Funderingar

Människan och skapande.

9 september, 2026 12 kommentarer

Jag är helt övertygad om att mänskligheten har en inbyggd förmåga och ett inbyggt behov av att skapa. Ibland blir det för stort fokus på konst och musik då man talar om skapande, men det handlar om så mycket annat också. En del i den känsla av meningslöshet som sprider sig, inte minst hos det uppväxande släktet, är jag övertygad om handlar om detta. Skapandet har rationaliserats bort. Vi kan köpa allt vi behöver och en massa som vi definitivt inte behöver också.

Nilla på Tankebubblor publicerar varje fredag en lista på en massa tankeväckande inlägg hon stött på. I sitt senaste fredagsinlägg lyfte hon Fredrik Lindströms tankar om det som han anser vara den nya religionen: missnöjesreligionen. Här kan du höra honom prata om sina tankar, här kan du läsa om dem. Konsumtionssamhället har gett oss fri tillgång till prylar och vi slipper kämpa så förbenat för att få tag i sådant vi behöver, men vi har också förlorat möjligheten att få utlopp för de behov som vi har inneboende. Vi jobbar hårt för att få pengar till allt vi villhöver och sedan finns inte orken, eller tiden, kvar. Förr räckte det att vi fick jämföra oss med familjemedlemmar och bygemenskapen, nu ska det jämföras med oändligt många. Den drivkraft som finns i jämförelsen, att vilja bättre, starkare, mer, har blivit till en hopplöshet och ständig besvikelse. Det spelar ingen roll hur mycket vi har, vi vill alltid ha mer.

Det kan tyckas vara hädiskt att påstå att vi skulle må bättre av att vilja ha mindre och att sträva mot något annat än att skaffa mer. Att vi borde sitta vid stockelden och berätta historier för varandra och hålla händerna igång med att skapa och laga. Det är ju bara en utopi. Jag ska inte gå in mer i det, men jag vill tillägna detta inlägg till maken. Han trodde att vägen till lycka var en MBA-utbildning på en av världens bästa och mest kända skolor och en hög lön i andra änden. Någonstans på vägen såg både han och jag vad han fick offra och hur själsdödande jobbet med den höga lönen visade sig vara. Vi lever bl a därför ett annat liv idag, ett liv där det finns plats för skapande. Ett liv som kanske kräver väl mycket skapande, för på denna plats räcker tiden aldrig till, men ändå.

Äldsta dottern ville ha en bagerikringla till lilla Tittis leksakskök och bad sin pappa fixa en sådan. Hon skickade bild på vad hon hade tänkt. Inte hade hon förväntat sig ett hantverk i arvegodsklass, men det var precis vad hon fick.

Underbar, inte sant?

Funderingar

Tankar runt somliga diagnoser.

6 september, 2026 14 kommentarer

Nu är jag sen på bollen, men jag vill ändå skriva lite tankar som snurrat runt sedan jag tittade på Carina Bergfeldts dokumentärserie Alla mina bokstäver på SVT. (Hahaha, jag letade efter första, bästa bild på bokstäver om du nu undrar över det enda fotot i detta inlägg.) Precis då den kommit ut ringde lillastesyster psykologen och sa ”du måste titta på den”. Sagt och gjort. Lite här och där lyssnade jag på de tre ganska korta avsnitten och har nu låtit dem marinera lite. Jag förstår att serien har fått mycket kärlek, men också mycket och ganska hård kritik. Min släkting psykologen bytte yrkesbana för några år sedan, inte minst efter att ha jobbat med diagnosutredningar och fått alltför många klienter som ringde och grät då de inte fått den diagnos de förväntat sig och ville ha. ”Jag förstår inte”, sa han. ”Det är väl BRA att du inte har någon diagnos?” (En diagnos innebär en bekräftelse på att man har en sjukdom ELLER en funktionsnedsättning ELLER ett syndrom ELLER att man har ett gäng symtom som ställer till det på något vis.)

Programserien följer några olika kvinnor som fått en ADHD-diagnos. Två av dem är mycket framgångsrika, en sitter i fängelse (delvis förklarat av att hon fått en ADHD-diagnos). Carina själv får både med sig ADHD och en annan bokstavskombination efter att ha betalat 30 000 för en privat utredning (sorry om du inte redan med namnet på titeln förstår att det är där det slutar) och tårar faller. Äntligen förstår hon sig själv! Äntligen finns det en förklaring till varför hon är hon. Äntligen slipper hon känna sig som en dålig förälder. Äntligen kan hon medicinera bort att hon funkar som sig själv, eller att hon inte funkar. Jag vet, jag raljerar. Samtidigt vill jag vara mycket tydlig med att Carina kanske inte alls varit så framgångsrik som hon är idag om hon inte varit hon och funkat som hon gör. Hon vill tydligt bli bekräftad i att det är ADHD:ns fel att hon upplever stora svårigheter i föräldraskapet och verkar bli besviken på att höra att kvinnan i fängelse säger att hon är en jättebra mamma just pga ADHD och att föräldraskapet gett henne de rutiner hon mår så bra av.

