Planttant

Lite oktobernedslag i trädgården.

2 oktober, 2025 10 kommentarer

Soluppgångarna har flyttat på sig, bytt karaktär och gör att hösten känns närvarande. Vi njuter av blommorna som fått en andra andning efter regn och svalare nätter, men fortfarande en hel del sol. Trädgårdslandet bjuder på ”go mad, möe mad och mad i rättan tider”. Det kan bli lite enahanda när man ska äta det som trädgården producerar, men att hitta variation är ett kärt besvär. För det mesta.

Kålrötterna är enorma och så fina i år! Till rotmoset skulle jag ha en bit på ett kilo. Att mitt ögonmått brukar vara bra vet jag, men att lyckas pricka in 1004 g känns som en riktig bedrift, hahaha. Årets kålrötter har en svag smak av parfym, lite liknande rovor som vi inte alls gillar. Jag har väl låtit dem växa lite för stora. I rotmos funkar det dock, smaken mjukas bort av morötterna, potatisen och smöret. Ugnsbakade blir de tyvärr inte särskilt goda. Det gör ingenting, vi gillar båda rotmos med fläsk och senap.

Dahliorna blommar och blommar och blommar. De är så generösa! Sven-Eriks plantor har kommit med säkert hundratals nya knoppar efter att ha varit helt överblommade. Det var likadant förra året. Undrar varför?

Pelargonerna har jag ställt under taksprånget för att de ska torka upp innan jag ställer dem i Bredavik. Ju mindre fukt i jorden, desto bättre chans för dem att klara den långa vintern utan att ruttna. Det har varit en riktigt bra pelargonsommar!

Jag trodde knappt det skulle bli några solrosor i år pga de intensiva snigelattackerna, men på flera håll blommar det nu. Jag visste inte att solrosor kan komma igen efter att ha toppats/fått knoppen uppäten. Alltid lär man sig något nytt! Älskar, älskar solrosor. Vill ha ett hav av dem någon gång, så som föräldrarna och brorsan hade det i Bredavik. Det är så fint.

Planttant

Rapport från självhushållningen.

26 augusti, 2025 4 kommentarer

Jag är helt inne i mitt sorterande av bilder, negativ, dagböcker och gamla sparade dokument av olika slag. Att samla ihop allt från olika lådor och platser för att få till en hållbar lösning är klurigt. Fler lådor är inte bra, vi vill snarare ha färre. Vi får se var vi landar till slut! Barnen och vi har roligt då det skickas olika bilder som de aldrig sett eller inte sett på många år i familjechatten. Allt detta roliga till trots pågår det vanliga livet vid sidan om. Det ska jobbas, rensas, skördas och vattnas. Och lagas mat! Igår blev det en av favoriterna från denna tid på året. Skala och klyfta rödbetor, olja och krydda med flingsalt, färsk rosmarin och svartpeppar, kör i ugnen på 200° i 40 minuter. När det återstår 10 minuter smulas fetaost över det hela. Dra ev. igång grillen de sista minuterna för att ge osten lite krisp (men akta rödbetorna). Servera med välrostade solroskärnor och balsamico. Så gott. Här ser du för övrigt Birgits ägg nummer fyra till höger och ägg nummer åtta till vänster. Hon jobbar på bra! Vi är tacksamma för att hon delar dessa skatter med oss. Hon håller fortfarande Nico kort, men de har ändå blivit ett riktigt radarpar som spatserar omkring. De har hittat sin favoritplats bakom huset, en plats där Birgit aldrig var då hon gick med Brutus. Maken har lyckats handmata båda två, men så är det också han som nattar dem och alltid gosar lite med dem då. Det kan tyckas som att fjäderfän är självgående på många sätt, men de mår bra av tid och omtanke.

Rabatterna ser väl ”sådär” ut. Efter systersonens bröllop har jag bara vattnat två gånger. Det har kommit 2×6 mm regn, men det hade behövts mer. Jag har iallafall fortsatt rensa överblommade dahlior och plocka en del annat, så nu när det blivit svalare och kanske också börjar regna mer kommer det enligt erfarenhet att blomma upp igen. I dahliarabatten syns massor av knoppar, de mår bra av ”dead heading” (att plocka, plocka, plocka).

