Jag vet att sommaren inte är över, men nog suckar den nu. Långa, tunga suckar med en aning uppgivenhet. Känslan av övergivenhet är påtaglig. Den existentiella ensamheten gör sig påmind och drar igenom det guldfärgade gräset i vindilarna. Alla projekt som inte hunnits med läggs i verandan och på soffan för att bli synliga, men somliga bestämmer jag mig bara för att strunta i. Det känns rätt skönt, faktiskt.
Maken rensade upp bland björnbärssnåren förra året för att det skulle finnas en möjlighet att nå bären på minst smärtsamma sätt. Buskarna fullkomligt dignar av bär. Om de kommer att mogna vet vi inte än. Gör de det har vi mycket att se fram emot. Vi befinner oss mitt i skördetiden, men jag vet inte… Jag skrattar rått åt årets resultat och tänker på hur vi ska angripa odlandet nästa år. Sedan lägger jag ner tanken och tänker att det tar jag när bitterheten inte längre är så påtaglig och bjuder in tacksamheten istället. Tänk så mycket gurka vi ätit och kunnat ge bort i år! Tänk att vi fått och får så många tomater trots utmaningarna i tomatkuvösen! Och nykokta brytbönor är otroligt gott, tänk att fåglarna ändå lämnade så många plantor att vi både kan njuta nu och några gånger i vinter. Amerikanska blåbär? Våra två plantor fick fågelnät över sig och de har fått tillräckligt med vatten för att faktiskt ge tillräckligt med bär för att det ska kännas värt arbetet. (Fåglarna åt upp alla vinbär, både svarta och röda. Det har varit ett tufft år för dem också, att de hittade till vårt trädgårdsland och fick så mycket gott att äta där känns nog välsignat för dem.)
Jag känner att klagan som sipprar ut i texten här är oförtjänt. Allt som kommer ur odlandet är inte påtagligt. Jag upplever att trädgården är en källa till stor inspiration och glädje. Även om jag aldrig såg mig själv här för 20 år sedan är jag tacksam över att jag hittade min plats som planttant på landet. Jag har lärt mig otroligt mycket i processen och kan i sanning dela tanken att även om det både känns kört och för sent är det väldigt sällan så. Det gäller både planttanteriet och livet rent generellt. Bara för att det inte blev som man tänkt sig betyder inte det att man behöver dra täcket över huvudet, varken fysiskt eller mentalt. Min allmänna känsla av förnöjsamhet är påtaglig och jag behöver inte gräva djupt för att förstå att den här delen av mitt liv är en av orsakerna till detta.
Vi har fått en enorm blomsterprakt i år trots de utmaningar som funnits. Har jag klippt max 100 mördarsniglar? Jag är så tacksam över detta! De få som fanns åt upp det mesta nere i den rabatt jag håller på att anlägga, men det får vara okej. Min rabatt i varma toner behöver vara snigeltålig. Varför lägga en massa tid på att kämpa mot? Perenner som trivs i ”sand med lite smuts i” och halvskugga finns det en hel del.
Jag är tacksam för att det inte var något av våra fjäderfän som fick ryka med då någon rovfågel tog sig ett skrovmål vid hallonlandet (det det kommer att digna av hallon nästa år eller så). Naturen är grym. Jag påminner mig om detta då och då. För min del gäller det att bjuda in acceptansen för att ohyra, rovdjur, väderfenomen och annat är en naturlig del av livet. Visst kan vi bekämpa det som känns rimligt, men somligt behöver vi släppa.
Vi kan också göra som lilla Titti. ”Åh, vad de luktar gott!” Eh, tja, skottkärran med solrosor luktar gott i själen. Kanske är det det hon kände? Eller så är hon bara bättre kalibrerad än jag. Ja, så är det nog. Jag behöver bli bättre på att lukta på blommorna och se till att ha snutit mig innan jag gör det. Japp, så får det bli.
12 kommentarer
Gomorron Monnah!
Jag förstår verkligen att odling kan kapsla in alla former av känslor, frustrerade, besvikna såväl som glada och varma i mix med en smula stolthet över det som faktiskt har fungerat.
Det är befriande att läsa alla sidor av det tycker jag och alla känslor är fullt tillåtna och acceptabla <3 Jag tycker mig kunna läsa en viss melankolisk augustikänsla mellan raderna 🙂
Så gulligt med lilla barnbarnet som doftar på solrosorna <3
"Klippa mördarsniglar"… brr, det ger mig rysningar att tänka på det, hua 😀
Precis så. Du fångade det perfekt där. Det är med odlingen och trädgården som med resten av livet. En hel del tragglande som varken är roligt eller tråkigt, utan bara måste göras. Sedan kommer allt det härliga och frustrerande i lagom doser och med jämna mellanrum. Igår kom jag in med en stor bukett luktärter. Maken kom med någon uppskattande kommentar och jag var tvungen att lägga till att det nu finns både mjöldagg och löss på mina luktärter (som jag försökt spreja bort med inte särskilt stor framgång). Men njutningen är fantastisk! Fräscha buketter i köket, i sovrummet, på toa… Varför då fokusera på det dåliga? Helt onödigt ju! Jag övar och övar på den biten. Och idag ska vi smaska på brytbönorna som är många och goda.