Nu har det gått en lång tid sedan jag var verksam i grundskolan, men jag har med stort intresse fortsatt att ta del av verkligheten våra barn möter i skolvärlden. När jag kom ut från lärarhögskolan 1992 fick psykologer inte sätta både autism- och ADHD-diagnoser på samma individer. NPF-diagnoser har ökat markant sedan dess. Det är svårt att hitta exakta siffror eftersom man inte får föra register över detta, men exempelvis autismdiagnoser har ökat med över 800% de senaste 25 åren. Betyder det att det är en massa fler barn som föds med autism eller ADHD/ADD? Nej, sägs det. Diagnoskriterierna har däremot förändrats. Det är inte bara ett barn som lever sitt liv inombords som anses vara autistiskt idag. Man befinner sig på ett spektrum och ska uppfylla ett visst antal kriterier på en lista och problemen ska ha varit långvariga och varaktiga för att få en diagnos. (Grovt förklarat.)

Vad säger forskningen, vilken nytta ger en diagnos egentligen? Att vi nu ”vet” varför ett barn har problem i skolan borde väl hjälpa skolpersonalen att äntligen ge rätt förutsättningar för inlärning, men så ser tyvärr inte verkligheten ut. Den största vinsten verkar vara att det är skönt med bekräftelse på varför det inte funkar för både den diagnostiserade, föräldrarna och andra som har att göra med den diagnostiserade, men livet fortsätter vara svårt och många gånger kan åtgärdsprogram bara bli till något som bara låter fint på papper. Skolmiljön är för alltför många helt enkelt inte hälsosam. Den studie som alldeles nyss kom ut och visar på hur många NPF-elever som inte klarar skolan, trots alla dessa diagnoser, visar på att problemet kanske inte ligger hos barnen utan på att skolan inte är någon hälsosam miljö för väldigt många. Samma gäller väl egentligen vuxna också. Själva samhället är på så många olika sätt väldigt människo-ovänligt. De mest anpassningsbara lyckas ändå inrätta sig i de förutsättningar som erbjuds, men många får svårigheter av olika slag. I arbetslivet. Socialt. Mentalt. Att väldigt många kändisar är publika med sina diagnoser idag sägs ha tagit bort mycket av stigmat runt NPF, men det verkar inte göra livet lättare rent praktiskt. Jag anser för övrigt att det är rena dumheterna att ett barn bara ska få den hjälp det behöver om det finns en diagnos.

Vi har olika personligheter och sätt att funka, det går helt enkelt inte att trycka in alla i samma form hur mycket vi än önskar att det skulle gå. Samtidigt ställs allt på ända om vi verkligen blir fullt ut accepterande för att ”folk är som de är” genom deras diagnoser. ”Lathet” är inte en brist i karaktären, utan beror på ADD. Betyder det att någon som bevisligen har en dåligt fungerande startmotor och mest sitter och spelar dataspel ska få göra det? En autistisk person är väldigt svartvit och anser ofta sin logik vara den enda rätta, så hen har svårt att förstå andras perspektiv. Betyder det att den personen aldrig ska behöva anpassa sig, lära sig förstå att alla inte tänker som man själv utan att det nödvändigtvis är fel eller att en autist som utför terroristhandlingar inte behöver få straff? Med ADHD tappar man ofta bort saker. Ska man med en ADHD-diagnos slippa betala straffavgift om man tappat bort alla sina nycklar då man byter lägenhet?

Tillbaka till Alla mina bokstäver. Jag kan tycka att det är otroligt självutlämnande att utföra diagnostiserande samtal inför kameror, och som ansvarig psykolog hade jag blånekat (jag är dock varken psykolog eller ansvarig), men to each their own. Mina tankar runt diagnoser har dock inte förändrats efter denna serie. Jag förstår att diagnoserna fyller en viktig funktion för många, men samtidigt tänker jag att det är tragiskt att vi lever i ett samhälle som är en teoretisk konstruktion och så enormt människofientligt med all kunskap som finns. Att vi (i stora delar av västvärlden) anser att allt ska accepteras samtidigt som ”allt” inte alls innebär allt utan sådant som vissa grupper av människor har fått bestämma (beroende på vilken kontext du befinner dig i). Någon med en diagnos i Sverige hade kanske ansetts vara utan funktionsnedsättning på en annan plats. Eller kunde ha suttit inspärrad på institution för hundra år sedan. Jaja, men nu spinner tankarna iväg på något helt annat.

Ps: Diagnostemat fortsätter på SVT. Jag har inte sett den nya serien Diagnoser med Mia Skäringer som tog sig an huvudrollen i denna dramaserie ”på stående fot”. Hon fick ADHD-diagnos som vuxen och har gått ut med att hon blivit utbränd av att ”spela normal”.

Funderingar

Tiden och jag.

20 augusti, 2026 8 kommentarer

För några dagar sedan satt jag och jobbade med Livsstilsverktyget en stund och kom till detta stycke:

Det kan vara hälsosamt att inse att vi faktiskt inte har särskilt ont om tid.¹ Vi har till och med mer tid idag än för ett sekel sedan. Medelåldern har ökat drygt 20 år de senaste 100 åren.¹ Det innebär cirka 175,000 fler timmar att förfoga över i livet!
Dilemmat är att mängden aktiviteter som vi önskar pressa in i denna tidsrymd har ökat så dramatiskt. Resor, nöjen, TV, sociala medier. Bjudningar, föreningsliv och kurser. Mängden aktiviteter måste naturligtvis justeras för att rymmas inom den begränsade klocktiden.
Ändå gör många av oss nog tvärtom. Vi tror oss kunna justera klocktiden genom att vara ”effektiva”. Aktiviteterna pressas in i en strid ström, men blir kanske inte alltid så roliga – den upplevda tiden går allt fortare och stresshormonerna rusar i blodet.
Från Livsstilsverktyget, fotnot hänvisar till Bodil Jönssons bok Tio tankar om tid

Så sant detta är. Jag känner själv att jag just nu får hia mig lite gällande en känsla av stress som verkligen inte kommer från någon annan än mig själv. Jag har det så bra, kan ta en sak i taget och sådant jag inte kan styra över behöver jag acceptera och släppa taget om. Jag satte mig och skrev en liten lista på ”måsten” och insåg att i princip alla dessa utom jobbet handlade om vad jag vill göra. Det är verkligen inte samma sak.

