”Gjorde ni inte iordning ladan till dotterns bröllop under pandemin?” Jag pratade en stund med min körkompis efter en konsert förra torsdagen och berättade att jag höll på att storstäda där. Det korta svaret är att jo, det gjorde vi ju. Det långa svaret är att det som gjordes då bara var fortsättningen på ett projekt som kanske aldrig blir riktigt ”färdigt”.
2019 köpte vi loss huset efter att ha hyrt det sedan december 2016. Då blev det och ladan våra och vi kunde börja fixa till det som vi ville ha det. (Sanningen är att jag fortfarande har lite svårt att inte tänka att detta är ”brorsans”.) Det rensades ut en massa grejer och det visade sig att golvet på höskullen var i så risigt skick att det sedan fick monteras bort. (Maken trillade igenom och att han klarade sig helt utan skador är ett rent mirakel med tanke på hur det gick till och vad som fanns precis där han föll. Finns fortfarande inget golv där vi för övrigt hoppas kunna ha ett sommarrum så småningom.)
Så kom då den där pandemin och problemet med hur det ändå skulle kunna bli bröllop. Storfamiljen ryckte in och med hjälp av en stor arbetsgrupp rensades det, skräp kördes iväg och brorsan byggde golv.
Det dekorerades så fint under ledning av min syster och vi kunde ha en härlig dag trots att alla planer såg väldigt annorlunda ut bara månaden innan.
Det blev aldrig något bröllop på Skansen och 120 personer blev till 12, men bröllop blev det. Och när bröllopet var genomfört stod vi där med betydligt mindre skräp, ett fint golv, men fortfarande alldeles för mycket grejer. (Foto: Karin Vivar)
2021 var det dags att ta hand om ladans fasad. Slamfärg är härligt, det är tacksamt att måla med Falu rödfärg. På några ställen gjordes kanske inte förarbetet så bra. Det behöver därför fyllas på igen och jag ska även snart måla verandan på huset som fick någon fuskfärg i annan nyans då den renoverades.
2022 satsade vi hårt på trädgårdslandet, så då hände inte mycket med ladan. ”Festlokalen” fick mest agera snickeri och målarstuga. Det är ju inte dumt att ha sådana heller.
2023 blev det riktigt organiserat i stenladan, den äldsta delen av ladan. Jag kan knappt se bilder härifrån utan att tänka på hur fruktansvärt det var att göra rent här 2016 efter en svårt sjuk man som alltså hade levt här, i en stenlada utan fönster, under hoarderlika omständigheter. Jag är mycket tacksam över att tänka att vi har fått vara med och ”läka” denna gård.
Förra året bytte maken vindskivor och fönsterfoder på ladans södergavel. Han byggde mig också en tomatkuvös som gav en helt fantastisk skörd jämfört med åren innan trots att jag odlar i murarhinkar och därmed blir lite begränsad.
Jag städade ur för att förbereda för makens snickeri. Äntligen skulle han få en egen man cave! Så mycket skräp rök i den processen, men då var det också dags att ta tag i allt som var kvar. Det fanns grejer efter våra föräldrar som vi syskon inte hade delat upp mellan oss, det fanns sådant som var i okej skick och som stod kvar i huset och ladan då vi flyttade in och så hade vi alla grejer som vi hade kvar sedan flytten till USA och som aldrig använts igen. Här stod det alltså fullt med flyttkartonger och prylar innan jag satte igång…
Jag storstädade även ”festlokalen” och såpskurade golvet efter att detta utrymme hade fått agera snickeri (typ) under några år, detta eftersom vi hade bestämt oss för att…
… sälja loss så mycket som möjligt av allt fint jag hade hittat i det där utrymmet. Vi fixade helt enkelt en loppis i festlokalen och hade den öppen då och då under resten av sommaren.
