Jag är dålig på att komma ihåg datum och år och historiska höjdpunkter. Jag är bra på att komma ihåg känslor och vilka som var med och hur härligt eller jobbigt något var. Ibland finns det dock något specifikt att hänga upp en händelse på. Våra barns födelsedagar har jag t.ex. inga problem att minnas. På morgonen den fjärde augusti låg jag nyförlöst på Södersjukhuset och höll vår son i famnen och undrade om jag hade drömt allt som hade hänt dagen innan. Svärmor och hennes man (tror att yngsta svägerskan kanske också var med) var på väg för att säga hej till första barnbarnet. De skulle bara hämta ”några kassar” i det sålda huset först för att lämna i nya lägenheten på Kungsholmen. De kom svettiga och stressade, för ”några kassar” visade sig vara mycket mer än de hade trott och de fick knappt med sig allt. Detta gör att jag aldrig glömmer vilken dag svärföräldrarna flyttade från hus till lägenhet.
Jag har själv varit med om liknande situationer många gånger, inte minst i flyttar. Då vi var på väg att mellanlanda på Sturkö över sommaren innan våra två år i Philly stod vi kvar med min första egeninhandlade möbel, en grå hörnsoffa i skai, och ett helt proppfullt flyttlass. Det fanns helt enkelt inte plats för den där soffan, så en vän som var med och flyttade undrade om han fick ta den (eller köpa den, men tror vi bara var desperata att bli av med den). När vi flyttade från Segeltorp var det ”det blå skåpet”, en underbar möbel som jag hade målat om, som fick säljas för noll och intet i sista minuten, och pianot som såldes till våra goda vänner. Lyckligtvis vet jag att det senare fortfarande är till stor glädje och vi hade ändå varken haft plats för skåp eller piano i vårt lilla hus.
Bara några kassar, en kvart till (som visar sig vara två timmar), snart klar… Hur kommer det sig att vi människor så ofta hamnar i dessa situationer trots att vi annars är bra på att planera? Maken är tidsoptimist, men jag kan beräkna tid med minuters precision och går ofta för att ta ut något ur ugnen några sekunder innan larmet går. Å andra sidan kan maken pussla ihop en packning med tetrisprecision i huvudet och sedan få det att bli likadant i bilen. Trots detta är vi ibland för optimistiska och det funkar inte som vi hade velat. När jag säger ”en kvart till” i situationen som blir två timmar vet jag kanske att femton minuter bara kommer att vara nog om alla stjärnor och planeter står uppradade efter varandra, så varför säger jag inte ”vi kan väl göra det där imorgon istället” till det som var planerat för kvällen? Jag tror att det beror på att till och med en pessimist som jag ibland måste vara extra optimistisk och hoppfull för att komma igång med uppgifter. Jag är också väldigt driven av plikt och om två situationer slåss om min tid skyddar jag mig själv genom att tänka att jag kan göra båda grejerna samtidigt. Typ.
Häromdagen var jag äntligen färdig med rensningen av häcken. Det tog bara två eftermiddagar och helt sönderrivna armar och ben trots heltäckande kläder, men ändå. Förra gången höll jag på en stund varje dag i en vecka. Jag hade kört iväg två lass bortrensad sly och björnbärsrevor och räfsat/dragit bort all det torra fjolårsgräset. (Maken hade kört med grästrimmern på båda sidor häcken.) Jag hade gått runt hela häcken på båda sidor och visste att det fanns ”bara några revor” kvar som hade suttit lite illa till och som jag skulle ta med sekatören. Som du ser på bilden ovan var det inte ”några revor”, utan ett flera timmar långt finlir med sekatör och spade. Jag tror själv att detta beror på att jag har något slags inbyggt peppsystem för att få också tråkiga saker gjorda. Alla har förresten inte detta peppsystem, utan ger upp innan de ens har börjat. (Antagligen långt ner på skalan gällande personlighetsdraget samvetsgrannhet där jag har höga poäng. Med det sagt är jag inte särskilt flexibel, jag har fått jobba hårt på att bli mer spontan och mindre perfektionistisk.) Eftermiddagen kommer att bjuda på hårt arbete och jag är redan beredd på att det varken är någon kvart eller bara några revor kvar. Jobba, jobba, jobba! Jag tar hjälp av den mest inspirerande hejarklack jag vet. Är inte Hipp hipp det roligaste som svensk television bjudit på genom åren?
Lämna ett svar