Sol i sinnet.

Igår vaknade jag verkligen på fel sida, men det löste sig. Det brukar ju göra det, vare sig jag tar itu med det eller bara låter det gå. Efter fina jobbsamtal och städning hos svärföräldrarna hade de mörka slöjorna skingrats och kvällen blev mycket bättre. I det lilla känns livet alltid mycket enklare för mig, för andra är det tvärtom hjälpsamt att ta ett steg ut från sina egna tankar. Här hemma gror det överallt och det växer så det knakar på andra håll. I vanlig ordning har vi en torr vår, välkommen till livet på Sturkö. Här i Blekinge och i Skåne kommer det att ta tid för grundvattnet att återhämta sig, så det är bara att gilla läget. (Vi lider fortfarande av sviterna efter förra årets torka.) Jag väljer att ta emot solen med tacksamhet och glädje, känner mig glad över det vackra vädret och att jag njuter av att fixa i trädgården under lediga stunder. Idag ska jag ta hjälp av maken att flytta på lite perenner, men det finns också en evighetslång lista på sådant som behöver göras eller som jag bara vill få gjort. Jag försökte skriva en prio-lista, men nästan allt blev prio ett. Hahaha!

Igår bad svärmor mig väcka hennes luktärtsfröer, så de står nu uppe i syrummet som den här tiden på året är ”varmväxthuset”. Som synes ovan har tomaterna och basilikan fått flytta ner i verandan och i kallväxthuset har jag satt kålfröer i vindruvslådor. Allt är som det brukar. Det känns bra att ha utarbetat något slags schema som funkar för mig och att jag kan följa det i odlingsdagboken.

I år bestämde jag mig för att strunta i att försätta dahliorna i påsar med jord. Förra året frös ju nästan alla efter att jag hade satt ut dem, så de kom ändå i den tid som de hade gjort om jag bara satt dem direkt i backen. De börjar ändå vakna på egen hand.

Förra året drog jag igång två Dr Westerlund som jag vill ska vara uppstammade. Hade en sådan förut och den var så fin! Just nu ser de ”sådär” ut, minst sagt. Jag vet dock hur visionen ser ut och det är bara att stå ut i mellanperioden. Det är ändå så hoppingivande att se att det har börjat växa vid båda bladen – där kommer de två grundgrenarna att utvecklas. Sedan gäller det att beskära lite då och då för att få trädkänslan jag är ute efter.

Svärmor skickade med en bok som tydligen är fantastisk. Ser fram emot att läsa den! Verkligen snygg grafik. Jag älskade Uusmas bok Expeditionen, min kärlekshistoria. Den läste jag medan jag ännu ansåg mig vara en ”ivrig läsare”, då läslusten var högst levande. Vi bodde i Orem och jag slukade fortfarande böcker både på svenska och engelska. Ja, hjälp, vilken otjänst jag gjorde mig själv då jag blev en telefonscrollare. Nu låter det som att jag har suttit konstant med telefonen. Så är det inte. Jag tror inte jag har varit mer på telefonen än de flesta andra, men jag tror att jag kanske störts mer av effekterna av vad det lett till. Hur som helst är jag nöjd med att jag har tagit itu med det. Jättenöjd, faktiskt. Och med det önskar jag en trevlig helg!

Continue Reading

Vak upp, den nya dagen gryr!

Karin Boye skrev ”bryt upp”, men jag vaknade utan den minsta lust att bryta upp. Däremot kände jag att ”oändligt är vårt stora äventyr”! Kolla bara hur den föränderliga julrosen lever livet… Jag är rejält förkyld och skulle ha makens systerson på matlagningskurs, men bad honom att flytta den tills på fredag. Härligt att jag hann sjunga på vår ”galaktiska premiär” med kören i söndags innan viruset slog till. (Kyrkoherden presenterade vår internationella premiär av Our Wildest Imagining som en galaktisk sådan, jag funderade om han han lider av samma megalomani som Trump. Fast å andra sidan var det väldigt officiellt, se bara här!) Ibland är det väldigt skönt att jobba hemifrån, särskilt med tanke på att det är andra personer inblandade som slipper ”lida” om jag bara inte vill smitta någon annan.