Resterna efter loppisen har stått kvar hela vintern och våren, men nu är allt vidarebefordrat till Pingstis. Skräpet som fortfarande stått på olika ställen har ett lass i taget fått åka till återvinningscentralen här på ön. Vi har flera lass kvar, men nu är det banne mig inte mycket kvar. Det är knappt så jag klarar av att tänka hur mycket som faktiskt blivit gjort trots att jag tycker att det går så långsamt! Nu behövs nya dörrar till hela ladan. Den första, den till stenladan, har maken byggt färdig och jag ska måla den. Det här inlägget var jätteroligt att göra! Att allt började med en enkel fråga fick mig att inse hur mycket som faktiskt har blivit gjort. Och nu kämpar vi vidare.
För några år sedan köpte mina två nästföljande syskon (jag är äldst) och deras familjer loss vår farfars föräldrahem i Klackamåla. Det var i riktigt risigt skick, men de senaste ägarna hade iallafall börjat renovera och såg ett liv tillsammans där i framtiden. Nu blev det inte så. Detta är ett långtidsprojekt och det är väldigt mycket som behöver fixas. Att komma hit då och då och inse hur mycket som faktiskt har åtgärdats är alltid lika roligt. Syrran har önskat sig ”arbetsdag” i present av oss i familjen de senaste åren. Bra drag. Det är mycket som kan fixas en solig vårdag. I år passade vi också på att fira maken som fyller år idag. (Hans familj kommer i eftermiddag.)
Min syster är duktig på växter och experimenterar med sticklingar och annat. Det senaste året har hennes projekt varit att föröka mammas honungsros. Det har funkat så här långt, nu håller vi tummarna för att den trivs i sitt nya hem!
Det största trädgårdsproblemet är parkslide, denna invasiva växt som sprider sig på alla andras bekostnad. Då huset övertogs var trädgården helt övervuxen och man såg det knappt för all växtlighet. Lite i taget blir det dock mer trädgård och mindre vildvuxet. Brorsan har en plan med parksliden, så det är bara att testa. Mitt jobb igår var att fokusera på att köra stenar till markutfyllnad, skräp och kompost. I komposten får ingen parkslide bo. Gamla nässlor, löv och perennrester blir dock ett välbehövligt tillskott till jordförbättringen.
Det var många som fixade i trädgården. Annat jobb som utfördes var vedklyvning och att bila upp i källaren för kommande rörläggning. Det där att alla som vill hjälpa till har en uppgift gillar jag!
När jag pratade med brorsdottern som var på väg satt hon och åt en Snickers. Jag bad henne (på skämt, fast jag var sugen) spara två millimeter till mig. Hon var generös och gav mig minst en centimeter! Detta energitillskott togs tacksamt emot. Till lunch var det sedan dags att föda alla arbetare med…
… korv såklart. Dagens födelsedagsbarn fick vara Grillmeister. Här sitter de tre av mina syskon som bor här i Karlskrona. Älskar att hänga med dem!
Brorsonens pappa täljer skapelser värdiga en konstnär och gossen har fått lära sig hantera en täljkniv sedan tidig ålder. Igår täljde han till marshmallowpinnar till alla hågade. Det där med att lära sina barn hantera farliga saker istället för att låta dem undvika dem är en uppfostringsteknik jag gillar. Själv har jag oroliga gener och har säkert varit för beskyddande, men jag gör vad jag kan för att förändra detta till nästa generation.
Den täljande unge herren tillverkade även barkbåtar. Dessa roade sig sedan han och hans kusiner med då det inte längre fanns lust eller energi att hjälpa till.
Snygg barkränna, eller hur?
Efter ännu lite arbete var det dags att fira födelsedagsbarnen med finkakor och en ”skogsgrön” prinsesstårta. Grönare tårta hade nog ingen av oss sett innan, men jag vet inte precis om det gjorde den skogsgrön, hehe. Gott med grädde och marsipan, mmmmm.
Festligt att vi är så många fast långt fler än hälften inte är på plats!
