Funderingar

Trender och vart är vi på väg egentligen?

20 januari, 2025 6 kommentarer

Den stora branschmässan Formex har precis slagit igen sina portar. Jag har inte varit där på flera år, men passade på att gå in till några bloggare som var där: Krickelin var ansvarig för inspirationsutställningen i entréhallen (hon skrev flera inlägg från veckan), Helena Lyth var där i sin roll som inredningspysslare (gissar jag), Jannice Wistrand har inte bloggat om det trots att hon var där, men Trendenser verkar inte ens ha varit på plats. Denna mässa var en gång i tiden en viktig del i mitt liv. Inte som inredare, utan i ”pappersbranschen”. Jag var med och byggde och rev montrar, stod på golv och mötte kunder timme in och timme ut, tog beställningar. Det var en fantastiskt rolig tid. 2011 fick jag bokstavligen känna Maria Montazamis enorma utstrålning. Den föregick henne som en tryckbubbla då hon kom gåendes i gången, sorlet tystnade istället för att öka och det gick att ta på hennes ”aura”. Jag har nog aldrig varit i närheten av någon annan person med så stark personlighet.

Jag funderade på hur vi påverkas av trender, hur vi alla befinner oss någonstans på skalan Trendig till Hopplöst efter. Ibland ligger vi så mycket i framkant så vi blir halshuggna för att folk inte fattar vilken bra grej vi kommer med. Kanske är det åldern, kanske är det var vi befinner oss i tiden, kanske är det bara januari, men jag har plockat upp en massa vibbar om detta ämne. Frida Ramstedt startade bloggen Husmusen som senare ändrade namn till Trendenser, bl.a. för att hon ville fånga känslan av både vad som är trendigt idag och riktningen i samhället. Frida VAR Formex för mig och för många andra i branschen, att hon inte ens besökte mässan i år kändes så märkligt. Är trender hopplöst ute? Kör folk mer sitt eget rejs i takt med att andrahandsmarknaden växer? Clara Lidström och Malin Wollin pratade om hur flygskammen verkar vara utraderad och att kändisar åter flyger och far som fanns det ingen morgondag. Butiksdöden är på något vis permanent och vi befinner oss i en värld där vi behöver förhålla oss till detta. Och hur blir vi vuxna idag? För femtio år sedan kom många ut på arbetsmarknaden som 18-åringar, man bildade par med någon som tycktes lämplig, skaffade gemensamt boende och barn tillsammans och levde sitt liv i det trygga, svenska brunsåsandet. Idag är det långt mer komplicerat. Många gånger har jag hört att det alla dagens val som framkallar ångest för all FOMO som skapas i processen. Folk skaffar inte ens barn. Det har varit så trendigt med mindfulness och NU, men jag upplever att det just nu vilar en enorm stress över hela samhället som är allt annat än ”zen”.

För många år sedan, när Sverigedemokraterna på riktigt var Djävulen, skrev jag en fråga på Facebook inför valet (typ så här): Varför vägrar man diskutera någon fråga som Sverigedemokraterna lyfter och varför är det så svårt att förstå att man inte hatar invandrare om man tycker att invandringspolitiken suger? Då blev jag hatad, några tog till och med bort mig som ”vän”. Idag är väldigt många så oj och hjälp och huuuur har det kunnat bli såhär gällande den här frågan. Det är trendigt att skälla på det samhälle som svenska politiker varit med och med berått mod, efter att ha blivit påhejade av många av medborgarna, skapat. Väldigt många skyller ifrån sig och säger ”ja, men det var INTE jag”. Lyssna på Jörgen Huitfeldts intervju av Omar Makram. BUP går på knäna av alla diagnosutredningar och trenden pekar på att 15% av alla pojkar och 11% av alla flickor kommer att få ADHD-diagnoser framöver. Men vad är det här? När slutade vi förstå att vi inte är precis likadana allihop, när blev det sjukligt att vara människa, när började vi tro att alla är samma AI-genererade robot? Jag hoppas att den nya trend som jag inte riktigt fångat upp än är en förståelse för vad det innebär att vara människa, för gemenskap och så hoppas jag att massproduktion blir ett minne blott. Efter många år med väldigt egocentrerade liv hoppas jag att vi som population öppnar upp för ett nära engagemang utanför underhållnings- och nyhetsapparna. Jag hoppas att det åter blir värdefullt med erfarenhet och visdom och jag hoppas att fler tonåringar görs medvetna om sina ännu inte helt utvecklade hjärnor och att de vuxna runtomkring blir bättre guider istället för medlöpare till outvecklade tankelekar som saknar konsekvenstänk. Idag har vi ständigt allt och alla i världen framför våra fötter. Innan vi lärt oss att hantera det kommer vi som mänsklighet snarare att må sämre än bättre. Ett steg i taget. Med det önskar jag dig en trevlig vecka!

Funderingar

Känslomässig manipulation.

12 januari, 2025 2 kommentarer

Kommer du ihåg den alldeles fantastiska teveserien Mot alla vindar och huvudrollsinnehavaren Jon Englishs ledmotiv Six Ribbons? Jag har originalnoterna till musiken, ett häfte i gulaktigt papper med något slags tuschmotiv av Mary och Jonathan Garrett på framsidan. Teveserien sändes första gången 1980 i Sverige och blev en braksuccé. Den har sänts i repris ett flertal gånger och jag kan tyvärr inte riktigt placera min passion rätt i tiden. Det känns som att jag var lite för ung som tioåring för att kunna ta till mig alla stora känslor, så jag gissar att jag såg någon av repriserna under högstadietiden. (Ibland önskar jag att jag kunde ta till min f.d. svägerskas superkraft då det gäller tidsplacering av olika händelser.) Att serien påverkade mig vet jag iallafall och subversiva krafter hade säkert kunnat få mig att göra både det ena och det andra efter att temat klingat ut efter det trettonde och sista avsnittet. Innan barnen kom var jag en väldigt sval person med små känslouttryck åt båda håll, men jag har tydliga minnen av stora tårar trillande nerför kinderna i samband med dessa dramer utspelandes framför mina ögon. Mina känslor gällande både det ena och det andra omskapades.

