Nu är jag sen på bollen, men jag vill ändå skriva lite tankar som snurrat runt sedan jag tittade på Carina Bergfeldts dokumentärserie Alla mina bokstäver på SVT. (Hahaha, jag letade efter första, bästa bild på bokstäver om du nu undrar över det enda fotot i detta inlägg.) Precis då den kommit ut ringde lillastesyster psykologen och sa ”du måste titta på den”. Sagt och gjort. Lite här och där lyssnade jag på de tre ganska korta avsnitten och har nu låtit dem marinera lite. Jag förstår att serien har fått mycket kärlek, men också mycket och ganska hård kritik. Min släkting psykologen bytte yrkesbana för några år sedan, inte minst efter att ha jobbat med diagnosutredningar och fått alltför många klienter som ringde och grät då de inte fått den diagnos de förväntat sig och ville ha. ”Jag förstår inte”, sa han. ”Det är väl BRA att du inte har någon diagnos?” (En diagnos innebär en bekräftelse på att man har en sjukdom ELLER en funktionsnedsättning ELLER ett syndrom ELLER att man har ett gäng symtom som ställer till det på något vis.)
Programserien följer några olika kvinnor som fått en ADHD-diagnos. Två av dem är mycket framgångsrika, en sitter i fängelse (delvis förklarat av att hon fått en ADHD-diagnos). Carina själv får både med sig ADHD och en annan bokstavskombination efter att ha betalat 30 000 för en privat utredning (sorry om du inte redan med namnet på titeln förstår att det är där det slutar) och tårar faller. Äntligen förstår hon sig själv! Äntligen finns det en förklaring till varför hon är hon. Äntligen slipper hon känna sig som en dålig förälder. Äntligen kan hon medicinera bort att hon funkar som sig själv, eller att hon inte funkar. Jag vet, jag raljerar. Samtidigt vill jag vara mycket tydlig med att Carina kanske inte alls varit så framgångsrik som hon är idag om hon inte varit hon och funkat som hon gör. Hon vill tydligt bli bekräftad i att det är ADHD:ns fel att hon upplever stora svårigheter i föräldraskapet och verkar bli besviken på att höra att kvinnan i fängelse säger att hon är en jättebra mamma just pga ADHD och att föräldraskapet gett henne de rutiner hon mår så bra av.
Nu har det gått en lång tid sedan jag var verksam i grundskolan, men jag har med stort intresse fortsatt att ta del av verkligheten våra barn möter i skolvärlden. När jag kom ut från lärarhögskolan 1992 fick psykologer inte sätta både autism- och ADHD-diagnoser på samma individer. NPF-diagnoser har ökat markant sedan dess. Det är svårt att hitta exakta siffror eftersom man inte får föra register över detta, men exempelvis autismdiagnoser har ökat med över 800% de senaste 25 åren. Betyder det att det är en massa fler barn som föds med autism eller ADHD/ADD? Nej, sägs det. Diagnoskriterierna har däremot förändrats. Det är inte bara ett barn som lever sitt liv inombords som anses vara autistiskt idag. Man befinner sig på ett spektrum och ska uppfylla ett visst antal kriterier på en lista och problemen ska ha varit långvariga och varaktiga för att få en diagnos. (Grovt förklarat.)
Vad säger forskningen, vilken nytta ger en diagnos egentligen? Att vi nu ”vet” varför ett barn har problem i skolan borde väl hjälpa skolpersonalen att äntligen ge rätt förutsättningar för inlärning, men så ser tyvärr inte verkligheten ut. Den största vinsten verkar vara att det är skönt med bekräftelse på varför det inte funkar för både den diagnostiserade, föräldrarna och andra som har att göra med den diagnostiserade, men livet fortsätter vara svårt och många gånger kan åtgärdsprogram bara bli till något som bara låter fint på papper. Skolmiljön är för alltför många helt enkelt inte hälsosam. Den studie som alldeles nyss kom ut och visar på hur många NPF-elever som inte klarar skolan, trots alla dessa diagnoser, visar på att problemet kanske inte ligger hos barnen utan på att skolan inte är någon hälsosam miljö för väldigt många. Samma gäller väl egentligen vuxna också. Själva samhället är på så många olika sätt väldigt människo-ovänligt. De mest anpassningsbara lyckas ändå inrätta sig i de förutsättningar som erbjuds, men många får svårigheter av olika slag. I arbetslivet. Socialt. Mentalt. Att väldigt många kändisar är publika med sina diagnoser idag sägs ha tagit bort mycket av stigmat runt NPF, men det verkar inte göra livet lättare rent praktiskt. Jag anser för övrigt att det är rena dumheterna att ett barn bara ska få den hjälp det behöver om det finns en diagnos.
