Funderingar

Att ta sig tid att stanna upp.

10 kommentarer

Det är så mycket att göra nu. Jag hamnar i snurran där den vinnande tanken är att tiden inte räcker till, men det stämmer ju inte. Jag har varken mer eller mindre tid än någon annan. Den tid jag har är den jag har. Det betyder att jag behöver påminna mig om att inte leva i den framtid som inte finns.

Jag har här och nu.

Precis som varje år kommer jag att glömma att vattna något medan jag inte kommer att omskola något annat. Jag kommer att gödsla med fulsäckar från ICA eller Blomsterlandet. Vattnet i brunnen kommer att ta slut. Den sista frostnatten kommer att ta död på något. Sniglar, rådjur, mögelsporer och jordloppor kommer att festa på plantor som jag omsorgsfullt lagt tid och omsorg på.

Jag är här och nu.

Växthuset och tomatkuvösen fanns inte för några år sedan, men vi fick ändå mat att äta. Det fanns inga perennrabatter längs den västra stenmuren, men jag plockade ändå in buketter att njuta av. Grusgången var nästan överväxt, men vi kunde ändå ta oss fram till både ytterdörren och verandan. Ladan var full av skräp, men den var ändå charmig och ändamålsenlig.

Jag lever här och nu.

Vi har kommit så långt sedan vi köpte huset sommaren 2019. Så långt! Och det på exakt den tid vi hade, varken mer eller mindre. Jag påminner mig om det medan jag tar mig tid att njuta av violer, backsippor och olika vårlökar istället för att sucka över det som inte blev eller det som jag inte har råd eller hinner med. ”Du kan bli som du gör dig” fick jag höra då jag som liten gjorde fula miner. Det är så sant som det är sagt. Jag får det som jag gör mig. Tack för livet, för min stund på jorden.

Ps: Så här blev påfyllnaden av guldbokstäverna om du är intresserad.. Jag använde mig av Liquid metallic permanent paint gold och vet att det kommer att behöva fyllas på nästa år igen.

Continue Reading

Funderingar

Om att låta sig uppfyllas av det goda.

12 kommentarer

Det är inte lördag morgon, utan fredag kväll. Jag satte mig här för att skriva ner dagens anteckningar i odlardagboken och fick för mig att ta en titt hur det såg ut här hemma den första våren för oss, 2017. Far hade satt tulpaner i raka led i limpan av hästgödsel som han lagt på ett något märkligt ställe, men allt jag kunde se var de där tulpanerna och att de blommade, men att far var död. Det var en så konstig vår i stor sorg, men samtidigt kämpade mamma för sitt liv och jag och maken visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till. Jag är för evigt tacksam till brorsan som vände sig ut och in för att renovera här så vi skulle ha någonstans att bo. Då, den där våren, trodde jag nog aldrig att vi skulle bli kvar. Jag trodde inte att vi skulle få köpa loss huset eller att jag/vi ens skulle vilja stanna här. Livet tog sina kringelikrokiga vägar över berg och dal och här är vi nu, fast ändå på ett helt annat ställe. Ibland utvecklas man mycket fort, så fort att tiden inte hänger med. Så känns mina senaste tio år. Kanske är det därför jag inte riktigt känner igen mig i spegeln. Jag ser en åldrande kvinna, en ganska normal 55-åring. Det som inte syns utåt är själen, en själ som är så uppfylld av allt det vackra som jag inte visste att uppskatta tidigare i mitt liv. Det får knappt ens plats. Jag menar inte att JAG är god och vacker, men att jag trots svåra utmaningar och stökigheter (som vi alla går igenom) känner att det goda väller upp och ut, precis som kolsyrebubblor. Det goda vinner alltid på något vis. Men vi måste ibland gnugga ögonen, eller kanske byta glasögon, för att se. Idag påminner jag mig, och dig, om att det är så.

Continue Reading

Funderingar

Har du kraft att rensa och hålla efter?