Du undrar kanske varför jag skriver om en gammal australiensare som varit död lika länge som mina föräldrar och en teveserie som med all sannolikhet inte skulle väcka någon uppmärksamhet idag. Jag berättade ju om podden jag lyssnade på i torsdags. I bakgrunden spelades en melodi som jag inte kunde släppa. Jag ”shazamade” musiken och hittade Loney Dears album A Lantern and a Bell från 2021. Härlig musik, det där gillade jag! Spotify fortsatte spela när albumet var slut och jag kastades tillbaka i tiden. Helt plötsligt befann jag mig, ja, var?! Förvirrat lyssnade jag på en låt jag vet har gått om och om och om igen (jo, så funkar jag med musik), men när? Ignorant Boy, Beautiful Girl (Namanama) kom ut 2004, det år som jag placerat som mitt favoritår någonsin. Jag fyllde 34 det året, hade tre underbara barn som fortfarande inte nått tonårens taggbusktäckta paradis och livet var rent allmänt fint på många sätt. Var det den känslan jag fick i handen då jag hörde den välbekanta och lättlyssnade melodislingan? Hög volym, bubbel i blodet! Livet på topp! Denna låt hade lätt kunnat få mig att gå med på både det ena och det andra.

Igår satt vi i soffan efter en fixardag hemma. Maken hade kombinerat ingenjörens och finsnickarens tankesätt för att kunna laga knappsystemet på vår IKEA-fläkt. Hopplös konstruktion, det gick sönder redan kort efter att vi hade flyttat in i huset och vi har använt lillfingrarna för att kunna tända fläktlampan och dra igång fläkten. Häromdagen rök sista fästet och knapparna åkte helt in i fläktkåpan. Nu sitter knapparna på plats igen med hjälp av en sinnrik konstruktion. ”Någon annan hade helt enkelt köpt en ny fläkt”, sa maken. Han ägnade istället ungefär hela halva lördagen till att fundera, såga, skruva och limma och nu kommer inte fläktens vara eller icke vara längre att hänga på knappsatsens placering. Jaja, jag stickade och ville ha något att titta på som underhållning, jag är ändå barn av min tid. Netflix föreslog serien Parenthood och jag började spela första avsnittet. Ett avsnitt gick in i ett annat och efter fem avsnitt fick jag tvinga mig själv att stänga av. Serien är från 2010. Jag vet vilka flera av skådisarna är, men den har ändå gått helt under radarn. Dock är den helt precis i min stil, precis som Netflix redan ”visste”. Hade jag verkligen valt eller hade Netflix algoritmer valt åt mig?

I podden Det sista pillret tar Johan Cedersjö upp läkemedelsindustrins påverkanskampanjer som ledde till ”lyckopillrens” enorma genomslag trots att det inte fanns någon vidare evidens att de verkligen hjälpte. Känn dig lurad! Lobbyverksamhet och reklam är utformad för att tala till ditt inre, att omforma dina tankar och meningen är verkligen att du inte ska fatta någonting. Helt plötsligt ska bara dina åsikter ha slagit om, du ska känna sympati med en viss grupp, du ska känna hur behovet av att ha något i din ägo är större och viktigare än något annat i ditt liv, du ska känna dig sjuk och i behov av ett särskilt tillskott. Tror du att artiklar om stackars livmoderhalscancerdrabbade personer, män och kvinnor, skrivs av omsorg för dig just när ägarna av livmoderhalscancervaccin håller på att förlora sin födkrok? Glöm det. Tror du att din favoritbloggare verkligen tycker att det där rouget verkligen är det bästa som hänt mänskligheten sedan 1983? Glöm det. Tror du att teveserier och dokumentärer är härligt neutrala? Glöm det.

Min grundpersonlighet är naiv, blåögd, påverkansbar, eller kanske öppen, för att istället använda ett mer positivt laddat ord. Det har gjort ont att inse att världen inte är ”god”, att neutralitet sällan existerar. (Oroa dig inte, jag tror fortfarande att individer har de bästa intentioner. Ja, förutom att alla är sig själv närmast.) Åren i USA fick upp mina ögon för lobbying och korruption. I Washington DC och i Bryssel (EU) jobbar flest lobbyister i hela världen. Personer som alltså helt livnär sig på att sälja in åsikter. Deras uppdrag är att få till lagändringar för att deras företag och organisationer ska få fördelar, inte för att livet för den individuella medborgaren nödvändigtvis ska bli bättre. I Sverige finns det inget sånt tänkte jag i all min blåögdhet, men tji fick jag när jag började se mig omkring. Du vet hur det är. Bara för att man låtsas att något inte finns betyder det inte att det inte existerar. Mina ögon öppnades och nu kan jag inte längre o-se det som visade sig i den processen. Jag önskar att jag bara fick sitta och gråta då jag tittar på en film utan att tänka ”ok, påverkanskampanjen lyckades verkligen”. Ska algoritmer styra mitt liv hädanefter? Ska min moraliska grund vittra bort av att någon annan tycker att den är förkastlig? Vad händer med en människa som inte längre kan ta emot ett budskap utan att utgå ifrån att någon annan försöker påverka? Det känns liksom sorgligt att de samhällsfunktioner som jag vill kunna lita på kör med samma tekniker som psykopaten. Känslomässig manipulation är nämligen en av hens favorittekniker. Och ”Källa på det?” är ett så tragiskt utgångsläge varje gång man möter ny information av vilket slag det än må vara.

