Jag gillar att bo nästan-granne med kyrkogården. Det är förståeligt att alla inte gillar denna plats som är en påminnelse om livets ändlighet, men jag känner mig trygg där. För någon vecka sedan gick syrran och jag dit med såpa och rotborstar för att tvätta av mammas, morföräldrarnas och min svärfars gravar som blivit lite väl sunkiga av väder och vind. De blev jättefina. Nu var det dags att fylla i texterna på stenarna. Igår tog jag itu med mammas sten. De uthuggna texten syntes jättebra första året, men den mörka insidan ljusnade snart. För några år sedan fyllde jag i namnet, men hade ingen pensel som var liten nog för datumen. Det hade jag nu. Det var ett riktigt pilljobb och jag var så stel och slut då jag var klar att jag fick vänta någon dag med mormors och morfars gravsten. Där ska jag fylla i med guld, något som också det har väntat allt för länge.
De senaste åren känns det som att de har gjort insatser för att förhöja kvaliteten på omvårdnaden här på kyrkogården. De har beskurit gamla och planterat nya häckar, planterat nya rabatter, skapat fräscha stationer till hjälp för gravarnas omvårdnad och nu håller de på med ett minnesmärke över alla dödsoffer som tagits av havet. Det kommer att bli så fint här när allt är klart! Jag gissar att det ska planteras i de dynamiskt formade rabatterna runt minnesmärket och med all sannolikhet är det ett vattenspel som kommer att porla i den vackra stencirkeln. Det här är en påminnelse om att allt inte behöver vara som det alltid har varit, men också att saker och ting får ta tid att förfärdiga. Tanken om syrenberså som väcktes till liv vårt första år här blev omsatt i att skapa en syrenhäck framför bilparkeringen. Jag satte rotskott från brorsans grannträdgård, vattnade mig igenom 1,5 år och hade i princip gett upp hoppet nu. Om inte syrener tar sig, vad ska då växa här? MEN, det visade sig att jag tappat sugen lite för snart. Det finns fortfarande liv i de flesta av sticklingarna. Får väl rensa runt dem och ge lite näring. De behövde säkert bara lite extra tid att etablera sig! Vi får väl se… Heja, heja.
14 kommentarer
Vd fint att ni gjorde så fint på gravstenarna. Så bra resultat. Förstår att det var pilligt att sitta med pensel och färg i kylan, men ganska rogivande också kan jag tro. OCH för att inte tala om hur SNYGGT det blev. Tacksamt.
Du har iallafall lugna grannar, Monnah. DET är skönt 😉
Monumentet över de drunknade kommer att bli så vackert.
Tycker fö mk om att ströva på kyrkogårdar.
Kramar!
Vi fick en riktig sommardag igår, så då var det skönt. Vis av erfarenhet från dagen innan hade jag också tagit med mig ett sittunderlag, så det var bekvämare på flera sätt. Det var också lättare bokstäver att fylla i, även om färgen var bökigare att använda. Är glad över att ha kunnat göra detta!
Hahaha, ja, så är det verkligen. De närmaste grannarna är också lugna och väldigt trevliga. Bra kombination!
Jag ser fram emot att se monumentet färdigt! Tror också det blir jättefint.
Ja, vi är en hel del kyrkogårdspromenerare. I USA var det ju inte riktigt samma känsla, jag vet inte varför. I Skottland däremot, underbara platser på något vis. Konstigt att känslan kan vara så märkbart olika?
Kram!
Hej Monica!
Här har du en som inte gillar kyrkogårdar och den dag jag lämnar denna jorden vill jag inte ligga på en heller. Jag tänker att det bara är skalet där och själen befinner sig nån annastans ändå 🙂
Men ni har gjort jättefint på graven <3
Kramar!
Jag har full respekt för det. Du är knappast ensam om att ha dessa känslor! Min far valde ju att spridas i sin barndomsskog och det är också fint. Jag har en kompis som bara varit vid sin pappas grav en gång på nästan en livstid, för hon resonerar likadant. ”Varför ska jag dit? Mina minnen handlar om liv och jag vet att han har det bra någon annanstans.” Typ så.
Tack! Gravvård var viktigt för mamma, det känns lite fint att få göra det till hennes ära. Kram, kram!
Så fint att bo nära så att ni kan vårda gravarna. Heja din syrenberså! Kram
Jag trodde aldrig att jag skulle bli en ”gravvårdare”, men här är vi… Gillar det verkligen! Och varmt tack för det hejande. Mina små syrenplantor kämpar verkligen på. Kram!
Å, jag var på kyrkogården igår! Min långa älsklingspromenad från föräldrahemmet går via en kyrkogård (Marika vet) och går alltid så gärna in där. Att gå och se de många namnen och yrkesbeteckningarna som berättar så mycket om bygdens historia. Idag lämnar vi ju andra, digitala, avtryck efter oss, men detta kommer att försvinna med att allt fler begravs anonymt.
Hur gör du med färgen? Vad för färg?