Min hälsporre sände mig till bilen den sista halvtimmen. (Den besvärar nu vanligtvis mycket mindre, men nu tryckte jag väl på lite för mycket.) Väl hemma började förberedelserna för makens firande nummer två, men det tar vi en annan dag. Den här soliga dagen kan jag bära med mig länge, länge.
Igår hade jag inga samtal, så jag bestämde mig för att åka hem till svågern och svägerskan och såpskura två av golven för att underlätta för dem. Den 2/12 ska kvinnan som köpt deras lägenhet flytta in, så tills dess måste hela lägenheten vara utflyttad och flyttstädad. Med tanke på att de vuxna har två heltidstjänster att hantera samtidigt som alla förberedelser i huset och avvecklandet i lägenheten ska jongleras är det lätt att förstå att all extra hjälp som kan uppbådas är välkommen.
Jag tog mig an de två golv som stod på tur i ”att göra-listan” och fick försätta mig i något slags flow för att verkligen kunna njuta av processen. ”Vät en lagom hanterbar del av golvet, såpskura med borste, torka av såpvattnet och repetera tills vattnet behöver bytas ut. Häll ut vattnet i toaletten, skölj ut microfiberduken som används till det rena vattnet, häll ut sköljvattnet i toaletten, fyll på nytt vatten i diskhon i köket (där det läcker, därav inblandningen av toaletten) och börja om. Fortsätt så tills du tagit dig från ena hörnet till det andra.” Det mindre rummet krävde mer arbete då heltäckningsmattan som legat uppepå hade lämnat ett envist, rött damm, men det blev rätt bra till slut. Det är väldigt tillfredsställande att göra ett jobb som fräschar upp på det vis som såpskurning gör. Doften! Känslan av det mjuka träet… Jag fick titta förbi syrran i stan för att blaska av mig och byta kläder innan körrepetitionen. Glad i hågen sjöng jag med min kraxiga röst (förkylningen har lagt sig, inte hesheten) i alla dessa underbara advents- och julsånger som gör mig så glad. Hurra! Nu är det bara drygt två veckor kvar tills det är dags att hänga upp adventsstjärnorna och jag börjar komma i stämning. Även småfåglarna, för de har fått sin fina fågelmatarstation på plats. Maken håller på att bygga ett nytt tak till den för att göra den ännu finare. Tänk, så glad jag blir över dessa små fladdrande varelser. Nu ska jag bara se hur jag ska göra då vi är bortresta för att inte fåglarna ska överge oss. Kanske frågar jag någon av grannarna om de kan fylla på åtminstone varannan dag, eller om brorsan är här ute och bygger på sitt fina hus.
Förra året drabbades gurkorna i växthuset av mjöldagg. Med förhoppningen att slippa detta valde jag i år den motståndskraftiga minigurkan Iznik. Det var ett bra drag! Det visade sig vara goda och krispiga snacksgurkor som vi gärna smaskar i oss både till maten och till mellis. Flera omgångar frilandsgurka har utrotats av sniglar, så jag är tacksam över plantorna med Västeråsgurka som jag fick av min faster. Jag satte dem på ett annat ställe för att lura de glupska slemhögarna. Än så länge växer dessa plantor bra och jag hoppas att lite längre fram i sommar kunna fixa några burkar inläggningsgurka.
Här är del två i projekt ”ställ ladan i ordning”. Jag vet inte om detta golv någonsin såpskurats, men nu har det hänt. Det visade sig att det längst in i denna del behöver bytas golvplankor, men jag och sonen har ändå fortsatt till del tre, att städa ut och flytta om grejer för att ge allt rätt plats. Vi kommer att få ett lager, ett snickeri, en festlokal (som under några dagar ska få agera loppis som en del i allt detta), förvaring av möbler och förvaring av byggmaterial. Det som så länge kändes oöverstigligt börjar faktiskt visa sig vara genomförbart.
