Jag är helt övertygad om att mänskligheten har en inbyggd förmåga och ett inbyggt behov av att skapa. Ibland blir det för stort fokus på konst och musik då man talar om skapande, men det handlar om så mycket annat också. En del i den känsla av meningslöshet som sprider sig, inte minst hos det uppväxande släktet, är jag övertygad om handlar om detta. Skapandet har rationaliserats bort. Vi kan köpa allt vi behöver och en massa som vi definitivt inte behöver också.
Nilla på Tankebubblor publicerar varje fredag en lista på en massa tankeväckande inlägg hon stött på. I sitt senaste fredagsinlägg lyfte hon Fredrik Lindströms tankar om det som han anser vara den nya religionen: missnöjesreligionen. Här kan du höra honom prata om sina tankar, här kan du läsa om dem. Konsumtionssamhället har gett oss fri tillgång till prylar och vi slipper kämpa så förbenat för att få tag i sådant vi behöver, men vi har också förlorat möjligheten att få utlopp för de behov som vi har inneboende. Vi jobbar hårt för att få pengar till allt vi villhöver och sedan finns inte orken, eller tiden, kvar. Förr räckte det att vi fick jämföra oss med familjemedlemmar och bygemenskapen, nu ska det jämföras med oändligt många. Den drivkraft som finns i jämförelsen, att vilja bättre, starkare, mer, har blivit till en hopplöshet och ständig besvikelse. Det spelar ingen roll hur mycket vi har, vi vill alltid ha mer.
Det kan tyckas vara hädiskt att påstå att vi skulle må bättre av att vilja ha mindre och att sträva mot något annat än att skaffa mer. Att vi borde sitta vid stockelden och berätta historier för varandra och hålla händerna igång med att skapa och laga. Det är ju bara en utopi. Jag ska inte gå in mer i det, men jag vill tillägna detta inlägg till maken. Han trodde att vägen till lycka var en MBA-utbildning på en av världens bästa och mest kända skolor och en hög lön i andra änden. Någonstans på vägen såg både han och jag vad han fick offra och hur själsdödande jobbet med den höga lönen visade sig vara. Vi lever bl a därför ett annat liv idag, ett liv där det finns plats för skapande. Ett liv som kanske kräver väl mycket skapande, för på denna plats räcker tiden aldrig till, men ändå.
Äldsta dottern ville ha en bagerikringla till lilla Tittis leksakskök och bad sin pappa fixa en sådan. Hon skickade bild på vad hon hade tänkt. Inte hade hon förväntat sig ett hantverk i arvegodsklass, men det var precis vad hon fick.
Underbar, inte sant?
12 kommentarer
Åh så fantastiskt fin! Jag är också övertygad om att alla har ett behov av att skapa. Min äldste son satt vaken en hel natt och knåpade ihop ett halsband till tjejen han håller på att lära känna. Hon blev så glad för det. Alltså! Tänk att han inte störtade iväg och köpte ett smycke på en av alla dess kända kedjor. Han gjorde en blandning av två olika halsband han hade. Jag blev så glad för detta. Och som jag sa; den där kringlan är sååå fin! Kramar
Vad roligt att du också tycker om den! Att göra en sådan ansträngning som din son gjorde för att visa hur viktig tjejen är för honom är jättefint. Och kreativt att komma på idén att göra på det viset! Jag förstår att hon blev glad.
Det är som jag säger om att jag envisas med att sticka koftor till barnbarnen och sockor till andra familjemedlemmar. Billigare och lättare att bara köpa, men jag stickar in min kärlek i ansträngningen. Kram!
Hej Monnah!
Först och främst, jättefin kringla, kan riktigt känna det lena doftande träet i min hand <3
Jag håller med angående skapande och kreativitet, och också just det där med att jobba med händerna. Jag är övertygad om att det är nåt vi mår bra av och behöver i våra liv för att skapa nåt slags syfte i vår tillvaro och visst har mycket fallit bort i dagens tekniska samhälle.
Jag älskade alla kreativa ämnen i skolan, både träslöjd, syslöjd, bild, musik och förstås Svenska och skrivandet 🙂
Kramar!!