Jag hade varit ute och fixat i trädgården hela eftermiddagen, sedan var det skönt att landa i soffan med Lillasysters sockor. Stackars liten, jag har inte stickat ett enda plagg till henne än fast hon är över två månader gammal. Nu gör jag ett par sockor som kommer att passa lagom till hösten. Jag vet att hon får låna Lilla Tittis alla plagg, men det känns viktigt att hon också får egna grejer. Jag satt och stickade framför Love on the Spectrums sista avsnitt på säsong fyra. Milda makter vad jag lipade. Kanske för att jag var lite risig, men mest bara för att det var så underbara deltagare med otroligt mycket kärlek. Älskar det där programmet. Har en lång lista på filmer och serier som andra rekommenderat, men det blir så sällan av att jag tittar på något. När jag stickar känns dock en serie som ett perfekt sällskap.

De första fröerna har nu åkt i lådorna i trädgårdslandet. Jag och maken fortsätter att förbereda för resten av det som ska sättas. Så mycket lättare det är i år än förra året då jag hade låtit bli att göra höstjobbet ordentligt 2024. Även om jag vet att goda förberedelser nästan alltid leder till lättare arbetsbörda och bättre hållbart resultat är det lätt att glömma i stunden då man bara vill komma undan så snabbt som möjligt. Dessutom var jag sååå trött på trädgårdsarbete den där hösten. Jaja. Påsken kom tidigt och det syns inte minst i krukan vid entrén. Den första påskliljan slog ut först igår! Penséerna fick maken i födelsedagspresent för några veckor sedan. Jag satte ner dem i krukan rätt omgående, men de har fortfarande inte riktigt kommit igång. Det har möjligtvis att göra med att det både är kallt och att de står på norrsidan.

Jag fortsätter jobba på många fronter. Kolla här hur min fasters fänrikshjärtan har spridit sig. Helt enormt! Jag fick en klump som sattes här hösten 2024, men först nu har de tagit sig riktigt rejält. Jag ser fram emot blomningen. Jag har inte hittat något som riktigt har trivts här, så jag är jätteglad. Uppe i bakkant står höstaster från en annan faster. Älskar att jag har familjemedlemmar representerade lite överallt i trädgården.

Continue Reading

Fixardag i trädgården.

Jag älskar att trädgårdssäsongen har dragit igång på samma gång som jag blir lite stressad. Det får gärna regna mer då det i vanlig ordning är rätt torrt här i markerna. Fördelen med att jobba hemifrån är att det ibland finns tid emellan samtalen, nackdelen är att det då kan kännas stressigt att jag inte utnyttjar varje minut. MEN, det går ju inte, så är det bara. De senaste dagarna har jag dock fått en hel del gjort av sådant jag tänkt på i flera veckor.

Prio ett var att rensa bort björnbärssly längs stenmuren vid vår uppfart (eller säger man nerfart om det är lite nerförsbacke till huset). Riset har skrapat bilar hela vintern, jag tror att alla besökare är glada över att det nu är fixat. Jag är iallafall väldigt nöjd. Jag har sår överallt, från ansiktet och neråt. Björnbär, alltså. Så goda att äta, men inte utan att man får jobba hårt för dem! Jag fick en taggfri tilling av min kusin. Den har förvisso tagit sig, men har inte gett så många bär än. Förra året flyttade maken på den, så jag hoppas att den kommer att trivas bättre i det nya boendet.

Jag har också tagit hand om skröfset i den övre perennrabatten. Jag låter alltid fjolårets rester stå kvar för att förhindra att något fryser eller ruttnar. Det gör att mina rabatter alltid ser lite skräpiga ut fram tills rensningen, men vinsten av att göra såhär är stor. Det gäller även sparrisen t ex. Nu är det iallafall fixat och det ser så fint ut!

Eh, nä, nu ljög jag visst, som Pippi skulle ha sagt. Fint ser det inte ut, men hoppfullt! Så många av mina härliga perenner har kommit upp och allt ser ut att må bra. Egentligen vill jag flytta på några av plantorna som jag känner står för långt bak eller långt fram för att riktigt komma till sin rätt. Igår plockade jag fram mina anteckningar från förra året för att se vilka plantor det var jag hade planerat flytt för, men jag hittar inte anteckningen. Har kollat i telefonen också, kanske står det där på någon bra plats. Annars får jag förlita mig på foton, jag vet ju ungefär. Höstanemonerna vill jag få fram lite. Jag ska inte heller spara lika många plantor purpurklätt i år.

