Hjälp till självhjälp eller stjälphjälp.

Jag gillar verkligen Kvartal och deras artiklar om högt och lågt. Jag kan oftast också lyssna på deras Veckopanelen utan att känna mig alldeles ihopdeppad, trots att de naturligtvis talar om nyheter som gör mig nedstämd. Där diskuteras vad som är på gång i omvärlden från olika perspektiv, både ålders- köns- och politiskt åsiktsmässigt.

Kvartals vetenskapsredaktör heter Henrik Höjer. Ibland är det han som skriver Kvartals nyhetsbrev (dessa nyhetsbrev läser jag ibland). Det som kom igår lockade. Han tog upp flera saker som jag själv tänkt på den senaste tiden. Som att det saknas ett ord för ens vuxna barn, något jag skrev om här i bloggen t.o.m. (Han efterlyser ett nytt ord eller en språklig lösning, inte avkomma som kanske är det närmaste vi har i det här skedet.) Jag pratade med en kompis om att kartan vi lärde oss är så inaktuell och vad det egentligen inneburit att länders gränser genom tiderna har dragits om. Höjer tipsade om ”Death of Yugoslavia”, en BBC-serie som jag sätter på listan över sådant jag vill titta på.

Något jag diskuterade häromsistens med ett par andra väninnor var vad som händer när man omyndigförklarar sina egna barn eller andra vuxna och tycker att man själv måste vara den som ska lösa det svåra i deras liv. Som att överklaga betyg för en högskolestudent, söka jobb åt en artonåring eller låta sitt vuxna (fullt kompetenta) barn bo hemma utan att behöva tvätta, laga mat eller på annat sätt ersätta för sitt inneboende. Eller låta hela länder hamna i ett evigt bidragsberoende. Stjälphjälp, helt enkelt. Jag sa att jag tror att det är viktigt med en målbild som båda parter är klara över. Att det finns ett slutdatum, att den hjälpte får ta konsekvenserna om den inte gör det som krävs för att klara något. Mina väninnor höll inte med mig. De tycker inte att man alltid ska behöva motprestera, eller ens att man ska behöva vara tacksam över att bli hjälpt. När Höjer då berättade om The Economists artikel om att bistånd inte kan göra fattiga länder rika blev jag naturligtvis intresserad!

From 2014 to 2024, the world’s 78 poorest economies grew more slowly than in the decade to 1970, when aid was first emerging. This is perhaps unsurprising, given earlier studies. In 2004 William Easterly of New York University and co-authors found that, from 1970 to 1997, aid was just as likely to shrink the world’s poorest economies as to help them grow.

THE ECONOMIST

(”Från 2014 till 2024 växte världens 78 fattigaste ekonomier långsammare än under årtiondet fram till 1970, då biståndet först började uppstå. Detta är kanske inte förvånande med tanke på tidigare studier. År 2004 fann William Easterly vid New York University och medförfattare att biståndet, från 1970 till 1997, var lika sannolikt att krympa världens fattigaste ekonomier som att det hjälpte dem att växa.” Google Translate.)

Att hjälpa andra är något som är viktigt för mig och jag ägnar en stor del av min tid åt det. Jag älskar det och det är något som ger mening åt mitt liv. Jag kommer dock från en pliktstyrd tillvaro där jag som yngre också hjälpte mycket, men agerade ofta mer som en martyr än osjälviskt. Idag gillar jag känslan av att vara behjälplig. Det är den starkaste drivkraften bakom mitt jobb t.ex. Att jag verkligen önskar att de personer jag möter i terapeutiska samtal ska komma till en bättre plats. Jag tycker det är jobbigt att ta betalt, men vet att jag behöver en inkomst som alla andra, det är som det är. Tjänster och gentjänster har sin plats. Allra bäst gillar jag ”jag hjälper dig med detta och när någon annan behöver hjälp kan du väl hjälpa henom”.

Idag förstår jag på riktigt de kollegor på demensavdelningen som jag tyckte var lata. Eftersom jag inte hade någon vårdutbildning visste jag inte att personer som blir hjälpta för mycket blir sämre, och snabbt går det. Så länge det är möjligt ska de ta på sig kläder, sköta sina egna toalettbesök, fixa sin fika, äta sin mat, raka sig o.s.v. Varför försämras man så fort då man hamnar på ett boende? Tja, det finns inte tid helt enkelt. Det finns inte tid att följa med de gamla på toaletten, så de får blöja. Det finns inte tid för darriga händer att långsamt få i sig maten, så de blir matade. Och ju mindre man gör, desto svagare blir man och desto mindre kan man. Detta är applicerbart på oss alla. Ett barn som inte lär sig hantera ”farliga” saker kan inte hantera farliga saker och blir mer utsatt. En tonåring som inte får hantera jobbiga situationer som att ringa samtal och möta främmande människor själv kommer att ha jobbigare då de sedan måste klara sig på egna ben. En vuxen som blir daddad av sin partner kommer inte att kunna steppa upp. Det är applicerbart på så mycket! Och med dessa tankar börjar jag denna vecka. Hoppas den blir finfin för dig!

Continue Reading

”Bara lite kvar.”