Jag älskar mina känslor. Jag vill låta dem få stort utrymme både till vardag och fest. Just idag påminner jag mig själv om hur jag kan använda känslomässig manipulation på mig själv, men på ett positivt sätt! Jag vet vart jag vill vara på väg – nu gäller det att skapa förutsättningar för att jag ska göra rätt val. Alltså de val som jag på förhand har bestämt att jag vill fatta. Må dina känslor tjäna dig väl denna dag och må detsamma gälla mig.

Funderingar

Det sista pillret.

11 januari, 2025 2 kommentarer

Jag har en konstig natt bakom mig. Orolig sömn, fick lägga mig på soffan med en massa kuddar för att inte bli galen på den där slemhögen som anföll med låtsaskvävning (vanlig metod i kroppens terrorsystem). Det blåste inte med full kraft, men vindbyarna ruskade om desto mer. Snön slog mot fönstret. Kan snö slå mot fönster? Uppenbarligen, för jag har nu upplevt det själv. Egentligen var det mest ett ihållande dovt smatter av de små, små iskornen som snön bestod av denna natt. Som du ser på bilden har det kommit en hel del snö. Ljuskällorna här inne fortsätter att jobba för att värma upp den kylslagna morgonen. Jag har haft en enda jobbig natt och tycker liiite synd om mig själv. Då är det lätt att tankarna går till alla som lider av sömnsvårigheter och annat relaterat till att i tystnad och ensamhet ha ständiga slagfält med sina egna tankar som duellanter.

Som samtalsterapeut har jag ingen rätt att förskriva medicin. Egentligen gillar jag bättre att kalla mig samtalsstöd, eller kanske allra helst själavårdare. Jag möter så fina människor. En del har varit i det allmänna vårdsystemet och kommer till mig i desperation för att de inte är riktigt redo att ge upp. Andra söker mig efter rekommendation från nära och kära som själva har gått hos mig. Ingen har hamnat hos mig ”av en slump”. De levnadsöden jag får vara med och reda upp i har förståeligt nog lämnat avtryck av olika orsaker. Jag är så stolt över alla som vågar ge sig själv chansen till ett ljusare liv, trots de utmaningar som varit eller är en del av just deras liv. Jag visste redan att ”alla har sitt” då jag började jobba som samtalsterapeut, men det har ändå blivit ännu klarare. Samtidigt har jag sett vilken kraft det ger att lägga eventuella offerkoftor åt sidan och ta sig an livet med nya muskler och hjälpmedel. Offerkoftan är skön, men förstör alla de liv som ägnas åt timme efter timme efter timme av ältande över varför, om och hur något kunde hända eller är som det är utan att det leder till någon bättre plats i livet. Jag älskar att få vara med då klienterna hittar kraften de behöver för att kunna ta sig an själva livet.

Igår ägnade jag nästan hela arbetsdagen åt att lyssna på podden ”Experimentet: Det sista pillret” efter rekommendation av psykologsyrran. Den innehöll inte så mycket ny information, men att få hela historien bakom dagens behandling av människor som lider av depression och höra inblandade från olika sidor inblandade i förskrivningen och intagandet av dessa mediciner så koncentrerat var otroligt givande och intressant. Jag visste redan att det för något år sedan hämtades ut ca 1 200 000 recept på antidepressiv medicin i Sverige. Av dessa var ca 700 000 SSRI-preparat. Är det rimligt att över en tiondel av Sveriges befolkning bedöms som mentalt sjuk och långt mer än det då man kan anta att de allra flesta som äter dessa mediciner är vuxna? Min reflektion är också att jag vet en hel del som lätt hade fått medicin om de hade gått till läkare och uttryckt hur de mår. Förlorar inte begreppet ”sjuk” sin betydelse om det är så?

Jag kan varmt rekommendera poddserien. Kanske bör den intas i något mindre tuggor, men jag kunde inte sluta lyssna och hade ändå en ”fortbildningsdag”. Jag läser och lyssnar på väldigt mycket som rör mänskligt lidande och vad som kan göras åt det i fortbildningssyfte, både för egen skull och för att mina klienter ska kunna få den bästa hjälpen. Var det både sötman och skavet på tungan som dröjer sig kvar efter att ha haft en hård karamell länge i munnen som blev kvar? Känslan av fars ”livet är orättvist” och acceptansen över att det är så kändes så stark. Den psykologiska pendeln har slagit långt från Freuds navelskåderi och nu är det dags att hjälpa människor bygga upp motståndskraft och förmåga att känna gemenskap igen. Jag känner mig hoppfull.

Funderingar

Om att våga stå upp för sig själv.

8 januari, 2025 9 kommentarer

Det är en stor dag i äldsta dotterns hushåll idag. Hon går tillbaka till jobbet från föräldraledigheten och hennes man tar över hemmaförälderns roll under en tid innan hon ska vara med barnet igen. Deras tid i livet har fått mig att fundera mycket över tiden som småbarnsmamma och över de val som jag och maken gjorde för vår familj. Så många tankar!

