Jag kan inte komma ihåg att mamma brukade göra eller hänga upp kransar, men både jag och flera av mina systrar är riktiga kransomaner. Det binds kransar som hängs på dörrar och väggar till påsk, under hösten och definitivt i juletid. Jag försöker ta reda på varför vi har kransar både här och där i olika sammanhang, men allt jag kommer fram till är att det har symboliserat olika saker i olika kulturer och tidseror. Makt, hopp, evigheten… Att kransar satts på huvuden och dörrar under tusentals år verkar iallafall vara konstaterat. De kransar som hängt hos mig har alltid varit till dekoration, så djupare mening än så har jag inte att bjuda på. Jag hindrades då jag var yngre av min perfektionism som då ledde till att jag lade ner innan det hade blivit något slutresultat att hänga upp. Jag vet, så löjligt, men jag väljer att klappa mig själv på axeln och tänker att det ju är bra att det inte är så längre. Jag har verkligen fått öva på att vara medvetet slarvig, hur konstigt det än låter. Jag har också stor förståelse för andra med perfektionistiska personligheter och gör vad jag kan för att peppa alla som behöver exakt rätt nyans av en färg, rätt storlek, rätt kombination, rätt avstånd eller rätt grej i olika situationer. Många gånger ställer dessa krav käppar i hjulen på en och det blir varken hackat eller malet. För mig var förut svaret på frågan ”är det bäst att hänga upp en okej krans eller att inte ha någon alls” att inte ha någon krans. Så sorgligt. Idag är svaret lika självklart att jag vill ha en krans om den än har lite fel och brister. Dessutom, verkligen inte oviktigt i sammanhanget, är det själva pysslandet som jag tycker är roligt.
Vi har alltid fri tillgång till tallkottar rätt utanför dörren, så sådana plockade jag redan för flera veckor sedan. Grannens kastanj är nedplockad och ger inte längre fri tillgång till gratis kransmaterial, men då vi var hos vår vän och hjälpte henne i trädgården fyllde maken sina fickor med de lite mindre kastanjer som hennes träd bjöd på. Jag måste tala om att en av mina största besvikelser någonsin var att äta rostade kastanjer i New York. Jag hade läst om sådana i böcker och tänkte att dessa delikatesser med allt omgivande mys måste vara det godaste på jorden. Det är det alltså inte, men minnet är ändå kärt. Ekollonen plockade jag på väg till bilmekanikern. 6.500 kr gick det kalaset på, men ekollonen var iallafall gratis. Efter en runda i ugnen (100° i ungefär en timme, kortare tid för ekollonen som annars spricker och gärna lite längre för kottarna) var allt redo för kransmonteringen.
Jag hade noll inspiration, så jag började med att gå in på Pinterest för första gången på eviga tider och sökte på ”fall wreaths”. Då fick jag bara upp en massa reklam för temu, Ellos och andra ställen. (Brukade det vara så?) Det fick bli en hederlig gammal googling istället, men inte heller det hjälpte mig. Då gick jag in på Instagram och scrollade och hittade någon som knipsade av sina kott-toppar för att skapa blommor. Det gillade jag, men kan tala om att det hade varit hjälpsamt med ett annat verktyg än makens slöa tång. Detta moment har jag därför gjort i några olika omgångar under de senaste veckorna. Jag glömde att fota stommen som jag hade köpt på Pingstis för 7 kr. Jag retade mig på att de tog så mycket för en tunn björkriskrans som var skev och dan och dessutom väldigt fult lindad med någon slags ståltråd med grön plast, men uppenbarligen störde jag mig inte mer än att jag betalade de där kronorna. Jag visste att kransen jag planerade skulle visa den underliggande stommen och ville därför inte använda halmstommen som jag redan hade. Jag tog bort den gröna plasten och virade på några rundor brun sytråd istället (egentligen tror jag att kransen hade hållit formen på egen hand). Efter det var det bara att dra fram den gamla trotjänaren varmlimspistolen och sätta igång. Det gick bra och jag kom ut på andra sidan med bara en lite större brännblåsa. Bra resultat, hahaha. Det blev lite obalanserat och på slutet såg jag att det inte skulle gå ihop, så jag rotade fram en gammal fantastisk spets som någon virkat med tunt bomullsgarn och väldigt liten virknål. Jag har aldrig hittat rätt användningsområde för den, men nu var det dags! Nu är vårt kök en riktig höstoas med ljusgrenens löv och dotterns gamla svalmobil i höstfärger. Väldigt höstmaximalistiskt och knappast någon Sköna Hem-dröm, men MIN dröm! Jag njuter i fulla drag. (Tanken var att kransen skulle sitta i hallen, men dörren är brun och ger inte riktigt kransen en rättvis chans att göra nytta.)
Min krans tog tre veckor att göra. Inte effektiv tid, men ändå. Ungefär lika många minuter säger syrran att det tog att göra den krans som nu hänger på hennes dörr. Helt makalöst fantastisk tycker jag! Hon har rensat bort kronbladen på solrosorna och bara stuckit in stjälkarna i kransen. Tror inte hon använde någon limpistol, men kan inte svära på det.
14 kommentarer
Så fina! Tänk så många olika växter och material man kan använda för att skapa en krans.
Jag har också en mys-bild av att äta rostade kastanjer. Jag tänker mig en julmarknad där stämningen är på topp, och så äta rostade kastanjer som pricken över i:et. Men kanske hade det blivit en besvikelse för mig också.
Kul att du gillar, Jossu! Min syrra är mycket bättre än jag på att hitta roliga och oväntade saker att sätta i kransen. Det kan bli jättefint.