Dagarna är långa, nätterna är varma och däremellan kommer duschar, tvärdrag och varma koftor. Maken skrattar åt mig som håller på att svettas ihjäl då termometern strävar sig förbi tjugostrecket, men the struggle is real… Jag är helt enkelt en människa som gillar lagom. För kallt går att åtgärda med lager på lager, brasor och varma filtar. För varmt är det värre med, jag vet bara att jag känner mig som en chow chow i öknen så fort andra börjar njuta. Tacka vet jag hösten, men det slänger man inte omkring sig hur som helst ostraffat. Jag är trots allt tacksam för solens strålar som ger naturen det den behöver. Det blåser rejält just nu. Ingenting ovanligt, men mer spännande att dagens svett kunde gå över i att maken tog på sig mössa och fleecetröja framåt kvällen medan jag själv efter dagens svettattacker drog på mig både långbyxor och långa vinterkoftan. Långbyxorna och blåsten till trots måste myggen ha hittat mig, för jag vaknade mitt i natten med hemsk klåda. Gissar att jag började klia i sömnen och då är det ju kört. Det kliar fortfarande och jag skriver detta medan jag praktiserar något slags mindfulness för att stå ut. Minst tjugo myggstick på max två kvadratdecimeter hud ger helt enkelt intensiv klåda.
Den senaste veckan har maken hållit på med detta inte helt lätta projekt. De nya vindskivorna och fönsterfodren matchar ladans uppfräschade rödfärgslager mycket bättre. Detta blev som en sådan där storstädning som ställer allt på ända. Man börjar i ett hörn och så fortsätter det med något slags ”snöboll i nedförsbacke-effekt” och blir totalt kaos innan allt blir jättebra. Det började med att tomaterna skulle få en egen liten ”kuvös”. Maken tyckte att nej, innan den kommer på plats måste grejerna där ovanför fixas, för skicket var rent bedrövligt. Tack så mycket, sa jag. Han har kånkat, klättrat och fixat med den äran. Jag har bara hjälpt till ytterst lite och ändå är jag nu full av blåmärken och småsår, något som är vådan av att vara jag. Det är tacksamt att vi kan ha olika ansvar för att göra det lite finare här hemma för varje år. Det går inte fort, men det går framåt!
Jag njuter av naturens fägring medan jag rensar allt vad jag hinner. Fingrarna bränner konstant av smånässlor som jag drar också då jag inte har på mig handskar. Syrenexplosionen borta på brorsans tomt gör att jag gärna går dit och insuper dess ljuva doft. Vi har något som väl mer kan kallas två höga syrenträd bakom huset. I flera år har jag tänkt föryngra vårt syrenbestånd, men i år har jag satt larm för att komma ihåg att såga ner det ena ”trädet” när det blommat klart. Det andra får vi ta nästa år om åtgärden blir framgångsrik. Vi föryngrade vår stora och risiga syren i Snättringe genom att helt såga ner den, något som ledde till att den blev fantastiskt fin.
Min faster har lärt mig att repa av bladen på kvistarna med blommor och ta separata kvistar med bara blad för att få syrenbuketter som håller mycket bättre. Jag kan säga att det funkar!
Det ögonskavsår som glasverandan varit den senaste månaden är nu åtgärdat. Allt grönt är flyttat till växthuset liksom hügelbäddskartong och tidningar. Efter att även ha sorterat och flyttat grejer som skulle till återvinning, second hand-Mia och ner i förvaringsbänkarna var det dags att gå ner på knä och såpskura golvet. Den doften, alltså! Jag letar fortfarande efter en lite murrig trasmatta eller en rejäl men fin dörrmatta som klarar leriga stövlar. Vi springer ut och in här hela dagarna under sommarhalvåret och behöver stoppa skräpet så det inte kommer in i köket. Det finns en rejäl men ganska ful dörrmatta som inte låg på då jag fotade. Jag ville att golvet skulle vara helt torrt innan jag lade på något. Den är dock som sagt lite för liten och lite för ful. Ursäkta dörrmattan, men så är det. Och därmed är detta positiva och tacksamma blogginlägg med en lite gnällig ton färdigt.
