Planttant

Slutet på en produktiv period.

16 september, 2021 Inga kommentarer

Jag sitter här i mörkret i arbetsrummet medan regnet slår mot rutorna och doften av torkande chili når näsan. Klimakteriet bjuder på en och annan inte alltid så behaglig överraskning för den som inte är om sig och kring sig. Minskat sömnbehov, eller åtminstone svårigheter att sova, är en av dem. Med tanke på flera olika omständigheter vill jag inte ta något östrogentillskott, men har sedan några dagar ätit Femarelle Recharge som innehåller fytoöstrogen. Vi får väl se om det gör någon skillnad.

Det är inte bara jag som nått slutet på min fertila period, utan också mina vänner i trädgården. Jag hoppas att jag har många produktiva år framför mig och ser med tillförsikt an på livets höst och vinter. Rent hälsomässigt har jag sett till att förbereda mig och jag har också förberett i trädgården. Då jag såg att det skulle komma 35 mm regn på ett dygn passade jag på att skörda pumpor, plocka av nästan alla de sista tomaterna, plockade blommor till flera vackra buketter och dessutom hade både en hel del paprikor och chilifrukter rodnat klart. Paprika går bra att förvara i kylskåpet, men i år lägger jag inte så mycket chili där. Jag har istället använt en del i snålröran, gjort färsk chilisås och torkat en hel del. Chilisalt låter smarrigt, så det ska jag nog göra. Sedan jag upptäckte Cholula hot sauce för flera år sedan har mina smaklökar börjat uppskatta betydligt mer hetta i maten. Pumporna får stå på parad ett tag, men flera av dem ska få flytta hem till andra.

Igår mötte vi några av makens ”nätbekanta” i Bredavik och bakade pizza. Mannen föreläste på en av makens Frihetsfester för ett gäng år sedan. Han och hans fru har levt ett spännande nomadliv över hela världen i flera år. Då äldsta barnet var 1,5 år (hon är tre år nu) bestämde de sig för att skaffa en hemmabas och hamnade då i Prag precis innan Corona tog över världen. Det var så roligt att höra ett lite yngre par berätta om sina livsval och erfarenheter. De vill gärna hemskola sina barn, eller åtminstone ge utrymme för att verkligen hitta rätt plats för dem, och då är Sverige inte rätt plats att bo på. Kvinnan berättade om hur hon som barn var ”jättejobbig”, men så fort hon lärde sig läsa hittade hon lugnet i böckerna. (Min kusins son utreddes för ADHD, men psykologen kom fram till att hon rekommenderade att familjen bytte förskola då han var gravt understimulerad och mycket intelligent – jag gissar att situationen kanske var likartad för kvinnan jag berättade om.)

Det här med ”nätbekanta” och hur vi sedan introduktionen av internet har börjat forma nya typer av sociala strukturer är så intressant. Jag har flera vänner som jag först lärde känna online i scrapbookingvärlden, men de känns inte mindre ”riktiga” än vänner som kommer från skola och arbetsliv. Maken har hittat många likasinnade på det här sättet och jag vet att samma gäller både flera släktingar och vänner. Jorden är ett litet rum, som hon sjunger, Eva Dahlgren.

Jag blir alltid lika förvånad över hur den här låten påverkar mig! Den är så otroligt fin på alla sätt och vis.

Vilket överflöd av gåvor! För varje år som går lär vi oss bättre vad de olika växterna behöver och blir rikligen välsignade då de svarar på allt gullande. Näring, vatten, att slippa konkurrens och ljus – svårare än så är det inte! Planttanten i mig har blommat ut i år. Nu ska jag försöka rensa upp i bäddarna och förbereda för vintern. Vissa grödor ska få stå kvar i jorden, medan andra ska förvaras i stenkällaren. Ska jag försöka utvärdera om det är värt all tid och energi jag lägger ner på odlingen så blir svaret ett rungande JA.

Jag har femton pelargoner som lever. De flesta frodas, men stackaren längst ner och längst fram trillade ner på gruset då vi var i Stockholm och hann få sig en omgång innan jag kom hem och räddade den. Nu hoppas jag att de alla kommer att överleva vintern i Bredavik. De har inte flyttats dit än, jag hoppas kunna njuta här hemma ett tag till. Vad gör du med dina pelargoner för att få dem att må så bra som möjligt?

Planttant

Stolt fjällskivling.

6 september, 2021 Inga kommentarer

Den förvällda Karl Johan-svampen tar upp en hel, stor låda i frysen. Alltså, återigen. 7,6 kg är ju galet! Jag protesterar dock inte, utan ser fram emot att både äta och bjuda på smarriga maträtter framöver. Det rekommenderas att man bara fryser förvälld svamp i upp till ett halvår, men det går utmärkt att spara den fram till nästa svampsäsong.