4 kommentarer

Jag står böjd över de lite risiga hallonpinnarna på ett sätt som min fysioterapeut till svåger hade grymtat åt, så jag bestämmer mig efter en stund för att istället sätta mig på knä för att kunna rensa bort kvickrot, gräs, björnbär och brännässlor. Alltså, ingen kan klaga på resultatet här om det bara är växtlighet man är ute efter. Problemet är bara att det är inte jag. Jag gillar tjusiga mörka rabatter med gott om utrymme för rötterna att söka näringsämnen, rätt sorter naturligtvis, och vatten medan grenverket breder ut sig och det finns fullt av hallonknoppar överallt. Det går bara inte här. Maken har rensat upp för hallonen, men de växer ändå på något slags friland. De är starka och har gott gry i sig, men detsamma gäller allt annat som växer här. Mina händer domnar efter en stund efter att ha dragit bort rötter och björnbärssly för kung och fosterland och jag tänker på den där artikeln i Svenskan om handstyrka som en viktig markör gällande åldrande och sjukdom. Hur viktigt det är att rent allmänt stärka till sig om man upplever att händerna försvagas.

Jag tänker på hur jag föll fullständigt platt pannkaka häromdagen då jag fastnade med tårna under en kabel som låg dold i det höga fjolårsgräset. Lätt skärrad kunde jag ta mig upp med bara blåmärken och lite muskelvärk under de kommande dagarna, men något värre hände inte. Jag såg stenhällen två decimeter åt vänster och rös till. Jag har bestämt mig för att inte leva i ”det kunde ha gått illa”-fällan, men för sjutton gubbar – det hade kunnat gå riktigt illa! En släkting blev precis diagnostiserad med stor benskörhet som kräver omedelbara åtgärder, till och med operation för att åtgärda det som blivit fel i den fysiska balansen och alla vet ju hur det ser ut för kvinnor efter menopaus gällande detta…

Hälsoproblemen hos min släkting väcker oroliga tankar hos mig. Jag bestämmer mig för att inte låta oron dra ner mig, men faktum kvarstår. Jag är vid det här laget 55 år. Olika val och det arv jag blev givet har lett till att jag befinner mig i det skick jag gör. Vad behöver jag åtgärda? Hur kan jag rensa runt mina egna rötter? Behöver jag ”gödsla” annorlunda? Beskära något? Ympa in något annat? Hur har det påverkat mig att inte vara en gymmande kvinna, utan någon som har promenerat och jobbat i trädgården som träning? (Yogan ska inte glömmas bort, jag har faktiskt yogat en hel del i perioder sedan 2013. Och innan dess var jag lite joggning-periodare. Och simmade gjorde jag ju också, hur kunde jag glömma?) Hur har det påverkat mig att pendla upp och ned i vikt? Hur har det påverkat mig att ha valt ett liv där det lämnats utrymme för hjälp, stöttning och samvaro i nära relationer framför att göra karriär? Hur har det påverkat mig att ha lyssnat till mitt hjärta, men att jag samtidigt är en person som har lätt att höra andras hjärtan då de slår oroligt, irriterat eller ledset? Hur har det påverkat mig att (enligt mig själv alltså) ha lyssnat alldeles för mycket på konsensus och vad alla andra tyckte fram till fyrtiostrecket sisådär? Hur har det påverkat mig att jag så länge var någon som blev tyst istället för tala om vad som var fel tills jag sent omsider fick lära mig att det minsann inte är det minsta ”finare” än att skälla ut folk? Hur har det påverkat mig att i perioder ha levt väldigt nära döden och fått uppleva tacksamhetens magiska kraft? Hur har det påverkat mig att landa på en plats på jorden som jag tog för given som ung, men som nu är mitt paradis? Hur påverkade alla år med migrän mig och hur har det påverkat hälsan att ha ätit glutenfritt i arton år?

Jag blir inte färdig med ”hallonlandet”, men det får duga så. Det finns gott om utrymme mellan plantorna för grästrimmern nu. Finliret ska man inte ödsla på sådant som kan åtgärdas med kraftfullare hjälpmedel. Jag tänker att det nog ska bli nog med bär för att barnbarnen ska kunna njuta i sommar. Blir det inte det så kan man nog fortfarande köpa hallon på ICA. Och jag ska nog hänga med ett tag till. Men jag ska bli bättre att hålla undan snubbeltrådar i trädgården!

Continue Reading

Funderingar

Var leker barnen?