Här är fyra av de endast tio sorters dahlia jag har kvar. Musattacken förra vintern och virus som fanns med ända från då jag införskaffade dem har gjort att jag blivit av med de andra. Nästa år kanske jag vågar mig på att köpa några nya sorter, fast jag egentligen har mer än nog. Jag tycker bara att det är roligt med variation!

Detta är en liten del av den plats som jag kallar ”varma perennrabatten”. Den som är observant ser mest annat än perenner, men jag jobbar långsamt här, hehe. Ettåringarna som jag både försådde och slängde ut har haft en tuff sommar med de kopiösa mängder av sniglar som jag har fått slåss mot. Guldzinnian som jag hade tänkt skulle komplettera bra har äntligen börjat blomma, men istället för mängder av plantor finns det bara ett fåtal kvar. Dagöga, en underbar perenn som faktiskt har tagit sig bra (de tre av 4-5 plantor jag hade från början) vill jag ha mer av. Dem skulle jag såklart ha toppat i början av säsongen, men det visste jag inte. När jag väl tog reda på det fick plantorna chans att tjocka till sig lite och ge fler blommor. Jag älskar det brungröna bladverket. Att det finns några solrosor kvar är ett rent mirakel. Jag satte ut massor av kraftiga småplantor och vaktade dem både morgon och kväll, men många åt ändå sniglarna upp. Det konstiga är att de verkar ha satsat hårt på ”specialarna” medan de enklare sorterna klarade sig och nu börjar blomma så smått.

I skottkärran nere vid ladan satte jag fem plantor av vad jag trodde var minisar, men de är lite halvhöga. Jag tog alltså egna fröer från förra årets minisar, men på något vis blev deras telingar högre. Det ser ändå helt okej ut. Slingerkrassen klarade sig tyvärr inte alls. Stackarna, det verkar inte alls ha varit något krasseår trots att de är så tåliga i vanliga fall. Åtminstone blev det så här på Sturkö.

Jag har inte tagit kort på de fina kålrötterna eller grönkålen som jag nu försöker rädda med allt jag har genom att klämma kålfjärilslarver. De har redan ätit upp det som fanns kvar av vitkål och spetskål. (Du får en bild från trädgårdslandet i juli.) Årets potatis är jättegod och vi har rikligt av både tomater och gurkor. Chili och paprika blev inte alls lika lyckat som förra året, mycket för småkryp som tar sig in i frukterna. Någon sa att myrmedel hade hjälpt mot det, så nya tag nästa år. En spetspaprika verkar dock mer härdig, så jag har skördat en hel del från den. Kul att det blev så pass bra ändå. Purjolöken börjar tjocka till sig efter att sent omsider ha kommit ut i sin låda och där växer även en del rotselleri som förhoppningsvis blir fin. Det känns skönt att jag inte är trädgårdstrött i år och att det finns stor chans att alla lådor blir både rensade och täckta innan de vintras in. Mycket mjöldagg har vi dock haft, så jag vill inte gräva ner resterna av sockerärterna t ex. Det blir nog bra ändå. Och det var den rapporten. Klart, slut!

Planttant

Skryteliskryt.

18 juli, 2025 15 kommentarer

För många, många år sedan fick jag höra av en bekant att det är skrytigt att blogga, att det bara är personer med stort bekräftelsebehov som gör något dylikt. (Hon visste att jag bloggade, så jag antar att det var ett sätt för henne att lite sådär subtilt trycka till mig.) Jag kan förvisso hålla med om att det går att tolka i princip allt som skryt för en person som har dålig självkänsla, oavsett om det är personen som uttrycker sig eller den som lyssnar eller läser som tolkar, men jag vill ändå markera mot detta påstående. Jag har inte mer bekräftelsebehov än de flesta jag känner och behovet blir mindre och mindre för varje år som går. Däremot är det absolut roligare att få chansen att interagera med folk då jag skrivit något än att ingen kommenterar, oavsett om de håller med eller tycker helt tvärtom. Jag firar 20 år i bloggvärlden nästa år och hade gått under för länge sedan om det var folks bekräftelse som skulle hålla mig flytande.