När jag började på lärarhögskolan var jag 18 år och tyckte att jag var både vuxen och kompetent. Jag hade hjälpt till att uppfostra fem yngre syskon och mamma var gravid med lillastesyrran. Jag kände till allt från barnkrupp till stampande fötter i trappor och hade både letat efter syskon som rymt och vankat i väntan efter syskon som inte kom hem i tid. Brådmogen, absolut. Ansvarstagande, Besserwisser, people pleaser, blåögd, martyr, duktig flicka och väldigt allmänbildad för min ålder. Jag gick in i min utbildning med allt vad jag hade. Fröken Christine i lågstadiet, eller kanske redan Kristin och Gull-Britt i lekis, hade lett vägen in i skolvärlden. Dessa kvinnor var mina idoler, jag älskade att vara till lags och höra att jag var duktig. En sväng på högstadiet ville jag bli sömmerska, sedan terapibiträde (fast jag trodde det var arbetsterapeuter som gjorde deras jobb), men jag hamnade ändå på lärarhögskolan för att jag ville. Många av mina kursare var där för att deras betyg inte räckte till drömutbildningarna. Jag skulle vilja säga att åren på högskolan var omdanande och livsomvälvande och kan konstatera att de i högsta grad var det. Men inte var det högskolans förtjänst. Denna omdaning skedde i mitt privatliv och i sällskap av fantastiska lärare på mina praktikplatser. Så småningom fortsatte utvecklingen då jag som ung lärare kom till arbetsplatser som gav en väldigt trygg miljö för utveckling, så när jag kom till mindre trygga arbetsplatser hade jag hunnit tillskansa mig en inre stabilitet och förankring i yrket. Jag var pedagog, hade högskolepoäng i barnutveckling, metodik och pedagogik och dessutom hade jag många års erfarenhet av att uppfostra barn. Detta sägs vara anledningen till att småbarn ska gå i förskola. Det finns helt enkelt personal där som är mer kompetenta än föräldrarna. Att det även handlar om att frigöra personal till andra arbetsuppgifter i samhället hör jag inte diskuteras, det skulle kanske förminska förskolepersonalen. Man skulle kunna tycka att jag skulle vara fredad från andras behov att styra hur jag skulle sköta min föräldraledighet.

Min första barnmorska var en barsk, äldre kvinna i Flemingsberg, redan på den tiden ett ”utsatt område”. Jag var i himlen och så spänd på att bli mamma, hon kom med kommentaren ”kvinnokroppen är gjord för att föda barn mellan 15 och 25 års ålder”. Jag tyckte att det var så konstigt, att jag ju var 25 och därför passade in i mallen och att ingen enda av mina vänner var mamma än. Menade hon att jag nu hade gjort mitt, att det inte borde bli fler barn efter detta första, eller vad ville hon säga med sin kommentar? Jag vet inte, för jag träffade henne aldrig igen. Kommentaren har dock stannat med mig i snart 30 år. Vi fick vårt första barn och med vardera två års mellanrum kom sedan nummer två och tre också. Vi följde mönstret som så många andra för att kunna ta tillvara på den svenska föräldraledighetens guld. Jag fortsatte samtidigt att vara jag: ansvarstagande, Besserwisser, people pleaser, blåögd, martyr och duktig flicka.

Jag kände mig så självklar i mitt föräldraskap, visste vad som skulle göras då barnen var sjuka, lagade rejäl mat, såg till att hålla rutiner och erbjöd pedagogiska aktiviteter. Och jag lyssnade på vad andra sa. Mina medkvinnor (japp, männen hejade på, ”good for you”, detta gällde enbart andra kvinnor) pratade om pension och om kvinnofällan, om karriär och om att se till att inte komma på efterkälken, om ekonomi och om samhällskontraktet. Jag lyssnade. Och jag mådde till slut dåligt. Hela min kropp och min själ talade om för mig att de små varelser som kommit i vår vård var de viktigaste i min värld, men jag stressade ändå iväg till jobbet för att ta hand om andras barn. Det var ju mitt ansvar, både gentemot mig själv och alla andra. Så här i efterskott hade jag velat vara jag idag, haft samma tilltro till min intuition och framför allt hade jag velat våga utmana de tankar som jag inte hade förmåga att möta än. Västvärlden har idag problem då det föds alldeles för få barn. Inte tycker jag att det är konstigt, precis. Efter så många år av propagerande att barn är något obekvämt, på så många olika plan, så har vi fört oss själv hit.

I samhällskontraktet ingår att vi måste förhålla oss till våra medmänniskor. Olika politiska tankar sätter ramarna för hur detta ska gå till, men dessa och andra ramar påverkar oss också gällande personliga prioriteringar. Jag kan inte skölja av mig mitt badvatten, det har jag skrivit om många gånger förut. Det är ofta lättare att se klart på situationer efteråt, då tid har runnit under broarna och mer information har framkommit. Jag ångrar inte mitt liv och vet att det bara går att påverka här och nu, men med den information jag har idag vet jag vad jag vill och inte vill säga till mina unga medsystrar gällande deras föräldraskap. Jag verkligen hatar ordet ”kvinnofälla”. Det gör barnen till en belastning, till en käpp i hjulen och till något som är i vägen. Jag undgår därför att använda det med allt jag har. Jag förordar diskussioner i ett förhållande (särskilt med barn) där det görs klart hur yrkesliv, studier, hemmavarande och liknande ska värderas och eventuellt kompenseras för. Försäkringar, investeringar och konton ska sitta på plats från början, visst är det jätteviktigt! Att leva i godtrogenhet om att ens partner tänker precis likadant som en själv i alla situationer är inte hälsosamt. Men våga fundera runt familjens olika beståndsdelar, vilka behov alla har och hur dessa bäst kan uppfyllas utan att blanda in andras spökröster. Då menar jag också att om en familjemedlems behov uppfylls kanske det behöver göras justeringar för att en annan familjemedlem ska få samma fördelar. Och hur dumt det än känns att erkänna att det hände mig så önskar jag att ingen ung mamma ska bli bannad till att ta beslut gällande sitt föräldraskap som går emot hennes egna övertygelser.

Idag ser jag min dotter gå tillbaka till jobbet av rätt orsaker, inte för att någon utanför hennes familjebubbla har förminskat henne eller gett henne dåligt samvete. Jag peppar från håll och är glad att Lilla L har en så fin pappa som nu tar över den hemmavarande förälderns roll. Jag klappar också mitt yngre jag på axeln och konstaterar att det ändå blev bra till slut och att just denna del i mitt liv har lett till att jag idag månar om de känslor som kommer inifrån jämfört med vad andra tycker. Alla känslor är varken rätt eller sanna, men jag ger mig chansen att ta reda på det själv innan det yttre bjuds in. Jag uppskattar andras erfarenheter och berättelser och har många gånger haft nytta av sådana, men jag vet också idag att beslut ska fattas på rätt grunder. Då kan jag stå bredbent och ansvarsfullt ta konsekvenserna av de beslut jag fattar. Och så gick tankarna denna stora dag.