12 kommentarer

Jag vet att jag behöver acceptera att saker och ting inte längre är som de var då jag var barn. Jag vill inte ens att det ska vara så, men det kan ändå skava ordentligt ibland. Och när jag ser barn med näsan över telefoner och plattor blir jag bedrövad. Jag var själv med och gav detta till våra barn och jag inser att denna teknologi är här för att stanna och att mycket också är bra, men vad händer med världen då barnen slutar leka? De önskar sig datorspel istället för postkontor, får en Swish istället för ett legoset. Så mycket har hänt med vår omvärld på kort tid och ibland hoppas jag att allt är på låtsas och att jag kommer att vakna upp till en annan värld. En bättre värld. En värld utan psykopatledare med gigantiska egon, en värld där lekplatserna är platser för barnskratt istället för droghandelsuppgörelser, en värld där nyfikenhet och förundran leder oss framåt, inte rädsla för att hamna efter. Idag får jag medvetet söka ljuset och så får det vara. Jag vet att det kommer bättre dagar.

Och bara för att jag absolut älskar många av Yusufs/Cat Stevens texter och att de hjälper mig kalibrera om får du en bonus också.

Continue Reading

Funderingar

Gilla läget.

15 kommentarer

Precis som alltid då jag rubbas av något vill jag skriva om det här i bloggen, så även nu. Jag har med mina gamla ätstörningar (tydligen bör vissa ord, som detta, inte skrivas ut – vet inte om det är för att de triggar eller om det är av annan anledning) ett stort intresse för människokroppen och hälsa, både fysisk, mental och andlig. Det känns som att vi hamnat på en plats där det är så mycket av det som handlar om att vara människa som inte accepteras. Ålderdom, en kropp som inte ser ut som en normal kropp gör, att vara sjuk, att ha utmaningar, att inte maxa livet – inte ens döden accepteras längre.

Jag har ett uppdrag i höst som gör att mina tankar snurrar runt vad det gör med människor att leva i en värld som ser ut som den gör. Jag undersöker frågeställningar, funderar ytligt och på djupet, pratar med andra för att ha på fötterna då det är dags att genomföra uppdraget. Några av frågeställningarna som kommit upp är dessa:

Vad gör det med oss människor att möta filtrerade versioner av filtrerade personligheter via skärmar istället för att hänga med vänner och arbetskamrater IRL? Vad gör det med våra yngre att till stor del växa upp i låtsasvärldar där personerna vi möter ser ut som antingen legogubbar, anabola steroider-Mr Universe eller porrstjärnor? Vad gör det med oss människor att utforskningen av vår sexualitet numera sker till största delen via porr? Vad gör det med oss människor att vi äter skräp istället för mat? Vad gör det med oss människor att vi behöver förhålla oss till ett samhälle som är justerat efter teorier som gett konsekvenser som inte är människokompatibla? Vad gör det med oss människor att vi kan möta hela världens ondska och problem 24/7 om vi tillåter det? Vad gör det med oss människor att hela tiden sträva mot ”lycka”, fast de flesta av oss inte har en aning om vad detta innebär (inte är det att vara glad hela tiden, det kan jag lova)?

Jag har många fler frågeställningar på gång och somliga av dessa kommer inte att behöva adresseras, men jag ser ett mönster växa fram och det är lika vackert som sorgligt. Det är skört, kurerat och trasigt. Det bygger på tekniker som vi människor inte har lärt oss att använda på ett sätt som är hälsosamt för oss.

Det är omöjligt för mig att inte beröra det faktum att det nu är fler i världen som lider av obesitas än vad som svälter ihjäl. Jag har sett en del av denna debatt mellan fitnessprofilen Jillian Michaels och representanter från Body Positivity-rörelsen och ska titta klart när jag hinner. Jag har gillat Jillian sedan Biggest Loser-tiden, men jag förstår att somliga tycker att hon är störig. Och har starka åsikter, men har också väldigt mycket kunskap. I debatten här ovan blir det ju jätteknasigt när personerna från body positivity-gruppen inte argumenterar mot sakfrågan, utan pratar om andra saker. Det blir bara fånigt. Är det en debatt så är det. I det här fallet (även om jag inte lyssnat klart) tycker jag att Jillian vinner.

