Att möta soluppgången med ett par foppatofflor, en kopp te och en telefonkamera, det kan vara allt som behövs för att ”fånga dagen”. Här finns essensen i livet på något vis. Telefonen är inte bara av ondo, jag är glad att jag kan ha kvar den vackraste morgonen hittills på denna sida årsskiftet i bildbiblioteket.
Jag har fått så många påminnelser om vikten av att njuta lite mer på sistone. Inte vänja mig, inte ta för givet, inte undfallande låta bli för att jag kan göra det en annan dag. Jag har en känsla av att prylar står i vägen överallt och har både slängt och lagt ner en hel del i kassen till Pingstis. Min följeslagare förnöjsamhet sitter inte stilla i båten. Det finns en rörelse framåt. Vad är det som är motorn? Är det tidens flyktighet, är det stunderna jag ägnar år att jobba med årsordet ALIGN, är det fasteutrensningen eller är det bara våren? Kanske är det hälsporren. Jag är inte van vid att vara rörelsehindrad och uppskattar inte känslan precis. Att förorda acceptans i min yrkesroll och inte praktisera den själv rimmar illa. Jaja, men nu blev det så. Nu är det så här. Jag smakar på orden och låter dem sväva iväg i allt pastelligt och morgondisigt medan känslan av företagsamhet och driv tar form. Jag är på gång.
Med jämna mellanrum upplever jag att tiden går extra fort eller långsamt. Just nu är i en av de där perioderna där jag behöver göra stegen längre för att hinna med. Kanske är det hälsporren som ställer till det. Att beordras vila var inget problem tills jag insåg precis hur mycket jag använder apostlahästarna varje dag! ”Jag ska bara, pompompom…” Något som inte krävt förflyttning annat än i tanken har varit förberedelserna inför årets fasta.
Sedan ett gäng år tillbaka har jag uppmärksammat fastan med olika stor entusiasm. Det sägs att ”vägen till helvetet är kantad med goda intentioner”. Varför förbereda mig för något som jag eventuellt bara kommer att ägna halvhjärtad uppmärksamhet åt? I mitt fall handlar det både om den mentala kalibreringen inför själva fastan och det som händer under veckorna fram till påsk, något som gör att det känns värdefullt oavsett om jag kommer att ägna noll eller mycket uppmärksamhet åt den. Hur ser min fysiska, mentala och andliga hälsa ut? Vad hade mått bra av en justering? Novembers Trettio tacksamma dagar handlar om en liknande process, men där utan att offra något. I detta inlägg länkar jag till upplägget i ”Liten fastebok för själen” som jag hittade i världens mysigaste bokhandel på Söder i Stockholm. Det lilla häftet plockas fram varje år, oavsett temat för min fasta.
Jag sparade en lista jag berördes av då jag precis hade köpt fasteboken. Jag har ju fastat i hela mitt vuxna liv, både av andliga och fysiska orsaker, och tänkte att jag ”hade koll” på vad jag hade som mål. Denna lista väckte dock något i mig (förlåt att jag inte antecknade var jag hittade den):
Fasta från sårande ord och säg vänliga ord. Fasta från sorg och låt dig fyllas av tacksamhet. Fasta från ilska och låt dig fyllas med tålamod. Fasta från pessimism och låt dig fyllas av hopp. Fasta från bekymmer och våga lita på Gud. Fasta från klagomål och överväg enkelhet. Fasta från påtryckningar och bär en bön i ditt hjärta. Fasta från bitterhet och fyll ditt hjärta med glädje. Fasta från själviskhet och var medkännande mot andra. Fasta från agg och sträva mot försoning. Fasta från ord och var tyst så att du kan lyssna.
Ibland har jag delat mitt tema för fastan och ibland har jag hållit det för mig själv. I år låter jag denna lista leda vägen. Som jag skrivit förut har jag en känsla av att mörkret trycker på med full kraft. Men våren är ju på väg, solen stiger upp tidigare för varje dag och dagarna blir längre? Det är ändå dags för mig att bära in ljuset, vara ljuset, dela ljuset. Jag tänker att man inte behöver ha någon gudstro för att må bra av en sådan här period av eftertanke. Vad tror du?
Jag upplever mycket ”skav” runt omkring mig just nu. Så mycket oro. Så mycket ilska. Så mycket sorg. Så mycket rädsla. På nära håll, för personliga utmaningar och för allmänmänskliga hot. För själva döden och för utrotning. För dumhet och för girighet. För oliktänkande och för feltänkande. Att stilla sig och landa i stunden där ”förut” och ”sedan” inte får utrymme kan ge stabilitet och trygghet. Carpe diem borde få revansch, för det är både starkt och peppigt och känslan av utdaterade modeattiraljer med utskrattningspotential har bleknat. Fånga dagen. Kanske får vi plocka fram alla befintliga snuttefiltar. Eller så får vi bli bättre på att våga dyka in i de höga vågorna och ta med oss en surfbräda för att hålla oss flytande. Världen kanske är på väg att gå under, men innan det händer kan vi inte sluta leva. Idag är dagen då du kanska ska unna dig att känna glädje och tillförsikt innan alla de alla känslorna får ta över på spelplanen.