Funderingar

Skönhet och sånt, del två.

5 januari, 2025 8 kommentarer

Sonen, hans två kusiner, hans svåger och svågerns tvillingbror har filosofikvällar med jämna mellanrum. En i taget tar ansvar att hitta ett ämne och fixar också något att käka. Vi ”vuxna” (eh, de är alla ordentligt vuxna, vi ”vuxna” är mer åt det äldre hållet) har länge varit väldigt nyfikna på hur diskussionerna går och hade gärna varit flugor på väggen en sådan kväll. Eftersom 4/5 ungdomar skulle befinna sig i Karlskronatrakten i julhelgen bad maken om att vi skulle få en öppen filosofikväll i julklapp, alltså möjlighet att vara med på en sådan här diskussion. Nu var två i originaltruppen sjuka i den här eländiga julsjukan kvällen diskussionen skulle gå av stapeln, men vi körde ändå. Vår son låg på övervåningen och var jättedålig (hur dålig har jag inte förstått förrän efteråt, nu när jag själv varit sänkt i en vecka), men det var han som hade bestämt ämnet – SKÖNHET.

Det är svårt att återge allt som kom fram i diskussionen som följde. Jag tror vi var lite förbluffade över ämnet som valts, inte minst då vår son är en av de minst obrydda då det gäller utseende och yta. Som ung tonåring yppade han de berömda orden ”men mamma, jag tycker att alla tjejer är fina”. Hans inredning är minst sagt spartansk och han kör något slags Steve Jobs-stil utan extravaganser. Jag är fortfarande lite tjurig att jag inte fick höra hans tankar i ämnet. Diskussionen var ändå givande. Vad är skönhet? Finns det objektiv skönhet? Vad gör dagens hets gällande utseende med människor? Är skönhetsoperationer på sin plats? Vi talade om arkitektur. Konst och konstigheter. Vad postmodernismen gjort för/mot skönhet. Finns inre skönhet? Varför pratar man så mycket om diskriminering gällande nyans på huden, kön, sexualitet och ”allt det vanliga”, men väldigt sällan om diskriminering av fula som verkar vara den vanligaste av dem alla? Och tvärtom – hur medfödd skönhet leder till stora fördelar och en del utmaningar.

Annas kommentar i mitt inlägg häromdagen, Skönhet och sånt, fick mig att tänka på skönhetsdiskussionen och de tankar jag haft efteråt. Hur blir ordet ”vacker” en trigger? Egentligen är det inte alls konstigt tänker jag. I den postmoderna världen bedrivs ett ständigt krig mot begreppet skönhet och även på människans uppfattning av densamma. Objektivitet finns inte. Allt är relativt. Allt ska dekonstrueras. Intersektionalitet gör alla medmänniskor till deltagare i en rutten sorteringsmodell där flest förtryckande epitet vinner, fast vad man ska göra med den vinsten då man ligger helt klämd under ett stort köttberg vet jag faktiskt inte. Enligt min erfarenhet mår man nämligen mycket dålig av att leva med en ständigt närvarande offermentalitet. En betongklump utan synliga fönster är en nytänkande bostad, en oljemålning på en soluppgång från 1700-talet är banal. Ickedömande uppmålas som det rätta, men trots att vi uppmanas att förneka och förminska vårt inneboende bedömande är vi fortfarande hårt dömande åt andra håll.

Jag tror att mitt jobb som samtalsterapeut verkligen har öppnat ögonen för hur vi människor fungerar på riktigt. Många teorier låter bra på papper, men är svåra, eller rentav omöjliga, att omsätta. Vi lever en verklighet i ordet och en annan i praktiken. Denna krock leder inte till upplyst lycksalighet, utan till människor som känner sig pressade från alla håll och kanter. Det är klurigt att leva efter teoretiska manifest som inte har särskilt mycket med verkligheten att göra. Kolla vad nyexaminerade arkitekter säger om skönhet efter att ha marinerats i politiserade tankar under tiden i sin akademiska värld. Inte säger de ”vi låter Bullerbyn vara vårt ideal”. Trots det finns det en anledning till att turisterna som kommer till Karlskrona tar sig till Brändaholm istället för Kungsmarken. Jag hävdar att den orsaken är att det finns objektiv skönhet. Vi behöver städer med mycket grönska, vi mår bra av att ha tillgång till öppet hav eller berg. Vi mår bra av ordning och reda, av det levande och det organiska. Det går inte att förneka människans behov av skönhet. Att det sedan har blivit teoretiskt rätt att inte bry sig om utseende, att ytlighet tyder på ointelligens och att skönhet ligger i betraktarens öga – vad gör det med oss? Skönhetsoperationer genomförs i hemlighet och jag tror inte att t ex en viss drottnings önskan har varit att alla ska se att hon genomgått för många skönhetsoperationer och fått Jokerns mun, eller att Michael Jacksons dröm var att alla skulle veta om hans misslyckade näsoperationer.

Njae, jag vet inte om jag blev så nöjd med hur tankarna snurrade den här gången. Jag är inte färdig. Men ett vet jag. Skönhet berör och påverkar oss. Hur mycket och på vilket sätt beror naturligtvis på vem vi är. Jag har beställt ett Axessnummer från 2008, Skönhetens tabu, som jag sprungit på många gånger i olika sammanhang. Nu ska jag äntligen ta mig tid att läsa alla artiklar och fundera över vad som hänt de senaste sjutton åren gällande detta ämne. Är skönheten (fortfarande) tabu? Kejsaren är iallafall fortfarande naken, men folk försöker låtsas att det regnar då han går förbi. Jaja.

Funderingar

Självrannsakan.

