Funderingar

En sorgens dag.

11 september, 2025 16 kommentarer

Inatt har jag sovit dåligt. Jag låg på spikmattan och skulle precis lägga mig att sova då maken kom ner i sovrummet och berättade att Charlie Kirk hade skjutits. Charlie Kirk var en välkänd konservativ man, en yngling i min lillastesysters ålder, debattör och politisk aktör. Jag har hört honom i någon poddintervju och imponerades då av hans kvickhet och driftighet, men annars vet jag inget mer om honom. Det var inte att det var just han som hade dödats som gjorde mig upprörd, även om jag sörjer varje taget liv. Vad jag vet är dock att han dödades tio minuter från mitt trygga hem i Orem, på samma campus som ett av de absolut vackraste konstverk jag upplevt finns. Jag vet att jag har övertygelsen att en människa inte ska bort bara för att han inte tänker eller tycker som jag. Jag vet att händelser som denna aldrig löser något, bara eskalerar den problematik som redan finns. (Jag har inte skrivit om Israel-Palestina och kommer inte heller att göra det mer, men blodet som rinner där hamnar inte på Carl-Oskar Bohlins händer, utan det är ledarna för Israel och Hamas som badar i det. Sanna mina ord.)

Idag regnar det från en järngrå himmel. Det är precis så jag känner mig. Jag bedrövas över människors dumhet, förtvivlas över ondskan och är ledsen över att en händelse som den här ska behöva finnas inpräntad i historien. Det dödas människor överallt på denna jord, med all säkerhet i detta nu. I vår teoretiserade värld finns det inte plats på papperet för folkmord, familjemord, politiska mord, hedersmord, gängmord, skolskjutningar, rånmord, dödliga uppgörelser eller mord på en adoptivfar som behövde sätta gränser. Däremot är människan en så komplicerad varelse att den inte lever enligt teoretiska principer på ett papper. Det finns ondska. Det finns psykisk sjukdom. Det finns Jesuskomplex. Det finns dödliga politiska åsikter. Det finns alkohol och droger. Det finns kulturer som ser olika på liv och död än vad t ex jag gör.

Det här är vanligtvis inte en plats för elände på denna nivå, men denna morgon känner jag mig frustrerad och extra tungsint. Jag minns hur upprörd mamma var på sina flyktingar från Balkan som fortsatte sitt krig på flyktingförläggningen i Fur där hon undervisade i svenska. ”Ni har flytt från kriget, ta inte med det hit!” De lyssnade naturligtvis inte, min goda mammas naivitet blev väldigt tilltufsad under tiden på Fur, men hon fick också livslånga vänner. Hennes orediga, svenska naivitet (snacka om svensk kanon) blev också min. Inte har den precis rättat till sig igen. När jag väl hade gått ut i den värld som fanns utanför mitt godtrogna LaLaLand ville jag in dit igen, men nu är grinden stängd och murarna allt för höga. Och idag sitter jag här, tryckt mot muren, och gråter tillsammans med himlen.

Blyglasfönstren är en del av konstverket Roots of Knowledge på UVU. Jag har sällan blivit så tagen av en konstutställning/installation.

Funderingar

Lite om att gilla eller ogilla.

10 september, 2025 10 kommentarer

Tänker du ibland på vad som gör att du gillar någon? Jag tänker ofta på det. Är det skillnad på ting och person? Ja, alltså, det är väl självklart att det är skillnad, vad menar jag? Jag tänkte på detta igår då jag gick och försökte göra ren vår grusgång som har en massa ogräs i sig. Ogräs är något som ständigt återkommer eftersom det finns fröer överallt i en frisk miljö som inte har besprutats. Samtidigt pratade jag i telefon med en fin vän som jag verkligen känner mig bekväm med. Vi har inte träffats sedan början av sommaren fast vi bor tio minuter från varandra, men det finns inga anklagelser från något håll om att vi inte haft tid. Vänskapen med henne är helt enkelt okomplicerad. Det är inte grusgången. Jag fixar och trixar med den, det finns alltid ogräs att rensa eller gränser att skärpa upp. Den tillför mycket och gör vår trädgård vackrare, men den är utmattande att ha att göra med.

Det finns många undersökningar och mycket forskning om vad som gör en människa tilltalande och vad som gör människor lyckliga. Det finns till och med undersökningar om vilka egenskaper en person som uppfattas som cool besitter. Egentligen tror jag inte att vi behöver läsa dessa rapporter för att veta vad svaret är. Detta är sådant som jag uppskattar i en medmänniska (och det har ingenting med att vara cool att göra):

får andra att känna sig bekväma
visar omtanke
ser andra
inkluderar andra
uppmärksammar andras ansträngningar
har fördragsamhet med andras tillkortakommanden
ställer upp känslomässigt och/eller praktiskt
delar med sig
söker inte bekräftelse i tid och otid
är inte känslomässigt småsint

Som du kanske förstår finns det kompletteringar till alla dessa punkter. Ingen av oss är perfekt. Vi har olika mycket att göra, olika förutsättningar gällande ork, olika psykisk eller fysisk hälsa, olika ekonomi, olika mycket tid osv i all oändlighet. Jag har fördragsamhet med andras tillkortakommanden eftersom jag är så medveten om mina egna. Det finns dock några saker som jag helt enkelt inte gillar. Högdragenhet, elakhet och snålhet har jag t ex väldigt liten fördragsamhet med.