Konstverket DAG av Charlotte Gyllenhammar står utanför Uppsala slott där Dag Hammarskjöld delvis växte upp. Det är så talande och visar hur stor potential det finns i oss alla från tidig ålder. Vågar vi låta bryta ny mark på vår vandring genom livet?
Här snurrar tankar om skam och skuld, ondska och godhet, nytänkande och konservatism, tro och vetenskap, optimism och pessimism, krig och fred, naivitet och mognad, egoism och solidaritet, ljus och mörker, ramar och frihet, hat och kärlek, rättigheter och skyldigheter, dumhet och klokhet, verklighet och fantasi, teori och praktik. Jag tänker på hur många av oss växlar spår i en tillräckligt mogen ålder då vi kunnat bestämma oss för att vi inte längre vill fortsätta trampa samma smala stigar eller breda autostrador som vi gjort sedan barnsben. Ett liknande spårbyte kan ske igen då vi inte längre bryr oss om vad andra eventuellt tycker och tänker om oss. Jag är på ett korståg att omvända personer till att våga prata med personer som inte är överens med en själv, att praktisera generositetsprincipen och att inte avsluta med ”du är så ***** dum i huvudet” om diskussionen slutar med att ni inte är överens.
Jag kommer ihåg då jag pratade med en släkting som är mycket engagerad i hållbarhet och hela jorden, så till den grad att hen hoppas att hen inte får några barnbarn och inte har köpt några kläder på många år. Hen är uppvuxen med stark kärlek till naturen och har ett yrke där detta är fokus. Jag frågade om det känns jobbigt att hens barn inte direkt följer i hens fotspår, men då sa hen något viktigt. Vi kan aldrig tvinga någon till att förstå vikten av våra egna hjärtefrågor.
Tvinga, hota och skrämma. Detta är ord som främst kan kopplas till verksamhet i den undre världen, klansamhällen, korrupta statsarbetare, utpressning och bomber i portar på flerfamiljshus. De flesta av oss skulle bli bestörta om någon anklagade oss för att vara delaktiga i något liknande. The Swedish Way är mycket mer raffinerad. Här är vi experter på passiv aggressivitet och den riktas åt det håll som den stora massan har börjat röra sig åt. Konsensus är Kung, fakta är irrelevant och allt handlar om känsla. Känns något inte snällt, mysigt, inkluderande eller ”gott” får man ta till hela sitt artilleri. Svenskar har sedan en tid inte gillat att ladda med vapen, utan med skam. Där är däremot allt tillåtet. Jag har mött det på nära håll och det är mycket obehagligt och jobbigt. Inte minst då jag är en känslomänniska vars första instinkter är att reglera efter hur jag mår, inte vad som blir konsekvenserna av ett beslut på lång sikt.
Anledningen till dagens funderingar är ett utdrag ur Tobias Hübinettes blogg som jag läste då jag grävde i adoptionsfrågan igår. Jag kan säga att Hübinette är en person som har många åsikter som inte stämmer överens om mina. Jag har genom åren upprörts mycket över somligt och hållit med om annat. För så är det med tyckmycken, alltså personer som tycker mycket om högt och lågt. Ibland tycker de som en själv, ibland tvärtemot. Det är därför det enligt mig är viktigt att våga diskutera också med människor som har åsikter som går på tvärs med ens egna. (Fråga Agnes Wold hur man en dag kan vara Världens Frälsare och nästa dag bara är värd att slängas på sophögen.) Fundera över om detta är ett värdigt förhållningssätt då man ska försöka nå fram till något som blir så bra som möjligt för så många som möjligt (här hittar du hela blogginlägget):
”Sedan Mattias (Gardell, mitt tillägg) dom över oss föll på Sveriges största nyhetssajt och i Sveriges största tidning (och utöver Mattias egen dom så menade han också att historien och forskningen i efterhand kommer att döma oss hårt) har personer hört av sig privat via mejl och chattmeddelanden och sagt upp bekantskapen samt anklagat mig för att vara sionist och islamofob och för att ha förrått antirasismen och personer som tillhör Palestinarörelsen uppmanar andra att avfölja mig i sociala medier och i övrigt bryta helt med mig.”
”Jag ska kort och gott straffas så hårt det bara går p g a att jag uppfattas vara en folkmordsapologet och folkmordsförnekare samt en sionist och islamofob och isoleras och med tiden glömmas bort (d v s som offentlig person och som forskare så ska jag helt enkelt utplånas och som privatperson så ska jag isoleras) och det innefattar även allt jag har gjort ända sedan 1990-talet vad gäller adoptionsfrågan.”