Det kom ett meddelande idag från en av mina systrar som blivit påmind om hur viktigt det är att ta en andningspaus ibland. ”(Det)… resulterade i att jag la mig och sov på fm och nu läser jag och dricker kaffe. Finns hela tiden ett motstånd mot att göra något sånt för mig. Men oj, så skönt.” Jag känner igen mig så mycket i detta! I att det liksom finns ett driv framåt att måsta få saker och ting gjort. Jag är förvisso glad över detta driv, det ger mig ett rikt liv. MEN, kanske hade det varit ett liv lite mjukare i kanterna om jag tog mer tid att bara vara. Hur många gånger har inte maken påmint mig om att det är semester och att det är okej med en stund i hängmattan, eller att vi behöver ta en stund att bara sitta och hänga tillsammans?! Alldeles för många. Då har jag ändå blivit så mycket bättre på det än under våra första år tillsammans. Stackaren såg mig knappt på hela sommaren för allt jag skulle få gjort. Ändå räckte tiden aldrig till.

Att ta tid för sig själv kan innebära olika saker för olika personer. Jag älskar att vara social och prioriterar familj, släkt och vänner i mitt liv. Jag vill att det ska vara så. Ändå kan jag vara besviken efter en helg då jag kanske inte skördat något som nu inte blir lika gott att använda, eller kanske skulle jag ha målat, eller kanske kunde jag ha hjälpt någon, eller borde jag inte ha fått det här eller det där gjort? I denna stund bestämmer jag mig för att ge mig själv lov att släppa taget om dessa tankar då de kommer. En sanning som gäller precis alla människor är att om vi säger JA till en sak innebär det, direkt eller indirekt, att vi säger NEJ till något annat. Varför då lägga onödig energi på att älta allt som skulle kunna rymmas i detta NEJ? Det är så otroligt onödigt.

Nu sitter jag här och bloggar då min klient med superkort varsel fick ställa in ett samtal och min kompis som skulle komma hack i häl med samtalet skrev att hon blir en halvtimme sen. I morse skrev jag en att göra-lista (det gör jag väldigt sällan, men nu tyckte jag att jag hade svårt att hålla allt i huvudet). Istället för att gå och bocka av den bestämde jag mig för att sätta mig och skriva detta inlägg. Jag behövde ingen tupplur och dricker inte kaffe, men älskar att skriva. Jag tänkte på min och makens vän som plötsligt inte längre är i livet. Bara några år äldre än jag själv. Jag kan uppleva att jag har något slags fixering vid att försöka klämma in så mycket jag bara kan innan mitt liv är över. Ett besked som detta spär på fixeringen på ett sätt, men påminner också om att det enda det behöver betyda för mig är att jag klappar mig själv på axeln och säger ”heja, det här går fint – du behöver faktiskt inte röra upp himmel och jord”. Jag har just nu och oj, vad tacksam jag är över det…

https://youtu.be/khv8TygskVU?si=8Pwuco5-CCtWCXtF

Funderingar

Om att hitta tillbaka till sig själv.

7 augusti, 2026 10 kommentarer

Ha! Där var jag allt lurig, för är det något som inte går så är det att ”hitta tillbaka” till sig själv. Vi utvecklas hela tiden och förändras i den processen, så vad som än händer kommer vi alltid att vara en annan version av oss själva än vi var igår, för en månad sedan, för tjugo år sedan, som tonåringar, eller som barn. Många personer jag jobbar med kommer in i samtalen med en önskan om att just hitta tillbaka till en version från en tid som de upplever att de tyckte bättre om eller var mer nöjda med. Att då skifta fokus och leta efter vad det är de saknar från andra tiders versioner och skapa nya målbilder kan vara mycket hjälpsamt.

Själv befinner jag mig på en plats i livet som jag är förhållandevis nöjd med. Min ständigt målfokuserade syster frågade i somras hur jag ville betygsätta mitt liv. Jag vill minnas att jag svarade ”10/10 i stunden, men överlag 7/10”. De tre saknade poängen för maxbetyg beror till stor del på sådant som jag inte kan göra något åt. När det är på det viset är det hjälpsamt att lägga annat på plats, för att älta sådant som inte går att påverka är en meningslös tidsslukare som alltid ger överskott på välbefinnandets minuskonto. Hur kan man då tänka när det ändå är som det är för att hitta till en plats där man är mer nöjd med sitt liv och sig själv och i den processen öka sin livskvalitet? (Dessa punkter står inte i någon särskilt ordning gällande hur viktiga de är eller kan vara.)