Syrrans inhyrda Helleborus gör sig redo för en maffig blomning. Egentligen skulle den bara stå här ”så länge”, men den trivs ju så bra. Tror inte syrrans mörka stadsträdgård hade kunnat ge samma goda förutsättningar. Hon får plocka med sig några blommor som snitt istället. Min ”föränderliga julros” har också massor av knoppar och verkar kunna blomma lika underbart som förra året. Kul när rätt förutsättningar finns! Egentligen borde jag bara satsa på sådant som verkligen mår bra hos oss istället för att dalta och göra mig till. När en växt trivs behöver den så mycket mindre omsorg, och den ser också vackrare ut. Jag lär mig lite i taget och känner mig mycket mer säker på vad jag håller på med. Anstränger mig för att hitta rätt förutsättningar från början så att det inte blir så mycket jobb i längden, struntar i sådant som helt enkelt inte funkar utan att hänga läpp. Det är befriande!

Continue Reading

Pelargonväckning.

Hej och hå. Varje år är det samma sak. Jag är nästan rädd för att gå in i Bredaviksköket för att hämta hem pelargonerna då det kan vänta både det ena och det andra gällande mina kära krukväxter. Ruttna rötter, uttorkade rötter, resterna efter musfester och fjärilslarvsfester… Som min kompis sa, ibland kommer frågan ”Varför håller jag ens på??!!” i första rummet. I år slapp jag hämta hem alla krukorna, det gjorde maken då han hjälpt brorsan att ta hand om häcken. Snacka om kärleksgärning. Då de stått och väntat på sin spabehandling tillräckligt länge var det dags för mig att hämta in jord (jaja, jag använder köpejord) och ladda upp sopsäcken i vasken. I den häller jag ut alla döda pellisar med jord och allt, men även den gamla jorden (helt eller delvis) från de andra krukorna. Denna jord återanvänds sedan med bokashi för att få nytt liv.

Jag har tre stora krukor som brukar stå vid lilla verandatrappan. Jag har haft alla länge och de har klarat sig mer eller mindre helskinnat varje år. Denna hängpelargon har varit hårt ansatt varje år, men det har alltid funnits liv kvar. Så också i år! Den fantastiskt stabila Mårbacka som jag fick av min syster hade dessvärre lämnat in. Det var tre plantor som satt i samma kruka och en levde fortfarande. Den satte jag därför i en mindre kruka och ska låta den stå i pelargontrappan. Samma sak var det med den vita ICA-pelargon vi fick av våra vänner för många år sedan och som sedan har vuxit sig större med hjälp av sticklingar. I år var bara en av tre fortfarande vid liv. Av pelargonerna som står i trappan hade sex stycken lämnat in, vilket är ett ganska normalt antal jämfört med andra år.

Här är den vita pelargonen med ny jord och mer luftighet runt rötterna. Jag ser att det finns en del till att plocka bort i form av döda och gula blad, men det kan jag göra då jag flyttat upp allt till syrummet. I Willyskassarna står dahliorna och mår bra! De har klarat sig utmärkt. I år tänker jag faktiskt sätta alla direkt i backen och strunta i att försätta dem i plastpåsar med jord. Det känns lite busigt, men jag tror jag klarar det. Det är ett steg tillbaka från trädgårdshetsen jag utsatte mig för i början av mitt planttanteri då jag hängde på Facebook och trädgårdsforum som väl sabbade mitt trädgårdssjälvförtroende i grunden. Bra tips och allt det där, men om det innebär stress och hets är det bara att lägga ner. Åtminstone funkar jag på det sättet. Allt eller inget-tankar är annars något som jag lätt hänfaller mig åt och det är i princip aldrig särskilt hjälpsamt.

Så här såg det ut när allt var klart. Till vänster är mina klenisar till utepelargoner. Jag har alltid skurit ner dem till 3-5 cm långa stumpar och gillat resultatet, men i år testar jag en annan stil. Till höger ser du min syrras innepelargoner som inte beskurits lika hårt som mina. De står rätt mörkt inne i stan där solen inte riktigt kommer åt, men som du ser mår de annars bra. Mina är precis som träden här ute på Sturkö som är mindre, krokigare och lite ”segare” då de utsätts hårt för väder och vind. Jag brukar ställa dem under tak då det ska regna rejält, men annars får de ju helt andra förutsättningar än om de stått inne i verandan. Jag gillar trots allt min pelargontrappa, tycker den är något av det finaste vi har i uterummet. Nu ska jag drömma en kortis om hur det kan komma att se ut i sommar:

Continue Reading

Planttantssäsongen är igång.