Jag är dålig på att komma ihåg datum och år och historiska höjdpunkter. Jag är bra på att komma ihåg känslor och vilka som var med och hur härligt eller jobbigt något var. Ibland finns det dock något specifikt att hänga upp en händelse på. Våra barns födelsedagar har jag t.ex. inga problem att minnas. På morgonen den fjärde augusti låg jag nyförlöst på Södersjukhuset och höll vår son i famnen och undrade om jag hade drömt allt som hade hänt dagen innan. Svärmor och hennes man (tror att yngsta svägerskan kanske också var med) var på väg för att säga hej till första barnbarnet. De skulle bara hämta ”några kassar” i det sålda huset först för att lämna i nya lägenheten på Kungsholmen. De kom svettiga och stressade, för ”några kassar” visade sig vara mycket mer än de hade trott och de fick knappt med sig allt. Detta gör att jag aldrig glömmer vilken dag svärföräldrarna flyttade från hus till lägenhet.

Jag har själv varit med om liknande situationer många gånger, inte minst i flyttar. Då vi var på väg att mellanlanda på Sturkö över sommaren innan våra två år i Philly stod vi kvar med min första egeninhandlade möbel, en grå hörnsoffa i skai, och ett helt proppfullt flyttlass. Det fanns helt enkelt inte plats för den där soffan, så en vän som var med och flyttade undrade om han fick ta den (eller köpa den, men tror vi bara var desperata att bli av med den). När vi flyttade från Segeltorp var det ”det blå skåpet”, en underbar möbel som jag hade målat om, som fick säljas för noll och intet i sista minuten, och pianot som såldes till våra goda vänner. Lyckligtvis vet jag att det senare fortfarande är till stor glädje och vi hade ändå varken haft plats för skåp eller piano i vårt lilla hus.

Bara några kassar, en kvart till (som visar sig vara två timmar), snart klar… Hur kommer det sig att vi människor så ofta hamnar i dessa situationer trots att vi annars är bra på att planera? Maken är tidsoptimist, men jag kan beräkna tid med minuters precision och går ofta för att ta ut något ur ugnen några sekunder innan larmet går. Å andra sidan kan maken pussla ihop en packning med tetrisprecision i huvudet och sedan få det att bli likadant i bilen. Trots detta är vi ibland för optimistiska och det funkar inte som vi hade velat. När jag säger ”en kvart till” i situationen som blir två timmar vet jag kanske att femton minuter bara kommer att vara nog om alla stjärnor och planeter står uppradade efter varandra, så varför säger jag inte ”vi kan väl göra det där imorgon istället” till det som var planerat för kvällen? Jag tror att det beror på att till och med en pessimist som jag ibland måste vara extra optimistisk och hoppfull för att komma igång med uppgifter. Jag är också väldigt driven av plikt och om två situationer slåss om min tid skyddar jag mig själv genom att tänka att jag kan göra båda grejerna samtidigt. Typ.

Häromdagen var jag äntligen färdig med rensningen av häcken. Det tog bara två eftermiddagar och helt sönderrivna armar och ben trots heltäckande kläder, men ändå. Förra gången höll jag på en stund varje dag i en vecka. Jag hade kört iväg två lass bortrensad sly och björnbärsrevor och räfsat/dragit bort all det torra fjolårsgräset. (Maken hade kört med grästrimmern på båda sidor häcken.) Jag hade gått runt hela häcken på båda sidor och visste att det fanns ”bara några revor” kvar som hade suttit lite illa till och som jag skulle ta med sekatören. Som du ser på bilden ovan var det inte ”några revor”, utan ett flera timmar långt finlir med sekatör och spade. Jag tror själv att detta beror på att jag har något slags inbyggt peppsystem för att få också tråkiga saker gjorda. Alla har förresten inte detta peppsystem, utan ger upp innan de ens har börjat. (Antagligen långt ner på skalan gällande personlighetsdraget samvetsgrannhet där jag har höga poäng. Med det sagt är jag inte särskilt flexibel, jag har fått jobba hårt på att bli mer spontan och mindre perfektionistisk.) Eftermiddagen kommer att bjuda på hårt arbete och jag är redan beredd på att det varken är någon kvart eller bara några revor kvar. Jobba, jobba, jobba! Jag tar hjälp av den mest inspirerande hejarklack jag vet. Är inte Hipp hipp det roligaste som svensk television bjudit på genom åren?

Continue Reading

Hur står det till med arbetsmoralen hos dagens ungdom?

Ibland känner jag mig lite extra gammal. Främst då jag börjar oja mig om ”dagens ungdom” och då det känns som att de befinner sig på en helt annan plats än jag i hur de tar sig an livet eller vad de befattar sig med, hur de gör det och varför de väljer att göra det. Jag tänker på allt från polyamorösa relationer till att hänga med vänner via en telefon eller dator istället för att göra grejer tillsammans, oavsett om de befinner sig i samma rum eller i samma stad.

Imorse skickade min faster en ledare skriven av en vän till familjen, Emma Jaenson. Titeln är hård: ”Unga vill bli rika på att göra ingenting”. ”Håller du med?” Fasters fråga får mig att att tänka till. Tja, visst håller jag med. Maken brukar dra beskrivningen av hur det brukar funka rent allmänt gällande engagemang i sådant som kräver en uppbyggnadsfas.