Jag vill absolut inte sänka dina förväntningar, vet att det finns de som tycker att kastanjerna smakar lika gott som de luktar. Det är verkligen något att testa för alla som har tagit del av känslan i böcker och filmer. Hoppas att du får uppleva det. Kanske redan i år?
Så vackra kransar. Gjorde också en höstkrans en gång för läääääänge sen då jag var ny i US. Sedan då jag hängde upp den blev jag nästan illamående över hur ful jag tyckte den var. HAHA. Tog ner den omgående, slängde den. Sedan dess har jag inte gjort en enda krans.
Rostade kastanjer har jag också ätit. OCH den DOFTEN under höst och vinter i NYC då de rostar dem —gudomlig. MEN jag tyckte inte heller om det, inte alls. TYVÄRR. Dessutom fick jag klåda i munnen av dem.
Kramar!
Alltså, Annika! Nu är det dags att göra revansch som kransmakerska, eller vad säger du? Jag kan bara säga att det där med att känna sig illamående över att något jag gjort var så fult, den känslan känner jag igen. MEN, jag låter den inte längre leda mig framåt. Du kanske kan göra småkransar till en början, sådana man kan hänga på ett dörrvred eller liknande? Doftupplevelser är inte fy skam de heller, men vi får fortsätta bara sätta näsan över de där rostade o-läckerheterna. Kram!
Hej Monnah!
Så otroligt fina kransar🥰 Jag tycker också det är fint och roligt att göra🤗
Här i Barcelona har precis La Castanyada-säsongen startat, så överallt i stan är det små stånd där dom rostar kastanjer och sötpotatis, och det luktar såå gott, och är gott också förstås. Man får dom i inrullade i en pappersstrut typ☺️
Kram!
Vad kul att du gillar dem! Och att du är en kransoman-vän!
Ja, det finns inte mycket som slår doften av rostade kastanjer, det ger jag dem. Jag förstår också att andra tycker att de smakar smarrigt, men i fortsättningen får näsan njuta ifred. Rostad sötpotatis däremot, det tycker jag är en delikatess. Mums. Men förstår att alla inte heller gillar det. Allt som rullas in i pappersstrutar känns härligt tycker jag. Kram!
Hej Monnah! Åh, vilken härlig kranshistoria! Jag tycker så mycket om tanken på att släppa perfektionismen och faktiskt njuta av själva skapandet. Din krans blev ju alldeles underbar… personlig, höstig och helt klart mycket mer värdefull just för att den är ”DIN”! Skulle gärna beställa en om det går😊 Din systers krans med solrosorna är också fantastisk. Så fint att ni har blivit riktiga kransomaner!
KRAM till DIG! Anna
Vad roligt att du tycker om den! Jag har faktiskt en kotte som jag stör mig tillräckligt på för att planera för att rycka bort den och limma om den. Vilken det är får du gissa. Jag har också satt fast några kottar ovanför rosetten och det gör balansen bättre. Inte perfekt, men bättre, hehe. Är glad att det blev en krans och hade gärna låtit göra en till dig om vi bodde lite närmare. Solroskransen gör mig så glad. Syrran är påhittig och väldigt kreativ medan jag är lite mer ”fyrkantig”. Gott så. Kram!
Vilken fantastisk krans! Den hade gärna fått hänga på min dörr. Har aldrig gjort kransar, är inte min grej. Kastanjer är fina, men äckliga 🙂 Kram
Vad roligt att du gillar den, Anna! Du som är så pysslig… Kanske hade du gillat om du testade? Håller med dig. Kastanjer är otroligt vackra och riktigt fina som ”stressbollar” och dekoration, men ja, äckliga! Kram.
Kransen är jättefin! Jag gillar rostade kastanjer och gör såna själv här hemma när det är säsong. Kram
Vad roligt att du gillar den! Jag förstår att det måste finnas folk som gillar kastanjer, de finns med som mysfaktor i SÅ många böcker och filmer!!! Hur tillagar du dem? Kram.
Kastanjer är en konst! Vi rostar också ofta hemma när det är säsong (som just är på ingång), men det är sällan det blir lika gott som de man köper. Det är inte bara metoden utan att de också har bättre kastanjer. Jag tyckte inte det var gott första gången jag provade (som barn) men nu gillar jag det.
I Portugal kan man även köpa skalade kastanjer i frysdisken. Om vi gör stek i ugnen brukar vi ha sådana liksom små potatisar och små lökar som tillbehör som får ugnsbakas tillsammans med köttet. Det finns också en dessert som jag älskar där man kokar kastanjer och gör en puré med mjölk och socker. Sedan kör man den genom potatispress så att det blir som vermicelli. Man gör ett berg av dessa och dekorerar med vispgrädde. Mont Blanc heter det och finns många variationer på.
En av de saker jag förknippar med den här tiden på året är att köpa rostade kastanjer som mellanmål på väg hem en sen eftermiddag när det fortfarande är varmt i luften!
Nu har jag bara smakat en enda gång. Det kan ju ha varit en rostare som inte var duktig på sitt hantverk eller dåliga kastanjer. En gång är ingen gång, sägs det.
Den där desserten du beskriver har jag bestämt smakat. Och gillat! Undrar om det inte var i Ungern, kan det vara så?
Som sagt, för mig har rostade kastanjer ett sken av välbehag och även om jag fortsätter att inte gilla smaken kommer jag alltid att älska doften och känslan. Jag hoppas att jag kommer tillbaka till NYC i vintertid och får ta in hela paketet. Eller så kommer det aldrig att kunna bli lika bra igen och då är det bäst att bara drömma vidare.