Vi vet att det är extra tufft för denna tids 15-25-åriga kvinnor att ta in sociala medier då de lättare än andra jämför sina egna eländiga liv med andras fulländade dagar. Jag hoppas att detta förändras i takt med att vi lär oss hantera den digitala världen bättre.

I jobbet som samtalsterapeut möter jag mycket av det som pågår bakom kulisserna hos våra medmänniskor. Skam och skuld gör att det är svårt att uttrycka somligt, ibland är det helt enkelt önskan att skydda sina nära och kära som gör att man inte vill tala högt om svärtan. Faktum kvarstår. Det finns mycket mörker som tynger i livet och vill man hålla sig flytande måste man hitta ljuset som kan kompensera.

Jag gläds så över den underbara Princesse Marie (Belvedere) som min syster gav mig och delar här min glädje med dig. Jag bjuder på att dessa bilder kan ses som skryt, men tror att du som brukar läsa här också vet att vi planttanter behöver dessa glädjevinster för att kompensera för trädgårdslivets utmaningar. Tack för denna glädjeboost! Tack för livet. Tack för rosor och tack för Björn Skifs (jag blev så ledsen över att han ska få sluta sina dagar med frontallobsdemens). På resan genom tid och rum passar vi på att hälsa på hos Monsieur Jacques som 1829 såg denna ros blomma första gången på kung Louis Philippes residens Château Neulliy. Jag hoppas han fick skryta riktigt mycket om sin vackra hybrid. Tänk om han hade vetat att den skulle fortsätta blomma nästan 200 år senare på en liten gård i Karlskronas skärgård…

Planttant

Takfotsnät på lådor.

17 juli, 2025 6 kommentarer

Syrran skickade ett tips om hur man kan stänga ute mördarsniglarna från sina odlarlådor med takfotsnät. Jag sätter alldeles för mycket kål i mina kållådor vilket gör att det blir svårt att leta efter oinbjudna gäster, men det syns såklart när de smaskar i sig av allt det läckra. Nu plockade jag bort kålnätet på ena lådan, det är lite hål i det och kålfjärilar sågs ändå fladdra omkring innanför nätet. Maken häftade fast takfotsnät enligt Instagramtipset på alla tre kållådorna och några av de andra i trädgårdslandet så får vi se hur effektivt det är. Det var ett tag sedan jag letade sniglar bland grödorna, så innan projektet påbörjades plockade jag bort tio feta exemplar i experimentlådan. Igår, dagen efter monteringen av takfotsnätet, hittade jag två stora till. Jag tror dock att jag bara hade missat dem dagen innan. Det senaste dygnet har det regnat en hel del, så morgonen inleddes med en snigelletarrunda. Två feta sniglar var på väg ner för lådkanten med oförrättat ärende, men i själva lådan hittade jag bara en liten rackare. Kanske hade den forcerat takfotsnätet på väg in, men den kan också ha gömt sig under de andra sökningarna. Isåfall är det här en revolutionerande uppfinning! Vi kan inte undvika att sniglarna kommer in på tomten från sina gömslen, men kan vi stoppa dem från lådorna har vi verkligen vunnit mycket.

Planttant

Gröna fingrar?

15 juli, 2025 12 kommentarer

Hur många gånger har du hört talas om folk som har gröna fingrar? Precis som att det är något man föds med, en talang man har eller inte har. Jag hade det definitivt inte då jag var yngre. Gillade inte att hålla på i trädgården med föräldrarna, skulle aldrig ha kommit på att rensa i rabatterna av mig själv eller plocka en bukett. När jag flyttade hemifrån började jag samla på mig lite krukväxter och fick en växt i taget lära mig att det är vanligare att vattna ihjäl en växt än att döda den med torka. Jag insåg att växter precis som människor behöver god näring, vatten och ljus och lite i taget lärde jag mer om både skötsel och olika slags växter. Fortfarande gillade jag inte trädgårdslivet och intresserade mig mer för det som skedde inom hemmets fyra väggar. Så här i efterskott önskar jag att jag hade frågat mina föräldrar mer för att lära mig om grönsaker och blommor, särskilt som det har kommit att bli ett av mina största intressen. Ja, jag har verkligen blivit en planttant! Gröna fingrar har jag fortfarande bara när jag varit och rotat hos tomaterna, som på bilden här ovan.