  • generation ett jobbar hårt, offrar mycket och sliter hårt för att bygga upp
  • generation två förvaltar
  • generation tre tar slut på pengarna och förstår/uppskattar inte den ansträngning som tidigare generationer gjorde

Se på hur det svenska välfärdssystemet ser ut idag så ser du mönstret. Kanske är det lite utdraget över fler generationer än tre, men jag vet att jag blev hårt uppfostrad med att välfärdssystemet var till för de svaga som inte hade familj som kunde hjälpa till, de som var helt ensamma eller de som var för sjuka för att kunna upprätthålla ett arbete. Vi skulle vara tacksamma för det, men det var inte till ”för oss”. Välfärdssystemet har vuxit ur sig självt och förklaringsmodellen här ovan tycker jag funkar utmärkt som förklaring, men det är en diskussion för en annan dag.

Min kompis som jobbar som gymnasielärare lade märke till det här med att ”alla” skulle gå ekonomisk linje för att bli ”entreprenörer och rika” för ett gäng år sedan. Hon är ma/NO-lärare och har sett Natur-klasserna minska för varje år. Att gå Natur och hålla alla vägar öppna kräver mycket och hårt arbete, kanske till och med extra tråkigt arbete. Tyvärr är det inte längre lika inne att briljera med snabba hjärnsynapser, utan det är cash som är king. Ekonomisk linje, alltså. Greta-generationen sägs vara damer i min ålder och äldre, inte alls självuppoffrande tonåringar som det verkade då det begav sig. Dagens tonåringar lever i en värld som åter accepterar pro-ana (detta gör mig enormt ledsen), deras unga föredömen sprutar botox och fillers, opererar om sig, lever i en värld full av skönhetsprodukter och sitter och sminkar sig framför vem-vet-vem-som-kollar… I storfamiljen hördes en tonåring säga att hen skulle gifta sig rikt och på så vis ordna det för sig. Den retoriken var, skulle jag säga, väldigt främmande på 80-talet då jag själv var tonåring. Kanske passade den bättre under tidigare delar av 1900-talet, eller rentav 1800-talet?

Jag kommer från ett hem där hög arbetsmoral och plikt förordades, något Jaenson också påpekar tillhör den svenska kulturens historia. Det är annars något som i dagsläget verkar vara just det. Historia, alltså. Jag kan se att en allt för stark pliktkänsla tillsammans med en arbetsmoral som aldrig inbjuder till vila eller tid att ”lukta på blommorna” är skadlig, men å andra sidan finns det väl få blommor att lukta på om man inte orkar lägga ner det hårda jobb som krävs för att upprätthålla en trädgård t.ex. Jag vet att många tonåringar är sönderstressade av kraven i det betygssystem som verkar funka dåligt för många, det finns kanske inte fler lata än 1989 då jag själv tog studenten. MEN, det verkar också finnas en allmän blöt filt som ligger över våra ungdomar. Den består av snabba dopaminkickar, önskan om mycket pengar, ett filterliknande utseende, ”rätt” märken, snygg inredning och en allmän rädsla för att binda sig i en långvarig relation. Det har ojats över ”dagens ungdom” sedan de gamla grekerna, så jag borde antagligen oja mig mindre och inse att detta är en naturlig utveckling och att denna båge i pendelns rörelse snart är över och leder till något annat. Jag ber att få återkomma i frågan, det lär vara dags att utvärdera om, säg, tio år eller så.

Continue Reading

Den tredje åldern, om att åldras.

Det är intressant att befinna sig i den ålder jag är nu. Senare i år fyller jag 55 år. Jag vet det bara för att jag är född 1970 och från oktober slutar min ålder alltid på samma siffra som året vi befinner oss i gör. Annars känner jag mig knappast som snart 55. Det handlar inte alls om förnekelse, jag känner mig bara yngre i sinnet. Jag har alltid känt mig som en gammal själ. Från tidig ålder fick jag bära stora känslomässiga ansvar och med mitt stora intresse (Fixering, haha?) för relationer har jag sugit i mig och lärt mig allt, allt, allt om hur människor funkar. I tidigare åldrar handlade det mer om utvecklingen som sker från bebis till laglig vuxen, mest för att jag antog att man efter 20+ var ”färdig”. Idag inser jag att det inte var så konstigt att jag kände så. Hur skulle en ungdom kunna ta in allt som kan hända under ett liv och vad det gör med en människa?

När mamma gick bort fick vi alla plocka böcker ur hennes bokhylla. Jag tog bl.a. med mig Patricia Tudor-Sandahls Den tredje åldern. Jag fastnade för texten på omslagets insida, särskilt då jag snart själv skulle vara där:

Jag har börjat ana att åren efter femtio kan vara en av livets rikaste perioder för den som lyckas betrakta sig själv med realistiska ögon och komma överens med sitt åldrande jag. I kropp, själ och status sker radikala förändringar, men de utmaningar och fallgropar som utmärker denna tid är lite uppmärksammade. Det finns mycket skrivet om utveckling i barn- och ungdomsåren, fyrtioårskriser och ålderdom, men åren mellan femtio och sjuttio verkar ha fallit i glömska, trots att det för första gången i historien nu finns ett snabbt växande antal människor i denna ålderskategori med hälsa och livslust i behåll.