Vi har olika personligheter och sätt att funka, det går helt enkelt inte att trycka in alla i samma form hur mycket vi än önskar att det skulle gå. Samtidigt ställs allt på ända om vi verkligen blir fullt ut accepterande för att ”folk är som de är” genom deras diagnoser. ”Lathet” är inte en brist i karaktären, utan beror på ADD. Betyder det att någon som bevisligen har en dåligt fungerande startmotor och mest sitter och spelar dataspel ska få göra det? En autistisk person är väldigt svartvit och anser ofta sin logik vara den enda rätta, så hen har svårt att förstå andras perspektiv. Betyder det att den personen aldrig ska behöva anpassa sig, lära sig förstå att alla inte tänker som man själv utan att det nödvändigtvis är fel eller att en autist som utför terroristhandlingar inte behöver få straff? Med ADHD tappar man ofta bort saker. Ska man med en ADHD-diagnos slippa betala straffavgift om man tappat bort alla sina nycklar då man byter lägenhet?
Tillbaka till Alla mina bokstäver. Jag kan tycka att det är otroligt självutlämnande att utföra diagnostiserande samtal inför kameror, och som ansvarig psykolog hade jag blånekat (jag är dock varken psykolog eller ansvarig), men to each their own. Mina tankar runt diagnoser har dock inte förändrats efter denna serie. Jag förstår att diagnoserna fyller en viktig funktion för många, men samtidigt tänker jag att det är tragiskt att vi lever i ett samhälle som är en teoretisk konstruktion och så enormt människofientligt med all kunskap som finns. Att vi (i stora delar av västvärlden) anser att allt ska accepteras samtidigt som ”allt” inte alls innebär allt utan sådant som vissa grupper av människor har fått bestämma (beroende på vilken kontext du befinner dig i). Någon med en diagnos i Sverige hade kanske ansetts vara utan funktionsnedsättning på en annan plats. Eller kunde ha suttit inspärrad på institution för hundra år sedan. Jaja, men nu spinner tankarna iväg på något helt annat.
Ps: Diagnostemat fortsätter på SVT. Jag har inte sett den nya serien Diagnoser med Mia Skäringer som tog sig an huvudrollen i denna dramaserie ”på stående fot”. Hon fick ADHD-diagnos som vuxen och har gått ut med att hon blivit utbränd av att ”spela normal”.
16 kommentarer
Hej Monnah!
Jag har inte sett dokumentären, men tittar däremot på Mia Skäringers serie som jag tycker beskriver bra hur nog känslorna i detta kan kännas.
Svårt ämne tycker jag dock… ska man diagnosticera och katagorisera varje individ? Och när det väl görs, finns då resurserna att tillgodose alla dom olika behoven eller är det bara en utopi?
Att det inte längre finns ett stigma runt det är förstås positivt men nånstans måste vi också inse att den fyrkantiga samhällsramen aldrig kommer att passa alla individer, och så är det helt enkelt bara…
Intressanta frågor och funderingar!
Stor kram!!
Jag ska se till att titta på serien. Såg att de två första avsnitten kommit och samlar kanske ihop dem så jag kan göra ett seriemaraton… Det är den där utopin som du pratar om som stör mig så. Att det läggs så mycket resurser på något som inte går att uppnå. Som att man måste diagnostisera för att placera varje individ på rätt plats i Mao-massan. Nej, jag störs så när det uppenbarligen inte går att lägga teorin och praktiken på varandra utan att det skevar åt alla håll och kanter. Visst är det bra om stigman försvinner, men jag håller med dig. Jag ser att människor löser problemet med att samhällsramen inte passar alla. Folk flyttar till landet, till stan, till andra länder. Tar jobb för att få frihet, eller slippa den. Tack för att du funderar tillsammans! Kram.
Detta var verkligen intressanta tankar. Har ofta tänkt detta själv. Min äldste fick en diagnos och sen fick han den ena stödläraren dummare än den andra. En så rakt ut att hon bara tagit tjänsten för att få poäng för att få en ”riktig” lärartjänst. Han gick inte ut gymnasiet. Den andre fick dyslexi diagnos efter att lärarna skällt ut mig för att jag vägrade testa honom då det varit bara plågsamt för hans bror. Han gick lite på logopedi, fick en tutor( såna tjänar bra på detta) men han gick inte heller ut gymnasiet. Båda har andra superpowers men detta räknas ju inte alls. Har inte riktigt förstått hela grejen. Tänker ekonomi. Fast jag är ju lite konstig. Såg serien med Bergfeldt och är väl inte alls överraskad. Fast som du säger så vore hon ju inte framgångsrik om hon inte hade ADHD plus det där andra vad det nu var. Oj, detta skulle jag kunna fortsätta att pladdra på om. Du öppnar en dörr här. Ska dock sluta nu. Kram och tack för att jag fick ta del av dina tankar!
