I mars firade jag att jag hade bloggat regelbundet i tjugo år. Sedan dess har jag många gånger känt att jag har behandlat bloggandet lite styvmoderligt. Det känns dumt, för egentligen hade jag velat att det skulle vara tvärtom. Jag hade för runt ett halvår sedan som ambition att utveckla bloggen, att blogga mer, att jobba med mitt skrivande och att se bloggen ta ny form på något vis. Nu har det inte blivit riktigt så. Bloggen har sedan dess i flera perioder fått vila både i dagar och veckor (ofrivilligt från min sida) och jag har snarare känt att jag tappat fart än varit med i någon slags utvecklingsprocess.
Nu sitter jag här vid min dator, tidigt igen, som förr i tiden. Jaja, det låter mer dramatiskt än det är, men sanningen är att om jag inte skriver tidigt på morgonen är risken att det inte blir skrivet alls. Dessutom ger det en fin början på dagen för mig. Idag börjar jag jobba igen efter två veckors semester. Det innebär att jag går in i ett lite lugnare tempo, men sommaren med allt det som tillhör den forsätter ett bra tag till. Just idag behöver jag bara vattna i växthuset och tomatkuvösen då det har kommit över 23 mm regn inatt! (Så mycket har vi aldrig haft i vattenmätaren efter en omgång regn sedan vi började mäta här hemma.) Något som det alltid blir mer av på sommaren för oss är att umgås med släkt och vänner. Igår hade vi lite familjehäng hemma hos äldsta dottern och vi funderade alla över sonens fråga; Om du fick återuppleva en vecka från ditt liv, vilken som helst, men som dig själv idag, vilken skulle du då välja?
Svaren från de andra var väldigt olika. Själv valde jag 2004 (barnen var mellan fyra och åtta år) och 2015 (då vi riktigt kommit in i livet i Orem). Det fanns ingen ålder som lyste igenom som allmänt intressant (jo, att få känna sig nyförälskad igen lyfte flera), utan alla valde allt från barndomsår till 10-talet. Ingen valde att återuppleva en vecka i närtid, vilket väl inte var så konstigt. Varför valde jag som jag gjorde då? Jag gillade verkligen småbarnsåren, men att hänga med barn som utvecklat mer av sin personlighet men ännu inte befinner sig i motvallstiden har jag alltid gillat. Det fanns en anledning till att jag valde att bli lågstadielärare (1-7-lärare rättare sagt, det enda alternativet på den tiden). Nu jobbade jag aldrig som det, utan hamnade på mellan- och högstadiet istället eftersom jobben fanns där. Tonåringar är också fina, inte tu tal om saken, men nog har de inre liv med stora och omvälvande skeenden. Innan jag hamnade över 50-strecket har jag alltid hävdat att min bästa tid i livet var den som 34-åring. Sedan dess har jag fått revidera svaret och vill nog säga 54 istället. Eller 55,5 för all del. Det är befriande att vara där jag är idag. Jag väljer ändå en vecka i dåtid, det känns mer spännande.
Vad gjorde Oremtiden till ett alternativ? Fick jag välja helt fritt skulle jag ta mig tillbaka till Zions nationalpark, till promenaddejterna med mina grannvänner, till veckohandling på Sprouts, till den enorma utveckling av mig själv som skedde under denna tid i livet, till Montaigne-diskussionerna med våra vänner, till bergen, till second hand-shopping på DI, till själva USA. Ångrar jag återflytten? Nej. Inte det minsta faktiskt. Men nog hade det varit härligt att återuppleva de där grejerna som de var DÅ, inte som de skulle vara om vi kom på besök en vecka. Vilken vecka hade du valt?
3 kommentarer
Spännande att du har (hade) planer för att utveckla bloggen. En dag kanske det finns både tid och lust och då hänger jag med och inspireras. Ett kul samtalsämne, jag som lever i nuet vet inte vad jag ska svara riktigt. Å ena sidan skulle jag vilja återuppleva händelser där jag kunde göra ett annat val än det jag gjorde, å andra sidan har ju de händelserna format mig och jag är väldigt tacksam för den jag är idag. Men visst skulle det vara spännande att vara en fluga på väggen (långt bort från flugsmällare) för att från ett annat perspektiv uppleva olika delar av mitt liv igen. Kramar
Jag må vara nostalgiker, men befinner mig numera oftast i nuet. Det är också det som ger själsfrid, inte tu tal om saken. Grejen med de här valda veckorna var att vi inte fick förändra något, bara vara i den tiden. Precis som du skriver så har allt vi upplevt format oss och att då gå tillbaka och ändra saker hade lett oss någon annanstans. Den tanken är stor och viktig, åtminstone för mig. Den ger inget utrymme för bitterhet och ånger. ”Jaja, men nu blev det så.” Håller med om att det också hade varit spännande att få vara fluga på väggen. Kram!
Gomorron Monnah!
Oj, vilken svår men rolig fråga, jag har sååå många fina veckor att välja mellan måste jag säga 😀 Och visst är det lätt att välja när man var nykär eller precis fått bebis osv, men jag tror att jag säger nån vecka sommartid i 2000-talets första decennium, då barnen var i mellanstadieåldern och vi spenderade semestrarna i Napoli/Italien med storfamiljen, alla kusiner, farmor, farfar, alla upplevelser, god mat osv. Det är en period vi ofta pratar om som verkligen har präglat oss på så många vis i positiv bemärkelse, och världen var också i en fas som kändes väldigt dynamisk men fortfarande på en rimlig nivå. Frågar du våra barn skulle dom nog säga detsamma tror jag. Och ja, jag var ju runt 30-40-årsåldern 🙂
Samtidigt kan jag tänka tillbaka på veckan i Sverige nu i april/maj detta året och också konstatera att det var en helt magisk vecka på alla vis <3 Och många fler, haha 😀 Som sagt, svårt …i princip omöjligt val!
Kramar!!