Ps: Somliga vägar behöver sättas stopp för. Det är därför vi har en lagbok att förhålla oss till. Jag pratar om åsikter, om vad vi tycker i olika frågor.
Du som läser här vet förmodligen att jag är mycket intresserad av släktforskning, historia och samband mellan det genetiska arvet, hur man växer upp och hur ens liv blir. Arv och miljö anses bidra till 30-70% respektive med olika procentsatser beroende på person och upplevelser. Familjen man växer upp i anses räknas in i miljön då föräldrar och syskon alltid har olika förhållanden till varje individ i gruppen och de ev. likheter man hittar därför snarare anses bero på likheter i arvsmassan.
Jag skönmålar ingenting, upphöjer ingenting, utan finner intresset i behovet vi har av att känna oss delaktiga i ett sammanhang. Under de bästa förhållanden kan man hitta detta sammanhang i den släkt man växer upp i, men det är sannerligen inte allom givet. Nu råkar jag ha fått två stora släkter som jag gärna vill ha nära. Detta betyder inte annat än att jag känner stor tacksamhet. Jag har även stor förståelse för alla som skjutits bort av sina familjer av olika skäl eller där man själv tagit avstånd p.g.a. barndomstrauman och liknande. Som en stark vän till min syster uttryckte det: ”när jag var 16 cyklade jag hemifrån för att inte cykla hem igen och var plötsligt vuxen”.
Några som varit direkt berörda av att ofrivilligt ha tagits ifrån sitt biologiska familjesammanhang och förts långt bort är alla utlandsadopterade. Tobias Hübinette och Maria Fredriksson (Korea) samt Maria Diemar (Chile) är några av de utlandsadopterade som kämpat och kämpar hårt mot utlandsadoption. Ämnet är intressant på så många olika plan, flera utgångspunkter anses vara tabu av olika anledningar. Är det därför det varit så tyst trots att forskning visat att utlandsadopterade mår sämre? Sverige är det land i världen med flest utlandsadopterade per capita (alla dessa extremer, vårt godhetskomplex) och det är ytterst intressant att detta ämne fortfarande inte diskuteras mer allmänt. Hübinette (som återigen är i blåsväder i en helt annan fråga) skrev i januari om hur Schweiz nu förbjudit utlandsadoptioner då de inte kan garantera att dessa inte berörs av bl.a. korruption. Kina och Ryssland har vid det här laget beslutat att inte längre adoptera bort barn utanför landets gränser, Nederländerna och Danmark tog beslut om att inte längre godkänna utlandsadoptioner innan Schweiz gjorde detsamma.
Det är även intressant att de som driver frågan mot adoption, könscellsdonation och surrogatfödslar många gånger själva har denna bakgrund. Längtan efter barn är enormt stor och att växa upp med tillgänglighet till båda sina ”könscellsdonatorer och livmoderbärare” är ingen garanti för ett lyckligt liv. Det betyder inte att det inte finns en komplex problematik att ta hänsyn till då frågor eventuellt kommer en vacker dag. Somliga växer upp lyckliga och utan någon önskan att söka sitt biologiska sammanhang, men det finns andra vars enda fokus blir att förstå det i sig själv som inte går att spegla i någon i sin omgivning. Vi har i många program i Uppdrag granskning kunnat följa sveket mot donatorbarnen och problematik som uppstår då man inte vet vem som är ens donator, eller ens att man har varit donator. I Familjehemligheten på Sveriges Radio berättar bl.a. personer om hur de alltid känt sig utanför och sedan fått förklaringen då de fått veta att de haft en annan pappa än sina syskon, eller att de varit adopterade, eller att det finns syskon på annat håll som de aldrig fått känna.
Jag hörde en homosexuell artist med två barn uttrycka sig ungefär såhär: ”Folk frågar vem som är pappa till våra barn. Våra barn har ingen pappa. Det finns en donator. Våra barn har två mammor, det är fullt tillräckligt.” Jag blev så upprörd över inställningen, vem har med dagens kunskap rätt att blunda för att en stor del av en människa inte existerar, särskilt när det är ens eget barn? Kärleken är säkert helt tillräcklig ur ett omsorgsperspektiv, men en viss ödmjukhet för att det eventuellt i framtiden inte är nog för barnet p.g.a. olika orsaker skulle vara på sin plats. Att jämföra med alla dessa barn med fäder som dragit och gjort sig otillgängliga, och som ändå klarat sig jättebra, duger inte. Det handlar inte bara om den fysiska frånvaron, utan även om speglingen i någon man kan känna igen sig i. Inte för alla som sagt, men för tillräckligt många för att det inte ska låtsas om att det inte betyder något.