1 januari, 2025 4 kommentarer

”Men ska du inte skriva en bok? Du skriver så vackert.” Detta känns som rent skryt att skriva ut, men så sa hon, kvinnan som stod framför mig. Vi hade precis träffats då jag insåg att jag kände igen henne från en Facebookprofil. Hon presenterade sig med sitt förnamn och jag frågade om hon möjligtvis hette X i efternamn. Jo, så var det. När jag då berättade att det är jag som håller i Trettio Tacksamma Dagar svarade hon att det ju var oväntat och roligt att träffa mig där. Sedan sa hon det där om boken. Och jag svarade som de andra gånger jag fått frågan att det känns alldeles för läskigt. Så fort jag ska göra något skapande ”på befallning” knyter det ihop sig, jag får prestationsångest och tycker helt plötsligt att det som egentligen är jätteroligt blir ett oöverstigligt och ogästvänligt berg. Mitt skrivande mår bra här i en blogg som inte så många läser, eller i gruppen där jag skriver egna tacksamhetsmeditationer som andra får läsa om de vill, eller i någon av mina skrivböcker. Jag bestämmer när andra får läsa, vad jag ska skriva eller inte skriva om och får lov att utmana mitt skrivande på de sätt jag själv bestämmer i min takt. Jag vet att det inte låter vettigt, folk som läser blir ju inte tvingade. Men innan en bok hittar sin väg till någon som läser måste den anses vara tillräckligt läsvärd för att klara sig hela vägen fram, och jag tror att det är den bedömningen som skrämmer mig allra mest.

Jag har länge vetat att jag gillar att vara informell ledare och ställer gärna upp med både tid och energi i allt från familjesammanhang till större begivenheter, men jag ogillar verkligen att vara i något slags utnämnd chefsposition. Lärarjobbet var perfekt för mig. Där var jag förvisso ansvarig inför alla mina elever, men det var ett ansvar med stor frihet. I läraryrket krävs det att man kan hålla sig inom ramarna, men man måste också vara extremt flexibel både för sin egen och elevernas skull. Det känns som att skillnaden mellan att skriva informellt och som publicerad författare är likasamma på något vis.

Är det känslan av att vara instängd som får mig att slå bakut? Krav på en speciell sorts prestation? Kraven som ingen uttalar ställer jag på mig själv och allt det roliga får lägga sig i bagageluckan vilket innebär att jag inte längre har tillgång till det. Samma gäller ju mitt yrkesliv. Jag är så dålig på att göra reklam för mig själv. Jag vet att jag är duktig på det jag gör och får så fin feedback från mina klienter. När jag ser andra i samma bransch göra aggressiv reklam, fara med överdrifter eller tjäna en massa pengar på att dra i andras sköra känslosträngar störs jag. Jag vill inte utnyttja att folk mår dåligt, men jag behöver ju en lön precis som andra psykologer, kuratorer, coacher och samtalsterapeuter.

Det är spännande att fundera över sina egna beteenden och vad det är som stoppar en i livet. Eller driver på, för den delen. Så här första dagen på 2025 vill jag lägga mycket tid på självrannsakan och fysisk upprensning. Vår nyårsafton blev sjuk, men tack och lov känner jag mig lite bättre idag. Vinden har vänt. Eller nä, det blåser fortfarande friskt. Vi har haft stormbyar inatt, men det ska bli ännu värre under dagen. Upp till 28 m/s! Kanske är det utrensningsvinden som blåser, den som gör plats för nytt och fräscht. Efter en molnig och grå höst och förvinter väntas solen visa sig igen imorgon. Jag tycker om symboliken. Först utrensningsvind, sedan solsken.

Funderingar

”Sköt dig själv och skit i andra”?

30 december, 2024 7 kommentarer

Igår kväll var första gången på ett bra tag som jag kände att jag hade absolut ingenting att göra. Jag skulle gå och lägga mig tidigt, men detta var för tidigt för läggdags. Jag gav mig själv därför lite surftid och swishade runt bland större bloggare, jag gav mig helt enkelt fri lejd att slösurfa i flera timmar. (Jag och sonen skulle titta på film, men han har varit jättesjuk och somnade efter bara en liten stund.) Det var lite kul att läsa om andras julfiranden, årssammanfattningar och liv så olika eller skenbart lika mitt eget! Jag kände mig pepp och nöjd och nästan lite fnissig och det var bra avledning för att inte sakna alla som varit här under julveckan. Jag började lägga märke till vad som händer i mig då jag läser om andras liv, om den del av sina liv som de delar med sig av. Jag började komma in i något slags bedömningstillstånd, och skiftade medvetet till snälltolkning. Det var fint att sitta där och liksom känna mig kärleksfull gentemot dessa (alla) kvinnor som jag överhuvudtaget inte känner, men vars texter jag läst då och då eller ofta under mycket lång tid.

Jag påmindes häromdagen om året då jag hade ”kärlek” som mitt ledord och hade som mål att se något gott i alla människor jag på något vis mötte. Det var livsomvälvande då och ibland behöver jag påminna mig om den känslan då jag dömer för hårt eller glömmer bort mig. Vi kämpar på så gott vi kan utefter de förutsättningar vi har. Somliga har inte förmågan att kämpa alls, somliga har andra värderingar och vill inte kämpa och andra kämpar kanske ”för hårt” och missar de viktiga andningshålen och pauserna. Är det då min plats att påpeka vad jag ser? Svar ja på de personer som befinner sig i min absolut närmaste cirkel eller mina klienter. Svar ja, ibland, på nära vänner och familjemedlemmar, särskilt om de ber om råd. Svar nej på alla andra, om de inte bjuder in till detta. Jag kan tycka vad jag vill. Eller förresten, som lärare gjorde jag faktiskt vid flera tillfällen anmälningar till socialtjänsten, för man kan inte bara plocka med sig barn som far illa hem.