I kören har jag som mål att alltid lära mig de nya körkompisarnas namn så fort de börjar. Säger hej och namnet (eller frågar igen om jag glömt) andra gången de kommer, tänker att de säkert är kompetenta men att det finns så många i vårt samhälle som går omkring i ensamhet utan att någon uppmärksammar det. Många är i detta sammanhang nya i vår stad och har ännu inget nätverk. Kören kan vara bara en kör för den nya körmedlemmen, men den kan också vara ett sätt att försöka skapa ett nätverk och ett sammanhang. Kanske är jag onödigt intresserad av mänskliga relationer, men för mig är det kittet i livet. Vi behöver inte många vänner eller stora familjer, men vi behöver ett sammanhang, någonstans där vi kan känna oss trygga och uppskattade. En plats där någon frågar efter oss om vi inte dyker upp eller hör av oss. Inte för att vara småsint eller irriterad, utan för att se om allt är okej.

Vi vill nog alla bli accepterade för vilka vi är, men att vilja göra bättre där vi vet att det skaver tänker jag är en bra början. Om jag har problem att hantera starka känslor och slår människor runt omkring tycker jag inte att det ligger på alla andra att acceptera det. Då är det mitt ansvar att förstå hur jag funkar och göra vad jag kan för att inte fortsätta göra skada. Om jag ständigt lovar saker men aldrig ställer upp när det verkligen gäller behöver jag se över varför det blir så. Jag kanske är väldigt glömsk och behöver sätta larm. Jag kanske upprepar ett inlärt beteende som behöver rättas till. Jag behöver kanske omprioritera vad eller vilka jag lägger min tid på. Om jag ofta ber om hjälp, men aldrig erbjuder att hjälpa till eller säger nej när andra frågar kan jag fundera över om det är ett hållbart beteende, eller om det finns något jag behöver justera. Och så går mina tankar idag.

Funderingar

Funderingar runt en människas potential.

30 augusti, 2025 6 kommentarer

Min bloggsyrra var på uppdrag i Polen i veckan som gick. En annan av våra systrar följde med henne på denna slottsrunda och lät meddela att hon nu hade insett hur stor Copernicus verkligen var. Eftersom jag i princip inte kan något alls om honom, mer än att han blev bannad för att han påstod att planeterna kretsar runt solen, bestämde jag mig för att anlita den stundom pålitliga kunskapskällan Wikipedia. Där kunde jag läsa att Copernicus var en ”polsk astronom, matematiker, jurist, ekonom, militärstrateg, tolk, ambassadör, läkare, astrolog och kanik”. Ja, men då så. Alltså, jag var tvungen att läsa igen. Och så läste jag hela stycket. Efter det insåg jag att jag måste lära mig mer om denna renässansmänniska som lämnade så mycket efter sig.

Jag vill veta om Copernicus var märklig, eller om han också var socialt anpassningsbar. Många megaintelligenta personer är de facto varken ödmjuka eller medvetna om det sociala spelet. Att han aldrig gifte sig eller fick några barn tyder dock på att han kanske hade fullt upp med allt som hände i huvudet. Eller förresten, han var katolsk kanik, som en sådan fick han väl inte gifta sig? Att han skickades som förhandlare i krigssituationer borde ju visa på att han faktiskt var socialt smidig.

Copernicus morbror steg fram och stöttade den tioårige C då fadern dog. Jag älskar verkligen mina syskonbarn och hade gärna hjälpt dem alla, men hade jag sett deras potential på det sätt som den här morbrodern verkade göra? Ställdes det krav på att han skulle göra allt det där han gjorde, ”or else”… Jag tänker på min egen livsgärning och tänker på hur olika vi alla är. Förvisso gillar jag matematik, men inte ens med denne morbrors hjälp hade jag kunnat bli en ny Copernicus. Nä, jag får nöja mig med att hjälpa till att föra vidare de kompositioner som en gång skrevs av musikaliska genier utan AI, att låta dem leva i all sin ofullkomlighet utan att finslipas av datorer. (Jag sitter här och lyssnar på juloratoriet för att undermedvetet öva.) Jag får nöja mig med att älska, hjälpa och odla. Jag får nöja mig med med att sortera och ordna upp den historia som jag och maken lämnar vidare till våra barn. Jag får nöja mig med att vara en förvaltare, inte en uppfinnare. Jag får nöja mig med att förundras över andras förträfflighet utan att trycka ner mig själv. Jag får nöja mig med det lilla livet på landet. Och när jag skriver ”nöja mig med” menar jag det på ett positivt sätt. Det må finnas ett oändligt antal möjligheter och stor potential för oss alla, men jag älskar förnöjsamheten i mig. Jag älskar att jag har insett hur dåligt det varit för mig med ett ständigt strävande efter perfektionism och att jag kan klappa den yngre Monica på axeln och ändå stötta hennes ambitioner. Och efter att ha förundrats över hur cool Copernicus var landar jag där.