Igår hämtade jag ut fröerna jag hade beställt i Blomsterlandets kampanj (50% på alla fröer). Inte för att det kanske gör något på riktigt, men jag höll mig till nästan bara ekologiska fröer. I år beställde jag väldigt lite blomfröer (förra året försökte jag driva upp extra mycket blomster till systersönernas bröllop), men mitt kvitto summerades ändå till drygt 1500 kr. Ekofröer är dyrare och det på förekommen anledning. Jag hoppas att vår trädgård under 2026 kommer att prunka och blomma, att sniglarna håller sig undan och att vi slipper både mjöldagg, torka och blöta.

Jag har lite fröer kvar från förra året, både i odlarlådan och i frysen. Vitlök satte jag i höstas. Annat kommer igen av sig självt. (Sparris, alltså. Så gott det är! Jag längtar.) Sättpotatis och sättlök köper jag närmare själva sättdatumet. Fortfarande är egentligen det största problemet att vi i grunden har så mager (sandig) jord. Till denna dag fattar jag inte hur det kommer sig att morotsodlingen i princip aldrig lyckas, då det ju är morötter som i princip kan växa i ren sand. Jaja, jag lär mig väl. Lök och potatis brukar inte göra mig besviken (om inte potatisbladmögel slår till och det gör den ibland) och vi har alltid rikligt med kryddor och rotfrukter. De senaste åren har även kålodlingarna blivit riktigt lyckade. Årets stora utmaning blir att överlista mördarsniglarna, för jag älskar både squash och pumpa. Det gör sniglarna också och tyvärr får jag konstatera att de gick mätta ur den striden förra året. Sockerärter, bönor, gurka och tomat hoppas jag fortsätter ge riklig skörd. Det är gott med mat, att ha odlat den själv tycker åtminstone jag ger en extra dimension. Jag är glad över att lusten och orken verkar finnas också i år!

Continue Reading

Kriget om fröerna.

Det viktigaste du kan se just nu är kanske Kriget om fröerna. (Jag vet tyvärr inte om det går att se detta program utanför Sverige.) Mycket intressant, skrämmande på många vis, men också ögonöppnande och på något vis en putt åt rätt håll.

När vi bodde i Orem berättade en väninna om hur hennes pappa hade fått besök hemma i sin trädgård en bit från där vi bodde där han odlade till hemma bruk. Ett par tjänstemän med skrivplattor i händerna, klädda propert i kostym, förbjöd honom att hålla på med egna pollineringsexperiment med sin majs. Dessa tjänstemän jobbade på det läskiga företaget Monsanto som 2018 köptes upp av Bayer. Innan dess ställde de till med mycket elände i ivern att få fram stora skördar. De producerade också ogräsmedlet Roundup, ett glyfosatbaserat gift som verkar vara cancerframkallande. Det är svårt att hitta riktiga studier om detta, men jag vet att Monsanto mörkade resultat i forskningen runt påverkan av glyfosat. GMO har du säkert hört talas om. Monsanto genmanipulerade utsäde för att de skulle klara att hantera Roundup. Fröerna förbjöds sedan att användas utan deras inblandning.

Det är inte lätt det här med odling. Det är alltid ohyra och väderförhållanden som ställer till det och inte har vi särskilt gynnsam jordmån heller. Jag försöker tänka att vi gör vårt bästa och att jag är glad för allt som vi trots allt får skörda. Makens kompis Patrick Sellman är fantastiskt duktig på beredskap. Han har inspirerat till att ta egna fröer och att använda grödor som vi vet klarar vårt klimat och en jord som kanske ibland är lite väl mager. Vi har inte varit jättebra på det, men en del egna fröer har vi i frysen och i odlargömmorna. Jag ska titta på fröprogrammet en gång till och peppa mig själv lite inför årets odlaräventyr. Snart är det nämligen dags att köra igång! Jag ser fram emot det, trots detta inte särskilt positiva fröprogram.

Continue Reading

Höstbruk och Delicatobollar.