Det är i all snälltolkning ändå viktigt att sätta gränser gentemot människor som på olika sätt kan förstöra för en. Kanske har du inte kommit tillräckligt långt för att inte jämföra ditt liv med andras och därför lider av ständig avundsjuka? Plocka för sjutton gubbar bort sociala medier i några veckor och se om inte ditt liv blir bättre. Kanske har du någon som ständigt trycker åt dig? Ta upp det med personen ifråga. Kanske blir du utnyttjad? Försök analysera hur det kan hända och se om du kan göra planer för att bryta mönstret. Kanske är du ständig medspelare i någon annans liv utan att någonsin få vara med och ta beslut om spelstrategin? Fundera över hur det har blivit så och om du behöver göra något åt det. Att tro att livet blir bättre med strategin ”ta bort alla toxiska människor ur ditt liv” är oftast inte särskilt hållbart. Absolut om du till exempel är nykter alkoholist och behöver skaffa ett nytt umgänge, eller kommer från en familj där du har blivit utnyttjad eller liknande. Att tro att varje konflikt bäst löses genom att bryta med folk är dock inte särskilt hållbar i längden. Jag brukar se mönstret hos människor som ständigt skyller sina svårigheter på andra. ”Alla andra kör på fel sida vägen.” Känner man att livet har kantats av att allt som gått dåligt har varit andras fel kan det vara på sin plats att verkligen rannsaka sig själv och börja ta större ansvar.

Där hamnade jag efter denna lilla fundering. Nu ska jag iväg på spännande äventyr som jag ser fram emot att berätta om imorgon. Eller jag tror att det blir spännande och jag hoppas att det blir roligt att berätta!

Funderingar

Badvatten.

20 december, 2024 8 kommentarer

Jag gillar att bada, eller förresten, jag älskar det. Jag älskar känslan av skrumpna russinfingrar och känslan att vara så varm att jag måste resa upp överkroppen för att balansera temperaturen. Jag älskar att ligga i ett vanligt badkar med badbomb från Lush eller vanligt 70-talsbadsalt (jag fattar inte hur damen i detta klipp kunde bli så besviken, hahaha), jag älskar att sitta i en jacuzzi en stjärnklar kväll, jag älskar att låta sjönens svala vatten i Bredavik omfamna mig en svettig eftermiddag.

Ibland önskar jag att jag kunde hoppa i ett fullständigt renande bad för hela mitt jag, att det badvatten jag badat i från födseln skulle sköljas bort och ge mig en chans att betrakta världen ur ett perspektiv som varken var färgat av min personlighet eller de miljöer jag vistats i genom åren. Jag önskar att detsamma erbjöds mina medmänniskor. Att vi skulle kunna mötas i tanke och ord, göra omprioriteringar och skala bort sådant som jag (i mitt obadade tillstånd) ser som rent skadligt.

Jag försöker blaska av mig med en tvättlapp, men det är uppenbart att jag är väldigt präglad av mina föräldrar, av uppväxten i en liten by, av min tro och hur andra praktiserat eller inte praktiserat samma tro, av lärarhögskolans vänsterideal, av min yngsta faster, av min otroligt analytiske man, av att ha en stor släkt där jag har ett självklart sammanhang, av tiden som lärare, av att vara trebarnsmor, av att ha varit expat i tre helt olika samhällen i USA, av att ha varit vårdare av sjuka föräldrar, av att ha bott i Stockholmsförort och flyttat tillbaka till hemstaden, av att ha mött psykisk och fysisk ohälsa hos nära och kära, av att ha sett döden i vitögat och förlorat några av mina närmaste ledsagare, av att ha varit ätstörd, av att vara medborgare i världens mest extrema land rent åsiktsmässigt (enligt World Values Survey), av att jobba som samtalsterapeut, av att… ja, listan är ju evighetslång. Hur ska jag kunna tvätta av mig all denna påverkan? Nej, jag inser att det inte är möjligt, men att jag har ett ansvar att vara medveten om att dessa lager finns när jag möter världen.

Idag önskar jag mig en dag då jag helt enkelt får bada i min kärlek för julen, där jag får känna ”en stund på jorden, hur underbart var inte det, jag var nära, jag var där” (Tack Laleh) och att du får samma upplevelse, oavsett vad din önskning för dagen är och hur ditt badvatten sett ut.

Funderingar

Annas tolv frågor.

15 december, 2024 7 kommentarer

Anna lade upp en lista som jag sedan har sett flera andra svara på. Det var så spännande att läsa om deras funderingar kring denna blandning av stora livsval, personlighet och vardagslycka att jag bestämde mig för att fundera lite över samma frågor.