Ps: AI-skapad gratisbild

Funderingar

Den känslan.

28 augusti, 2025 6 kommentarer

Jag vaknar och sträcker på mig. Kollar på klockan. 6.17. Två minuter tidigare än de senaste dagarna. Hur kan kroppen fungera med så stor precision? Jag har ingen tid att passa så här tidigt, så det finns ingen inneboende stress. Detta är bara min naturliga rytm. Jag mår inte bra av att vara vaken till efter midnatt, men hade jag varit det hade jag fortfarande vaknat samma tid. Ja, åtminstone brukar det vara så.

Det är inte konstigt att jag funderar mer över mina vanor vid den här tiden på året. För en gammal lärare blir det kanske lätt så. Mitten av augusti är årets andra nyår, helt enkelt. Som du kanske förstår om du brukar läsa här så har också allt sorterande påmint om tid som varit och därmed tid som kommer. Kalendern bjuder på ny frisyr idag och AW med vänner imorgon (en ny konstellation med en återinflyttad gammal vän och hennes bekantskapskrets som utgångspunkt). Kören har dragit igång och jag har även uppdaterat dess historik som jag är ansvarig för. Efter sortering och alfabetisering av allt jag sjungit med Fredrikskyrkans motettkör som sedan blivit Fredrikskyrkans kammarkör kan jag konstatera att det är många noter som gjort korta besök och andra favoriter som blivit ”våra”. Vi har en Allhelgonakonsert, adventskonserter och delar av Bachs juloratorium att ta oss an i höst. Årets Allhelgonakonsert ser på ett ungefär ut såhär:

Denna konsert brukar vara fullsatt, en stund att få begråta alla man saknar och allt elände i världen. Bättre att koncentrera det till en stund än att ständigt gå omkring och känna sig tyngd tänker jag. Jag älskar dessa konserter som är en blandning av musik och ord, efteråt brukar jag känna mig alldeles mjuk i kanterna. Många har uttryckt att det varit läkande att vara där och då, få känna sig igenom både det vackra och det svåra.

Resten av hösten innehåller födelsedagsfiranden, hönsvakteri, en runda till Gotland, konserter, sommarstugestängning, häng med vänner och lite annat smått och gott. Jag ser fram emot nya, fina jobbsamtal och fortsatt utveckling för mig själv. Jag har spanat in lite kurser på Coursera, men är också intresserad av att skaffa kompetens som EMDR-terapeut. (Det får kanske bli lite längre fram. Jag har gått på kurs hos Jeanette Niehof förut och har stort förtroende för henne.)

Annars njuter jag väldeliga av att kunna gå igen utan att ha så ont! Om jag nu får det som jag vill kommer tacksamhet för en fungerande kropp att få ta större plats under hösten. Samtidigt vet jag att det är så lätt att ha detta som ambition, men att glömskan är stor och att det också ska vara så. Fokus på stunden är ändå inte dumt. Och nu är luften varm och fuktig. Sommaren och hösten möts kanske precis här och nu, alldeles utanför mitt öppna fönster. Torsdagen den 28 augusti klockan 8.35. Den känslan tar jag med mig nu när själva livet utanför mitt skrivande tar vid.

Funderingar

Livet är orättvist.

25 augusti, 2025 12 kommentarer

Japp. Det var min fars ledord i livet. Han tyckte att det var viktigt för oss med denna insikt för att dels kunna hantera känslorna av att inte ”nå upp” till andras höjder, men också för att vi skulle veta att vi var priviligierade på så många olika sätt och vis och att det var vår plikt att hjälpa till där vi kunde gör en insats.

Den sista tiden har mina tankar snurrat mycket runt hur jag hanterar mig själv i en värld som blivit så egocentrisk, men också hur jag vill leva nästa del av mitt liv. Jag, jag, jag är inte hälsosamt, men det går inte att plocka ut mig själv ur denna ekvation. Därmed blir det en del navelskåderi i detta inlägg där jag funderar runt vikt och hälsa. Jag hoppas att du har fördragsamhet med det.

Under min systersons bröllop fick jag chansen att träffa min gamla utbytesstudentsyster från 80-talet. Hon har blivit en mycket nära vän till brudens familj och det var i den ”rollen” hon var där. Det var fantastiskt roligt att prata med D, återuppleva gamla minnen, få höra mer om hennes liv (som har varit utmanande, minst sagt) och höra henne berätta om sin stora stolthet förutom döttrarna, den klinik som hon och hennes man byggt upp i Montana. Där arbetar de med ”kvinnors hälsa”, vilket innebär att de erbjuder hormonterapi, kroppsskulpterande, botox, fillers, hårborttagning, hudbehandlingar och förskrivning av Ozempic och Mounjaro. D pratade med mig och rekommenderade tirzepatid, för ”många kvinnor har inflammationer i kroppen i klimakteriet och det slipper man med dessa mediciner”.

