… fanns det böcker i de flesta hem man besökte. Så är det inte längre. Det handlar om digitaliserat material, inredningsstil och annat, men nog ser jag långt färre fysiska böcker då jag besöker andra hem. Det har fått mig att fundera en del. Tiden går, samhället utvecklas, vi kan inte förvänta oss att allt fortsätter vara som det alltid har varit. De flesta av oss vill nog inte det heller, inte ens de av oss som gillar rutiner och är konservativa av oss. Här är sådant som en gång var (och kanske fortfarande är i vissa fall) självklart, men som nu inte längre är det. På gott och ont!
- bokhyllor fulla av böcker – nu ser jag mest ”soffbordsböcker” som mer bjuder på dekoration än information och kunskap.
- tvättmedel och sköljmedel med stark parfym – vet att det fortfarande finns kvar, men känner mest äldre personer ”lukta tvättmedel” idag.
- blandband, LP-skivor, CD-skivor – att ha Spotify och andra musiktjänster som erbjuder ett oändligt antal blandband är både fantastiskt och skrämmande.
- välmående livsmedelsbutiker även på mindre orter – Eddes livs i Spjutsbygd hade t.o.m. en delikatessdisk där man kunde beställa ett hekto hushållsmedwurst och en lagom stor ostbit, idag har liknande orter på sin höjd en mack med lite mjölk, postuthämtning och möjlighet att spela på lotto.
- postutdelning sex dagar i veckan – nu är det varannan dag på vardagar, och kanske försvinner detta helt i framtiden om vi går samma väg som Danmark.
- fast telefoni – minnet av mamma då hon satt vid telefonbänken i köket och delade med sig av sin visdom till alla möjliga och omöjliga människor (hon var obetalad psykolog, helt klart) är något som tillhör en annan tid. Och att mobilen idag är ett mobilt underhållningscenter med maximerat utbud 24/7 – jag hade aldrig kunnat drömma om något liknande.
- två teve-kanaler – om böckerna och kassettbanden har försvunnit så har istället utbudet av filmer och serier blivit enormt, att sitta runt ”lägerelden” och prata om vad som gick på teven igår är knappt möjligt längre.
- leksaker – att gå in i en leksaksbutik och känna pulsen öka eller bläddra i leksakskatalogen och ringa in det man önskade i julklapp – leksaksbutiker lägger ner och barn är mest intresserade av paddor, datorer, telefoner och underhållande appar, leksaker är något som mest väldigt små barn eller vuxna samlare ägnar sig åt.
- rökare överallt – att gå ut på lokal och komma hem och slänga sig i duschen och tvätta alla kläder var ”normalt”, jag hade aldrig kunnat tro att rökning skulle begränsas så i det allmänna rummet. Av alla förändringar är det denna jag verkligen gillar.
- skyltsöndag och gågator med levande butiker – butiksdöden är verklig, den ena stadskärnan efter den andra tystnar. Hur många restauranger och caféer kan en stad ha?
- det lilla livet – mina tankar går mer och mer åt att vi människor mår sämre av att kopplas upp mot alla miljarder medmänniskor samtidigt, vi kan inte bära allt elände. Förr tog ett mord veckors uppmärksamhet i all media, nu blir det en flashnotis om ”en skjutning”, ”en sprängning”.
- Rapport och/eller Aktuellt – att tänka sig att allt som skedde täcktes av dessa två nyhetsprogram känns märkligt nu, återigen handlar det om uppkoppling.
- ett liv utan denna trådlösa uppkoppling – hur var det ens? Och hur ska jag ta mitt ansvar för att hantera att det finns i mitt liv? Jag älskar att jag kan ”träffa” lilla barnbarnet varje dag via FaceTime och en massa annat, men jag känner också tydligt att jag inte vill ägas av dragningskraften som finns i det som denna trådlösa uppkoppling innebär. Min blogg är här för att stanna, mycket annat är det inte. Jag jobbar ständigt på att hantera detta.
Det finns mycket idag som är bättre än förr, annat som är sämre. Vi lever här och nu, men det finns en framtid som är någon annans här och nu. Att förhålla sig till det och inte fastna i det ena eller det andra är kanske det bästa förhållningssättet. För min del oroas jag mindre av CO2, mer av mikroplaster. Jag oroas mindre av att människors fokus förändras, mer av att för mänskligheten viktig kunskap slängs bort och försvinner på bara en generation. Jag oroas mindre av att barn inte längre kan klippa men är skitbra på engelska, jag oroas mer av att de inte lär sig hantera relationer på ett hälsosamt sätt. Det är mycket jag inte kan påverka, men det som händer i det lilla livet kan jag ta ansvar för. Så det är det jag fortsätter med. Jag gräver där jag står, både bildligt och bokstavligt. Jag jobbar på att acceptera att alla andra också måste få välja hur de vill hantera utveckling, både sin egen och samhällets.
Lämna ett svar