ACCEPTANS. Detta fantastiska redskap som är långt mer än ett ord. Ett förhållningssätt som ger oss ett fast golv att stå på trots otrygghet, besvikelse, sorg, ilska, ovetskap eller vad det nu är. ”Jaja, men nu blev det så.” (Citat av Carina Berg.) Jag behöver inte gilla, tycka om, älska eller förlåta det som hänt. Jag behöver ”bara” låta bli att kämpa emot eller komma med bortförklaringar. Att låta bli att slösa energi på sådant man själv inte kan göra något åt är extremt frigörande, men oj, vad det kan vara svårt att komma dit!
TACKSAMHET. Det här sticker i ögonen på många. Varför ska jag vara tacksam om jag mår skit, om någon har sårat mig å det gruvligaste, om mina älskade lider, om resultatet blev långt sämre än insatsen var värd? Det bevisas om och om igen att medveten tacksamhet är en fantastisk mental läkningsprocess som också ger fysiska fördelar. Tacksamheten skiftar fokus från det som inte funkar. Att de flesta av oss faktiskt går till det som inte funkar först är helt naturligt. Det är mycket viktigare att uppfylla de behov som inte är uppfyllda. Somliga av dessa kan inte åtgärdas av en själv eller upplevs kanske bara vara viktigast fast de inte är det. Då behöver vi visa oss själva att det är på det viset. Det är helt naturligt att sörja en skilsmässa, att en nära anhörig gått bort eller att livet tar sig en ny väg trots att man själv inte valt det. Vi behöver ge oss själva tid att sörja och navigera i den nya verkligheten. I den processen kan vi hjälpa oss själva genom att t ex vara tacksamma över de barn vi fick av vår pantade ex-partner, att vara tacksamma över härliga upplevelser och utveckling som skett tillsammans med den som dött eller leta efter de guldkorn som finns runt omkring som inte har att göra med det som förlorats. Tacksamheten visar sig leda till att dopamin och serotonin frisätts vilket leder till att vi mår bättre. Utsöndringen av stresshormonet kortisol kan också dämpas, så tacksamhet är inget flumflum. Den funkar på riktigt.
ÅTERHÄMTNING. I dagens verklighet finns det så mycket som pockar på uppmärksamhet. Både sådant som är nödvändigt och sådant som faktiskt inte är viktigt alls. För att orka leva måste vi ge oss själva chans till återhämtning. Något som många gör för att ”vila” är att titta på aktiva flöden (teve, telefoner, datorer), men det är att lura sig själv. Sådant som kräver att vi engagerar oss i konstant nya intryck och information ger ingen vila alls, utan gör oss matta om något. Eller ännu tröttare. Att vila måste dock inte vara att ligga ner platt på en säng och hoppas på att somna (det funkar för en del, men inte för många). Aktiv vila kan vara att gå en långsam promenad, att pyssla med händerna utan krav på prestation, lugn yoga, vara nära naturen eller, hör och häpna, att göra absolut ingenting och bara dagdrömma (inte älta).
AGERA PÅ SÅDANT SOM GÅR ATT PÅVERKA/SKIFTA FOKUS. Att lägga energi på sådant som går att göra något åt istället för att älta det som inte kan påverkas kan bli en riktig banbrytare för många. Det kan kännas främmande att fokusera på det man kan istället för det man inte kan. Det kan öka både självkänsla och självförtroende och kan leda till ett finare och mjukare förhållningssätt både till sig själv och till andra. Också detta kan vara väldigt svårt. Det kräver också acceptans. För somliga förändras relationen till andra personer då man börjar se på sig själv på ett nytt sätt. Det innebär kanske att man inte längre låter sig utnyttjas, att man börjar gilla andra bättre för att man blir mer ödmjuk inför livets komplexitet eller att man uppskattar eller accepterar sidor hos andra som man förut haft svårt för. (Att bli arg på någons oförmåga tar otroligt mycket energi som frigörs. ”Han gjorde så bra han kunde.” ”Hon hade inte ont uppsåt.”) Som sagt. Frigörande.
FYLLA PÅ MED FÖRUNDRAN. Livet är till stor del rätt neutralt och svårigheter har vi alla av olika slag. Det är bara så det är. Att då göra vad man kan för att fylla på med upplevelser som ger oss styrka och lugn, kanske allt som nämnts här ovan, är härligt. Konserter, naturupplevelser i form av morgondopp eller en vandring i naturreservatet i grannskapet, ställa klockan och möta soluppgången när SMHI lovat färre moln. Det finns absolut krig, svält och fruktansvärt elände, men att lägga det främst i vårt medvetande hjälper varken de drabbade eller oss själva.
OMFÖRHANDLA ANSVAR. Ojojoj, det finns många martyrer med självpåtagna ansvar som fyller sina liv med måsten som ingen annan än de själva dikterat. Jag var själv en av dessa. Att göra något för att man vill istället för att ”ingen annan gör det ju” är en riktig livs-boost! Sedan finns det andra som fått ansvar som inte är deras. Barn som blir sina föräldrars konfidanter fast de inte ska ha det ansvaret, föräldrar till vuxna barn som känner sig fångna av uttalade eller outtalade krav, personer som utnyttjas på arbetsplatser eller i andra sammanhang osv, osv i all oändlighet. Att ta befälet över sina ansvarsområden, sluta se sig själv som ett offer och se den större bilden är också det frigörande. Inte lätt och inte alltid smärtfritt, men något som kan förbättra ens livskvalitet rätt rejält.
MINDFULNESS. Att ständigt vara i nuet är varken möjligt eller önskvärt. Att träna upp förmågan att fånga stunden kan dock vara hjälpsamt, särskilt för personer som ältar sin historia och/eller oroar sig för framtiden. Detta i kombination med acceptans (se ovan) kanske inte handlar om ”vem man är” lika mycket som ”hur man ser på sitt liv”.