Patricia Tudor Sandahl

Jag är så glad att jag valde denna bok då den fick mig att omfamna det som låg framför mig. Detta var 2018 och jag hade redan längtat efter att fylla femtio. Jag har flera gånger berättat att jag tyckte att åren runt fyrtio var otroligt jobbiga av olika anledningar, men nu när allt hade lagt sig var jag pepp på livet, var glad för att leva. Denna känsla har hållit i sig. Samtidigt inser jag att kroppen inte är lika förlåtande som då jag var yngre. Tyvärr slarvade jag bort tacksamheten under många år, mina känslor för min kropp var allt annat än vänliga. Idag tackar jag den trots alla dess tillkortakommanden. Hade jag en massa pengar över skulle jag gå på lymfmassage hos Nettan en gång i veckan! Tänk att ha en kropp, tänk att ha tillgång till alla sinnen och på det sättet kunna ta in allt härligt livet bjuder på… Snart blir det dessutom promenader ner till havet igen med påfyllnad av själsligt drivmedel!

Tudor Sandahls bok har hjälpt mig stanna upp och känna på sådant som jag inte är ensam om. Hennes drivkraft till att studera ålderdomen verkar ha varit fåfängan, hur hon skulle förhålla sig till kroppens förfall. Själv har jag från tidig ålder varit rädd för bitterhet. Jag såg hur äldre personer hamnade i två olika kategorier: de sköna och de bittra. De sköna tolkade jag som de som hade slutat bry sig om vad andra tyckte och körde sitt rejs, de bittra var de som hade förlorat något eller någon, de som aldrig hade fått uppleva det de tyckte sig ha rätt till eller de som helt enkelt avundades ungdomarnas ungdom. Riktigt så kategorisk är jag inte längre, allt får större klarhet då man närmar sig eller själv hamnar där. Jag är tacksam för min egen förnöjsamhet, men inser att jag behöver bjuda in mer nyfikenhet för att inte stagnera.

Rent naturligt blir vi mer inåtvända med åldern. Susan Cain har skrivit en hel del om detta, det som kallas för inre mognad. Det forskas mycket om huruvida vi ändrar personlighet med åldern och resultaten spretar minst sagt. Det vi kan vara överens om är dock att vi känner oss mer och mer bekväma med oss själva i takt med att vi blir äldre. Vi blir också mindre oroliga, något som kan kännas hoppingivande för ungdomar med en hög grad av neurotisicm. Annars verkar det som att de flesta av oss behåller sin grundpersonlighet, utom de som råkar ut för olika sjukdomstillstånd naturligtvis. För egen del gillar jag tanken på att det alltid finns utvecklingspotential, att jag inte bara sätter mig på en stol och säger ”så här är jag, take it or leave it”. Att acceptera sig själv, sina styrkor och svagheter, är ett viktigt steg, men vägen framåt därifrån kan se olika ut.

Idag är det dags för kören att framträda det vi tränat på under denna termin. Duruflés Requiem, Allegris Miserere och Earth song står på programmet. Min gamla dirigent i musikskolans orkester undrade på genrepet igår om jag inte kunde plocka fram fiolen igen. (Hon är med i stråkensemblen från Karlskrona orkesterförening som kompar oss.) Jag känner hur tacksam jag är för att musiken fortfarande finns i mitt liv, även om jag sällan spelar fiol numera och knappast hade kunnat prestera det orkesterföreningen kräver i detta läge. Dock tänker jag att det är alldeles fantastiskt att kvinnan jag pratar med är 77 år och otroligt aktiv i musiklivet här i stan. Hon spelar med briljans och ser faktiskt precis likadan ut som 1989, fast med väldigt ljust hår… Man kan åldras på olika sätt. Motsträvigt eller inkännande, uppgivet eller entusiastiskt. Jag vill vara med, jag vill känna mig stark, jag vill fortsätta förundras och känna att det finns utvecklingpotential! Jag vill lära mig nytt och dela med mig av det jag kan, jag vill erbjuda trygghet och hopp för det yngre gardet som kommer efter! Jag vill se framåt med nyfikenhet och skapa nytt, jag vill gräva där jag står och fortsätta upptäcka världen! Den tredje åldern är inte farlig, men det kräver en del eftertanke att våga gå in i den rakryggad och med schvung i stegen. Tack för att jag fortfarande får vara med!

Det är väl omöjligt att gå framåt om man inte vet vart man kommer ifrån? Åttiotalet formade mig och även om jag inte längtar tillbaka som Pontiak så visar detta klipp att somligt helt enkelt inte förändras. Vi är här och nu, lika bra att förhålla sig till det.