Det är verkligen inte hälsosamt att vara gravt överviktig, det som har orsakat övervikten bidrar till olika hälsoproblem. Att inte säga till en person med gikt att övervikt, alkohol och socker är bidragande till inflammationerna och att man kan må mycket bättre om man går ner i vikt för att inte ”fetskamma” personen anser jag vara tjänstefel. Därmed inte sagt att det är så märkligt att vi lever i en värld där miljoners miljoner går till operationer eller sprutor med GLP-1-analoger för att få människor att gå ner i vikt. Om det bara hade varit överviktiga personer som gjorde det hade det kanske varit en sak, men nu verkar det också som att hela underhållningsindustrin och även andra som inte har särskilt stor övervikt tar sprutor för att inducera en ätstörning. Ja, för det är det som händer när man tar dessa sprutor. Hungerkänslorna försvinner och man slutar äta (lika mycket). Man slutar också vara sugen på mat och man känner sig mätt längre då maten stannar längre i magsäcken. Ingen vet vad det gör med människor i längden att ta dessa preparat och vad jag förstår slutar effekten då man slutar ta sprutorna, så har man inte gjort något åt grundproblematiken kommer övervikten tillbaka.

Idag vaknade jag sent efter att ha sovit dåligt. Det händer nästan aldrig, men nu blev det så. Jag hade inte bråttom upp, så jag blev kvar i sängen en stund. Jag tyckte synd om mig själv av diverse orsaker i ungefär två minuter, sedan ringde barnbarnet och piggade på mig. Jag är ett barn av min tid, men jag behöver inte smetas ner av allt elände som det innebär. Jag accepterar att det ser ut som det gör, men jag vet också att det är mitt ansvar att ge mig själv de bästa förutsättningar för att känna mig nöjd med livet. Att gilla läget och acceptera det jag inte kan förändra kommer jag långt med, resten fixar jag genom att anstränga mig på olika vis. Idag är jag tacksam för att jag både vill och kan kämpa på. Lev väl!

Continue Reading

Funderingar

Grattis på 56-årsdagen!

6 kommentarer

Idag är jag med och firar makens födelsedag för trettiotredje året på raken. Vi var 23 när vi lärde känna varandra och har numera tillbringat 59% av våra liv tillsammans. (Ja, lite drygt hälften hade man ju också kunnat säga.) Jag pratade med min morbror igår och han sa ”jag känner mig så gammal med såna här gamlingproblem”. Då lät jag hälsa att isåfall är vi också gamla, för vi ligger bara några år efter honom. Och det stämmer, tänker jag. Rent teoretiskt är man som 56-åring gammal för ett barn. Grått hår, rynkor och fallna kroppsdelar är bevis nog. Vad man gör med det som finns inuti är något annat. Jag älskar att befinna mig i den här åldern. Känner att jag har på fötterna gällande både det ena och det andra och behöver inte längre förställa mig. Det är inte alls så att jag gått omkring och spelat teater innan, men jag är verkligen mer mig själv idag än för tjugo år sedan.

Födelsedagsflaggans snöre hade pajat, så jag fick plocka in den stora bordsflaggan från verandan. Jag kände inte för att springa upp och hämta björntråd och laga den innan uppvaktningen skulle ske.

”Hmmmm, kan det vara strumpor?!” Samma önskan varje år. Nya strumpor. Jag köper likadana svarta ”kostymstrumpor”, så är det bara att para ihop uddastrumpor om det går hål och bara en behöver kastas i soporna. Dessa är gjorda i viskos av bambu. Får se hur bra de håller.

Årets riktiga gåva var annars en Lursta pannkakslagg. Nu hade förvisso maken önskat att jag skulle hålla ögonen öppna efter en liten gjutjärnspanna att steka ägg i. Denna tipsade min brorsa om efter att ha införskaffat en likadan. Nu ska nog mina pannkakor bli toppen, men även ägg stekes enligt utsago perfekt. Här hittar du länken till Arvet, som laggen heter. Skriver du upp dig för deras nyhetsbrev får du 10% rabatt på första köpet, så då blir frakten ”gratis”. (Hälsningar Snålis.)

Continue Reading

Funderingar

Var hittar du ljuset?

18 kommentarer

Jag hör det runt omkring mig. Om mörkret som äter upp mina medmänniskor. En sitter bortkopplad från frun genom hörlurar och padda för att han är så fokuserad på varenda uppdatering om Iran, Israel och USA. En är bekymrad över att AI ska ta över alla programmeringsjobb. (Jag gillar makens kommentar till denna, att det är som att säga att en elektrisk borrmaskin ska ersätta alla snickare.) En är orolig över den värld som hens barn ska växa upp i, att allt ska bli ”ännu värre” (vad nu det innebär).