Att bli egoist och i alla situationer sätta sig själv främst kan ge känslan av en bättre livskvalitet i stunden, men eftersom en människa som beter sig på det viset överallt och tillsammans med alla andra anses rätt oskön finns det en stor sannolikhet för att man blir utesluten ur sociala sammanhang. Både mindre och större sådana. Att därför tänka på vad som är skillnaden på att bli bättre på att uppfylla sina behov och att bli en egoist kan vara mycket hjälpsamt. Det kan också vara viktigt att komma ihåg att andra kan uppleva en som självisk om man helt plötsligt börjar agera på ett sätt som inte stämmer överens med hur det har varit förut. Då är det viktigt att förstå att det inte behöver vara sant för att det upplevs på det sättet av andra personer.

Det saknas punkter gällande sådant som hade varit hjälpsamt för personer som önskar hitta fram till en version av sig själva som är lättare att leva i/med. Detta är dock dessa jag kom att tänka på idag. Hur tänker du om detta?

Funderingar

Vilken vecka skulle du välja?

27 juli, 2026 10 kommentarer

I mars firade jag att jag hade bloggat regelbundet i tjugo år. Sedan dess har jag många gånger känt att jag har behandlat bloggandet lite styvmoderligt. Det känns dumt, för egentligen hade jag velat att det skulle vara tvärtom. Jag hade för runt ett halvår sedan som ambition att utveckla bloggen, att blogga mer, att jobba med mitt skrivande och att se bloggen ta ny form på något vis. Nu har det inte blivit riktigt så. Bloggen har sedan dess i flera perioder fått vila både i dagar och veckor (ofrivilligt från min sida) och jag har snarare känt att jag tappat fart än varit med i någon slags utvecklingsprocess.

Nu sitter jag här vid min dator, tidigt igen, som förr i tiden. Jaja, det låter mer dramatiskt än det är, men sanningen är att om jag inte skriver tidigt på morgonen är risken att det inte blir skrivet alls. Dessutom ger det en fin början på dagen för mig. Idag börjar jag jobba igen efter två veckors semester. Det innebär att jag går in i ett lite lugnare tempo, men sommaren med allt det som tillhör den forsätter ett bra tag till. Just idag behöver jag bara vattna i växthuset och tomatkuvösen då det har kommit över 23 mm regn inatt! (Så mycket har vi aldrig haft i vattenmätaren efter en omgång regn sedan vi började mäta här hemma.) Något som det alltid blir mer av på sommaren för oss är att umgås med släkt och vänner. Igår hade vi lite familjehäng hemma hos äldsta dottern och vi funderade alla över sonens fråga; Om du fick återuppleva en vecka från ditt liv, vilken som helst, men som dig själv idag, vilken skulle du då välja?

Svaren från de andra var väldigt olika. Själv valde jag 2004 (barnen var mellan fyra och åtta år) och 2015 (då vi riktigt kommit in i livet i Orem). Det fanns ingen ålder som lyste igenom som allmänt intressant (jo, att få känna sig nyförälskad igen lyfte flera), utan alla valde allt från barndomsår till 10-talet. Ingen valde att återuppleva en vecka i närtid, vilket väl inte var så konstigt. Varför valde jag som jag gjorde då? Jag gillade verkligen småbarnsåren, men att hänga med barn som utvecklat mer av sin personlighet men ännu inte befinner sig i motvallstiden har jag alltid gillat. Det fanns en anledning till att jag valde att bli lågstadielärare (1-7-lärare rättare sagt, det enda alternativet på den tiden). Nu jobbade jag aldrig som det, utan hamnade på mellan- och högstadiet istället eftersom jobben fanns där. Tonåringar är också fina, inte tu tal om saken, men nog har de inre liv med stora och omvälvande skeenden. Innan jag hamnade över 50-strecket har jag alltid hävdat att min bästa tid i livet var den som 34-åring. Sedan dess har jag fått revidera svaret och vill nog säga 54 istället. Eller 55,5 för all del. Det är befriande att vara där jag är idag. Jag väljer ändå en vecka i dåtid, det känns mer spännande.

Vad gjorde Oremtiden till ett alternativ? Fick jag välja helt fritt skulle jag ta mig tillbaka till Zions nationalpark, till promenaddejterna med mina grannvänner, till veckohandling på Sprouts, till den enorma utveckling av mig själv som skedde under denna tid i livet, till Montaigne-diskussionerna med våra vänner, till bergen, till second hand-shopping på DI, till själva USA. Ångrar jag återflytten? Nej. Inte det minsta faktiskt. Men nog hade det varit härligt att återuppleva de där grejerna som de var DÅ, inte som de skulle vara om vi kom på besök en vecka. Vilken vecka hade du valt?

Funderingar

Tolfte juli.