Hej oktober! Du springer kanske lite för fort för min smak, men det är okej. Fint att du har ork och lust och ihärdighet och vilja. Satte mig ner för att skriva i min odlingsdagbok och insåg att jag har försakat den allt för länge. Tur att jag har några halvtaffliga bilder i telefonen som visar några av de viktigaste datumen och hållpunkterna inför nästa år. Jag gillar dessa anteckningar, de hjälper mig. Både med sådant som jag missat (som att sätta vitlök förra året) och sådant som verkar ha gått extra bra (som att kålen fick en extra boost när det väl började regna och att vi fick massor av broccoli i andra skörden). Jag har inte så många sorters dahlia längre. Tio kanske inte räknas som få, men jag saknar flera av mina specialare som mössen käkade upp. Maken hjälpte mig att få i alla tuberna i papperspåsar igår (de hade legat under segel och torkat upp så det skulle gå att skaka av mer jord). Jag borde kanske ha skrivit namn på alla påsar, men stoppade istället ner namnlapparna som jag sätter ner i jorden i påsarna. Det bästa och det klurigaste är att dahliorna växer så det knakar här hemma. Är det någon som vill ha dahlior till våren och mössen och frysgraderna håller sig undan Bredaviksköket så har jag att dela med mig.

Jag har åkt hem några svängar de här veckorna för att få allt det sista gjort innan det börjar frysa på riktigt ordentligt. Pelargonerna har stått längs väggen i någon månad, så det var dags att få in dem också på övervintring. Det som står ute nu får stå där det är. Som grönkål och purjo. Älskar att dessa kan stå kvar i landet över vintern. Så praktisk förvaring! Någon stuka har det inte blivit i år heller. Det är okej. Att ha god tillgång till potatis och lök känns bra. Tomater blev det inte lika mycket som förra året, men det har med valet av sorter att göra. Jag satsade mest på goda körsbärstomater, tror det blev sju sådana hinkar. Johannas Ålandstomater är mini, men så goda! Tre hinkar sådana. Resten var mattomater, varav en sort bifftomater som gav väldigt liten skörd. Nästa år ska jag tänka annorlunda. Tror jag. Hur det blir kommer att framstå som klart när det är dags att beställa fröer om några månader. Nu ska jag först njuta av vilan som denna tid ger. Det är så skönt att det inte känns tröttsamt eller stressigt som förra hösten! Precis såhär ska det vara att ha trädgård. Glädjefullt.

För övrigt kan jag meddela att Delicato faktiskt har lyckats tillverka en ny boll som är riktigt god. Maken hade köpt hem dessa till oss. Mina förväntningar var extremt låga. Tänk bara alla ”juleskumsspecialare” som Cloetta (?) lanserar varje år istället för att bara nöja sig med att tillverka de vanliga tomtarna som faktiskt smakar bra. Döm om min förvåning då dessa smakade jättegott. Det bästa lussebullsalternativ jag hittat så här långt har varit saffranskladdkaka, men detta var alltså inte alls dumt. Vad är det influerare brukar ropa? LÖP O KÖP! Dessbättre kan jag lova att jag inte har något endaste litet samarbete. Att jag sedan vurmar extra för Delicato vars fabrik ligger så nära Segeltorpsskolan där jag jobbade att man kunde mötas av ljuva bageridofter då man kom till jobbet om morgnarna är något annat. ”Lokalt tillverkat” kan väl gälla också mentalt?

Continue Reading

Lite oktobernedslag i trädgården.

Soluppgångarna har flyttat på sig, bytt karaktär och gör att hösten känns närvarande. Vi njuter av blommorna som fått en andra andning efter regn och svalare nätter, men fortfarande en hel del sol. Trädgårdslandet bjuder på ”go mad, möe mad och mad i rättan tider”. Det kan bli lite enahanda när man ska äta det som trädgården producerar, men att hitta variation är ett kärt besvär. För det mesta.

Kålrötterna är enorma och så fina i år! Till rotmoset skulle jag ha en bit på ett kilo. Att mitt ögonmått brukar vara bra vet jag, men att lyckas pricka in 1004 g känns som en riktig bedrift, hahaha. Årets kålrötter har en svag smak av parfym, lite liknande rovor som vi inte alls gillar. Jag har väl låtit dem växa lite för stora. I rotmos funkar det dock, smaken mjukas bort av morötterna, potatisen och smöret. Ugnsbakade blir de tyvärr inte särskilt goda. Det gör ingenting, vi gillar båda rotmos med fläsk och senap.