Continue Reading

En gång i tiden…

… fanns det böcker i de flesta hem man besökte. Så är det inte längre. Det handlar om digitaliserat material, inredningsstil och annat, men nog ser jag långt färre fysiska böcker då jag besöker andra hem. Det har fått mig att fundera en del. Tiden går, samhället utvecklas, vi kan inte förvänta oss att allt fortsätter vara som det alltid har varit. De flesta av oss vill nog inte det heller, inte ens de av oss som gillar rutiner och är konservativa av oss. Här är sådant som en gång var (och kanske fortfarande är i vissa fall) självklart, men som nu inte längre är det. På gott och ont!

  • bokhyllor fulla av böcker – nu ser jag mest ”soffbordsböcker” som mer bjuder på dekoration än information och kunskap.
  • tvättmedel och sköljmedel med stark parfym – vet att det fortfarande finns kvar, men känner mest äldre personer ”lukta tvättmedel” idag.
  • blandband, LP-skivor, CD-skivor – att ha Spotify och andra musiktjänster som erbjuder ett oändligt antal blandband är både fantastiskt och skrämmande.
  • välmående livsmedelsbutiker även på mindre orter – Eddes livs i Spjutsbygd hade t.o.m. en delikatessdisk där man kunde beställa ett hekto hushållsmedwurst och en lagom stor ostbit, idag har liknande orter på sin höjd en mack med lite mjölk, postuthämtning och möjlighet att spela på lotto.
  • postutdelning sex dagar i veckan – nu är det varannan dag på vardagar, och kanske försvinner detta helt i framtiden om vi går samma väg som Danmark.
  • fast telefoni – minnet av mamma då hon satt vid telefonbänken i köket och delade med sig av sin visdom till alla möjliga och omöjliga människor (hon var obetalad psykolog, helt klart) är något som tillhör en annan tid. Och att mobilen idag är ett mobilt underhållningscenter med maximerat utbud 24/7 – jag hade aldrig kunnat drömma om något liknande.
  • två teve-kanaler – om böckerna och kassettbanden har försvunnit så har istället utbudet av filmer och serier blivit enormt, att sitta runt ”lägerelden” och prata om vad som gick på teven igår är knappt möjligt längre.
  • leksaker – att gå in i en leksaksbutik och känna pulsen öka eller bläddra i leksakskatalogen och ringa in det man önskade i julklapp – leksaksbutiker lägger ner och barn är mest intresserade av paddor, datorer, telefoner och underhållande appar, leksaker är något som mest väldigt små barn eller vuxna samlare ägnar sig åt.
  • rökare överallt – att gå ut på lokal och komma hem och slänga sig i duschen och tvätta alla kläder var ”normalt”, jag hade aldrig kunnat tro att rökning skulle begränsas så i det allmänna rummet. Av alla förändringar är det denna jag verkligen gillar.
  • skyltsöndag och gågator med levande butiker – butiksdöden är verklig, den ena stadskärnan efter den andra tystnar. Hur många restauranger och caféer kan en stad ha?
  • det lilla livet – mina tankar går mer och mer åt att vi människor mår sämre av att kopplas upp mot alla miljarder medmänniskor samtidigt, vi kan inte bära allt elände. Förr tog ett mord veckors uppmärksamhet i all media, nu blir det en flashnotis om ”en skjutning”, ”en sprängning”.
  • Rapport och/eller Aktuellt – att tänka sig att allt som skedde täcktes av dessa två nyhetsprogram känns märkligt nu, återigen handlar det om uppkoppling.
  • ett liv utan denna trådlösa uppkoppling – hur var det ens? Och hur ska jag ta mitt ansvar för att hantera att det finns i mitt liv? Jag älskar att jag kan ”träffa” lilla barnbarnet varje dag via FaceTime och en massa annat, men jag känner också tydligt att jag inte vill ägas av dragningskraften som finns i det som denna trådlösa uppkoppling innebär. Min blogg är här för att stanna, mycket annat är det inte. Jag jobbar ständigt på att hantera detta.

Det finns mycket idag som är bättre än förr, annat som är sämre. Vi lever här och nu, men det finns en framtid som är någon annans här och nu. Att förhålla sig till det och inte fastna i det ena eller det andra är kanske det bästa förhållningssättet. För min del oroas jag mindre av CO2, mer av mikroplaster. Jag oroas mindre av att människors fokus förändras, mer av att för mänskligheten viktig kunskap slängs bort och försvinner på bara en generation. Jag oroas mindre av att barn inte längre kan klippa men är skitbra på engelska, jag oroas mer av att de inte lär sig hantera relationer på ett hälsosamt sätt. Det är mycket jag inte kan påverka, men det som händer i det lilla livet kan jag ta ansvar för. Så det är det jag fortsätter med. Jag gräver där jag står, både bildligt och bokstavligt. Jag jobbar på att acceptera att alla andra också måste få välja hur de vill hantera utveckling, både sin egen och samhällets.

Continue Reading

Om att vara generös eller girig i samspelet med andra.

För mig är det enormt spännande med relationer. Du som läser här lär veta att detta är ett av mina stora och långvariga intressen. Det är ett ämne jag i nuläget ofta får möta i mitt arbete som samtalsterapeut. I ett av mina senaste samtal handlade det om att hantera det faktum att man inte kan förändra andras beteenden eller reaktioner, bara sina egna. Det kan dock vara mycket behjälpligt att tala med den som finns på andra sidan om vad som händer när man har en konversation eller diskuterar en situation som skett tidigare. Om ett mönster upprepar sig gång på gång finns det ofta möjlighet att se vad det är som orsakar detta mönster.