12 juli, 2026 6 kommentarer

Vi är verkligen mitt i sommaren. Jag sitter här, svettig och dan. Har precis städat av det värsta och bäddat upp gästsängarna. Prioriterade att plocka in fräscha buketter och hänga upp rena handdukar istället för att storstäda. Det kan jag göra i september istället. Eller så skiter jag i det och gör något annat istället. Jag älskar 50+-känslan. Jag älskar att vara i den tredje åldern – ”långt ifrån ung, men heller inte gammal”. Sjukdom och död har varit så påtagligt närvarande den senaste tiden. Igen. Vi kan inte värja oss och bör inte heller göra det. Saker och ting löser sig. Jag sätter mig här vid datorn och trycker ner mina egna ord, mina egna tankar. Mest för att ha dem kvar till mig själv. Kanske till mina barn. Häromdagen frågade min dotter och svärson om jag hade läst mammas dagböcker. Det har jag inte. Vill inte göra det. Det känns för privat, för nära. Hon lämnade dem där till oss, bjöd in oss att läsa och lära känna henne bättre. Men jag klarar det inte, åtminstone inte än. Kanske kommer dagen då jag vill göra det, kanske inte. Vilket som är okej. Däremot vill jag inte glömma känslan just nu. Egentligen borde jag kanske skriva i min ”riktiga” dagbok, den privata. Den där jag egentligen bara skriver när det gör riktigt ont i själen eller jag är riktigt glad. När jag behöver bearbeta saker som har hänt, eller bara få ur mig sådant som ger skavsår om man inte tar hand om det. Livet är underbart och stökigt, hör du. Idag har jag skrattat högt, kramat hårt, gråtit, sörjt tillsammans med, varit irriterad, känt stark förväntansglädje, känt oro, gått händelserna i förväg, känt mysig nostalgi, varit nöjd med mig själv och njutit av små stunder av perfektion. Bland annat. Den tolfte juli 2026 har jag ägnat mig åt att leva. Jag vill verkligen spara känslan av stor tacksamhet som uppfyller mig i just denna stund. Ingen AI i världen kan lura mig på den och skulle jag omskapa dagen efter att ha plockat fram den 25 gånger har jag facit på hur det egentligen var precis just idag. Svettigt, svårt och alldeles underbart.

Funderingar

Från rundgång till butiksdöden.

4 juli, 2026 6 kommentarer

Det är inte alltid lätt att vara människa. Särskilt exklusiva är vi dock inte i längden. Allt går runt och runt och runt. Något är det enda rätta och ”alla” hakar på en trend av något slag, men när tillräckligt många av ”alla” är med på tåget börjar några hoppa på ett annat tåg. Sedan snurrar det runt på det viset. Somliga trender kommer kanske inte direkt tillbaka. Man skulle ju kunna tänka sig att rökning bara skulle bli en blipp i historien, men så är det inte. När jag ser Molly Sandén och Miriam Bryant sjunga Superlim och silvertejp och röka som fanns det ingen morgondag påminns jag om att rim och reson sällan står i givakt framför en trend. Antalet ”vanliga” rökare är rekordlågt i Sverige, 3,7% är det tydligen bara som röker dagligen, men den yngre generationen får i sig enorma mängder nikotin. De använder vitt snus och vejpar istället för att röka vanliga cigaretter. Samma tonåringar maxar solen, smaskar på sololja på kroppen och strävar efter tan-lines. Rätt vad det är kommer vi att se tonåringar i pikétröjor med uppställd krage igen! Sedan kommer väl Nivea på läpparna och rätt vad det är står axelvaddarna rätt ut från alla de syntetkläder som redan hänger på klädgalgarna i butikerna. Jag vill ta emot ungdomarnas öppenhet och nyfikenhet inför livet med öppna armar, men eftersom jag kommer ihåg min egen naivitet lägger jag på ett lager där jag tror att de är likadana som jag var. Nog är jag en riktig tant som faktiskt kan säga ifrån ibland när jag ser något som är allt för tokigt, det måste jag ärligen erkänna. De får väl klaga om de anser att jag tar mig för stora friheter.

Igår hade vi besök av vänner. M är född 1999 och han kunde konstatera att det hade varit skönt att se alla gå tillbaka till att bära särk och mer gammaldags kläder så man inte skulle behöva tänka så mycket på sin klädsel. Folkdräkter har tydligen blivit väldigt hippa igen och med det börjar kampen om huruvida man får hitta på något eget i utförandet, eller om man måste följa strikta regler. Det finns riktiga folkdräkts-nazis! Apropå strikta regler, här kan du läsa på om folkdräkter i Västra Vingåker och Österåker, några av de svenska folkdräkter som anses vara mest strikt hållna.