Jag förstår att man ser livet utifrån de glasögon man har på sig och att när D nu såg en överviktig 54-åring så kändes det naturligt för henne att dela information som hon tänkte skulle ge mig ett bättre liv. Hon berättade om sig och hennes syster, hur de båda hade gått ner många, många kilon och att detta hade gett dem nya liv. De senaste 15 åren sisådär har jag äntligen kunnat leva ett liv som inte längre kretsar runt vad jag äter eller inte och mitt i det samtal vi hade kände jag stor sorg för mitt yngre jag. Jag tänkte på hur dessa sprutor för 40 år sedan hade varit raka vägen till paradiset, hur jag skulle slippa tänka alls på mat (dessa mediciner tar bort hungerkänslorna) och hur fantastiskt jag skulle tycka det var. Nu kände jag som sagt bara sorg. Sorg för att det i en värld som ser ut som den gör finns så otroligt många vars enda fokus är hur karossen på det fordon de framför ser ut. Sorg för alla timmar jag lagt på att prygla mig själv inombords. Att en person som jag dessutom tycker mycket om inte har koll på att en ätstörning liknande min i grunden kan göra att någon som börjar ta dessa specifika viktmediciner druttar rätt på rumpan och blir sjuk igen.

Jag tänker på vad en av mina systrar skrev om viktminskningsmedicin: ”Tänker att något är VÄLDIGT GALET överlag när folk svälter ihjäl i vissa delar av världen medan det i andra delar av världen medicineras för BILJARDER kronor för att de inte ska äta ihjäl sig. Brukar inte gilla whaaboutism eller så, men här blir det så tydligt.”

Igår sjöng jag med några av mina körkompisar på Kungsmarkskyrkans femtioårsjubileum. Det var en riktig folkfest med en fullsatt kyrka och allt. Tänkte dock på att förbönen lät som högläsning ur Vänsterpartiets valplattform eller liknande. Det är lätt att vara generös och givmild i tanken eller när någon annan ska utföra arbetet. Vad ska man göra åt detta? Att många svälter medan andra äter ihjäl sig. Somliga upprätthåller ”hög moral” som sin fana medan andra ”följer sitt hjärta och krossar förtrycket”. Några skaffar sugar daddies eller tar andras liv för att ha råd att köpa en LV-väska medan andra gör en grej av att flippa second hand-prylar.

Vi har olika personligheter, olika förutsättningar under uppväxten, olika platser som vi rör oss på, olika vardagssysslor, olika sätt att försörja oss på, olika vänskapskretsar. Här skriver jag en text där jag uppenbarligen känner mig avogt inställd till viktminskningsmedicin, men mitt inre är i konflikt. Jag känner så med alla som liksom jag kämpar och har kämpat med vikten, vare sig det varit fysiskt, mentalt eller både och. Jag förstår att den enkla vägen ut, om den presenteras som hälsosam och livsviktig, känns som ett självklart val. Jag tror inte, eller jag hoppas iallafall att det inte är så, att de som forskat fram denna medicin är onda. Egentligen är det väl ett slags sätt att hantera och ”lösa” orättvisa. Fixa så att andra i ens egna ögon får det bättre så de inte behöver kämpa så.

Jag landar ändå i att tirzepatid inte är för mig och att jag är tacksam över att min hälsporre sedan en vecka är BORTA så jag åtminstone kan börja använda hela min kropp igen. Vi håller som sagt på med ett gigantiskt städ- och organiseringsprojekt. Jag sorterar bilder i digitala album och papperskopior i lådor och ser bilder på mig själv där jag var smal fast jag tyckte att jag var tjock, faktiskt sjuk även om ingen visste det (eller åtminstone sa aldrig någon något, de tyckte bara jag var fin om jag gick ner i vikt). Numera är jag LYCKLIG, TILLFREDS, FÖRNÖJSAM. Tyvärr också överviktig, det är uppenbarligen inte det bästa för min kropp. Men får jag välja så vet jag hur jag vill ha det. Livet är orättvist och alldeles fantastiskt. Tack för det.

Bilden ovan togs på min studentdag som var fantastiskt rolig. Dagen innan hade jag legat och gråtit för att jag var så tjock. Jag tror att jag vägde 58 kilo till mina 173 cm. Den fantastiska gräddbakelsen hade jag sytt själv. Det enda som var ”tjockt” på bilden är de där puffärmarna, men de skulle se ut precis så där enligt konstens alla regler. Tänk ändå hur allt kan bli.

Funderingar

”Tröttnar du inte?”

15 augusti, 2025 10 kommentarer

Denna fråga fick jag av en av våra senaste gäster då vi strosade runt i underbara lilla sommarhålan Kristianopel. Jag hade precis berättat att jag redan varit där i sommar med vår äldsta dotter och att jag åker dit minst en gång varje sommar. Jag älskar att komma dit, promenera ut på piren, gå in i den vackra kyrkan, besöka Sköna Ting om de har öppet och kanske ta en fika på något av de trevliga caféerna. Vår besökare kommer tillbaka varje år för att hon älskar Sturkö och VILL uppleva samma som vanligt. Kanske är det så för mig. Jag känner mig inte instängd eftersom jag gillar att uppleva samma, vet vad jag har att vänta mig och hoppas få återuppleva goda känslor. Samtidigt är en dag aldrig helt lik en annan.