Att vara människa är inte helt lätt, det kan vi konstatera utan att behöva gräva särskilt djupt eller leta långt in i garderoberna. I nära relationer, i arbetsliv och i samhället i stort finns det mörker som kan suga in oss om vi tillåter det. Ett liv i detta mörker är dock onödigt tungt, för det finns ljus att tillgå för oss alla. För somliga är det svårare att hitta det än för andra. Det är helt förståeligt, men man behöver inte vara ”löjligt positiv” eller överdrivet klämkäck för att bjuda in ljuset. Min favoritteknik är tacksamhet, men har man inte övat mycket på det kan det kännas överväldigande och kanske som att man är ”dålig” för att man inte har förmågan att känna sig tacksam i stunden. Något som jag tidigt fick lära mig var att hjälpa någon annan då man har svårt då tjänande/service även bidrar positivt till den som hjälper. Det finns de som säger att det inte alls hjälper att veta att ”det alltid finns någon som har det värre än en själv” och för en del kanske det inte finns det. Inte ens om man anstränger sig. Att då letar efter acceptans över att det är som det är kan då vara det allra mest effektiva sättet att hitta tillbaka till något slags ljus.

Jag gillar verkligen kroppsscanning som en metod att släppa ältande och oro. I den stunden handlar det bara om att uppmärksamma vad som sker i och omkring en själv och många tycker att det är mycket avslappnande och lugnande. Det finns många uppladdade på YouTube och Ingrid Thorngrens röst gillar jag.

Gällande denna skylt kan man ju fundera på om man vill och/eller kan vara någon som andra kan hämta kraft hos. Depression och mörker smittar nämligen. Inte bokstavligen, men det blir en ”emotionell smitta” som man behöver vara medveten om. Därför är det viktigt att balansera både sitt eget och närståendes mörker genom att aktivt söka ljus på olika sätt. Träning, mat, sömn, socialt umgänge och rutiner kan kännas svårt att sköta när man mår dåligt, men faktum kvarstår. Dessa är alla mycket viktiga för att man ska kunna må bättre. Idag jobbar jag som vanligt, men jag har stunder mellan jobbsamtalen så jag ska fylla på med den bästa sorts ljus jag vet: planttanteri! Maken hämtade alla pelargoner i Bredavik i förra veckan och nu har de stått och väntat på sin spabehandling på vårt köksgolv tillräckligt länge. Heja det riktiga solljuset! Inte konstigt att hela Norden lever upp när dagarna blir längre och solen mer synlig…

Continue Reading

Funderingar

Nedslag i fastan.

12 kommentarer

Imorse vaknade jag hemma i min egen säng för första gången på nästan en vecka. Jag har sovit gott både i hotellsäng och på äldsta dotterns soffa, men det är något särskilt med min egen säng. Egentligen börjar den ha sett sina bästa dagar, men den är fortfarande den skönaste jag har haft. Även telefonbatteriet har gett upp, hjälpsamt såhär då jag försöker mig på en telefonfasta. Ska ärligen säga att det gått mycket bättre här hemma med den saken, på resande fot kan jag inte lägga ifrån mig luren. Däremot kan jag lämna rapport om vad som hände på tågen både på väg upp och hem igen och hur det kommer sig att jag anser att jag valde ett mycket bra projekt för min fasta.

I det senaste inlägget berättade jag att jag satt vid en plats där jag inte kunde använda min laddare, så då vågade jag inte använda telefonen för att ha nog med kräm för att kunna visa biljett och ev behöva ringa något samtal. (Jag vet, jag borde ha skaffat en bärbar dosa, men jag gav bort den jag hade och det har aldrig blivit av att skaffa en ny.) Jag bloggade en kortis och sedan fortsatte jag roa mig utan telefonen. Det funkade utmärkt och var faktiskt riktigt skönt.

På väg hem hade maken gett mig en lista med utmaningar att utföra (t ex ”låna något av en medpassagerare”, ”vik och testa ett pappersflygplan”). Jag hade fått uppmaningen att ha två A4-papper tillgängliga. Några av utmaningarna behövde jag ha telefonen till, det fick vara så. Roligt var det hur som helst. Inte minst då jag satt och vek det där flygplanet och min granne satt och hade telefonmöte och inte kunde sluta att titta på vad jag höll på med. Hahaha! Jag hade också reagerat om en 55-åring vek pappersflygplan utan att ha något barn i sällskap. Jag hade också med mig en pocket som jag köpte på bokrean som jag besökte med sonen i Solna. Cal Newport har jag hört intervjuas i diverse poddar, men det är något annat att läsa hans tankar om ”Deep work”. Underrubriken ”hur du finner fokus och djupjobbar i en distraherande värld – strategier för kontroll, mindre stress och digital minimalism” förklarar väl vad boken handlar om. Du förstår kanske också vad det är som lockar mig med Newports tankar.

