Ibland känner jag mig lite extra gammal. Främst då jag börjar oja mig om ”dagens ungdom” och då det känns som att de befinner sig på en helt annan plats än jag i hur de tar sig an livet eller vad de befattar sig med, hur de gör det och varför de väljer att göra det. Jag tänker på allt från polyamorösa relationer till att hänga med vänner via en telefon eller dator istället för att göra grejer tillsammans, oavsett om de befinner sig i samma rum eller i samma stad.
Imorse skickade min faster en ledare skriven av en vän till familjen, Emma Jaenson. Titeln är hård: ”Unga vill bli rika på att göra ingenting”. ”Håller du med?” Fasters fråga får mig att att tänka till. Tja, visst håller jag med. Maken brukar dra beskrivningen av hur det brukar funka rent allmänt gällande engagemang i sådant som kräver en uppbyggnadsfas.
- generation ett jobbar hårt, offrar mycket och sliter hårt för att bygga upp
- generation två förvaltar
- generation tre tar slut på pengarna och förstår/uppskattar inte den ansträngning som tidigare generationer gjorde
Se på hur det svenska välfärdssystemet ser ut idag så ser du mönstret. Kanske är det lite utdraget över fler generationer än tre, men jag vet att jag blev hårt uppfostrad med att välfärdssystemet var till för de svaga som inte hade familj som kunde hjälpa till, de som var helt ensamma eller de som var för sjuka för att kunna upprätthålla ett arbete. Vi skulle vara tacksamma för det, men det var inte till ”för oss”. Välfärdssystemet har vuxit ur sig självt och förklaringsmodellen här ovan tycker jag funkar utmärkt som förklaring, men det är en diskussion för en annan dag.
Min kompis som jobbar som gymnasielärare lade märke till det här med att ”alla” skulle gå ekonomisk linje för att bli ”entreprenörer och rika” för ett gäng år sedan. Hon är ma/NO-lärare och har sett Natur-klasserna minska för varje år. Att gå Natur och hålla alla vägar öppna kräver mycket och hårt arbete, kanske till och med extra tråkigt arbete. Tyvärr är det inte längre lika inne att briljera med snabba hjärnsynapser, utan det är cash som är king. Ekonomisk linje, alltså. Greta-generationen sägs vara damer i min ålder och äldre, inte alls självuppoffrande tonåringar som det verkade då det begav sig. Dagens tonåringar lever i en värld som åter accepterar pro-ana (detta gör mig enormt ledsen), deras unga föredömen sprutar botox och fillers, opererar om sig, lever i en värld full av skönhetsprodukter och sitter och sminkar sig framför vem-vet-vem-som-kollar… I storfamiljen hördes en tonåring säga att hen skulle gifta sig rikt och på så vis ordna det för sig. Den retoriken var, skulle jag säga, väldigt främmande på 80-talet då jag själv var tonåring. Kanske passade den bättre under tidigare delar av 1900-talet, eller rentav 1800-talet?
Jag kommer från ett hem där hög arbetsmoral och plikt förordades, något Jaenson också påpekar tillhör den svenska kulturens historia. Det är annars något som i dagsläget verkar vara just det. Historia, alltså. Jag kan se att en allt för stark pliktkänsla tillsammans med en arbetsmoral som aldrig inbjuder till vila eller tid att ”lukta på blommorna” är skadlig, men å andra sidan finns det väl få blommor att lukta på om man inte orkar lägga ner det hårda jobb som krävs för att upprätthålla en trädgård t.ex. Jag vet att många tonåringar är sönderstressade av kraven i det betygssystem som verkar funka dåligt för många, det finns kanske inte fler lata än 1989 då jag själv tog studenten. MEN, det verkar också finnas en allmän blöt filt som ligger över våra ungdomar. Den består av snabba dopaminkickar, önskan om mycket pengar, ett filterliknande utseende, ”rätt” märken, snygg inredning och en allmän rädsla för att binda sig i en långvarig relation. Det har ojats över ”dagens ungdom” sedan de gamla grekerna, så jag borde antagligen oja mig mindre och inse att detta är en naturlig utveckling och att denna båge i pendelns rörelse snart är över och leder till något annat. Jag ber att få återkomma i frågan, det lär vara dags att utvärdera om, säg, tio år eller så.
Lämna ett svar