Vi bor på en plats med ett begränsat utbud av aktiviteter och turistmål, inte tu tal om saken. Det betyder inte att det är en håla. ”Det är inte hur man har det utan hur man tar det” sticker i öronen på många som inte alls uppskattar acceptans eller eget ansvar. Är det trist där du bor? Ta samhälleligt ansvar och bidra medan du själv får skörda resultat. Starta bokklubb, promenadklubb, stickklubb, barngrupp, träningsgrupp, vinklubb, cafébesöksklubb eller vad det nu kan vara där du bor. Ta cykeln och cykla runt på alla småvägar. Känner du att det är övermäktigt att starta upp något eget kan du engagera dig i den lokala fotbollsklubben, scoutverksamheten, församlingen, kören, pensionärsföreningen, kursverksamheten… Karlskronas motto ”det gaur inte” borde vara ”det gaur visst”, men visst krävs det ansträngningar av olika slag.

Det tar 35 minuter att köra in till Karlskrona. Där är jag knappt under sommarmånaderna, även om det är en fantastisk sommarstad som jag varmt rekommenderar. Får vi gäster under de här månaderna låter vi dem kanske åka dit själva. Däremot följer jag gärna med till Torhamn, Kristianopel eller grannön Tjurkö trots att jag varit där många gånger och dessa platser inte bjuder på några extravaganser. Lite längre bort ligger Ronneby brunnspark som är jättemysig och café Mandeltårtan är ett av mina favoritcaféer. Dryga timmen bort ligger Kalmar, också det en härlig, lite större sommarstad. Här i Blekinge finns Sölvesborg på ungefär samma avstånd, en dold sommarpärla med omgivningar som är väldigt vackra. Att strosa där en sommardag är en lisa för själen! Mindre än två timmar tar det att ta sig till Växjö eller Kristianstad (helt okej eller jättefina besöksmål beroende på vad man är intresserad av) samt mysiga Åhus. Underbara Österlen behöver vi bara tillbringa några fler minuter i bilen för att nå (fast dit skulle jag aldrig någonsin åka under högsäsong). Dessutom sträcker sig Blekingeleden med sina 57 mil högklassig vandring genom länet och Ark 56 ger oss möjlighet att uppleva vår vackra skärgård på det sätt som passar bäst. Nej, jag tröttnar inte. Jag har varken upplevt allt eller hälften av allt som finns tillgängligt på ett hanterbart avstånd och ser fram emot många år till på denna plats.

Jag hörde min systers poddkollega Lisa prata om att Polen var väldigt trist att åka igenom när de skulle ner i Europa. Då kontrade Annika med att säga att sträckan mellan Göteborg och Stockholm inte heller är särskilt inspirerande. Så är det ju! Perspektiv igen. Stora vägar bjuder sällan på vackra kulisser (tja, Alpområdet är kanske undantaget), men det betyder inte att allt som finns längs avfarterna är trist. Polen bjuder på otroligt många vackra, pittoreska och historiskt spännande platser. Det gäller bara att anstränga sig lite för att kunna få tillgång till dem.

Tröttnar jag inte? Nej, det gör jag inte. Jag känner stor tacksamhet för att jag får bo på en plats som är lika vacker i alla årstiders skrud. Det gäller bara att veta åt vilket håll jag behöver rikta blicken. Ibland behöver jag zooma in, andra gånger är det viktigt att åka upp med en mental drönare. Just nu är luften tjock, stilla och varm. Gräset är guld, färgskalan har gått från kall till varm och djurens ungar har nått stadiet då de inte längre är särskilt gulliga, men inte heller har lärt sig riktigt hur man klarar av vuxenlivet. Jag tror inte riktigt höstterminen har börjat för dem, det gör den kanske inte förrän fåglarna som ska dra söderut börjar driva över himlen. För mig är det dock tydligt att sommaren fortsätter med en helt annan känsla än den började. Och tur är väl det.

Funderingar

Om att hitta sin plats.

16 juli, 2025 8 kommentarer

När vi kommer till Mörtfors påminns vi med skylten jag ombads skriva till det mysiga övernattningsrummet i ladan om hur Brita älskade att vara här. Brita var en hejig svärmormor och jag gillade verkligen att komma hem till henne i Upplands Väsby, både då vi åkte dit för att bli lite bortskämda och senare för att kunna hjälpa till då det ensamma vardagslivet inte längre var så lätthanterligt. Det känns bättre att tänka att hon har sin bod i Mörtfors än sin plats i minneslunden som vi sällan besöker, men allra mest finns hon i mitt hjärta (som för övrigt rymmer en himla massa fina rum).

Idag läser jag att Clara Lidström och hennes man ska skiljas. Tråkigt, men en del av livet som många av oss behöver uppleva från ett eller annat perspektiv. Jag tänker på hur alla i familjen L kommer att behöva hitta sin nya plats, som alltid då det sker stora förändringar i ens liv.