Stackars dig, sina upplevelser som mamma gällande detta kan inte tillhöra guldkornen bland livserfarenheterna! Att du blev utskälld?! Jag håller med om att annat än skolanpassade individer inte räknas alls, men att man visar att det inte alls är så på väldigt många olika vis. Alla ska gå på högskola och universitet för jämlikhetens skull, men trots att man anpassat en massa (sänkt kraven) klarar inte alla det. Att ha acceptans för att det behövs en massa olika sorters kompetens i samhället, inte bara ”läshuvud”, tror jag hade varit frigörande. Det sägs ju att AI kommer att ta alla fina utbildningar och slänga dem på sopen medan det är ”blue-collar jobs” som är framtiden. Elektriker, rörmokare, grovarbetare. Sådant som robotar inte kan göra. Vi får väl se! Det hade varit intressant att sitta ner och prata om detta. Kram!
Apropå att samhället är människoovänligt: Det fick mig att tänka på en serie om ett danskt fängelse där fångarna hade någon form av diagnos. Fängelsevakten berättade att förr fanns det en plats för dom med diagnos/lättare funktionsnedsättning då det fanns sysslor på gården som dom kunde sköta.
Idag ska man passa in i en mall för att få jobb och hitta sin plats. Och passar man inte in i den mallen kan det nog vara en trygghet att få en diagnos att skylla på.
Det är bra att stigmat är borta så att dom med stora problem kan få hjälp, men varje ”avvikelse” utanför mallen får inte ses som ett problem som ska diagnosticeras och botas.
För mig blir det problematiskt att det krävs en diagnos för att konstatera att någon inte passar in i den mallen. Det är så många som inte får plats i den, av olika anledningar. Det är mycket snack om ”allas lika värde” (som ju absolut inte är sant att alla har lika värde, något som det finns massor av bevis för, men den diskussionen kan vi ta en annan dag), men när det gäller visar det sig att det inte stämmer alls. Som mattelärare vägrar jag acceptera att 17=246 eller att -243 är ett bra resultat efter att ha börjat med 2498+31. Hade diagnoserna gett resultatet att någon kunde kompenseras för att man inte har koncentrationsförmåga eller att hänsyn skulle tas för att man anses vara elak för att man inte kan läsa sociala koder hade det väl varit något, men så är det inte. ”Varje avvikelse utanför mallen får inte ses som ett problem som ska diagnosticeras och botas.” +1 på denna!
Jossu skriver det så bra, den sista meningen är exakt så som jag tycker. Vi är olika. Jag har fått kommentar om att jag nog både har ADHD och befinner mig på autistiska spektrat. Jaha, sääger jag då – det spelar mig ingen roll, jag är inte alls intresserad av en utredning. Jag är den jag är, unik. Låt mig få vara det tack, tänker jag. Kramar
Precis så tänker jag också. ”Jag är den jag är, unik. Låt mig få vara det tack.” Du skriver det så tydligt. Jag kan för mitt liv inte förstå hur man pratar så, ”vi ska ha en skola för ALLA”, ”jämlikhet är så viktigt blablabla”, men när det gäller så funkar det inte alls så. Då förväntas alla vara likadana. Inte ta plats åt något håll. Inte vara för olika. Jag önskar att utrymme fanns för att faktiskt möta individer med öppenhet istället för med en förväntan om att medicinera om dem. Kram!
Som nära anhörig till en pojke med diagnos ”Svår ADHD med autistiska inslag” så kan jag inflika att hjälp och anpassningar ska erbjudas/ finnas om man har diagnos, men det fungerar inte heller. Det tog av olika anledningar 6 år (!) att slutföra utredningen och komma fram till denna diagnos, och under tiden har barnet farit otroligt illa i skolans värld. Inte ens nu när diagnosen är satt så finns det hjälp och anpassningar att tillgå, och skolsköterskan anklagar föräldern för dåligt föräldraskap. Det har under dessa 6 år varit otaliga samtal från skolan om att han inte kommer in efter raster, han vägrar delta i olika aktiviteter/ lektioner osv, och hemma har han uttryckt självmordstankar för att ingen lyssnar eller förstår bl.a. Nu får han mediciner (helt sjukt egentligen!) men nu funkar det faktiskt bättre. Vi drogar in barnen i rätt kategorier istället för att se dem som individer med olika förmågor och utmaningar, och ge dem förutsättningar för att få livet att fungera och lära sig vad som funkar och hur man klarar av svåra situationer. Trots det är jag glad att medicinen fungerar så att både han och föräldern får en drägligare tillvaro.