Jag har förstått att det som påverkar mig själv personligen mest negativt just nu är glappet mellan den tid jag har tillgänglig och hur jag använder den. Därav önskan om en mindre närvarande telefon nu under fastan, men också önskan att läsa mer. Jag hade SÅ svårt att koncentrera mig på boken då jag satt där på tåget. Boken är intressant, men inte på det viset som får mig att drunkna i en text. Sätet var okej bekvämt, men jag satt inte i en tyst kupé och det pågick samtal runt omkring. Alla var hänsynsfulla, oavsett om de jobbade eller pratade med grannen i sätet bredvid, men det gjorde ju ingen skillnad för min koncentration. Jag tvingade mig att sitta kvar i det obekväma och kom en bit till slut. (Uppdraget från maken var utfört vid det laget.) Hade jag trott att jag som läst så mycket sedan jag var fem år skulle hamna här?! Sannerligen inte!!! Det är skillnad på att läsa på datorn, vilket jag ofta gör, och att läsa en bok. Det störda fokuset känns inte jobbigt på samma sätt vid datorn, men jag fattar ju att det bara är en skenkänsla. Där har jag annat tillgängligt hela tiden om det skulle vara så och jag är inte riktigt medveten om att jag gör en massa annat emellan styckena/sidorna/rapporterna.

Det är ingen hemlighet att jag är precis lika ofullkomlig som mina medmänniskor och att jag funkar på ungefär samma sätt, åtminstone rent generellt. Medvetenheten jag har om detta känns vanligtvis mycket hjälpsam och gör att jag är mycket ”snällare” mot både mig själv och andra än jag var som yngre. Det gör det inte lättare att acceptera att jag har blivit så dålig på att läsa. Å andra sidan har jag äntligen börjat göra något åt det. Det handlar inte längre bara om en känsla, utan är påtagligt och något som jag jobbar med i vardagen.

I en konversation jag hade under dagarna jag var bortrest (det har blivit många fina sådana, både med små och stora) blev jag påmind om argumentet att det inte nödvändigtvis är problematiskt att vi googlar allt, det är snarare en naturlig följd av hur samhället och våra omständigheter har utvecklats. MEN! För mig är det otroligt problematiskt att människor slutar ha information i huvudet. Det ger helt andra förutsättningar för mer komplexa analyser att kunna hämta information från flera olika bibliotek i sin egen skalle än om man bara tar fram en textmängd som kanske inte ens skrivits av en människa. Nej, jag tror faktiskt att människan rent allmänt har blivit både dummare och mindre resilient sedan internet gjorde entré i våra liv. Jaja, det finns massor av härligt som kommit också så klart. Jag älskar allt som bloggvärlden har gett och ger mig t ex, jag älskar att jag kan ha videosamtal med barnbarnen varje dag, jag älskar att jag kan hitta recept jag inte har i mina kokböcker och annat som är både viktigare och mindre viktigt. Faktum kvarstår. I en värld där det inte handlar om hur man lär sig saker utan om hur man hämtar fram information ges inte samma utrymme för hjärnutveckling. Apropå att googla, här har du information om demens. I det sista stycket står det: ”Högre utbildningsnivå minskar demensrisken. Forskning visar att ju fler års utbildning en person har, desto lägre är risken att drabbas av Alzheimers sjukdom.” Där tror jag till etthundra procent att det handlar om att man gympar sin hjärna när man lär sig nya saker och är intresserad och nyfiken. Det är därför man också tipsas om att hålla på med korsord, lyssna på ny musik, läsa böcker i olika genrer osv. Man blir helt enkelt dummare än nödvändigt av att bara använda andras kunskap.

Sådär, där fick du lite nedslag i de tankar som vuxit fram både innan och under telefonfastan. Jag fortsätter fram till påsk och vet att jag är på rätt väg. Inte är det lätt, varken att vara konsekvent eller att göra det jag föresatt mig, men jag ger inte upp för det.

Continue Reading

Funderingar

Sammanfattning.