När vi flyttade hit började jag inte odla tomater på en gång. Ladans stenvägg i söderläge kunde vi dock inte lämna outnyttjad, så det blev några plantor där för att testa omständigheterna. Jag använde mig av murarhinkar på en gång, förodlade småplantor inomhus som sedan, helt ogödslade, sattes ner i hinkarna i köpt planteringsjord med lite extra gödsel. Så där odlades det i flera år, men jag tyckte det blev en väldigt klen skörd varje år. Kunde det vara vinden som drog väldeliga just där? Vi testade att sätta upp fiberduk i väst och öst 2023 och såg att förutsättningarna genast förbättrades. Förra året byggde därför maken ett rejält skydd som väl mer blev ett öppet växthus och som kallas ”tomatkuvösen”. Jag läste på mer om extra gödsling under tillväxten och hur man kan rensa ganska friskt bland bladen nerifrån. Skörden blev riktigt bra, så i år har jag använt mig av de nya kunskaperna och varit bättre på att tjuva tomater, vattna ut tomatnäring med jämna mellanrum och så har jag bundit upp dem bättre. Än så länge ser det bra ut, men jag vet att det alltid brukar dyka upp pistillröta eller någon annan utmaning. Johannas Ålandstomater har vi fått smaka varsin och det är de som nu är på gång att rodna, resten av sorterna får vi vänta lite mer på. Tänk så roligt det kan vara att både odla, tillaga och äta sin egen mat!

För några år sedan hittade min syster gratis Ölandssten här i närheten. Kia:n jobbade hårt för att få hem alla stenar och vi byggde ett örthjul i trädgårdslandet. Jag ville att det skulle bli något slags örtagård liknande den i en klosterträdgård och hittade en färdig ritning (den är numera dyrare än då jag köpte den, men är mycket nöjd) då jag satt och googlade efter inspiration. Jag och maken fixade och byggde med Ölandsstenen som jag älskar fast den säkert inte varit inne sedan 70-talet. Jag håller på att försöka utrota malörten och ska sätta salvian där istället. Jag tryckte nämligen ner en körvel som jag fick av min syrra i pajbiten med timjan och salvia, så den senare får inte riktigt solen den behöver.

Såhär ser örthjulet ut från ett annat håll. Hålet till höger har alltså uppstått efter den bortklippta malörten.

Efter Mörtforshelgen hade sockerärterna exploderat! Jag hade inte hunnit med på ett par dagar innan vi åkte, så igår och idag har jag plockat flera kilon. Gjorde sockerärtssoppa till lunch som blev mindre god då jag inte hade vitt vin hemma och ersatte med vitvinsvinäger blandat i vatten. Jaja. Man kan inte vinna alla dagar. Själva sockerärterna är det inget fel på! De smakar bäst färska eller lätt kokta med smör och flingsalt, men då om inte ärterna vuxit sig för stora. De här lite mer välvuxna funkade jättebra att mixa efter att ha kokts i fem minuter. Som sagt, hade jag inte försökt mig på vintouchen hade det blivit jättegott.

I rabatterna växer det nu åt alla håll och kanter, trots den tuffa våren. Stockrosorna verkar ha etablerat sig ordentligt och kanske blir detta det första året de kommer att blomma som jag hade tänkt mig. Hippierabatten där Fars ringblommor lever loppan tillsammans med ett sammelsurium av fröpåsar med ettåringar tänkte jag skulle bli en perennrabatt i gula, orange och röda toner. Vi får väl se om det blir så när jag kommit lite längre. Och tro det eller ej (jag pratar med mig själv), fem av dahliasorterna har kommit igång med sin blomning! Som sagt, det har blivit långt bättre än jag förutsåg.

”Prinsessan Marie” blommar helt fantastiskt på rosenportalen som maken byggde. Jag är så glad!