Åh, just doften var fantastisk när själva skapandeprocessen var igång. Nu får man anstränga sig lite, det är som en enekniv som varit med ett tag. Man vet hur det doftade från början och kan förnimma den doften om man anstränger sig lite. Och visst är den otroligt len!
Precis som du skriver förlorar vi syfte och mening om vi inte aktar oss. Vi kan ha det ”för” bra, även om det är svårt att tro. Att bygga bort minsta ansträngning med maskiner och datorer gör oss inte gott, det är då ett som är säkert. Jag älskade skolans alla delar och inser att min upplevelse inte är allas, men är extra tacksam för de mer hantverksmässiga ämnena som gav mig balans i livet. Som fortfarande ger balans. Kram!
Vilken underbar kringla, säkert rolig att göra och ge till barnbarnet, säkert lika rolig att få – ett hållbart minne i många bemärkelser.
Som tidigare textillärare kan jag bara hålla med – att skapa i någon form är ett behov hos de flesta fast många kanske inte upptäckt det än, i alla fall inte hittat sin form av skapande än. Därför säger jag: länge leve de skapande skolämnena där barn och unga ges en chans att hitta just sina kreativa förmågor.
Ja, maken hade mycket roligt tillsammans med kringlan och det kändes lite som att vårt kök blev ”snickerboa” de kvällar han satt och jobbade med finliret. Härlig känsla. (Att det inte var trä- och metallslöjd som var min favorit handlade om det där att raspa, fila och sandpappra och låta det ta tiiiiiiid.) Verkligen hållbart minne!
Det finns skapande i allt. Mattenördarna i min familj kan sitta och njuta av diskussionerna runt ”snygga lösningar”, även hur man programmerar eller vad det nu är. Att skapa är det viktiga och får vi aldrig göra det på ”vårt” sätt blir inte livet lika bra. Tänker som du att det är enormt viktigt att ge vikt och utrymme för olika slags kunskap i skolan.
Vilken underbart fin kringla, nästan så att lilla Titti måste slå in på konditorkarriären med tiden.
Visst är det kul att skapa, iallafall när skapelsen blir lyckad. Vi känner oss nog alla till freds när vi gjort något vi är nöjda med.
Själv vet jag inte om jag har ett behov av att skapa men visst kommer lusten till mig då och då.
Haha, jag sa detsamma. Hon är duktig på att hjälpa till i köket, så vem vet?!
Du lyfter något viktigt, att känna sig tillfreds med ett resultat som vi är nöjda med. Jag tror att vi behöver släppa taget och inte vara så perfektionistiska. Själva övandet har sitt eget värde. Sedan kan det såklart kännas fint att det blir estetiskt tilltalande också. Jag tror att ditt skapande kanske inte alltid är ”självklart”. Skapande handlar inte bara om hantverk, musik eller konst. Det är att skapa relationer, skriva, göra semesterplaner, laga mat, att inte bara sitta och ta emot och ”svälja”.
Wow! Så fin den där kringlan blev! Den ser så mjuk ut.
Det där med att skapa saker, så viktigt. Att släppa på förväntningar hur det ska se ut och bara köra på för att det är kul! Såklart vill man att det ska bli bra och användbara saker, men även om inte blir det, till en början, eller inte alls, så är ju själva skapandet också viktigt. Skapandeprocessen har ett egenvärde.
Ja, jag tycker så mycket om den. Väldigt mjuk och ”levande”. Trä är spännande på det viset, hur det går att skapa något så varmt av ett spetigt och hårt grundmaterial. Förväntningarna är dessvärre riktiga fällebensklossar för många av oss. Att släppa taget och njuta mer av vägen än resultatet tror jag är det allra viktigaste! För precis som du skriver är det själva skapandet som vi behöver. (Åtminstone för det allra, allra mesta.)
Jag skapar via tangenterna i mitt skrivande och i mitt designande etc. Men jag skapar också väldigt mycket med händerna i jorden, med virknål, pensel och ja alla möjliga verktyg. Tror också det är enormt viktigt att låta kreativiteten flöda. Kram
Ja, man lurar sig själv om man tror att skapande måste se ut på ett visst sätt, ge ett visst sorts resultat! Vad fint att du har hittat dina sätt att uttrycka dig på. Viktigt, helt klart. Kram!