Jag är övertygad om att det bidrar positivt till en människa att hitta ”sin” plats, även om man sedan rent praktiskt behöver uppehålla sig i flera olika hem. En plats kan vara fysisk, men den kan också vara mental. Själv bestämde jag i en av mitt livs jobbigaste och ensammaste stunder att ”home is where I put my butt”. För mig finns därför mitt hjärta på flera olika ställen, men där jag bor ser jag till att få ett fint liv. Att längta efter sådant som varit eller sådant som kanske-eventuellt-möjligen kommer att hända tar så otroligt mycket energi och bidrar ofta mer med sorg än något annat. Jag är otroligt nostalgisk av mig, men det handlar mer om uppskattning för något specifikt än känslan av att jag vill ha det istället för det jag faktiskt har nu. Jag tror att detta bidrar starkt till min förnöjsamhet.

I dagens samhälle där så många lever i sitt huvud eller i sajberspejs är det lätt att verkligheten blir flytande och spretig. Det finns alltid något annat att fylla sitt liv med än det som skulle kunna vara själva livet. Jag undrar hur många som har tänkt på vilken plats som egentligen är deras och hur den platsen isåfall sköts om.

i huvudet, omgiven av ångest, tvivel, ilska, besvikelse och andra tunga känslor
i sitt föräldrahem, en känsla av ”så länge, som gäst” istället för ”jag bor här och då tar jag ansvar för tvätt, disk, räkningar, att meddela om jag kommer att vara borta i tre dygn”
i ett ruttet rum i en underbar stad där allt är svindyrt, en plats som ger mig chans att ta mig vidare, men under tiden håller jag min resväska städad och äter ordentligt mat som kan tillagas med kokplatta
i ett hem som inte valts av mig, med möbler som inte valts av mig, med en partner som inte ser mig, i ett liv som inte är mitt
i rätt hem på fel plats
i fel hem på rätt plats

Idag är jag extra tacksam för den här platsen på jorden där jag får vara trygg. Jag har delat denna vers från min barndom många gånger, men jag tycker den har sin plats idag igen.

Ett hem till skänks man aldrig får
Ej ens på livets högsta höjder
Det bygges sakta år från år
Och älskas fram i sorg och fröjder

Funderingar

Diagnoser.

8 juli, 2025 14 kommentarer

Håller vi på att diagnostisera oss själva in i väggen? Frågan är vad som händer med mänskligheten om det börjar anses vara sjukt att bete sig som en människa som sticker ut. Eller en sån människa. Eller en annan människa. Min svåger blir GALEN på att vi systrar använder ord som ”aspig”, ”smått autistisk” eller liknande för att beskriva hur någon är. För oss som växte upp med en far som sa att om han var barn idag (fast detta var då denna diagnos fortfarande ”fanns”) säkert skulle ”ha Asperger”, mamma var mentalskötare, en syrra är psykolog, en psykologilärare, en terapeut och de andra två systrarna har oss som syrror – går det att klandra oss? Jag håller egentligen med min svåger och har länge upprörts över att ett barn ska behöva få en diagnos för att få hjälp i skolan trots att alla dess lärare ser precis vad som är problemet och vilka anpassningar som behöver göras. Det är som att det är SÅ viktigt med den där lärarlegitimationen, men när sedan professionalismen ska utövas så är den inte värd ett dyft. Då måste en psykolog anlitas för att bekräfta det som alla redan vet eller förstår.

Hur som helst läste jag en artikel av psykoterapeuten Stella O’Malley som handlar om Storbritanniens enorma ökning av diagnoser.

Nya uppgifter gällande Enhanced Personal Independence Payments (PIP) i Storbritannien visar att 26 256 personer fick Enhanced PIP för autism år 2019. År 2025 förväntas det antalet nå 114 211 – en ökning med 335 % på bara sex år.

Liknande ökningar kan ses över hela linjen. Ansökningar gällande ångest och depression har ökat från 23 647 till 110 075 och ADHD-diagnoser har ökat från 4 233 till 37 339. Även ”fetma”, en ganska subjektiv diagnos, har ökat från 2 346 till 11 228, trots all uppmärksamhet gällande läkemedel som Ozempic.

Det är klurigt det här med hur vi ska förhålla oss till olikheter i personlighet, hur väl vi kan anpassa oss till den kultur vi lever i och på vilket sätt vi bäst ska utnyttja att vi faktiskt är olika. När det gäller ovanstående ökningar förstår jag att finns det pengar att hämta i en välfärdssituation så kommer både behövande och gamar att leta sig till dessa pengar. Här kan det handla om tidigare mörkertal på sådant som det idag finns större förståelse för, det finns läkare som är bättre på att hitta de personer som behöver hjälpen och så finns det kriminella som dammsuger efter hål i systemet. I Sverige omsätter narkotikamarknaden drygt 15 miljarder kronor. I höstas fick vi veta att välfärdsbrottslingar årligen pumpar ut upp till 75 miljarder kronor ur vår gemensamma kassa. ”Demokratihotande” sas det i uppropet som gjordes då, men min gissning är att det fortsatt har betalats ut precis lika mycket pengar till människor som inte har någon rätt till dem också i år.