Dessa ämnen (adoption, köncellsdonation, surrogatmödraskap) gör många upprörda och rent av arga. Den biologiska klockan slår så hårt och homo sapiens enskilt viktigaste driv förutom att försöka överleva är att föröka sig och hålla arten vid liv. Det är så många känslor inblandade! Att få barn eller inte har teoretiserats så till den grad att många verkar ha rationaliserat bort precis hur komplex denna fråga är. Det räknas i dagens Sverige i princip som en rättighet att få barn om man vill bli förälder, men i andra änden på den rättigheten står skyldigheten för fostret/barnet att uppfylla föräldrarnas drömmar och önskningar. Är samhället redo för att på riktigt ta diskussionen och kanske obekväma beslut för att ta hänsyn till dessa barns rättigheter?
Jag vill ropa på taken att världen är härlig och att det har kommit ett nytt litet liv till släkten, att en operation av en släkting gick bra och att sonen är ännu ett viktigt steg på väg i livet.
Jag vill stå på en bergstopp och jubla, känna livet i mig och låta vinden trassla till mitt långa hår. Jag vill stå vid en brasa en kall, gråmulen dag i lager på lager, mössa och stor halsduk och låta elden riva genom torra grenar, spraka och skicka iväg små tomtebloss och grilla korv över den kvarvarande glöden. Jag vill simma i havet en svettig sommardag, ta långa, långsamma armtag och vända ansiktet mot den värmande solen medan jag hör barnen och ungdomarna skratta och plaska i vattnet. Jag vill gå långa promenader i prasslande, torra löv och känna doften av förmultnelse medan kassen jag tagit med mig fylls av vackra svampar. Jag vill öppna dörren och gå ut i allt det vackra, ta in det och dela med mig. Jag vill krama mina nära och kära, glädjas åt framgångar och fnissa åt tokigheter. Jag vill stoppa händerna i den svala, mullrika jorden och gräva upp något gott att äta efter att jag har rivit av lite ogräs för att hålla efter. Jag vill läsa spännande böcker som handlar om människor som aldrig funnits och bara kommer till liv genom oss som återkallar orden som författaren fick ner på pränt. Jag vill sitta med fötterna i fotbad och låta någon fylla på med mer varmt vatten och mer och mer medan huden skrumpnar till bleka, stora russin. Jag vill ligga på mage och få en härlig lymfmassage medan kroppen spritter som av sockerdricka och kickar igång systemet. Jag vill sitta i samtal med en klient, få lyssna och hjälpa genom att spegla och öppna lås till viktig information som stuvats undan i något litet hörn i hjärnans vindlande system. Jag vill stå i en stor kör, kompas av en härlig orkester med skickliga musiker, sjunga av hjärtats lust och känna tårarna trilla ner för kinderna. Jag vill busa med lilla barnbarnet, låta henne gunga i IKEA-kasse och tjuta ”Wiii” av glädje, läsa bok efter bok och se henne njuta av god mat med ett lyckligt ”nam-nam”. Jag vill gräva ner mig i kyrkoböcker och leta efter borttappade släktingar i texter skrivna med sirlig eller stört oläslig skrivstil. Jag vill låta skärmaskinen skära genom papper som om vore kniven alldeles nyslipad och papperet var smör, känna doften av limstift och små detaljer i lådor som tål att rotas i. Jag vill prata med grannen över stenmuren medan jag rensar i rabatten och gläds över en blomsterprakt som är överdådig och avsluta genom att plocka förklädesfickan full med små söta tomater. Jag vill sitta fördjupad i spännande samtal om livet, ge och ta, lyssna på riktigt och våga vara sårbar. Jag vill sitta vid symaskinen, byta till en ny nål och trä den med ny tråd, sy lagom långa stygn med rätt trådspänning och se något användbart och vackert växa fram ur något som legat glömt på någons vind. Jag vill tända en brasa i vedspisen och steka ett ägg i pannan som jag hittade ute i lilla boden och som efter rengöring ger den bästa stekytan. Jag vill hjälpa mina syskon stöka i trädgården i Klackamåla och ta en promenad bort till Fars kulle och lämna några snödroppar i en glasburk. Jag vill fylla på fågelmataren med allt gott och sätta mig i soffan i vardagsrummet med kikaren för att följa hackspetten, rödhaken och alla de andra fåglarnas framfart.
Världen kan synas dyster ibland och idag blöder mitt hjärta för alla som dagligen och stundligen faller offer för de mörka krafterna runt omkring oss. Alla vi som är kvar kan låta ljuset bekämpa detta tjärkletiga mörker med allt vi har. Jag hoppas du är med mig.