Själv var jag mycket intresserad av sömnad och klädskapande i min ungdom. Jag har med sorg sett nästan alla tygaffärer försvinna. Inte ens favoritbutiken JoAnn’s finns kvar i USA. Numera försöker jag använda gamla plagg eller påslakan om jag ska sy något, men sanningen är att jag har mer ”på gång” rent mentalt än vad jag faktiskt får gjort. Ambitionerna inför hösten är dock höga. Jag hade önskat att syntettyger försvann rätt av, men jag ser dem överallt bland nya plagg. Även sådana som ser ut att vara gjorda i något naturmaterial (vilken luring…). ”Återvunnen” ger väl också mikroplaster ut i markerna?! Bomull anses vara superdåligt pga den stora vattenåtgången, den ekologiska är åtminstone lite bättre. Ull är svårt att bära på sommaren. Hampa och lin är lyckligtvis bättre val liksom lyocell/tencel. Jag gillar verkligen viskos och tycker det är trist att det är ett så dåligt alternativ, men det är som det är. Linnekläder hade jag gärna haft fler av. Jag gillar verkligen Krickelins kläder, men de kostar för mycket. Jag motsätter mig inte alls priserna, men menar att de pga dessa inte är något alternativ för min garderob. Jag fortsätter använda Sellpy de gånger jag byter ut kläderna i min garderob (både säljer och köper) och försöker skänka till Pingstis om det finns minsta användning kvar i plaggen som inte längre får bo kvar här hemma och som inte når upp till försäljningskraven. Jag köper också nytt enstaka gånger, nästan alltid från Indiska, Uniqlo eller Åhlens isåfall. Vi har en butik i Karlskrona, Smaralda, som jag gärna vill stötta för att ha ett levande centrum. Jag ska försöka påminna mig själv om detta faktum om jag behöver något nytt i höst. Det är inte kul med ett centrum med bara restauranger och nagelsalonger! Och så hamnade vi här från tanken ”det är inte lätt att vara människa”. Så kan det bli.

Funderingar

En stund i taget, en uppgift i taget, en dag i taget.

28 maj, 2026 4 kommentarer

Ibland är livet lite överväldigande. Den här tiden på året är det definitivt för många. Allt ska hinnas med på bara några veckor. Det svenska systemet är extremt inriktat på sommarsemestern, inte minst skolvärlden som jag förr i tiden befann mig i. Så behöver det kanske vara, vi suktar efter sol och bad efter en alldeles för lång vinter och en kall vår. Jag vet efter att ha jobbat som samtalsterapeut sedan Covidtiden att många vill spara pengar till semestern. Inte är de sugna på att arbeta med sitt elände under ledigheten heller. De återkommer i september eller i januari istället. Sedan finns det andra som behöver jobba mer under sommaren. Ungdomar på sommarlov till exempel. Eller hur är det med det? Det finns så många lagar och regler att det är svårt för dem att ens hitta ett jobb. Dessutom finns det lite för många curlade individer som inte tycker det är värt att byta ut nätter med gejming på datorn mot jordgubbsplockning kl 6 i ur och skur. Ja, det är jobbigt att plocka jordgubbar, men det är sannerligen karaktärsdanande. Sedan ska det sägas att det finns individer som är extremt plikttrogna och hårt arbetande. Balansen mellan insats och utdelning är väldigt ojämn om man tittar på hur det ser ut i olika familjer, oavsett sammansättning. Men det är en annan diskussion.

Igår gick jag in på kyrkogården för att följa arbetet med den lilla minnesplatsen som verkligen har vuxit fram ett steg i taget under lång tid. Nu befinner vi oss långt ifrån det djupa hålet och kan börja skönja skönheten och ron som denna plats kommer att erbjuda när allt vuxit till sig lite. Jag är dålig på att komma ihåg att ETT I TAGET av vad-det-nu-är är det enda vi alla har. Jag tänker ofta på det och skriver också om det här i bloggen. Påminnelsen behövs. Jag ser det här hemma också, hur saker och ting måste få ta tid och att vi inte kan gå från start till mål på nolltid. Just nu gäller för många att bli klara, så klara som möjligt, innan semesterdvalan lägger sig. Andra måste växla upp och jobba hårdare. Och för somliga fortsätter allt precis som vanligt.

Funderingar

Bloggens historiska relevans.

28 april, 2026 14 kommentarer

Jag har inget TikTok och är varken särskilt aktiv på Facebook eller Instagram längre. Det är medvetna beslut som har tagit mig dit, mest att jag känt mig ”ägd” av telefonen (som jag ju skrivit mycket om med jämna mellanrum). Jag läser däremot mycket bloggar i perioder, något som inte passar telefonen och därför inte blir ett ”problem” på samma sätt. Ibland håller jag mig nära, läser bara det fåtal bloggvänner som kommenterar hos mig och som jag därför känner till. Sedan finns det några bloggar som jag kallar ”stora”. Några av dem är specifikt blogg-proffs, andra har bloggandet som en del av sin verksamhet. Sedan jag började blogga för tjugo år sedan har bloggen varit död. Ja, iallafall om man skulle ha trott alla förståsigpåare. Problemet är bara att dystergökarna som legat i framkant gällande det alltid har haft fel.

Fel, fel, fel, fel, fel, fel, fel!

Jag tog hjälp av AI för att leta fram hur ”snacket” har gått gällande bloggdöden:

Fira bloggens död! 2005
Maybe blogging is dead after all 2008
The blog is dead: Long live the blog 2010
Bloggarna är döda – länge leve bloggarna 2013
Blogging is dead, long live blogging 2014
Bloggar är döda 2021
Är bloggen verkligen död? 2022
Är bloggen död? 2026

Även om väldigt många av de bloggar jag läste för tjugo år sedan har försvunnit har det tillkommit andra. Fokus har förändrats, bloggarna själva har utvecklats och i takt med det har deras texter och fokus förändrats. Bloggarna har alltid varit aktuella på något vis och speglat den omvärld vi har befunnit oss i även om de kanske inte direkt har diskuterat politiska händelser eller liknande. Man (jag) kan tycka att Elsa Billgrens blogg är väldigt ytlig, men det är något med hennes texter som går lite mer på djupet som jag verkligen gillar. Då blir exempelvis följande citat viktigt som en tidsmarkör ur ett historiskt perspektiv. När vi tittar tillbaka till 2026 om tjugo år och läser om Instagram och botox tror jag att det kommer att kännas som att läsa om ögonbrynsstreck, ankläppar och stora axelvaddar idag. Det kommer att tillhöra en annan tid…