På senaste tiden har jag grävt ner mig i en diagnos som ställdes i en journal från ett mentalsjukhus här i Sverige för nära 100 år sedan. Diagnosen som ställdes var ”schizopathia”, men att ta reda på vad det innebar visar sig vara klurigt på alla sätt och vis. Jag kommer inte vidare bara genom att googla. Överallt går jag in i återvändsgränder och hamnar i ”schizofreni” eller något annat liknande. ChatGPT säger att schizopati är en diagnos som numera inte finns med i DSM-5 (den numera jättetunga bibban med psykiska diagnoser), men som har förekommit historiskt. Den kunde användas för att beskriva en personlighetsstörning eller personlighet med schizoida drag, känslomässig tillbakadragenhet, låg social förmåga, någon som föredrar ensamhet. Den har använts för att beskriva drag av psykos, desorganiserat tänkande, känslokyla, manipulativt beteende. Diagnosen ”schizopati” kunde till exempel sättas på kvinnor som ansågs vara promiskuösa, frigjorda, trotsiga eller känslokalla (eh, jag, förstår du vartåt mina tankar drar, här skjuter man högt och lågt för att kunna ”sätta dit” någon) i samband med att det skulle bestämmas om de skulle tvångssteriliseras. Hur många diagnoser är reaktioner på att vi lever i ett samhälle som är extremt illa anpassat för människor? Hur många hade ansetts vara sjuka om de bodde i en by i Långtbortistan? Eller levde i en annan kultur? Det tåler att tänkas på, eller hur?

Spännande fakta i sammanhanget är att den första ”psykiska diagnos-bibeln” DSM-I var ett 130 sidor långt häfte med spiralrygg som beskrev 106 diagnoser som kom 1952. DSM-5-TR är 1120 sidor lång, beskriver över 200 diagnoser (varav många är nedbrutna i mindre sekvenser och språket är anpassat för att anses vara mer politiskt korrekt) och den nya diagnosen Komplicerad Sorg.

Jag måste betona att jag FÖRSTÅR att diagnoser är hjälpsamma och på sina håll livsnödvändiga för att rätt behandling, medicinering eller anpassningar ska kunna göras. I texten funderar jag bara högt. Någon nära mig har haft ett flertal hälsoproblem under flera år som dessvärre inte har tagits riktigt på allvar. Det har tagits oändligt med blodprover under 1,5 år, men ingen har känt, klämt, verkligen ställt helhetsfrågor förrän nu. Det första problemet har erkänts och undersökts. ”Med medicinering går mina besvär ner, men de orsakas av något och jag vill veta av vad. Läkarna är bara inte intresserade nu när medicinen hjälpte. Jag tror ju att besvären kommer av detta som nu har upptäckts och erkänts.” Detta kommer att behöva åtgärdas kirurgiskt, men att följa journalerna gör en förtvivlad! Har de olika läkarna läst vad deras kollegor skrivit? Helhetsbilden finns inte, men det är den som med all sannolikhet hade kunnat hjälpa denna person för länge sedan om läkarna hade lyssnat på hen. Här har delarna av en helhet fångats upp, men hade någon haft en mer övergripande syn på personen som mår dåligt utan att uppvisa dödliga symtom hade kanske rätt diagnos satts för länge sedan.

Kanske har du orkat läsa ända hit utan att ha snubblat i mina kringelkrokar? Det hade isåfall varit roligt att höra vad du tycker om detta ämne och varför.

Funderingar

Att sakta ner farten.

3 juli, 2025 10 kommentarer

Efter dessa månader av att konstant vara ”upptagen” var uppenbarligen min kropp uppskruvad. Det har varit svårt att dra ner hastigheten på tankarna, pulsen, känslan av att ständigt vara på språng. Jag kände att jag behövde sätta mig ner och göra något helt annat. Inte bara landa i soffan och somna, utan att laga mat som tar lång tid, läsa något som kräver uppmärksamhet eller sortera och städa. Det slutade med att jag ägnat de senaste dagarna att göra allt detta mellan mina jobbsamtal. Lugnet har inte riktigt infunnit sig, men jag kan nu i stunder fånga det och låta det stanna längre än ett flyktigt besök av en fjäril.

För ett tag sedan läste jag om en dikt som legat i min mapp med kalligrafigrejer. Den skrevs för nästan hundra år sedan, men känns otroligt aktuell. Det ger mig frid att tänka att mänsklighetens dilemman på något sätt är tidlösa. När folk runt omkring mig påpekar att vi lever i de värsta av tider så påminner jag om att vi hört det sägas om och om och om igen. Visst är det störigt att det finns onda och farliga politiker som hetsar till krig, medmänniskor som inte respekterar andras integritet, naturkatastrofer som drabbar många människor, utveckling som känns allt för snabb och omvälvande och allt vad det är, men många riken har gått under medan nya tagit deras platser, världen har brunnit och arter har utrotats, men Moder Jord har anpassat sig och andra arter har blomstrat. Att leva i rädsla gör inte en människa gott, jag vägrar låta oro leda mig på livets stig. Kanske kan Max Ehrmanns dikt ge också dig något slags frid i själen, åtminstone för en stund.