Igår var det dags att dra igång bästa torsdagsaktiviteten igen. Förra veckans repetition fick ske hemma i soffan p.g.a. sjukdom. Älskar att komma till kören! Denna termins repertoar känns dock väldigt modfälld. Vår körledare har starka känslor och hans tolkning av världsläget påverkar vad vi sjunger. För J gäller sällan ”ryck upp dig”, utan han vill erbjuda ”varsågod och gråt ut”.
När jag sedan kom hem pratade jag och maken om dagen. Vi hamnade i frågan om världen kommer att vara ”bättre eller sämre” om hundra år. Detta kom sig av att jag hade varit och fikat med två finfina kompisar tidigare på dagen. Vi har alltid spännande diskussioner: kommer från mycket olika bakgrunder, men har samma riktning i livet. Gårdagens samtalsämnen rörde sig bland annat om det allmänna världsläget och hur vi ser på det, vad vi har att vänta med tanke på det politiska läget lite varstans, politikerförakt och vad det gör för ett samhälle och så hur man i allmänhet bäst hanterar sakers natur. ”Jag förstår att våra ungdomar inte vill skaffa barn med tanke på allt elände”, sa en av vännerna. ”Då har vi vuxna gjort ett dåligt jobb som inte lyckats bidra med bättre verktyg att hantera livet”, sa jag. Gällande elände kan vi nämligen konstatera att det inte direkt var eländesfritt på 1900-talet, eller på 1800-talet, eller på 1700-talet, eller, ja, du förstår… Är verkligen Trump det värsta som hänt planeten Tellus någonsin? Jag kanske bara är dum som inte förstår. Kanske finns inte mänskligheten kvar om hundra år, men jag tror mig veta att vi åtminstone rent allmänt har det väldigt mycket bättre idag än för hundra år sedan. Jag som den borne pessimisten blev mycket peppad av Hans, Anna och Ola Roslings Factfulness och jag tror att fler hade mått bra av att läsa den och omsätta det som står där i sina omvärldsanalyser.
Min och makens diskussion spann vidare. Är världen bättre än för hundra år sedan? Vad ingår i begreppet ”världen”? Finns världen kvar om hundra år och hur ser den isåfall ut? Henrik Höjer tog sig i slutet på förra året tid att kika på tidningsarkiv från så långt som hundra år tillbaka i tiden och vad som hade förutspåtts om 2025. Han kunde konstatera att ingen hade rätt. Jag gillar hans sista mening: ”Framtiden var, är och förblir ovetbar.” Ingen vet. Varken gällande oss själva eller ”världen”. Är det då inte vårt ansvar att ge det uppväxande släktet livskompetens och hoppfullhet och kosta på att ge oss själva detsamma?
Jag som förordar att ta med sig ett ledord genom livet ett år i taget borde väl heja på just Ett Litet Ord? Det gör jag verkligen! För mig har det varit inspirerande, tröstande, ledande, varnande, utvecklande och en hel massa annat sedan jag drog igång detta projekt. Det är så lätt att stagnera för många av oss och stagnation leder till ett ovigt sinne och en ovig kropp och så småningom orörlighet, kanske till och med demens och död. Nä, nu drar du för stora växlar på detta, tänker du kanske. Det gör jag inte. Så många drömmer om pensionen då de äntligen ska göra både det ena och det andra, men på kort tid kan man bli väldigt gammal och deprimerad om man exempelvis inte upprätthåller sociala kontakter, inte tar hand om sin nedsatta hörsel och låter sin kropp förfalla utan att kämpa emot.
Jag befinner mig i den s.k. tredje åldern, den mellan femtio och sjuttio. Jag vill ta vara på tiden! Efter att ha läst boken med just titeln Den tredje åldern av Patricia Tudor-Sandahl under tiden mina föräldrar var sjuk (mamma hade den i sin bokhylla) har begreppet stannat med mig. Det finns ingen ”tredje ålder” på riktigt. Slår man upp begreppet står det att det är åldern mellan det att man slutar att yrkesarbeta och att man blir typ gammal och oförmögen att klara sig själv. Jag tycker bättre om hur Tudor-Sandahl tolkar begreppet och bokens budskap ligger fortfarande och skvalpar i bakhuvudet. Jag ägnar mer omsorg åt vad jag ägnar min tid åt helt enkelt.
Det där att ”leva livet fullt ut” är ett annat uttryck som låter tjusigt, men faller platt till marken utan en allmängiltig förklaring på vad detta egentligen innebär. Behöver man flytta till Bali för att inte bara leva halvt ut? Eller säga upp sig från ett tråkigt jobb för att börja på ett annat tråkigt jobb där man inte känner någon? Kanske tolkar någon det som att ”jag fick inte göra vad jag ville som tonåring, så nu gör jag vad jag vill” (d.v.s. släpper hämningarna och struntar i alla konsekvenser för att leka tonåring)? Jag har sett folk bli egenföretagare för att nå detta stadium, något som har ett skimmer av rosa för många, men det kräver stor disciplin och mycket förutseende. (Min syrra skrev bra om det och Sara Rönne utvecklade också sina tankar.)