Om du var tvungen att flytta till ett annat land eller plats, vart skulle det bli?
Vi hade tills för några månader sedan alla våra tre vuxna barn i Stockholm och jag gillar stan på många sätt. Jag hade därför gärna haft en övernattningslägenhet i Vasastan. (Inga nyheter där, inte.) Det var en fröjd att bo på Carterville Road i Utah och jag saknar ibland de majestätiska bergen, men flytta dit igen? Jo, om det fanns tvingande omständigheter. ”Problemet” för mig är människor, jag önskar närhet till ett ganska stort gäng. Annars verkar Nya Zeeland uppfylla många av mina önskningar gällande både väder, natur, sätt att leva och annat som är viktigt i livet.
Om du kunde resa tillbaka i tiden, vart skulle du resa?
Definitivt långt tillbaka. Jag är intresserad av ALLT som hänt historiskt och tror att vi inbillar oss en massa saker om både det ena och det andra. Tänk bara på alla stora civilisationer som gått under! Något som hade varit fantastiskt att se skulle vara att se hur statyerna på Påskön kom på plats t ex.
Vad värdesätter du mest hos vänner?
Jag har svårt att sätta fingret på annat än det gamla klyschiga ”om du vill ha en vän måste du själv vara en”. Ömsesidigt intresse och omsorg, alltså. Öppenhet. Mina vänner behöver varken tycka eller tänka som jag själv. Jag gillar djupa diskussioner.
Finns det något folk ofta missuppfattar om dig?
Det här är så svårt för mig att svara på, för jag har ingen aning om hur folk pratar om mig bakom ryggen. Att jag är bossig är ju ingen missuppfattning. Jag jobbar ständigt på att inte ta storasyster-lärare-befälet i nya situationer. Jag har hört att det känns oväntat att jag är en prokrastinerare, att jag skjuter upp saker och ting. Och för folk som kände min mamma får jag ofta ett likhetstecken mellan henne och mig, men även om våra kärnpersonligheter är väldigt lika finns det mycket i henne som jag inte känner igen mig i.
Vad betyder lycka för dig?
Detta kräver en hel uppsats. Jag har definitivt ändrat uppfattning sedan jag började jobba som samtalsterapeut. Det som folk allmänt ser som lycka är egentligen förnöjsamhet, att vara nöjd med situationen. Det mesta i livet är bara transportsträcka. Lycka kan vara små stunder av extra glitter. Detta behöver många jobba på att upptäcka och lära sig praktisera. Själv är jag idag mycket mer ”sinnlig” än då jag var yngre. Jag tar mig tid att njuta av olika upplevelser och hastar inte igenom livet lika mycket längre. Jag är därför mycket lyckligare idag än som yngre.
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då?
Jag kallas Monna av familjen och tyckte det var jättejobbigt att växa upp utan mellannamn. Mitt leknamn som barn var alltid Elisabeth (och jag skulle kallas för Lisa), så familjen tyckte att jag skulle fira min femtioårsdag med att lägga till just Monna eller Elisabeth i mina officiella papper. Jag tyckte dock att det kändes onödigt krångligt, men gillar tanken att det går att fixa om jag verkligen skulle vilja.
Pizza, hamburgare eller sushi – vad skulle du välja att äta för resten av livet?
Sushi, alla dagar. Mums.
Tror du på att ge folk en andra chans?
Utan tvekan! Vi är bara människor och gör alla fel. Förlåtelse är verkligen något som fler borde praktisera.
Vilken är din favoritlåt just nu?
All härlig julmusik som jag inte tröttnat på än.
Vad är din favoritmat just nu?
Det jag längtar mest till är skinkmackan på kvällen före julafton, men jag vet också att jag snart tröttnar på samma skinka.
Vad gör du helst när du är ensam?
Stickar, skriver, läser, rotar i trädgården, pysslar – jag älskar att hänga med människor, men är aldrig någonsin sysslolös då jag är ensam. En stund jag särskilt uppskattar att vara ensam är i bilen då jag lyssnar på musik på hög volym.
Om du bara fick beskriva dig själv med tre ord, vilka skulle det vara?
Omtänksam, nöjd och generös om jag får välja mina tre bästa egenskaper. Uppskjutande, bossig och negativ om jag måste välja de sämsta tre.

”Mina” berg, de som jag saknar så ibland…

Funderingar

Sju år.

6 december, 2024 9 kommentarer

Sju år har gått.

Sju år är inte särskilt lång tid. En sjuåring har knappt hunnit börja leva. Men sju år är ju inte ingen tid alls. Det är tusentals dagar.

Skärvor av minnen glittrar till i den ekande historien från mina sju första år. Småsyskon och eget rum och girl crush på fröken Christine och hålla mammas garnhärvor medan hon gjorde garnbollar och pianolektioner med Majsan och Anna Jonasson i primär och mormors goda sås och att stå vid de många vardagsrumsfönstren och vänta på Far och Cissi på gympan där vi gjorde oss långa och korta och polisens julfester där man fick sitta på polis-MC och småsyskonen som skulle fiska med plastpåsar och fick hela Spjutsbygd att gå man ur huse och Lillen som körde skolbussen och häxan under altanen och kaninungar och dvärghöns och amerikakläderna och att knäcka läskoden och hänga knäveck och få klipulver under tröjan och stjärnhimlen på Bostorparundan och skridskor på frusna vattensamlingar i skogen och farmors hemtrevliga kaffelukt och lager på lager bak i SAAB:en. Det var sju år som satte tonen för den jag är idag.

Sju år är en hel livstid, iallafall Alicias. Kommer du ihåg hur hon låg på din mage, hur du höll ut och vägrade dö förrän du fick säga hej till ännu ett efterlängtat barnbarn? Jag visar henne bilderna ibland, men helst vill jag att hon och alla andra ska känna dig som du var innan du trillade ihop efter morfars fest 1985. Du var Super Woman. Förlåt att jag inte på riktigt förstod det förrän jag inte längre kunde säga det till dig.

2016 var tiden innan, 2018 blev tiden efter. Vi syskon har glatts, varit besvikna, fått skrämselhicka, firat födslar och bröllop, begravt, bytt jobb och boende, bytt hemländer, lärt om och lärt nytt, tagit ställning, förlåtit och älskat. Vi klarar oss fint. Vi har varandra och försöker hålla sams, precis som du och Far ville. Tack, tack, tack för att alla fick komma till vår familj! Du som inte ens ville ha några barn när du var ung. Vet du att Signe och Lisen får växa upp som kusiner? Det hade du gillat. De är så fina så du kan inte tro. Och det kommer fler. Jag ska göra vad jag kan för att de små ska fortsätta hålla ditt minne levande.

Jag tittar ibland på det där klippet då du äter choklad från See’s Candy och tänker att det sista du sa till mig var att sluta banta. Jag känner din doft och inser att det är jag själv, jag ser Far i trädgården tills jag förstår att det är Peter. När du slutade vara rädd tänkte jag att om det kan ske så är det inte slut på mirakler i världen, mamma. Tiden här på jorden är ändlig, en gåva och en utmaning. Tack för att du påminde om allt detta. Jag älskar dig!

← Föregående 1 … 5 6 7 8 9 … 63 Nästa →