Dahliorna blommar och blommar och blommar. De är så generösa! Sven-Eriks plantor har kommit med säkert hundratals nya knoppar efter att ha varit helt överblommade. Det var likadant förra året. Undrar varför?

Pelargonerna har jag ställt under taksprånget för att de ska torka upp innan jag ställer dem i Bredavik. Ju mindre fukt i jorden, desto bättre chans för dem att klara den långa vintern utan att ruttna. Det har varit en riktigt bra pelargonsommar!

Jag trodde knappt det skulle bli några solrosor i år pga de intensiva snigelattackerna, men på flera håll blommar det nu. Jag visste inte att solrosor kan komma igen efter att ha toppats/fått knoppen uppäten. Alltid lär man sig något nytt! Älskar, älskar solrosor. Vill ha ett hav av dem någon gång, så som föräldrarna och brorsan hade det i Bredavik. Det är så fint.

Continue Reading

Rapport från självhushållningen.

Jag är helt inne i mitt sorterande av bilder, negativ, dagböcker och gamla sparade dokument av olika slag. Att samla ihop allt från olika lådor och platser för att få till en hållbar lösning är klurigt. Fler lådor är inte bra, vi vill snarare ha färre. Vi får se var vi landar till slut! Barnen och vi har roligt då det skickas olika bilder som de aldrig sett eller inte sett på många år i familjechatten. Allt detta roliga till trots pågår det vanliga livet vid sidan om. Det ska jobbas, rensas, skördas och vattnas. Och lagas mat! Igår blev det en av favoriterna från denna tid på året. Skala och klyfta rödbetor, olja och krydda med flingsalt, färsk rosmarin och svartpeppar, kör i ugnen på 200° i 40 minuter. När det återstår 10 minuter smulas fetaost över det hela. Dra ev. igång grillen de sista minuterna för att ge osten lite krisp (men akta rödbetorna). Servera med välrostade solroskärnor och balsamico. Så gott. Här ser du för övrigt Birgits ägg nummer fyra till höger och ägg nummer åtta till vänster. Hon jobbar på bra! Vi är tacksamma för att hon delar dessa skatter med oss. Hon håller fortfarande Nico kort, men de har ändå blivit ett riktigt radarpar som spatserar omkring. De har hittat sin favoritplats bakom huset, en plats där Birgit aldrig var då hon gick med Brutus. Maken har lyckats handmata båda två, men så är det också han som nattar dem och alltid gosar lite med dem då. Det kan tyckas som att fjäderfän är självgående på många sätt, men de mår bra av tid och omtanke.

Rabatterna ser väl ”sådär” ut. Efter systersonens bröllop har jag bara vattnat två gånger. Det har kommit 2×6 mm regn, men det hade behövts mer. Jag har iallafall fortsatt rensa överblommade dahlior och plocka en del annat, så nu när det blivit svalare och kanske också börjar regna mer kommer det enligt erfarenhet att blomma upp igen. I dahliarabatten syns massor av knoppar, de mår bra av ”dead heading” (att plocka, plocka, plocka).

Här är fyra av de endast tio sorters dahlia jag har kvar. Musattacken förra vintern och virus som fanns med ända från då jag införskaffade dem har gjort att jag blivit av med de andra. Nästa år kanske jag vågar mig på att köpa några nya sorter, fast jag egentligen har mer än nog. Jag tycker bara att det är roligt med variation!

Detta är en liten del av den plats som jag kallar ”varma perennrabatten”. Den som är observant ser mest annat än perenner, men jag jobbar långsamt här, hehe. Ettåringarna som jag både försådde och slängde ut har haft en tuff sommar med de kopiösa mängder av sniglar som jag har fått slåss mot. Guldzinnian som jag hade tänkt skulle komplettera bra har äntligen börjat blomma, men istället för mängder av plantor finns det bara ett fåtal kvar. Dagöga, en underbar perenn som faktiskt har tagit sig bra (de tre av 4-5 plantor jag hade från början) vill jag ha mer av. Dem skulle jag såklart ha toppat i början av säsongen, men det visste jag inte. När jag väl tog reda på det fick plantorna chans att tjocka till sig lite och ge fler blommor. Jag älskar det brungröna bladverket. Att det finns några solrosor kvar är ett rent mirakel. Jag satte ut massor av kraftiga småplantor och vaktade dem både morgon och kväll, men många åt ändå sniglarna upp. Det konstiga är att de verkar ha satsat hårt på ”specialarna” medan de enklare sorterna klarade sig och nu börjar blomma så smått.