När jag satt och tänkte på vad frihet innebär för mig, hur egenföretagandet påverkar mitt och makens liv och hur jag hanterar det här tredje åldern-livet började jag helt plötsligt fnissa lite. Jag vet inte riktigt vad det var som utlöste det, men det var nog att jag precis innan hade läst Fredrik Svenaeus artikel om epistemisk rättvisa. Tankarna började svänga runt alla ord och uttryck jag sprungit på genom livet. Ord som givits tyngd som hängde mänsklighetens överlevnad på dem. Ords betydelse är viktiga hälsar ordpolisen. Inte konstigt att kommunikation är så svårt att hantera. Ibland säger vi samma ord till varandra, men menar inte samma sak. Vi kan också byta ut ord för att låta något få högre status, men i processen bevisa att vi sätter oss över andra. Ibland strör vi s.k. buzzwords omkring oss, ord som betyder absolut ingenting och som biter sig själva i svansen om man släpper dem fritt. Vanliga, vettiga, lättförståeliga svenska ord byts ut till svengelska för att någon ska kunna sälja föreläsningar. Företag skriver ”mission statements” med en massa floskler för att försöka sticka ut, precis som att inte alla redan vet det. Gå in på vilken reklambyrå som helst och kika på vilka titlar alla innehar. Jag säger inte mer. Förresten sitter jag här och kastar sten i glashus eftersom jag ofta använder ord och uttryck som jag kanske mer jonglerar med än håller stadigt i handen. Det är onekligen en rolig och viktig del i skrivandet.
Här kommer slutligen en lista på ordbajseri som andra uppenbarligen tycker är eller har varit av yttersta betydelse för mänskligheten. Håll tillgodo! Jag hoppas att du också fnissar lite då du har kommit igenom den.
epistemisk rättvisa
digital transformation
disruptiv (Eh, usch, vad störande…)
efterfrågehantering
actionable analytics
ideation
det nya normala (Efter 54 år kan jag säga att det kallas utveckling och att det, tack och lov, ständigt sker.)
facilitering
wannapreneur
innovation
110%
känslighetsläsare
cyberresiliens
det svenska tillståndet (Hej, kan någon tala om för mig vad som pågår rajt nau in Suiiden?)
köttnorm
cyberhygien
techlash
kemsex
hybridkrig (Vad var det för fel på ett hederligt gammalt kallt krig?)
Den stora branschmässan Formex har precis slagit igen sina portar. Jag har inte varit där på flera år, men passade på att gå in till några bloggare som var där: Krickelin var ansvarig för inspirationsutställningen i entréhallen (hon skrev flera inlägg från veckan), Helena Lyth var där i sin roll som inredningspysslare (gissar jag), Jannice Wistrand har inte bloggat om det trots att hon var där, men Trendenser verkar inte ens ha varit på plats. Denna mässa var en gång i tiden en viktig del i mitt liv. Inte som inredare, utan i ”pappersbranschen”. Jag var med och byggde och rev montrar, stod på golv och mötte kunder timme in och timme ut, tog beställningar. Det var en fantastiskt rolig tid. 2011 fick jag bokstavligen känna Maria Montazamis enorma utstrålning. Den föregick henne som en tryckbubbla då hon kom gåendes i gången, sorlet tystnade istället för att öka och det gick att ta på hennes ”aura”. Jag har nog aldrig varit i närheten av någon annan person med så stark personlighet.
Jag funderade på hur vi påverkas av trender, hur vi alla befinner oss någonstans på skalan Trendig till Hopplöst efter. Ibland ligger vi så mycket i framkant så vi blir halshuggna för att folk inte fattar vilken bra grej vi kommer med. Kanske är det åldern, kanske är det var vi befinner oss i tiden, kanske är det bara januari, men jag har plockat upp en massa vibbar om detta ämne. Frida Ramstedt startade bloggen Husmusen som senare ändrade namn till Trendenser, bl.a. för att hon ville fånga känslan av både vad som är trendigt idag och riktningen i samhället. Frida VAR Formex för mig och för många andra i branschen, att hon inte ens besökte mässan i år kändes så märkligt. Är trender hopplöst ute? Kör folk mer sitt eget rejs i takt med att andrahandsmarknaden växer? Clara Lidström och Malin Wollin pratade om hur flygskammen verkar vara utraderad och att kändisar åter flyger och far som fanns det ingen morgondag. Butiksdöden är på något vis permanent och vi befinner oss i en värld där vi behöver förhålla oss till detta. Och hur blir vi vuxna idag? För femtio år sedan kom många ut på arbetsmarknaden som 18-åringar, man bildade par med någon som tycktes lämplig, skaffade gemensamt boende och barn tillsammans och levde sitt liv i det trygga, svenska brunsåsandet. Idag är det långt mer komplicerat. Många gånger har jag hört att det alla dagens val som framkallar ångest för all FOMO som skapas i processen. Folk skaffar inte ens barn. Det har varit så trendigt med mindfulness och NU, men jag upplever att det just nu vilar en enorm stress över hela samhället som är allt annat än ”zen”.