Klassikern är att plocka fram den osynliga lådan med oförrätter varje gång det hettar till mellan två personer. I den har båda lagt händelser och kommentarer som hänt eller uttalats någon gång för kanske trettio, fem eller ett år sedan. Somliga lappar kan man knappt läsa längre, men man vet att det som utspelades var orättvist, fruktansvärt, obetänksamt och det känns skönt att minsann få trycka in den där lappen i ansiktet på den man har konflikten med. Detta förhållningssätt, att inte gräla om det som hände nyss utan något helt annat, är inte hälsosamt. Det är dock många familjer som har en låda av detta slag stående hemma i köket eller på någon annan plats varifrån den är lätt att plocka fram. ”Ska du säga, du som aldrig fanns där för mig när jag var tonåring, men lillsyrran skjutsade du förstås varje gång hon vinkade med lillfingret!” ”Du är verkligen orättvis nu, precis som att du skulle vara bättre. Kommer du ihåg när vi var på fest hos Svenssons 1970 och du limmade på Svens syrra?”

”Jag gör allt här hemma, min partner gör ingenting.” Den kommentaren har jag både hört från vänner och från klienter. När man gräver ner sig lite visar det sig många gånger att det inte är sant. Visst finns det lata personer som har på sig offerkoftan och är fullt upptagna med att tala om för alla som vill och inte vill höra om hur synd det är om en. Det finns kanske varken tid eller energi över för att ägna sig åt något annat då. Det är nog mer vanligt att båda i en relation gör mycket, men av olika saker. Det man gör själv värderas mycket högre än det ens partner gör. Checklista för en jämställd vardag är otroligt bra för att få en värdig diskussion om hur det egentligen står till. ”Familjens projektledare säger upp sig” är den riktigt arga boken som handlar om hur värdelösa män är och som väl beskriver hur kvinnor curlar dem. Själv tycker jag det är en rätt dålig bok, för Gunilla Bergensten kommer inte med någon lösning. Vad sägs om att en partner faktiskt tar ansvaret som familjens projektledare, vågar axla rollen? Säg det företag som funkar med två VD:ar. En familjs rent praktiska angelägenheter kräver ledning. Att ta beslut om vem som tar ansvar för vad på förhand borde väl rimligtvis vara en god idé?

För inte så längesedan mötte jag en person som jag inte gillade. Varför gillade jag inte hen? Det hade jag ingen aning om. Det är en person som funnits i periferin i nästan hela mitt liv, en person jag aldrig direkt har samarbetat med eller haft några djupa samtal med, men jag visste att jag inte gillade hen. Inför ett möte vi skulle ha bestämde jag mig för att ta ansvar för mina känslor och försöka förstå vad det egentligen var som skavde. Dagen efter kunde jag konstatera att det sannolikt handlade om avundsjuka. Japp. Inte för att jag brukar gå omkring och vara avundsjuk på folk, men nog var det detta som hade ställt till det här. Jag kunde konstatera att jag har absolut noll mandat att utnämna personen ifråga till en ”dålig person”, utan att hen tvärtom verkar vara en osedvanligt driftig och käck människa. Jag var stolt över mig själv som tog ansvaret över mina känslor och tror att jag hade varit lika stolt om jag hade kommit fram till en annan slutsats.

Att vara generös eller girig gentemot andra människor, vad betyder det? Jag syftar inte på att faktiskt ge bort grejer, utan att det går att bestämma sig för hur man vill förhålla sig till sina medmänniskor. Det finns absolut vissa som man helst aldrig hade velat behöva möta, men det finns också många som man hade kunnat ha en mycket bättre relation med än vad som är fallet. Jag har tagit ett medvetet beslut om att försöka gilla folk tills de bevisar att de inte är värda min generositet. Det innebär att jag har samlat på mig en hel hög människor som folk generellt inte direkt gillar av olika orsaker, mestadels att de är lite socialt märkliga. För många år sedan hade jag en studierektor som var lite barsk och bestämd, men hen var riktigt bra på sitt jobb. Däremot gjorde hen inte alltid som mina kollegor ville. Min tolkning var att hens uppgift var att få en väl fungerande verksamhet, inte att inordna sig i lärarhierarkin som fanns på skolan. De som hade jobbat länge fick inte längre outtalade fördelar gentemot en nyutbildad kollega och detta ansågs (av de gamla) som ”orättvist”. Det är också vanligt att folk som säger sådant som är sant, men som alla andra håller tyst om, blir de som puttas ut från gemenskapen och värmen.

Mitt längsta projekt gällande att vara snälltolkande och generös gentemot en specifik person har hållit på i kanske 20 år, men att personen ifråga hälsar med nästan-ett-leende idag ser jag som en vinst. Ibland är det tungt att vara människa. Dessvärre är det vårt ansvar att själva hantera alla känslor som kommer med det. Kanske är det just den biten som gör att det är så svårt att snälltolka ”idioter”?