Go placidly amid the noise and the haste, and remember what peace there may be in silence. As far as possible, without surrender, be on good terms with all persons.

Speak your truth quietly and clearly; and listen to others, even to the dull and the ignorant; they too have their story.

Avoid loud and aggressive persons; they are vexatious to the spirit. If you compare yourself with others, you may become vain or bitter, for always there will be greater and lesser persons than yourself…

Exercise caution in your business affairs, for the world is full of trickery. But let this not blind you to what virtue there is; many persons strive for high ideals, and everywhere life is full of heroism…

Take kindly the counsel of the years, gracefully surrendering the things of youth…

Beyond a wholesome discipline, be gentle with yourself. You are a child of the universe no less than the trees and the stars; you have a right to be here.

And whether or not it is clear to you, no doubt the universe is unfolding as it should. Therefore be at peace with God, whatever you conceive Him to be. And whatever your labors and aspirations, in the noisy confusion of life, keep peace in your soul. With all its sham, drudgery and broken dreams, it is still a beautiful world. Be cheerful. Strive to be happy.
Max Ehrmann

Funderingar

Vila och sånt.

2 juni, 2025 12 kommentarer

Jag hörde imorse någon säga att dagens kroppar blir utslitna på ett onaturligt sätt då de sitter i kontorsstolar, lyfter tunga patienter om och om och om igen och allmänt återupprepar rörelser utan att bygga styrka för att kompensera. Jag tänker att det är så mycket som är onaturligt för oss människor – hur vi lever i städer, hur vi lever avskärmade från varandra trots att vi aldrig bott så tätt på varandra, hur vi matar hjärnan med kost som gör oss sjuka (både bokstavligt och bildligt talat), hur vi teoretiserar allt i livet och lever i huvudet istället för med kroppen, hur vi tar in all världens smärta och känner oss ansvariga för den utan att ens kunna hantera vår egen och hur vi transporterar oss. MEN, det är ju som det är. Det är så här livet ser ut för oss, det är så här vi är, det är så här vi anpassat oss. Medellivslängden har ökat med mååånga år, men jag tror knappast att den självupplevda livskvaliteten har gjort det. Du vet den klassiska frågan: ”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?”

ska man vila först när man är klar blir det aldrig vilat
kajsa

Lillastesyster väntar på att ta emot sitt andra barn vilken dag som helst och kom med denna kloka påminnelse. Jag påmindes om vikten av att ta ansvar för sin återhämtning, något som jag blivit mycket bättre på sedan jag var utmattad för ett gäng år sedan. I ett samhälle som är så fokuserat på egot och hur vi känner oss borde vila vara en naturlig och viktig del i vardagslivet, men jag tycker mig inte se att det är så. Vi skulle kunna må bättre av att se till att faktiskt vila då tillfälle ges. Mammas väninna hade som söndagstradition att ta en rejäl tupplur medan make och barn fick förbereda maten. Ingen fick störa henne, punkt slut. (Huruvida hennes man fick samma chans vid annat tillfälle kan jag inte uttala mig om.)

Själv har jag ofta funderat över känslan av att känna mig dålig om jag inte är upptagen med något. Varifrån kom den från början? Varför är det så viktigt i vårt samhälle att påpeka hur upptagna vi är? Det ger liksom stjärnstatus att vara jätteupptagen och att kunna hantera det med svalhet, kontroll och full koll. Jag vet många saker som jag kämpar med medan jag är bättre på annat, medan andra har sitt. Just det här upptagenhetshävdelsebehovet tycker jag dock är mer allmänt utspritt, åtminstone bland kvinnor i USA och Sverige där jag levt mitt liv.

Vila kan se väldigt olika ut för olika människor. Vi vet väl alla att scrollandet på telefonen sällan ger den typ av vila som vi mår bra av, utan mer är ett sätt att undvika det som behöver göras. Jag gillar bättre små tupplurar och skäms inte för att lägga mig en stund på eftermiddagen för återhämtning. Larmet måste dock sättas, sover jag för länge blir jag alldeles groggy. Att tömma huvudet med ett yogapass är ett jättebra sätt att utöva aktiv vila, men det har jag inte gjort sedan jag fick min hälsporre. Inte heller promenader har varit aktuella tråkigt nog, särskilt för dottern som bott här i någon månad och har fått gå sina barnvagnspromenader på egen hand eller med sin pappa. Jag ser fram emot att långsamt återta de goda rutiner som jag faktiskt har i mig. Dessutom har vi äntligen plockat fram trädgårdsmöblerna efter den synnerligen kylslagna våren, så jag ser också fram emot sköna små mikroåterhämtningar där. Fram för mer vila som faktiskt ger återhämtning!

← Föregående 1 2 3 4 5 6 … 63 Nästa →