För många år sedan, när Sverigedemokraterna på riktigt var Djävulen, skrev jag en fråga på Facebook inför valet (typ så här): Varför vägrar man diskutera någon fråga som Sverigedemokraterna lyfter och varför är det så svårt att förstå att man inte hatar invandrare om man tycker att invandringspolitiken suger? Då blev jag hatad, några tog till och med bort mig som ”vän”. Idag är väldigt många så oj och hjälp och huuuur har det kunnat bli såhär gällande den här frågan. Det är trendigt att skälla på det samhälle som svenska politiker varit med och med berått mod, efter att ha blivit påhejade av många av medborgarna, skapat. Väldigt många skyller ifrån sig och säger ”ja, men det var INTE jag”. Lyssna på Jörgen Huitfeldts intervju av Omar Makram. BUP går på knäna av alla diagnosutredningar och trenden pekar på att 15% av alla pojkar och 11% av alla flickor kommer att få ADHD-diagnoser framöver. Men vad är det här? När slutade vi förstå att vi inte är precis likadana allihop, när blev det sjukligt att vara människa, när började vi tro att alla är samma AI-genererade robot? Jag hoppas att den nya trend som jag inte riktigt fångat upp än är en förståelse för vad det innebär att vara människa, för gemenskap och så hoppas jag att massproduktion blir ett minne blott. Efter många år med väldigt egocentrerade liv hoppas jag att vi som population öppnar upp för ett nära engagemang utanför underhållnings- och nyhetsapparna. Jag hoppas att det åter blir värdefullt med erfarenhet och visdom och jag hoppas att fler tonåringar görs medvetna om sina ännu inte helt utvecklade hjärnor och att de vuxna runtomkring blir bättre guider istället för medlöpare till outvecklade tankelekar som saknar konsekvenstänk. Idag har vi ständigt allt och alla i världen framför våra fötter. Innan vi lärt oss att hantera det kommer vi som mänsklighet snarare att må sämre än bättre. Ett steg i taget. Med det önskar jag dig en trevlig vecka!
Kommer du ihåg den alldeles fantastiska teveserien Mot alla vindar och huvudrollsinnehavaren Jon Englishs ledmotiv Six Ribbons? Jag har originalnoterna till musiken, ett häfte i gulaktigt papper med något slags tuschmotiv av Mary och Jonathan Garrett på framsidan. Teveserien sändes första gången 1980 i Sverige och blev en braksuccé. Den har sänts i repris ett flertal gånger och jag kan tyvärr inte riktigt placera min passion rätt i tiden. Det känns som att jag var lite för ung som tioåring för att kunna ta till mig alla stora känslor, så jag gissar att jag såg någon av repriserna under högstadietiden. (Ibland önskar jag att jag kunde ta till min f.d. svägerskas superkraft då det gäller tidsplacering av olika händelser.) Att serien påverkade mig vet jag iallafall och subversiva krafter hade säkert kunnat få mig att göra både det ena och det andra efter att temat klingat ut efter det trettonde och sista avsnittet. Innan barnen kom var jag en väldigt sval person med små känslouttryck åt båda håll, men jag har tydliga minnen av stora tårar trillande nerför kinderna i samband med dessa dramer utspelandes framför mina ögon. Mina känslor gällande både det ena och det andra omskapades.
Du undrar kanske varför jag skriver om en gammal australiensare som varit död lika länge som mina föräldrar och en teveserie som med all sannolikhet inte skulle väcka någon uppmärksamhet idag. Jag berättade ju om podden jag lyssnade på i torsdags. I bakgrunden spelades en melodi som jag inte kunde släppa. Jag ”shazamade” musiken och hittade Loney Dears album A Lantern and a Bell från 2021. Härlig musik, det där gillade jag! Spotify fortsatte spela när albumet var slut och jag kastades tillbaka i tiden. Helt plötsligt befann jag mig, ja, var?! Förvirrat lyssnade jag på en låt jag vet har gått om och om och om igen (jo, så funkar jag med musik), men när? Ignorant Boy, Beautiful Girl (Namanama) kom ut 2004, det år som jag placerat som mitt favoritår någonsin. Jag fyllde 34 det året, hade tre underbara barn som fortfarande inte nått tonårens taggbusktäckta paradis och livet var rent allmänt fint på många sätt. Var det den känslan jag fick i handen då jag hörde den välbekanta och lättlyssnade melodislingan? Hög volym, bubbel i blodet! Livet på topp! Denna låt hade lätt kunnat få mig att gå med på både det ena och det andra.