Continue Reading

Möt solen och känn kraften.

Att möta soluppgången med ett par foppatofflor, en kopp te och en telefonkamera, det kan vara allt som behövs för att ”fånga dagen”. Här finns essensen i livet på något vis. Telefonen är inte bara av ondo, jag är glad att jag kan ha kvar den vackraste morgonen hittills på denna sida årsskiftet i bildbiblioteket.

Jag har fått så många påminnelser om vikten av att njuta lite mer på sistone. Inte vänja mig, inte ta för givet, inte undfallande låta bli för att jag kan göra det en annan dag. Jag har en känsla av att prylar står i vägen överallt och har både slängt och lagt ner en hel del i kassen till Pingstis. Min följeslagare förnöjsamhet sitter inte stilla i båten. Det finns en rörelse framåt. Vad är det som är motorn? Är det tidens flyktighet, är det stunderna jag ägnar år att jobba med årsordet ALIGN, är det fasteutrensningen eller är det bara våren? Kanske är det hälsporren. Jag är inte van vid att vara rörelsehindrad och uppskattar inte känslan precis. Att förorda acceptans i min yrkesroll och inte praktisera den själv rimmar illa. Jaja, men nu blev det så. Nu är det så här. Jag smakar på orden och låter dem sväva iväg i allt pastelligt och morgondisigt medan känslan av företagsamhet och driv tar form. Jag är på gång.

Continue Reading

Blåmåndag med fasteförberedelser.

Med jämna mellanrum upplever jag att tiden går extra fort eller långsamt. Just nu är i en av de där perioderna där jag behöver göra stegen längre för att hinna med. Kanske är det hälsporren som ställer till det. Att beordras vila var inget problem tills jag insåg precis hur mycket jag använder apostlahästarna varje dag! ”Jag ska bara, pompompom…” Något som inte krävt förflyttning annat än i tanken har varit förberedelserna inför årets fasta.

Sedan ett gäng år tillbaka har jag uppmärksammat fastan med olika stor entusiasm. Det sägs att ”vägen till helvetet är kantad med goda intentioner”. Varför förbereda mig för något som jag eventuellt bara kommer att ägna halvhjärtad uppmärksamhet åt? I mitt fall handlar det både om den mentala kalibreringen inför själva fastan och det som händer under veckorna fram till påsk, något som gör att det känns värdefullt oavsett om jag kommer att ägna noll eller mycket uppmärksamhet åt den. Hur ser min fysiska, mentala och andliga hälsa ut? Vad hade mått bra av en justering? Novembers Trettio tacksamma dagar handlar om en liknande process, men där utan att offra något. I detta inlägg länkar jag till upplägget i ”Liten fastebok för själen” som jag hittade i världens mysigaste bokhandel på Söder i Stockholm. Det lilla häftet plockas fram varje år, oavsett temat för min fasta.

Jag sparade en lista jag berördes av då jag precis hade köpt fasteboken. Jag har ju fastat i hela mitt vuxna liv, både av andliga och fysiska orsaker, och tänkte att jag ”hade koll” på vad jag hade som mål. Denna lista väckte dock något i mig (förlåt att jag inte antecknade var jag hittade den):

Fasta från sårande ord och säg vänliga ord.
Fasta från sorg och låt dig fyllas av tacksamhet.
Fasta från ilska och låt dig fyllas med tålamod.
Fasta från pessimism och låt dig fyllas av hopp.
Fasta från bekymmer och våga lita på Gud.
Fasta från klagomål och överväg enkelhet.
Fasta från påtryckningar och bär en bön i ditt hjärta.
Fasta från bitterhet och fyll ditt hjärta med glädje.
Fasta från själviskhet och var medkännande mot andra.
Fasta från agg och sträva mot försoning.
Fasta från ord och var tyst så att du kan lyssna.

Ibland har jag delat mitt tema för fastan och ibland har jag hållit det för mig själv. I år låter jag denna lista leda vägen. Som jag skrivit förut har jag en känsla av att mörkret trycker på med full kraft. Men våren är ju på väg, solen stiger upp tidigare för varje dag och dagarna blir längre? Det är ändå dags för mig att bära in ljuset, vara ljuset, dela ljuset. Jag tänker att man inte behöver ha någon gudstro för att må bra av en sådan här period av eftertanke. Vad tror du?

Continue Reading

Ajajaj.

Jag upplever mycket ”skav” runt omkring mig just nu. Så mycket oro. Så mycket ilska. Så mycket sorg. Så mycket rädsla. På nära håll, för personliga utmaningar och för allmänmänskliga hot. För själva döden och för utrotning. För dumhet och för girighet. För oliktänkande och för feltänkande. Att stilla sig och landa i stunden där ”förut” och ”sedan” inte får utrymme kan ge stabilitet och trygghet. Carpe diem borde få revansch, för det är både starkt och peppigt och känslan av utdaterade modeattiraljer med utskrattningspotential har bleknat. Fånga dagen. Kanske får vi plocka fram alla befintliga snuttefiltar. Eller så får vi bli bättre på att våga dyka in i de höga vågorna och ta med oss en surfbräda för att hålla oss flytande. Världen kanske är på väg att gå under, men innan det händer kan vi inte sluta leva. Idag är dagen då du kanska ska unna dig att känna glädje och tillförsikt innan alla de alla känslorna får ta över på spelplanen.