Kippningen av sniglar förstår jag upprör, inte bara för djurälskare. Tyvärr har jag ingen kärlek kvar för dessa marodörer som dessutom är svårt invasiva. De kommer från södra Frankrike och har inga naturliga fiender här. Dessutom äter de våra svenska sniglar, så vi uppmanas att göra vad vi kan för att hålla dem undan. ❤️
Barnbarnsglädjen är stor här, det kan jag lova. De är underbara. Kram!
…Och så klart en stor kram till dig!! Den raden halkade tydligen bort 🙂
Åh, kände kramen bortanför orden!
Har du läst Sommarboken av Tove Jansson?
I berättelsen som heter I Augusti finns följande utdrag som jag älskar och som jag tycker är så sant. Ja, i Norden då (här är det inte riktigt så).
”Någon kväll i augusti gör man sig ett ärende utomhus och plötsligt är allt kolmörkt, en stor varm svart tystnad omkring huset. Det är fortfarande sommar men den lever inte längre, den har stannat utan att vissna och hösten är inte färdig att komma. Det finns inga stjärnor än, bara mörker. Då tas petroleumdunken upp ur källaren och får stå i farstun och ficklampan hängs på en knagg innanför dörren”. DET utdraget ur den underbara boken ÄLSKAR jag. DET är så sant, precis så tycker jag det är i norden i augusti. Själv går jag runt och nynnar på Taylor Swifts ”August” …
Titt är så söt, så söt. Tönk att du har dina barnbarn så nära dig nu. Hur underbart. KRAMAR!!
När brorsdottern fyllde år i juni fick hon två presenter: en flashig Rituals-duschcreme som hon gillar och Sommarboken som jag gillar. Tänkte att det kunde vara fint att läsa de där sidorna någon dag då hon har scrollat för mycket på telefonen. Tove Jansson uppskattade jag inte förrän senare i livet, men vårt lilla barnbarn älskar Muminböckerna! Konstigt det där att man så tidigt vet vad man tycker om. Eller inte?!
Att ha barnbarnen här känns fortfarande overkligt. Jag tar det inte för givet och är mycket tacksam. Kram!
Jag är ju helt med dig. Här har värmen sugit musten ur allt. Mig också. Klippa mördarsniglar skulle jag inte ens kunna tänka på. Såna problem har jag inte här. Tacksam för det. Underbart med Titti som luktar på solrosor. Bara barn kan ta en dit. Kramar
Den där musten längtar jag tillbaka till. Den känns lite ödslad när den bara rinner ut i de torra gräsmattorna! Förstår att det kan kännas brutalt att klippa sniglar. Tror att jag förstår hur man kan trubbas av gällande somligt. Vi har haft sådana enorma problem med de där bruna sniglarna tidigare år att jag till slut inte hade några som helst problem att göra mig av med dem. Inte ens att klippa (som jag tyckte var så äckligt i början). Nu är det som det är…
Att få vara i stunden med lillungen är fantastiskt. Jag är verkligen tacksam över att ha henne i krokarna. Kram!
Det är nog ett björnbärsår i år, tror du inte det? Jag kan inte minnas att jag sett så mycket björnbär på många år. Nu hoppas jag hitta receptet jag använde ifjol på en björnbärsmarmelad med lime som var enkel att göra och jättegod.
Sensommarmelankoli är väl ganska vanligt. Det ingår väl på nåt sätt i konceptet med fyra årstider och är väl allra mest märkbart bland dem som arbetar och bara har semesterledigt. Numera är jag pensionerad och då kan man ta det här med att sommaren närmar sig slutet med mera jämnmod. Man kan utnyttja soliga dagar mitt i veckan även i augusti och september som pensionär.
Precis som i gamla poesiböcker önskar jag dig – oavsett om du jobbar eller är ledig –
Sol ute
sol inne
sol i hjärta
sol i sinne.
Ha en fin augusti!
Åh, jag hoppas det, Ewa! Jag håller helt med. Vi har ju massor av björnbärsris här på ön, så jag har följt utvecklingen genom åren. Så här mycket bär brukar det inte finnas på buskarna. Å andra sidan kan det vara mycket som inte mognar, jag hoppas verkligen inte att det gäller i år…
Du har så rätt om melankolin. Egentligen tänker jag som du. Dessutom är inte sommaren i sig min favorit, men det är något i det där att tiden går som kan kännas av. Jag jobbar hemifrån för det mesta och kan som du utnyttja stunder av härliga brittsommardagar.
Tack för den underbara hälsningen! Den tar jag till mig. Och tack detsamma. ❤️
Minns den där augustikänslan, den var så tvetydig minns jag. Gillade sommartempot men såg samtidigt fram emot hösten. Håller tummarna för att det blir många björnbär. Fint att läsa att du verkligen kan glädjas åt din blomsterprakt! Kram
Ja, verkligen tudelad. Vi har ju pratat om känslor kring sommar. Förväntansglädje, men också besvikelser då alla drömmar inte slår in. Vi har redan plockat fler björnbär på tre dagar än på hela förra året, så jag är riktigt nöjd som det är. Blir det mer, kanske till och med så vi kan frysa, blir jag toppenglad! Kram.