I år testar jag något nytt. Stolt fjällskivling funkar bäst i torkad form då den blir så väldigt slemmig då man förväller den. På en svamptorkarsida (alltså, det finns information att hämta i sajberrymden om snart sagt varje tänkt tanke som passerar en människas huvud) tipsar någon om att använda perforerade brödplåtar och torka i lite öppen varmluftsugn, fläkt utan värme. Några perforerade plåtar har jag inte, men min bokstavstolkning av allt till trots vågade jag mig på att använda helt vanliga plåtar med bakplåtspapper. Det har stått såhär under natten och det har definitivt hänt grejer. Hattarna klyftade jag ganska tunt och de ska i torrt tillstånd förvaras mörkt i glasburkar (torkad svamp luktar väldigt mycket). Fötterna skivade jag tunt, tunt och de ska mixas till pulver då de är torra. Pulvret är en fantastisk smaksättare i såser och grytor och förvaras också i glasburk. Torkad svamp håller väldigt länge om man behandlar och förvarar den rätt. Ligger den i plastburkar eller plastpåsar kommer allt i skåpet att riskera ta smak, så det rekommenderas inte.

När det gäller färsk stolt fjällskivling kan jag varmt rekommendera att panera hattarna i ägg och (något slags) mjöl och steka i mycket smör tills paneringen blir riktigt knaprig och insidan är mjuk. Hur gott som helst! Ätes ofta som vegoburgare, men vi tog den som den var tillsammans med tomatsallad. (Kanske serverades Ben & Jerry-glass till efterrätt, men det är inget jag kommer att bekräfta.) Har du något supertips gällande stolt fjällskivling?

Planttant

Fungi.

4 september, 2021 Inga kommentarer

Alltså, snacka om att kastas in i verkligheten igen, den verklighet som vi delvis valt och delvis sugits in i. Igår hade jag möjlighet att få till en fixardag som inbegrep allt från att hitta rätt förvaring för sonens marimba till att scanna favoritrecept till ett par syskonbarn som ska vara volontärer i två år. Livsstilsverktyget har påmint mig om hur bra det är att montera ner sin dag för att se hur man lättast ska kunna göra rätt hälsoprioriteringar. Jag har satt upp som mål att jag och maken ska komma ut på en gemensam runda varje dag och mannen som jag inkluderade i planen tyckte också att det var en bra idé. Sålunda gav vi oss iväg framåt eftermiddagen i det vackra vädret.

Redan innan vi gav oss iväg länsade jag vårt stolt fjällskivling-förråd som makens kompis hittade här på tomten förra året och var nöjd med det. Brorsan hade varit förbi en snabbis och gjort mig avundsfrisk med historier om kompostpåsar fulla av taggsvamp, kantareller och trattisar, så jag var verkligen på hugget.

Eller ja, det skulle man kunna tro. Så fort jag hade lagt fyndet i kylen hade jag glömt att vi befinner oss mitt i svampskördetiden. För länge sedan berättade mamma att Sturkö är ett riktigt svampparadis, men det hade jag aldrig upplevt förrän förra året då vår vitryske kompis var här och sonderade. ”Det är KATASTROF Monica! Så mycket svamp och ingen som tar hand om den! Gratis mat! God mat!” Det han hittade var kopiösa mängder med Karl Johan och de där stolta fjällskivlingar, så vi både frös in och torkade rätt mycket. Jag vet därför inte varför vi inte tog med oss kniv och kassar då vi gav oss ut på vår promenad, men då alla vackra svampisar dök upp längs med vägen var det bara att knyta ihop min jacka och börja plocka. Vi mötte en man som bar sina fynd i byxbenen som hängde runt halsen på honom (han hade knutit ihop benen längst ner, smart idé). Hans fru hade dock gett honom plockförbud, så han hade inte så mycket.

Plockförbud var inte aktuellt för oss, utan vi plockade allt i vår väg. Stensoppen, Karl Johan, hittas ofta rätt angripen av mask. Vi måste ha prickat precis rätt dag, för vi hittade massor av stora svampar i gott skick. Vi lyckades nosa upp lagom med kantareller till en svampmacka och ett fåtal av vad vi tror är tallsopp. När jag tittade i svampappen på alla delikata svampar som går att hitta i svenska skogar blev jag lite sur på mig själv att jag är så räddhågsen av mig då det gäller giftsvamp. Det finns ju mängder av skivlingar som är läckra, men som är allt för lika något slags flugsvamp för att jag skulle våga plocka. Fram för mer taggsvamp och trumpetsvamp som är lätta att känna igen!