Jag har inte alls med den graven att göra, men jag tycker det är så tråkigt att min släkting riksdagsmannens gravsten nu är närmast oläslig. Eventuellt skulle jag kunna göra en gerillarestaurering!
Jaaa, du har liknande känslor för dessa platser förstår jag. De bjuder på så mycket som vi inte riktigt kan få i andra delar av dagens samhälle som snurrar i 110 mest hela tiden tänker jag. Jag hoppas att det fortsätter finnas begravningsplatser, men jag förstår att vi kanske är på väg mot något annat…
När det gäller gorillarestaureringar förordar jag verkligen sådana! Med en rotborste, såpvatten och lite muskler kommer man längst. Det finns kemiska gravstensrengöring som varken är bra för naturen eller mer effektiv än såpan. Till mammas text som bara är urhuggen utan färg har jag fått måla så det ska bli kontraster nog att kunna läsa. Till den har jag använt Molotows One4all akrylfärg och pensel. Till mormors och morfars sten använde jag Liquid metallic permanent pant gold. (Lite bökigt, man behöver sätta på locket och skaka om färgen mellan varje bokstav för att färgen ska mättas av tillräckligt med guldartiklar. Penslarna jag har använt är små, platta och hårda akrylpenslar. Varmt lycka till om du ger dig på detta projekt!
Det är fint att se välskötta gravar samtidigt som jag själv inte alls är intresserad av att ha en grav för mig själv och har heller ingen att sköta om, vilket jag är tacksam för. Kyrkogårdar kan absolut vara rofyllda, jag tycker inte det är otäckt. Men ibland är de svagt upplysta och då är det mörkret jag inte gillar, inte själva platsen. Kram
Jag förstår att alla inte vill ha gravar. Jag sa till och med till mamma att hon inte skulle räkna med att jag skulle ”springa till gravarna” varje vecka som hon gjorde, att jag inte alls hade samma känsla som hon. MEN att det inte betydde att jag inte älskade henne. Nu har jag fått en annan känsla. Inte är jag där varje vecka, inte heller varannan, men jag gillar att gå dit och jag gillar att se till att det ser fint ut. Man kan ju ändra sig tänker jag!
Just det där med mörkret gillar inte jag heller och i den där uppfräschningsfasen de har har gått igenom här på kyrkogården har de tänkt på belysningen. Mycket bra! Kram.
Jag tänker mer på detta ämne än jag nånsin har trott. Jag har inga äldre släktingar begravda nära, mer än mina föräldrar och de ligger i minneslund. Bara min son, och det är inte heller en separat grav utan en askgravplats, så minimalt med skötsel, men jag saknar att inte ha kopplingen tillbaka i släkten med att kunna se mina morföräldrars grav t.ex. Jag tänker inte heller att de finns kvar där de är begravda, men det är fint att åka dit och ställa en blomma och tänka på eller prata lite med honom, eller bara gråta en skvätt.
Jag tror att det är omöjligt att förutse hur man ska reagera i olika framtidsscenarion. Jag trodde verkligen att jag, trots närheten till kyrkogården, inte skulle lägga någon direkt tid där. Nu blev det på ett annat sätt. Och den där kopplingen du pratar om, den upplever jag att många saknar. Tror det är nedärvt i oss på något vis att känna vår plats i livskedjan. Och att gå till sitt barns grav är så sorgligt att det finns inte… Kommer ihåg när vi var på K:s morbrors begravning och den enda känsla som fanns i mitt hjärta var att ”en mor ska inte begrava sitt barn”. Förstår att de där stunderna känns värdefulla. Kram!
Mina föräldrar vårdade ömt mina morföräldrars familjegrav. Det blev ett utflyktsmål och en tradition att besöka kyrkogården i den avlägsna staden. Den traditionen har jag behållit och överfört till mina barn som gärna följer med på utflykten!
Det finns knepigheter med att vårda en familjegrav som inte finns i närheten. Jag lät en specialist göra ren sten och sockel för något år sedan. Inskriptionerna valde jag att själv fylla i med svart hammarlack och en liten målarpensel från en färglåda.
Tyvärr äter rådjur och sniglar allt vackert, så det är otacksamt att pynta. Alunrot i olika färger har fungerat i flera år men blir nu uppätna – har du tips hur jag kan skydda dem? Vitlöksklyftor nergrävda vid sidan om? Trico klarar inte regnet och sällanbesök.
Vad fint att du har kunnat föra vidare denna familjetradition! Förstår att det är krångligt då ni inte befinner er i närheten. Där har jag definitivt en fördel av att bo så nära kyrkogården… Svart hammarlack var ju ett jättebra tips! Det kanske håller bättre än Molotow-färgen? Får testa det när det är dags igen.
Åh, vad tråkigt att det inte funkar med alunrot längre. Jag hittade denna lista förra året gällande snigelsäkrare (aldrig några garantier, förra året åt de t o m min LÖKBLAST):
https://www.odla.nu/blogs/inspiration/snigelsakra-vaxter
Nu är det ju somliga av dessa som rådjuren äter, men du kan säkert hitta något som funkar för båda. Varmt lycka till, Carin!