Dramatikern, konstnären och debattören Stina Oscarson är död. Då och då dör människor, det tillhör sakens natur. Vi finns här på jorden olika länge och sedan finns vi inte längre kvar rent fysiskt. Döden skrämmer mig inte, men sorg är en av de starkaste krafter människan behöver slåss mot i livet och även en av de mest dynamiska och komplexa. Eftersom Stina Oscarson har varit en offentlig person utan personlig anknytning kändes det konstigt att jag helt plötsligt satt och grät över hennes bortgång. Jag såg intervjun av hennes syster och även om den var känslosam var det också något annat.
En bidragande orsak till att Stina Oscarson blev så intressant för mig var hennes långa kamp mot anorexia nervosa, den psykiatriska sjukdom som har högst dödlighet av alla. Jag svälte mig själv under flera år i tonåren. Jag fick aldrig diagnosen anorexi, men mitt beteende uppmärksammades av en skolsköterska och kommentarer om detta fick mitt beteende att övergå i andra ätstörda beteenden, något som följt mig genom livet. Jag är tacksam över att jag slapp hamna i Oscarsons värld. Hon var starkt emot tvångsvård och hennes relation med bl.a. systern försvårades av att sjukdomen alltid stod emellan dem.
Stina Oscarson var känd för sin obändiga kreativitet och nyfikenhet, men också för sin brinnande passion för samtalet. Hade det inte varit för hennes uppmärksammade artikelserie Den polariserade debatten hade jag kanske inte fått upp ögonen för henne. En person så orädd för social smitta med en otrolig klarsynthet och alltid med ett öppet sinne. Hon blev många gånger beskylld för att hon gav ”fel” personer luftrum, att hon var naiv, men det var hennes oräddhet för att möta andra åsikter (”åsikter smittar inte”) som gjorde henne så otroligt intressant. Läs hennes sista artikelserie i Svenska Dagbladet, Stina svarar. Hon avslutade denna artikelserie med en kommentar som legat kvar och grott i mig de senaste månaderna: ”Jag har för övrigt i år tänkt att jag ska byta nyårslöften mot frågor. Att i stället för att självsäkert tro mig veta vad som är bäst för mig, söka formulera frågorna som kanske kan föra mig lite närmare den människa jag vill vara.” Jag läste detta precis då jag funderade över vilket mitt nya årsord för 2025 skulle vara, något som helt klart ledde mig vidare. Här skriver jag mer om det ord jag landade i, ALIGN.
Genom att lära sig mer om psykologi, om naturen, om mänskliga relationer, om moral, om tro, om samhällsfrågor och om sin egen roll i den fantastiska världen kan man förkovra sig och bli bättre på att få kunskap om hur man ska kunna nå fram till detta ”sanna jag”. Eftersom vi alla har olika förutsättningar betyder det att vi behöver vara öppna för att lärdomar står att finna i allt från hur vi interagerar med våra medmänniskor, vad vi lär oss genom att agera utifrån egen vinning eller att vår grupp ska få det bra till hur vi använder fysiska, mentala och andliga resurser. Vi kan ha jättemycket kunskap utan att ha kommit det minsta närmare vårt sanna jag, för någonstans handlar det om att vi också måste göra, agera, omsätta denna kunskap. Ju mer dessa tre parametrar (vårt sanna jag, teorin och det praktiska utövandet) justerar sig till varandra, desto bättre kommer vi att må. Det klack till i mig och jag tänkte att precis denna justering är det jag vill jobba med under 2025. ALIGN funkar bättre för mig än JUSTERA, så ordet får helt enkelt bli på engelska denna gång.
monna, ett litet ord 2025
Nu har vi snart nått maj månad och jag kan säga att jag är jättenöjd med mitt ord. Stina Oscarson ville söka frågorna som kunde föra henne mot den person hon ville vara. Hon kan inte längre fortsätta detta livsverk, men det kan vi andra som finns kvar. Jag är den jag vill vara, men jag ser utvecklingspotential på väg mot ”mitt sanna jag”. Utan nyfikenhet stagnerar vi, förlorar drivet, lusten. Tack Stina för din nyfikenhet på livet och på hur andra såg på världen. Jag är ledsen över att du inte längre kan vara med och bidra med nya tankar, men lovar att fortsätta hålla det du skrev levande.
Lämna ett svar