Dessa bilder säger kanske ingenting, men jag försöker visa planen med de nya skotten som ska blomma nästa år. Trädgårdsmästarsvägerskan tipsade om en duktig rosenmästare, Jenny ”Niff” Barnes, som inspirerade mig till att försöka forma de nya skotten lite mer än vad jag gjort innan. Det är kanske lite väl avancerat för mig, men ett litet kors har jag iallafall gett mig på.

Annars ser eftermiddagarna ganska lika ut här hemma och jag NJUTER! Gurkorna har inte blivit sjuka än, de jättesena jordgubbarna har äntligen börjat mogna och luktärterna blommar som bara den. Gröna fingrar har jag fortfarande inte. Jag måste rådfråga Lena Israelssons trädgårdsbibel och folk som kan hela tiden, men planttant är jag till 100%. Jag älskar det och är så tacksam för utveckling, nya drömmar och planer och möjlighet att prova nya saker fast man ingenting kan. Än.

Planttant

Vinster i planttantsland.

7 juli, 2025 8 kommentarer

Om jag predikar att det krävs nio positiva påståenden för varje negativt behöver jag praktisera det bättre. Just trädgårdslivet fick ett tufft slut förra året och därför en ännu tuffare start i år. Det gäller samma sak i trädgårdslivet som utanför – känner man sig ständigt efter är det svårt att hitta glädjen även om den finns där mitt framför ögonen. De negativa stresskänslorna bubblar upp precis i halsgropen med jämna mellanrum och så glömmer man lätt allt det fina och roliga! Här kommer därför bara glädje. Vi börjar med att uppmärksamma att luktärterna efter att ha blivit gullade med genom mycket vatten och gödselvatten faktiskt har kommit igång. Det visade sig att jag hade lagt ihop överblivna fröer i samma påse, vilket jag hade glömt. Därför har jag istället för en färgkoordinerad luktärts-”häck” en mer dynamisk version. Kul att bli överraskad, det blev som en lyckopåse!

Sockerärter gillar vi verkligen, så det prioriterade jag i år. Vilken glädje att redan på dag fyra av skörd kunna förvälla och frysa in flera liter trots att vi har frossat varje dag. (Hinken är min fasters och hade ställts i verandan för att lämnas tillbaka vid lämpligt tillfälle. Jag brukar annars skörda i en perfekt femlitershink som råkade ligga i ladan när jag skulle ut i landet. Närhetsprincipen vinner alltid för mig.)

Förra året testade jag att frysa in utan att förvälla (tips från Sara Bäckmo), men jag gillade inte alls hur sladdriga de blev. Alltså, sladdret är omöjligt att undvika med sockerärter. Efter någon minuts förvällning klarar de sig dock betydligt bättre. Bara att kasta ner i en wok eller gryta precis mot slutet så känns de i princip nyskördade. Jag kokar upp vatten i största IKEA-grytan, lägger i en omgång i durkslaget som passar perfekt i och förväller sedan i en dryg minut. Tar upp durkslaget och sköljer under rinnande vatten för att stoppa kokningsprocessen (eller vad det nu kan heta) och under tiden hinner vattnet koka upp igen i grytan till nästa omgång. Såhär kokar jag också många ägg åt gången. Funkar perfekt! När jag sköljt av sockerärterna torkas de noggrant mellan rena handdukar. Ju torrare de är, desto bättre funkar det nämligen sedan att styckfrysa dem.

När sockerärterna är avtorkade lägger jag dem i lager på bakplåtspapper i en form som får plats i en av fryslådorna. Efter en natt i frysen häller jag sedan ner dem i ziplockpåsar som märkts med år. (Japp, tyvärr blir det så med bara en frys – det finns fortfarande mat kvar från förra året som behöver ätas upp och jag vill att vi äter upp det först.) Vi har fortfarande massor av detta grönsaksgodis på gång och skörden lär fortsätta redan imorgon.