Igår satt vi i soffan efter en fixardag hemma. Maken hade kombinerat ingenjörens och finsnickarens tankesätt för att kunna laga knappsystemet på vår IKEA-fläkt. Hopplös konstruktion, det gick sönder redan kort efter att vi hade flyttat in i huset och vi har använt lillfingrarna för att kunna tända fläktlampan och dra igång fläkten. Häromdagen rök sista fästet och knapparna åkte helt in i fläktkåpan. Nu sitter knapparna på plats igen med hjälp av en sinnrik konstruktion. ”Någon annan hade helt enkelt köpt en ny fläkt”, sa maken. Han ägnade istället ungefär hela halva lördagen till att fundera, såga, skruva och limma och nu kommer inte fläktens vara eller icke vara längre att hänga på knappsatsens placering. Jaja, jag stickade och ville ha något att titta på som underhållning, jag är ändå barn av min tid. Netflix föreslog serien Parenthood och jag började spela första avsnittet. Ett avsnitt gick in i ett annat och efter fem avsnitt fick jag tvinga mig själv att stänga av. Serien är från 2010. Jag vet vilka flera av skådisarna är, men den har ändå gått helt under radarn. Dock är den helt precis i min stil, precis som Netflix redan ”visste”. Hade jag verkligen valt eller hade Netflix algoritmer valt åt mig?
I podden Det sista pillret tar Johan Cedersjö upp läkemedelsindustrins påverkanskampanjer som ledde till ”lyckopillrens” enorma genomslag trots att det inte fanns någon vidare evidens att de verkligen hjälpte. Känn dig lurad! Lobbyverksamhet och reklam är utformad för att tala till ditt inre, att omforma dina tankar och meningen är verkligen att du inte ska fatta någonting. Helt plötsligt ska bara dina åsikter ha slagit om, du ska känna sympati med en viss grupp, du ska känna hur behovet av att ha något i din ägo är större och viktigare än något annat i ditt liv, du ska känna dig sjuk och i behov av ett särskilt tillskott. Tror du att artiklar om stackars livmoderhalscancerdrabbade personer, män och kvinnor, skrivs av omsorg för dig just när ägarna av livmoderhalscancervaccin håller på att förlora sin födkrok? Glöm det. Tror du att din favoritbloggare verkligen tycker att det där rouget verkligen är det bästa som hänt mänskligheten sedan 1983? Glöm det. Tror du att teveserier och dokumentärer är härligt neutrala? Glöm det.
Min grundpersonlighet är naiv, blåögd, påverkansbar, eller kanske öppen, för att istället använda ett mer positivt laddat ord. Det har gjort ont att inse att världen inte är ”god”, att neutralitet sällan existerar. (Oroa dig inte, jag tror fortfarande att individer har de bästa intentioner. Ja, förutom att alla är sig själv närmast.) Åren i USA fick upp mina ögon för lobbying och korruption. I Washington DC och i Bryssel (EU) jobbar flest lobbyister i hela världen. Personer som alltså helt livnär sig på att sälja in åsikter. Deras uppdrag är att få till lagändringar för att deras företag och organisationer ska få fördelar, inte för att livet för den individuella medborgaren nödvändigtvis ska bli bättre. I Sverige finns det inget sånt tänkte jag i all min blåögdhet, men tji fick jag när jag började se mig omkring. Du vet hur det är. Bara för att man låtsas att något inte finns betyder det inte att det inte existerar. Mina ögon öppnades och nu kan jag inte längre o-se det som visade sig i den processen. Jag önskar att jag bara fick sitta och gråta då jag tittar på en film utan att tänka ”ok, påverkanskampanjen lyckades verkligen”. Ska algoritmer styra mitt liv hädanefter? Ska min moraliska grund vittra bort av att någon annan tycker att den är förkastlig? Vad händer med en människa som inte längre kan ta emot ett budskap utan att utgå ifrån att någon annan försöker påverka? Det känns liksom sorgligt att de samhällsfunktioner som jag vill kunna lita på kör med samma tekniker som psykopaten. Känslomässig manipulation är nämligen en av hens favorittekniker. Och ”Källa på det?” är ett så tragiskt utgångsläge varje gång man möter ny information av vilket slag det än må vara.
Jag älskar mina känslor. Jag vill låta dem få stort utrymme både till vardag och fest. Just idag påminner jag mig själv om hur jag kan använda känslomässig manipulation på mig själv, men på ett positivt sätt! Jag vet vart jag vill vara på väg – nu gäller det att skapa förutsättningar för att jag ska göra rätt val. Alltså de val som jag på förhand har bestämt att jag vill fatta. Må dina känslor tjäna dig väl denna dag och må detsamma gälla mig.