Continue Reading

Får andra ha avvikande åsikter?

Konstverket DAG av Charlotte Gyllenhammar står utanför Uppsala slott där Dag Hammarskjöld delvis växte upp. Det är så talande och visar hur stor potential det finns i oss alla från tidig ålder. Vågar vi låta bryta ny mark på vår vandring genom livet?

Här snurrar tankar om skam och skuld, ondska och godhet, nytänkande och konservatism, tro och vetenskap, optimism och pessimism, krig och fred, naivitet och mognad, egoism och solidaritet, ljus och mörker, ramar och frihet, hat och kärlek, rättigheter och skyldigheter, dumhet och klokhet, verklighet och fantasi, teori och praktik. Jag tänker på hur många av oss växlar spår i en tillräckligt mogen ålder då vi kunnat bestämma oss för att vi inte längre vill fortsätta trampa samma smala stigar eller breda autostrador som vi gjort sedan barnsben. Ett liknande spårbyte kan ske igen då vi inte längre bryr oss om vad andra eventuellt tycker och tänker om oss. Jag är på ett korståg att omvända personer till att våga prata med personer som inte är överens med en själv, att praktisera generositetsprincipen och att inte avsluta med ”du är så ***** dum i huvudet” om diskussionen slutar med att ni inte är överens.

Jag kommer ihåg då jag pratade med en släkting som är mycket engagerad i hållbarhet och hela jorden, så till den grad att hen hoppas att hen inte får några barnbarn och inte har köpt några kläder på många år. Hen är uppvuxen med stark kärlek till naturen och har ett yrke där detta är fokus. Jag frågade om det känns jobbigt att hens barn inte direkt följer i hens fotspår, men då sa hen något viktigt. Vi kan aldrig tvinga någon till att förstå vikten av våra egna hjärtefrågor.

Tvinga, hota och skrämma. Detta är ord som främst kan kopplas till verksamhet i den undre världen, klansamhällen, korrupta statsarbetare, utpressning och bomber i portar på flerfamiljshus. De flesta av oss skulle bli bestörta om någon anklagade oss för att vara delaktiga i något liknande. The Swedish Way är mycket mer raffinerad. Här är vi experter på passiv aggressivitet och den riktas åt det håll som den stora massan har börjat röra sig åt. Konsensus är Kung, fakta är irrelevant och allt handlar om känsla. Känns något inte snällt, mysigt, inkluderande eller ”gott” får man ta till hela sitt artilleri. Svenskar har sedan en tid inte gillat att ladda med vapen, utan med skam. Där är däremot allt tillåtet. Jag har mött det på nära håll och det är mycket obehagligt och jobbigt. Inte minst då jag är en känslomänniska vars första instinkter är att reglera efter hur jag mår, inte vad som blir konsekvenserna av ett beslut på lång sikt.

Anledningen till dagens funderingar är ett utdrag ur Tobias Hübinettes blogg som jag läste då jag grävde i adoptionsfrågan igår. Jag kan säga att Hübinette är en person som har många åsikter som inte stämmer överens om mina. Jag har genom åren upprörts mycket över somligt och hållit med om annat. För så är det med tyckmycken, alltså personer som tycker mycket om högt och lågt. Ibland tycker de som en själv, ibland tvärtemot. Det är därför det enligt mig är viktigt att våga diskutera också med människor som har åsikter som går på tvärs med ens egna. (Fråga Agnes Wold hur man en dag kan vara Världens Frälsare och nästa dag bara är värd att slängas på sophögen.) Fundera över om detta är ett värdigt förhållningssätt då man ska försöka nå fram till något som blir så bra som möjligt för så många som möjligt (här hittar du hela blogginlägget):

”Sedan Mattias (Gardell, mitt tillägg) dom över oss föll på Sveriges största nyhetssajt och i Sveriges största tidning (och utöver Mattias egen dom så menade han också att historien och forskningen i efterhand kommer att döma oss hårt) har personer hört av sig privat via mejl och chattmeddelanden och sagt upp bekantskapen samt anklagat mig för att vara sionist och islamofob och för att ha förrått antirasismen och personer som tillhör Palestinarörelsen uppmanar andra att avfölja mig i sociala medier och i övrigt bryta helt med mig.”

Jag ska kort och gott straffas så hårt det bara går p g a att jag uppfattas vara en folkmordsapologet och folkmordsförnekare samt en sionist och islamofob och isoleras och med tiden glömmas bort (d v s som offentlig person och som forskare så ska jag helt enkelt utplånas och som privatperson så ska jag isoleras) och det innefattar även allt jag har gjort ända sedan 1990-talet vad gäller adoptionsfrågan.”

Ps: Somliga vägar behöver sättas stopp för. Det är därför vi har en lagbok att förhålla oss till. Jag pratar om åsikter, om vad vi tycker i olika frågor.

Continue Reading