Gurkbilden har jag redan visat. Jag satte tre olika slags snacksgurkor för att se vilka som var godast/tåligast (vi känner ingen skillnad i smaken och än så länge har inga ohyror eller mjöldagg slagit till, peppar, peppar) och en sort Västeråsgurka på friland som skulle bli till inläggning. Västeråsgurk-plantorna åt sniglarna upp liksom alla pumpor och squashplantor. Trots klipp varje morgon och kväll samt Ferromol kunde jag inte klara dem då vi inte hade tillgång till röjsågen/grästrimmern under hela våren då den var inlämnad på reparation. De där otäckingarna förökade sig väl med rekordfart och hade sitt gömställe precis bredvid godisen. Inne i växthuset har det vuxit så det knakat! Både vi, brorsan och grannarna har fått äta mycket gurka. Maken och jag äter det morgon, middag och kväll, hehe. Jag har lagt 5 dl hönsgödselpellets i en 10-liters vattenkanna och låtit det stå i ett dygn efter tips från någon-som-jag-inte-kommer-ihåg. Sedan har jag vid ett par tillfällen gödselvattnat både luktärter, kål och allt i växthuset med detta. (5 dl gödselvatten som rörts om ordentligt innan upphällning i en 10-liters vattenkanna tipsades jag om och det verkar ha funkat.) I tomatkuvösen växer det på bra och de små Ålandstomaterna blir fler och fler, men har ännu inte rodnat. De andra sorterna börjar komma igång nu. Små och gröna, men de växer för varje dag! För första gången verkar jag ha fått en steril planta som inte satt en enda blomma medan alla andra plantor har massor. Jag har varit med om att blommor inte pollinerats, men att det inte blir några blommor alls? Har det hänt dig?

Det här är kanske inte något särskilt inspirerande foto, men så här ser det ut just nu hos pelargonerna. Vi har haft en massa regn i ett par dagar, och jag ville skydda plantorna. Jag ställer nog tillbaka dem senare idag trots att det kanske ska regna mer i veckan. Det verkar inte bli lika mycket då iallafall och jag kan lägga över en fiberduk om det skulle vara så. Här ser man iallafall att nästan alla plantor står i full blom nu. Mårbacka-pelargonerna är i vanlig ordning sist ut. De första började blomma för en månad sedan, men Mårbacka behöver lite mer tid på sig, åtminstone hos mig. I princip alla plantor klipptes ner till ca 5-10 cm långa stumpar och började vattnas med pelargonnäring från Blomsterlandet 1-2 ggr/vecka när de hade börjat komma igen efter den hårda beskärningen. Det verkar som att jag har hittat ett bra sätt att hålla mina bebisar igång. Mammas pelargon, den sista jag har kvar efter henne (fast jag har också en garderobsblomma där uppe), är av någon anledning alltid klen efter vintern. I år har den verkligen kommit igen bra dock och jag hoppas att det ska fortsätta så. Jag har också en stickling efter den som ser jättefin ut. Den har jag för övrigt stående inne i verandan för att skydda den lite mer. Jaja, det kom in liiite av det tråkiga också, men själv blev jag påmind om allt roligt som kommer av att anstränga sig också när det är jobbigt. Åtminstone till rimliga gränser.

Planttant

Klargörande av min planttantsordlek.

30 maj, 2025 6 kommentarer

Med tanke på att min ordlek igår kanske inte gick att läsa utan att se kategori och etiketter (jag har inte fått med dessa i detta bloggtema tyvärr) så får jag klargöra ett och annat. Jag fick meddelande om att det kändes deppigt och jag förstår att inlägget kanske inte var så tydligt som det var i mitt huvud. Detta var ett ”planttantsinlägg”. Jag hade precis gått en trädgårdsrunda och kände mig BÅDE glad och modfälld.