Nu har det blivit dags att skriva lite mer om vad som är bra att tänka på då man letar möbler utanför de vanliga möbelbutikerna. Det finns mängder av väl fungerande stolar, bord, soffor och annat som inte är färdiga för soptippen än runt hela landet. För dig som är intresserad av att ta dig bort från onödig konsumtion är det här en spännande väg att gå. Man kan spara pengar (men inte nödvändigtvis), få ett hem med ”ett personligt uttryck”, få utlopp för kreativa drömmar eller kanske bara helt enkelt må bra av att kunna njuta av någon annans hantverk i sitt eget hem. Med det sagt vill jag påpeka att det finns många som handlar väldigt mycket onödigt via andrahandsmarknaden, så på ett personligt plan bidrar den här typen av inköp inte nödvändigtvis med spenderbyxor i mindre storlek.
Den senaste möbeln vi införskaffade letade vi efter, och hittade, på andrahandsmarknaden. Förutom att besöka våra lokala andrahandsställen (Pingstkyrkan, Röda Korset här i Karlskrona) hade vi spaning på Facebook Marketplace, Blocket och Auctionet. Det visade sig finnas mängder av slagbord till salu, både antika och moderna, i väldigt varierande skick. Auktionssidorna brukar nästan alltid erbjuda transport, men är det möbler känns det kanske inte värt det att betala mer för att få hem det man köpt än vad man betalat för det.
Det finns massor av bra information om antika möbler, vintage eller bara inte nytt i böcker och online om du verkligen vill tanka kunskap. Det jag delar med mig av här är några av mina personliga upplevelser.
När jag började mitt vuxenliv befann vi oss i slutet av 80-talet. Avlutade möbler som mött sitt öde på 70-talet hängde fortfarande kvar, men det var också nu som ”vitt och fräscht” gjorde entré. Jag var fascinerad, och avundsjuk, på min kompis sovrum. Hon målade allt vitt och det gav ett helt nytt uttryck som tilltalade min minimalistiska personlighet. Kärleken för vitt hängde med länge, länge. Jag hade fördragsamhet med björk, men det var bara för att jag fick med mig en byrå i detta träslag. Annars ville jag bara ha vita möbler. Trisha Guild hade också gjort entré i mitt liv. Det vita fick gärna ha sällskap av Trishas ”klatschiga” färger, mest i form av konst och textilier, men även möbler har fått agera ögongodis. Kärleken för de klatschiga färgerna har aldrig riktigt försvunnit, men idag finns de med mer som eko av svunna tider i form av några tavlor och inredningsdetaljer. Min första eget inhandlade möbel var en grå hörnsoffa i skai (fuskläder). Den var jätteful, men otroligt bekväm att sitta i och en skön extrasäng. När vi flyttade till Philly fick soffan stanna hos några vänner och vi tog med resten av vårt lilla bohag ner till Blekinge. Med några omgångar fram och tillbaka över Atlanten har det blivit att vi lärt oss inte vara så starkt knutna till just möbler som är svårare att flytta än prylar.
Så vad har min inredningshistoria med andrahandsmöbler att göra? Tja, helt enkelt att jag har fått förlita mig på att andra har erbjudit gamla möbler till försäljning för att möblera våra hem och därför har en hel del erfarenhet. På 90-talet fanns inga digitala plattformar. Ville man ha gamla möbler fick man förlita sig på exempelvis äldre släktingar eller ta sig till loppisar, antikaffärer och riktiga auktioner. Vi fick möbler framförallt av svärmor, men köpte även en hel del på ett favoritsecondhandställe i Småland. Tanken på Stämshult ger mig fortfarande ett fyndigt pulspåslag! I USA bodde vi möblerat två omgångar, men vårt hem i Orem hade flera möbler som köpts på bl.a. Goodwill, yard sales och konkurslager. Några av dem fick följa med hem, annat bor kanske hemma hos någon annan numera.
