Jag är helt övertygad om att mänskligheten har en inbyggd förmåga och ett inbyggt behov av att skapa. Ibland blir det för stort fokus på konst och musik då man talar om skapande, men det handlar om så mycket annat också. En del i den känsla av meningslöshet som sprider sig, inte minst hos det uppväxande släktet, är jag övertygad om handlar om detta. Skapandet har rationaliserats bort. Vi kan köpa allt vi behöver och en massa som vi definitivt inte behöver också.
Nilla på Tankebubblor publicerar varje fredag en lista på en massa tankeväckande inlägg hon stött på. I sitt senaste fredagsinlägg lyfte hon Fredrik Lindströms tankar om det som han anser vara den nya religionen: missnöjesreligionen. Här kan du höra honom prata om sina tankar, här kan du läsa om dem. Konsumtionssamhället har gett oss fri tillgång till prylar och vi slipper kämpa så förbenat för att få tag i sådant vi behöver, men vi har också förlorat möjligheten att få utlopp för de behov som vi har inneboende. Vi jobbar hårt för att få pengar till allt vi villhöver och sedan finns inte orken, eller tiden, kvar. Förr räckte det att vi fick jämföra oss med familjemedlemmar och bygemenskapen, nu ska det jämföras med oändligt många. Den drivkraft som finns i jämförelsen, att vilja bättre, starkare, mer, har blivit till en hopplöshet och ständig besvikelse. Det spelar ingen roll hur mycket vi har, vi vill alltid ha mer.
Det kan tyckas vara hädiskt att påstå att vi skulle må bättre av att vilja ha mindre och att sträva mot något annat än att skaffa mer. Att vi borde sitta vid stockelden och berätta historier för varandra och hålla händerna igång med att skapa och laga. Det är ju bara en utopi. Jag ska inte gå in mer i det, men jag vill tillägna detta inlägg till maken. Han trodde att vägen till lycka var en MBA-utbildning på en av världens bästa och mest kända skolor och en hög lön i andra änden. Någonstans på vägen såg både han och jag vad han fick offra och hur själsdödande jobbet med den höga lönen visade sig vara. Vi lever bl a därför ett annat liv idag, ett liv där det finns plats för skapande. Ett liv som kanske kräver väl mycket skapande, för på denna plats räcker tiden aldrig till, men ändå.
Äldsta dottern ville ha en bagerikringla till lilla Tittis leksakskök och bad sin pappa fixa en sådan. Hon skickade bild på vad hon hade tänkt. Inte hade hon förväntat sig ett hantverk i arvegodsklass, men det var precis vadm hon fick.
Underbar, inte sant?
4 kommentarer
Åh så fantastiskt fin! Jag är också övertygad om att alla har ett behov av att skapa. Min äldste son satt vaken en hel natt och knåpade ihop ett halsband till tjejen han håller på att lära känna. Hon blev så glad för det. Alltså! Tänk att han inte störtade iväg och köpte ett smycke på en av alla dess kända kedjor. Han gjorde en blandning av två olika halsband han hade. Jag blev så glad för detta. Och som jag sa; den där kringlan är sååå fin! Kramar
Hej Monnah!
Först och främst, jättefin kringla, kan riktigt känna det lena doftande träet i min hand <3
Jag håller med angående skapande och kreativitet, och också just det där med att jobba med händerna. Jag är övertygad om att det är nåt vi mår bra av och behöver i våra liv för att skapa nåt slags syfte i vår tillvaro och visst har mycket fallit bort i dagens tekniska samhälle.
Jag älskade alla kreativa ämnen i skolan, både träslöjd, syslöjd, bild, musik och förstås Svenska och skrivandet 🙂
Kramar!!
Vilken underbar kringla, säkert rolig att göra och ge till barnbarnet, säkert lika rolig att få – ett hållbart minne i många bemärkelser.
Som tidigare textillärare kan jag bara hålla med – att skapa i någon form är ett behov hos de flesta fast många kanske inte upptäckt det än, i alla fall inte hittat sin form av skapande än. Därför säger jag: länge leve de skapande skolämnena där barn och unga ges en chans att hitta just sina kreativa förmågor.
Vilken underbart fin kringla, nästan så att lilla Titti måste slå in på konditorkarriären med tiden.
Visst är det kul att skapa, iallafall när skapelsen blir lyckad. Vi känner oss nog alla till freds när vi gjort något vi är nöjda med.
Själv vet jag inte om jag har ett behov av att skapa men visst kommer lusten till mig då och då.