Komplicerat, komplext, å ena sidan, å andra sidan (livet som planttant)

Varken eller, med betoning på det som händer mellan raderna (varken fantastiskt eller dåligt, det sniglas, äts, bits, växer och utvecklas om vartannat)

100%, halvhjärtat, halvdant eller med minsta möjliga insats (kanske lätt att missa mitt jättepositiva 100% som står för ”all in”, medan man andra dagar inte riktigt orkar, eller vill, eller hinner)

Stora ambitioner med tryck i stegen, slokande axlar med uppgivenhet och känslan av att allt är förlorat (massor av drömmar, fröer, planer och sedan har sniglarna ätit upp hälften av det man vårdat i växthus i många veckor, eller frosten tar alltihop även om det kommer igen)

Det reder sig, men inte förrän du ryckt upp dig och dragit täcket över huvudet (det blir bra, ryck upp dig och/eller sov på saken, imorgon är en annan dag)

Skyldighet och ansvar, konsekvenserna tar aldrig semester (att ha en trädgård kräver sitt, det ska vattnas, gödslas, rensas och gör man inte dessa saker så blir resultatet därefter)

Tetris, Oil Panic, luffarschack – offensiv trumfar defensiv tills regelverket skrivits om (för alla som har spelat dessa spel, tänk dig att du är planttant i en trädgård så tror jag du förstår vad jag menar)

Organiserad med listor, rutiner och planer, luststyrd med kreativa lösningar och ”carpe diem” för sjutton gubbar (trädgårdslivet mår bäst av att ibland hålla sig till det fyrkantiga, men ibland behöver man bara njuta)

Så ta med glädje ditt jobb fast du lider – tack Evert Taube, Jesus, mamma och far (somligt trädgårdsarbete är inte så himla roligt, men med tanken att om jag rensar bra så blir skörden eller rabatten så mycket bättre om ett tag – att se glädjen också i det tråkiga)

Må bästa snigel vinna och kom ihåg att Bambi är sötast av alla (jag är rätt sölig, så det är jag mot mördarsniglarna, och rådjuren var väl här först och ÄR väldigt söta att titta på, bra att komma ihåg då de varit sugna på något som jag inte hade planerat att dela med mig av)

Hoppas att texten är klarare nu!

Planttant

Nu grönskar det.

22 maj, 2025 12 kommentarer

Jag älskar att det händer så mycket i trädgården just nu. Det mesta sköter sig självt, tack och lov. Ambitionerna är alltid fluffigare än verkligheten, och det är vad det är. För varje grej som inte blir något som återgår till naturen får jag fira med en liten piruett. Idag ska jag jobba, luncha med en vän och gå på kören, men förutom det hade jag lätt kunna skrapa ihop flera dagars ”måsten” i trädgården. Rensning, grävning, utplantering, uppbindning, gödselvattning, omskolning… Det är bara att ta tag i något, göra det och vara nöjd helt enkelt. Just nu är jag glad över att redan, den tidiga timman till trots, ha stoppat framfarten av en stor mördarsnigel, förberett vattning och förberett gurkorna för nästa steg.

Det går inte att ta rättvisande bilder på en rabatt, så är det bara. Här i blå-vit-rosa perennrabatten har akleja, fänrikshjärta och alunrot börjat blomma medan backsipporna stoltserar med sina silvriga och mjuka frökapslar. Jag är faktiskt jättenöjd med att så mycket blivit som jag drömde om efter en kaotisk början på just denna rabatt.

I gul-orange-röda perennrabatten händer inte jättemycket än. Studentnejlikan har iallafall tagit sig jättebra och det var årets viktigaste projekt. Jag fyller på med ettåringar som självsått sig (ringblommor) och som försåtts (inkakrage, solros, tagetes, lövkoja, guldzinnia, nemesia och lite annat smått och gott).

Rosorna fortsätter att växa och frodas, men jag ser inga knoppar än.

Min favoritkruka som funnits med i säkert 25 år rymmer chokladmynta, tidernas godaste teört. Extra smarrigt med mjölk och lite honung.

Pelargontrappan är inte färdig. Jag har ett gäng krukor som ska avhärdas/tillvänjas vid utelivet, men nu börjar det sättas knoppar både här och där.

Inne på lilla svarta bordet står ännu fler pelargoner och basilikan. Häromdagen gjorde jag en underbar pesto på solrosfrön och västerbottenost, så nu får de två basilikaplantor som toppades till den växa igen. Just här blir det luftigare om ett tag igen, precis som med prylar är det svårt att ge individer chans att visa sin skönhet om de ska slåss med en massa andra om uppmärksamheten.

Planttant

Syrenprakt och trädgårdsdilemma.