Kanske fungerar det med anpassningar och hjälpmedel på större orter, men det är definitivt en utmaning på de mindre skolorna/ orterna. Hur det blir när han blir tonåring och vuxen återstår att se. Och vad händer med alla dessa barn som drogas redan i ung ålder när de blir äldre?
Ja, du lyfter en så otroligt viktig fråga! Istället för att se att barnet skulle mötas där det var skulle det inväntas en diagnos och när diagnosen kom fanns det ändå inte en öppenhet för att skolan kanske faktiskt inte var rätt plats i den här formen för barnet!!! Jag förstår att medicinen känns både som hjälp och väcker farhågor. För mig är det som att medicinen ges för att få barnet att passa in i systemet, inte för att vara det bästa för barnet. Jag känner så med er och tänker tillbaka på åren i skolan, både som klasskamrat, som förälder och som lärare. Idag hade jag nog inte varit helt bekväm att ha att göra med, varken för skolledning eller som kollega… Kram!
Vad bra du skrivet! Så mycket kloka tankar, jag är helt med på hur du tänker! Ett väldigt intressant ämne som behöver lyftas från individ till samhällsnivå (som så mycket annat). Jag har berört det lite i mina senaste tre fredagslistor, speciellt i den från 21 aug.
Jag lär mig mer och mer och alla andra också. Jag tror att vi vinner på att diskussionerna kommer igång, ju mer erfarenheter vi kan ta del av desto bättre kan förutsättningarna i skolan bli. Det behövs både långsiktigt tänkt samt att ta hand om de som redan är/har varit igenom en jobbig skoltid.
Tack för engagemanget, Nilla! Ingenting har förändrats genom århundradena tänker jag. Filosofiska tankar på att det går att göra alla likadana är dock ganska dödfödda. Det är inte möjligt och behöver inte vara möjligt. Tror att vi alla hade varit mycket mer tillfreds om vi accepterade olikheter hos varandra och inte försökte låtsas att det inte är någon skillnad ex mellan män och kvinnor (snacka om att vi har lurat oss själva där, inte minst gällande hur vård ges). I bloggtidernas begynnelse skrev jag någon gång om hur pojkar till ensamstående mammor som inte har några goda manliga förebilder är i riskzonen för både det ena och det andra (läs vilken forskning som helst) och blev otroligt påhoppad. ”Precis som att det inte räcker att jag redan går på knäna, nu ska det vara mitt fel om min son råkar i trubbel också.” Nej, det var inte det jag skrev. Om vi blundar för hur verkligheten ser ut och låtsas olika saker för att det får en själv att tro att man är god och tänker rätt är det andra som råkar illa ut. Det jag skrev var sedan att en av de bästa insatser man kan göra som man är att vara mentor till söner till ensamstående mammor utan goda manliga förebilder. Du kan lägga miljoner på att anställa socialarbetare och bygga fritidsgårdar i ett utsatt område. Du kan skriva tusentals sidor med dokument och lova det ena och det andra, som man har gjort i skolans värld. Ju fler krav du ställer, ju fler rättigheter du delar ut, desto fler individer krävs för att upprätthålla skyldigheterna som utgår på andra sidan. Skollagen hävdar följande: ”Elever som till följd av en funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som gäller ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser. Det gäller även om eleven uppfyller de kriterier som minst ska uppnås, och till exempel får godkänt betyg. Huvudmannen kan inte nöja sig med att en elev når den lägsta godtagbara kunskapsnivån. Rätten att utvecklas så långt som möjligt mot utbildningens mål gäller alla elever. Rätten till stöd i form av extra anpassningar och särskilt stöd gäller däremot bara elever som riskerar att inte uppfylla de betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som minst ska uppfyllas.” Så himla fina ord och samhället har tagit ansvar. Teoretiskt. Till syvende och sist handlar det ALLTID om att individer engagerar sig. (Ursäkta uppsatsen!)
Tack! Vilket viktigt och engagerande ämne.
Det finns många känslor och tankar runt detta och personlig erfarenhet av olika slag, inte sant?
Jag ska eg inte kommentera detta då jag jobbar med saken. Men kan inte låta bli att säga att jag är lite allergisk mot dessa ”vuxenbokstäver”. Och jag undrar varför berörda drar upp dem i tid och otid. Det blir som någon konstig antihjälteidentitet.
Tror att det finns de som tycker det är skönt att luta sig mot en förklaring till varför något inte funkar. Många vill gärna hitta ett piller som funkar på att det är jobbigt att leva. Oavsett om det gäller nedstämdhet, glömska, irritation, sociala relationer som inte funkar, eller som i CB:s fall, föräldraskap som känns övermäktiga…