Säg det inte till någon av mina andra plantor, men just nu är tulpanerna mina favoriter. Jag tänker på härliga tulpanhav som jag haft här (lilla Amsterdam och lilla Rotterdam), tulpanfestivalen i Thanksgiving Point, tulpaner i diverse parker och min första tulpanrabatt i Snättringe som jag jobbade så otroligt hårt för och som rådjuren smaskade upp i en sittning en natt. Det är svårt att välja en favoritblomma och det är det inte heller någon som kräver att jag ska göra, men nog ligger tulpanerna på min topp fem-lista. Det är något med dem som gör mig extra glad.
I måndags morgon tog jag en promenad i trädgården (såklart) och plockade med mig en ljuvlig bukett in. Den har nu stått i vardagsrummet och blommat ut i all sin prakt. Ute i lilla Amsterdam växer de återkommande tulpanerna bättre än någonsin. Jag hade satt ett gäng Lidl-lökar i en låda som skulle vara specifikt till buketter, men en kanin (kan inte tänka mig annat djur) hade tagit sig in genom den skeva trädgårdslandsdörren och festat loss vid tillfälle. Det såg ut som att det inte skulle bli något med min bukettplantering just då, men det blev faktiskt många fler som kom upp än jag i mitt katastroftänkande trodde. Som jag skrev till mina syskon i vår chatt: ”Jag måste sluta vara så pessimistisk! Tulpanerna är finare än någonsin – har kommit upp sådana som inte synts till på flera år.”
Jag ska plocka med mig några till svärmor och åka förbi när jag ska till kören imorgon och kanske kan mammas väninna får några också. Själv ska jag fortsätta njuta av min glada bukett och kanske unna mig en till i andra toner. Ingen anledning att hänga läpp, alltså. Carry on!