21 maj, 2025 4 kommentarer

Varje år tänker jag ”efter blomningen ska vi beskära vår syren bakom huset”. Jag har hunnit tänka tanken från och till sedan våren 2017, så nu är det kanske dags att göra slag i saken. Syrenträdet ger en frodig blomsterprakt, men den befinner sig väldigt högt uppe och jag vill ha blommorna närmare min näsa då jag uppehåller mig i närheten. (För övrigt är denna baksida en riktig dump med ogräs som skulle kunna bli jättemysig. Senare projekt dock. Vi kan inte ens göra det hjälpligt snyggt. Tyvärr lät cykelverksta’n hälsa att röjsågen/trimmern inte blir klar förrän om flera veckor, gah.)

Pernilla Månsson Colt tipsade om att direkt sätta syrener som man plockat på morgonen i 40-gradigt vatten som man tar med sig ut till sin häck/buske/träd. Så gjorde jag i morse och det funkar toppen! I vanliga fall brukar alltid någon kvist sloka ganska omgående. Min faster har tipsat om att ha bladkvistar och blomkvistar, men jag har inte fulländat den tekniken. Med bara ett försök finns inget underlag för en studie, men jag kan ju testa fler gånger! Så jag älskar att se hur olika växter tar sig ton medan andra tar på sig sin ”medel-Svensson-skrud” efter att ha svassat runt i galautstyrsel i några veckor. I min trädgård gillar jag att divorna får ge varandra utrymme. Somliga får utöva soloshow, men många behöver dela scen med andra praktfulla solister och finfina körsångare. Imorgon får jag kanske tid att ta en runda och genom kameran se hur det står till i trädgården efter en synnerligen seg vår. Men – blomsterprakten är på gång!

Planttant

Hurra, det regnar! (När man blivit vuxen på riktigt.)

18 maj, 2025 10 kommentarer

Ja, alltså, vuxen på riktigt har jag varit jättelänge, men ibland slås jag ändå av sådant som tillhör vuxenvärldens insikter. Som att det är fantastiskt med regn, åtminstone på rätt tid och plats. Att vara på Gröna Lund en liiite regnig sommardag är perfekt eftersom man troligen slipper långa köer. Att ha rest till Liseberg specifikt från Abisko och sedan mötas av ösregn i flera dagar är kanske inte det roligaste man har varit med om. Att ha en strandsemester med regn varje dag kan bjuda på rätt stora utmaningar om man inte reser med barn som gillar att bada i regn eller vuxna som älskar att mysa med levande ljus, film och spel. Att få över 10 mm regn en söndag i maj efter en lång, kall och torr vår är bara alldeles fantastiskt! Jag kom hem i eftermiddags och kände hur hjärtat hoppade till då jag såg att vi redan var uppe i sex millimeter och att regnet på intet sätt hade lugnat ner sig. I appen lovas det fortsatt regn tills tidigt imorgon bitti. Vi håller tummarna!

Prästanteckningarna angående vädret här på Sturkö på 1700-talet lyfter jag fram här då och då, för jag tror att vi mår bra av att påminnas om att vädret är som vädret är. Acceptans för att det inte går att styra och att det varierar både spontant och i cykler. Det är lätt att tro att ”det ska vara så här för alltid nu” då vi är mitt uppe i något, oavsett vad det gäller (som jag skrev om igår). Här hittar du prästens anteckningar.

En av mina favorithemsidor är SGU. Där hittar man en massa bra information, bl.a. om grundvattennivåerna i Sverige. Just nu har vi i södra Sverige riktigt dåligt med vatten i magasinen, både de små och de stora. Eftersom det ser ut som det gör tar jag tacksamt emot känslan av oktoberstorm idag och hoppas att resten av de utlovade dropparna också faller senare i veckan. Syrran i Skottland hade 33°C i bilen idag och det är snustorrt, i södra Europa har det regnat enormt under vintern och norra Sveriges grundvattennivåer är mycket över de normala. Hej Carina Berg och ”ja, ja, men nu blev det så”. Idag jobbar vi med acceptans för ögonen.

← Föregående 1 2 3 4 … 16 Nästa →