När min jacka var full av fynd tog maken av sig sin tröja och fyllde också den. Vi kom sålunda hem med många kilo och jag förberedde mig för många timmars rensande och förvällande. Jag tog sällskap av ”The Good Doctor” på Netflix som mina syrror hade tipsat om och hann igenom fyra avsnitt innan maken hjälpte mig med de sista uslingarna. Man kan ju inte låta något förfaras! När allt var klart låg 38 200 g-påsar i frysen och sålunda har vi 7,6 kg förvälld Karl Johan att förgylla det närmaste halvåret med.

Idag blir det stolt fjällskivling i någon form till middag. Värre kan jag tänka mig! Jag är dock rätt trött på att rensa, så kanske blir det något som inbegriper så stora bitar som möjligt. Hatten är god att steka som vegoburgare och fötterna tänker jag torka och mixa, precis som jag gjorde förra året. Blir jättegott att slänga i lite svamppulver i såser och grytor! (Stolt fjällskivling är en supergod matsvamp, men blir jätteslemmig om man förväller den.) Med det sagt får jag önska dig en fin helg! Här skiner solen och jag har massor av tomater att skörda. Bondelivet fortsätter!

Planttant

Planttanten reflekterar.

26 augusti, 2021 Inga kommentarer

Igår skickade en av mina systrar den här bilden och jag skrattade gott! Nä, jag var inte särskilt hipp då jag var ung (Ena minuten är du ung, hipp och bekymmerslös och nästa fotograferar du växter i din trädgård.) Oavsett om jag var hipp eller ej fotar jag ju gärna min trädgård. Jag kommer ihåg att jag en gång hörde Sara Bäckmo tala om hur svårt det är att fånga den rika prakten, skillnader i storleken och alla de nyanser av grönt som finns i ett trädgårdsland. Precis så är det!

Vi har fått massor av gurka och squash, men på foto ser det bara platt och trist ut. (Inte squashen Soleil dock. Gult skal och levererar rikligt – en av årets absoluta favoriter!) Sockerärter har vi skördat hela sommaren, ända tills för några dagar sedan. Man ser knappt med bästa vilja att det finns något ätbart i virrvarret av dess moderplantor. Purjon står rak i leden och efter en lite seg start har de verkligen kommit igång. Jag räknar dock inte med att skörda förrän senare i höst och kanske även i vinter. I en av lådorna satte jag ringblommor, morötter och rosenskära. Ringblommorna var av en låg och lite buskig sort. Jättefina, men inte bra i buketter (vi hade mycket ringblomma i salladerna i somras) och morötterna klämdes snart undan av de gigantiska rosenskärsbuskarna! Jag har inte ens trott att de skulle blomma, bara en massa grönska, men sedan någon vecka börjar det ändå hända grejer. Kanske blir det årets bästa? Dahliorna har trivts fantastiskt bra i perennrabatten och jag hoppas kunna dela flera av plantorna för att få en annan effekt och ge bort en hel del. Förra året var jag bra på att samla fröer. Fars ringblommor känns viktigast, brudslöjan funkade ju jättefint och i år hoppas jag också kunna fånga lite zinniafröer. Tomaterna som jag sådde från egna fröer, Golden och Brandywine, har gett minst lika rikligt givande plantor som de köpta, så nästa år hoppas jag själv kunna stå för alla tomatfröer. Potatis satte jag bara i ofärdiga lådor, men de där rackarna är tåliga! Det har faktiskt blivit mycket bättre än jag hade kunnat tro och jag konstaterar återigen att Amandine är en riktig favorit! Ger fina, stora, goda potatisar och levererar jämnt. Örterna jag fick från min faster har frodats i sina hinkar och jag tror att vi ska försöka få i dem i örthjulet i september för att kanske sortera om lite efter ett års försökodlande.

Efter allt detta svammel passar det väl bra att skicka med en av alla bilder jag tagit i trädgården den här sommaren. Den här solrosen är ju alldeles magisk. Jag berättade om hur min burk med solrosfröer blev bestulen i våras då jag anklagade maken för att ha snott mina fröer medan jag var på toa. Så var inte fallet. De såg väl frestande ut för några fåglar. Det har dykt upp flertalet plantor lite överallt och vi har helt enkelt låtit dem växa där de stått. Kanske blir det ett solrosfält nästa år nere vid stenmuren där vi har haft ”ettårsrabatten”… Tanken lockar onekligen! Ut och fota, hör du. Fånga solens sista strålar!

← Föregående 1 … 14 15 16