I skottkärran nere vid ladan satte jag fem plantor av vad jag trodde var minisar, men de är lite halvhöga. Jag tog alltså egna fröer från förra årets minisar, men på något vis blev deras telingar högre. Det ser ändå helt okej ut. Slingerkrassen klarade sig tyvärr inte alls. Stackarna, det verkar inte alls ha varit något krasseår trots att de är så tåliga i vanliga fall. Åtminstone blev det så här på Sturkö.

Jag har inte tagit kort på de fina kålrötterna eller grönkålen som jag nu försöker rädda med allt jag har genom att klämma kålfjärilslarver. De har redan ätit upp det som fanns kvar av vitkål och spetskål. (Du får en bild från trädgårdslandet i juli.) Årets potatis är jättegod och vi har rikligt av både tomater och gurkor. Chili och paprika blev inte alls lika lyckat som förra året, mycket för småkryp som tar sig in i frukterna. Någon sa att myrmedel hade hjälpt mot det, så nya tag nästa år. En spetspaprika verkar dock mer härdig, så jag har skördat en hel del från den. Kul att det blev så pass bra ändå. Purjolöken börjar tjocka till sig efter att sent omsider ha kommit ut i sin låda och där växer även en del rotselleri som förhoppningsvis blir fin. Det känns skönt att jag inte är trädgårdstrött i år och att det finns stor chans att alla lådor blir både rensade och täckta innan de vintras in. Mycket mjöldagg har vi dock haft, så jag vill inte gräva ner resterna av sockerärterna t ex. Det blir nog bra ändå. Och det var den rapporten. Klart, slut!

Continue Reading

Skryteliskryt.

För många, många år sedan fick jag höra av en bekant att det är skrytigt att blogga, att det bara är personer med stort bekräftelsebehov som gör något dylikt. (Hon visste att jag bloggade, så jag antar att det var ett sätt för henne att lite sådär subtilt trycka till mig.) Jag kan förvisso hålla med om att det går att tolka i princip allt som skryt för en person som har dålig självkänsla, oavsett om det är personen som uttrycker sig eller den som lyssnar eller läser som tolkar, men jag vill ändå markera mot detta påstående. Jag har inte mer bekräftelsebehov än de flesta jag känner och behovet blir mindre och mindre för varje år som går. Däremot är det absolut roligare att få chansen att interagera med folk då jag skrivit något än att ingen kommenterar, oavsett om de håller med eller tycker helt tvärtom. Jag firar 20 år i bloggvärlden nästa år och hade gått under för länge sedan om det var folks bekräftelse som skulle hålla mig flytande.

Vi vet att det är extra tufft för denna tids 15-25-åriga kvinnor att ta in sociala medier då de lättare än andra jämför sina egna eländiga liv med andras fulländade dagar. Jag hoppas att detta förändras i takt med att vi lär oss hantera den digitala världen bättre.

I jobbet som samtalsterapeut möter jag mycket av det som pågår bakom kulisserna hos våra medmänniskor. Skam och skuld gör att det är svårt att uttrycka somligt, ibland är det helt enkelt önskan att skydda sina nära och kära som gör att man inte vill tala högt om svärtan. Faktum kvarstår. Det finns mycket mörker som tynger i livet och vill man hålla sig flytande måste man hitta ljuset som kan kompensera.

Jag gläds så över den underbara Princesse Marie (Belvedere) som min syster gav mig och delar här min glädje med dig. Jag bjuder på att dessa bilder kan ses som skryt, men tror att du som brukar läsa här också vet att vi planttanter behöver dessa glädjevinster för att kompensera för trädgårdslivets utmaningar. Tack för denna glädjeboost! Tack för livet. Tack för rosor och tack för Björn Skifs (jag blev så ledsen över att han ska få sluta sina dagar med frontallobsdemens). På resan genom tid och rum passar vi på att hälsa på hos Monsieur Jacques som 1829 såg denna ros blomma första gången på kung Louis Philippes residens Château Neulliy. Jag hoppas han fick skryta riktigt mycket om sin vackra hybrid. Tänk om han hade vetat att den skulle fortsätta blomma nästan 200 år senare på en liten gård i Karlskronas skärgård…

Continue Reading