(Det) har blivit tydligt för mig är en grej jag bara måste vara med om, acceptera vad tiden gör med en både fysiskt och psykiskt. Jag kommer inte må bättre av botox eller något annat för att snabbt bli av med den svindlande känslan av att jag är en äldre version av mig själv nu än för tio år sedan. Det är mycket större än lite fix och don. Det är existentiellt. Jag tänker att om jag går igenom det är det så mycket lättare på andra sidan sen, när alla känslor känts och tankar tänkts. Fast ärligt så tycker jag att det är störigt att så många gör så mycket så det normala förskjuts. Får hänga i badhuset oftare och sluta scrolla Instagram på morgonen, det blir ett vårlöfte.
Elsa Billgren

Jag fastnade verkligen för denna mening: ”Fast ärligt så tycker jag att det är störigt att så många gör så mycket så det normala förskjuts.” Exakt den känslan går jag omkring med. Naturligt är såklart inte alltid särskilt fördelaktigt. Bara för att det är naturligt betyder inte det att vi inte kan göra något åt det. Att 1/10 barn i USA har fått en ADHD-diagnos och måste medicineras för att de inte funkar känns inte rimligt. Då bör man kanske ta en titt på varför vi hamnat i en verklighet som är så barnovänlig. Eller en verklighet där tusentals kronor varje månad ska gå till frisör, ögonfransar, naglar, viktminskningssprutor, botox, fillers… Även om jag tycker att drottningen ser ut som The Joker så gillar jag henne och förstår att hon inte äter så mycket/opererar sig då hon verkligen är skådebröd för människorna. Samma med skådisar. Jag förstår deras rädsla att bli irrelevanta och förlora roller, men jag gillar inte det de gör med sig själva. Jaja, det är ju mitt problem.

För att komma tillbaka till början av denna text så kan jag bara konstatera att bloggen fortfarande inte är död, men att bloggandet naturligtvis förändras och utvecklas hela tiden. Jag hoppas att jag ska fortsätta känna glädje i mitt skrivande under många, många år framåt och att detsamma gäller mina medbloggare.

Funderingar

Stresshantering, offerskap och resiliens.

24 april, 2026 12 kommentarer

Resiliens har jag skrivit en hel del om. Här till exempel, och här. Det handlar i princip om hur man möter livet. En person med god resiliens gör sällan sig själv till offer. Det handlar alltså inte om att förminska trauman, men man kan gå genom livet med svåra trauman i bagaget och fortfarande inte se på sig själv som ett offer. Eftersom väldigt mycket i vårt samhälle handlat om just offerskap och vem det är mest synd om i väldigt många år tycker jag att det är uppfriskande att höra mer om resiliens och mental motståndskraft. Resiliens handlar om att delvis stå emot, att hantera och gå vidare efter svårigheter, men också att stå stadigt under svåra och stressiga perioder i livet. När jag läste den här artikeln i New Scientist (bakom betalvägg) tänkte jag mest att jaha, det här är ju helt självklart. Om vi övar på att hantera svårigheter under trygga omständigheter kommer det helt enkelt att bli en mental vaccination mot stress för oss. Att ha föräldrar och lärare som låter oss ta oss an svårigheter och stå för konsekvenserna, med stöd, är en mycket bra början. Att inte ursäkta, komma med bortförklaringar eller låta någon komma undan ”för att det är synd om”. Att inte ringa till lärare och kräva högre betyg, utan att istället lära barnen att ställa frågor och lära sig argumentera för sin sak, men också ta ett nederlag om det kommer ett sådant.

Jag tänker att många vuxna också har svårt för det här. Skam och skuld har liksom skrivits upp på en lista över affekter som är ”fel” och ”farliga”, som att vi har utsatts för oförrätt om vi känner dessa känslor. Visst finns det situationer där vi skam- och skuldbeläggs utan att vi har gjort något fel och då är det viktigt att ta itu med detta. Har vi gjort fel och behöver be om ursäkt är det dock viktigt att vi både känner och agerar på det. Vi behöver varandra, det sociala livet är otroligt viktigt. Det kräver dessvärre viss anpassning och att vi ber om förlåtelse då och då.

Ska vi kunna bygga upp resiliens behöver vi också fylla på med ljus och värme, hitta platser som ger oss kraft. Goda relationer, härliga aktiviteter, närhet till naturen, spännande utmaningar, bön och/eller meditation, tacksamhetsutövning, bra mat, sömn… Det är inte konstigt att väldigt många mår lite ruttet, men jag vet att det går att göra något åt det. Det kräver dock ett visst mått av självinsikt och även att vi utmanar våra tankemönster. Allt är kanske inte som vi tänker att det är. Kanske fultolkar vi, kanske behöver vi möta situationer och andra personer från ett annat håll, kanske behöver vi ta oss ifrån grupper och personer som fyller oss med tjära och bitterhet… Idag är jag tacksam för insikterna jag har fått i detta ämne, för det har gett mig en livskvalitet som är så mycket bättre än vad den kunde ha varit. Trevlig helg, hör du!

1 2 3 … 64 Nästa →