briljerade i vanlig ordning på olika sätt. Att gå på händer är inte något jag bemästrar, men jag är otroligt imponerad över alla som kan.

Vi firade en försenad födelsedag, skrev en gigantisk pepp-hälsning och systersonens fästmö hjälpte svägerskan som är på kryckor med att gömma godis i trädgården för den kommande äggjakten.

Dags för lekar! Klädstafett för påskkärringar och ägglöpning stod på schemat. Jag skulle filma, men skrattade så mycket att jag fick avbryta. Det blev foton istället.

Här är några av mina favoriter.

Till efterrätt blev det inga nymodigheter, utan i vanlig ordning Oscar II:s tårta. Mums filibabba! Till och med Cadbury-ägg som syrran skickat från Skottland. De bästa som finns. Bara världsligt, men något jag saknar att kunna köpa i USA. Vi var både mätta och rätt genomfrusna då vi kom hem. Jag hade tänkt sätta fröer, men det blev vaaarm dusch, brasa i kakelugnen och Döden på Nilen istället. Fin dag!

Idag lyssnar vi på musik för hela slanten! Matteuspassionen och Lamb of God, för att vara mer specifik. Tack för chans på nystart! Påsken är symboliskt och verkligt viktig för för mig. En dag som denna då dimman ligger tät över ön och allt liksom står lite stilla känns det skönt att våga lita på tron, hoppet och kärleken.

Continue Reading