8 kommentarer

Halleluja, rensningen av fotografierna är nu klar! Så mycket tid jag har lagt på detta projekt och så många roliga timmar jag har haft i processen. Jag har tacksamt gått igenom tungt, svårt, störigt, roligt, uppmuntrande och bortglömt med stort intresse. Tänk ändå vilken skatt det är att ha bilder som påminnelse om man eventuellt har glömt vad som egentligen är viktigt i livet. Jag menar inte att jag har glömt det, tvärtom tror jag att jag är mer medveten om just detta än många andra. Jag vet att livets riktning kan skifta från en sekund till en annan och att den superkraft som jag (och alla andra) har störst nytta av är acceptans. Faktum kvarstår. Jag påmindes om en massa fina stunder som jag faktiskt inte tänkt på sedan jag dokumenterade dessa, men jag påmindes också om att jag under svåra tider fortfarande kan uppleva stor lycka. Jag har gråtit och skrattat mer än vanligt under de här veckorna och hoppas att känslan av tacksamhet som detta projekt bidragit till kan finnas med mig nu under våren.

Jag har inte bara samlat på mig en massa foton genom åren, utan också klyschor. Eftersom jag bland fotografierna också hade en hel del skärmdumpar med bl a smarta citat och inspirerande ord känns det naturligt att knyta ihop dessa med rensningen. Idag tänker jag särskilt på några av dem som jag inte kunde förstå då jag var yngre eftersom jag inte hade tillräckligt med livserfarenhet, skinn på näsan eller självinsikt. Idag har jag mer av allt detta, men inte lika mycket tid kvar. Som tjugoåring har man all rätt att slarva bort livet och välja tokigt, men jag tycker inte att jag har det längre. Rätten har jag naturligtvis, men jag har definitivt inte viljan. Jag vägrar. Jag vet att jag skrivit om det rätt ofta under det senaste året, men jag tar mig rätten att fortsätta göra det här i bloggen. Det är för viktigt för att vifta bort. Som samtalsterapeut behöver jag vara mer neutral, men som Monica vet jag vad som hjälper mig framåt.

”Gräv där du står.”

”Släpp och gå vidare.”

”Det är inte hur man har det, utan hur man tar det.” eller ”Attitude is everything!”

”Du kan inte återvända och ändra början, men du kan börja där du är nu och ändra slutet.” C.S Lewis

”Livet är orättvist.” Far

”Medan vi väntar på livet, passerar det.”  Seneca

”Potius sero quam numquam.” (Bättre sent än aldrig.) Livius

Kausalitet eller korrelation?

”Two roads diverged in a wood, and I—I took the one less traveled by, And that has made all the difference.” Robert Frost

”Själens färg bestäms av dess tankar.” Marcus Aurelius

Sådär. Och nu är det dags att fortsätta leva utan att vara i ständig kontakt med gamla foton. Det kommer såklart att bli jättebra, men det känns ändå märkligt att detta projekt är färdigt. Heja!

Continue Reading

Funderingar

Ledord.

8 kommentarer

Jag gillar gravstenar. Jag känner förundran över livets komplexitet då jag befinner mig på kyrkogårdar och gravplatser och kan gå i timmar och känna in de själar som vandrat här innan mig. Var jag tog detta foto kan jag inte komma ihåg, men jag tror att det var på västkusten då äldsta dottern bodde i Göteborg. ”Omsider lycklig”. Var det en person som hade plågats svårt i sitt liv? Var det någon som var starkt troende? Jag vet inte, men jag gillar tanken på omsider lycklig. Inga svårigheter varar för evigt. Att ha dessa ord framför sig som ledstjärna kan bli till precis den kraft som behövs för att ta sig igenom det tunga, mörka, svåra. Jag är tacksam för att detta är så djupt förankrat i mig, inte minst gällande mina klienter. Jag älskar överlag mitt jobb och känner mig mycket tacksam för att ha denna uppgift i livet, men vissa fall känns onekligen mer ömmande. Det gäller t ex ett par som just nu går igenom en skilsmässa. Det är tufft. Det är sorgligt. Igår kändes det dock för en stund som att båda fick dessa ord framför sig, att de kunde känna att det kommer en dag då de kommer att bli lyckliga igen. Jag kan inte sitta och gråta under dessa samtal, men igår var det nära att tårarna svämmade över.

Continue Reading