Det finns saker som är viktiga att tänka på då det gäller möbler. Man behöver titta efter pågående angrepp av ohyra t.ex. Våra bekanta fick med sig vägglöss med en soffgrupp de köpte i en av våra stora second hand-butiker i stan och det tog närmare två år innan de blev av med det angreppet. Denna varning handlar alltså om möbler med textilier, som soffor och sängar. Det kan även finnas andra typer av ohyra, som strimmig trägnagare, framför allt i möbler som stått i fritidshus och lador där det finns hög luftfuktighet. Dessa angrepp slutar dock så fort möbeln placeras i ett uppvärmt och torrt utrymme. Somliga har fördragsamhet med de små hål som angreppet lett till och tycker att de bidrar med något slags charm, men de går också att täcka över med träspackel om man ändå tänker måla möbeln.
Vårt till dags dato bästa möbelfynd är Carl Malmsten-möblemanget som vi ropade in på Sikö Auktioner förra året. Det var i fint skick rent bruksmässigt, men vi räknade med att det skulle behöva omlackering (handmålning hade inte gett utseendet vi var ute efter) och omklädda sitsar. Stolarna som är från 50-talet var i mycket gott skick konstruktionsmässigt, men har några centimeter lägre sitthöjd än vad som är vanligt idag. Detta ska åtgärdas så småningom. Mellanrummet mellan lår och bord har lite utrymme för en höjning, så det ska inte vara något problem. Detta är något att alltid ta i beaktande dock. Vi är i Sverige så vana vid att standardiserade mått används på allt från köksinredning till sitthöjd på stolar att det är lätt att glömma att det inte alltid varit så. Mitt bästa tips är alltså att testanvända möbler som är tänkta att finnas med i vardagen, inte bara vara smycken i rummet. Allt för många verkar mest förlita sig på hur saker och ting ser ut. Frida Ramstedt har gjort ett hästjobb gällande just användarvänlighet hos möbler och kommer nu ut med en ny bok som jag ser mycket fram emot att läsa, Handbok i möblering.
Det pratas ofta om att spara eller tjäna pengar då man känner att man gjort ett fynd. Grejen är dock att man sällan varken sparar eller tjänar några pengar, om man inte köper in billigt och säljer dyrt efter att ha fixat till (”flippa”) förstås. Vi hade aldrig köpt detta möblemang nytt då det kostat 71 495 kronor i detta utförande och med dagens priser (inflation plus annat har gjort att priset gått upp ca 15 000 bara sedan förra året). Vi hade definitivt inte köpt nytt möblemang ens för de 10 200 kronor som möbler, omlackering och material till stolsitsar gick på då vi redan hade ett fullt fungerande köksmöblemang, men nu fanns chansen att uppfylla en dröm som legat och bubblat långt bak i mitt medvetande i trettio år. På det viset är andrahandsmarknaden toppen! Det som andra blir trötta på kan ge stor glädje hos någon annan om det fortfarande finns funktion kvar i det som tröttnats på. Här finns Herrgården-projektet dokumenterat.
Vårt senaste möbelinköp är inte färdigmålat än. Här har vi valt linoljefärg som ger en annan ytfinish än en lackerad yta. Jag älskar linoljefärg! Det doftar gott, är roligt att måla med och slits med charm. Nackdelen är att det tar så lång tid från första penseldraget tills det går att använda möbeln, men det får det vara värt. Plastfärg är bara att smacka på och använda nästa dag (liten överdrift), men det känns inte helt okej rent miljömässigt och ger definitivt inte ett lika vackert resultat. Äggoljetempera är fint, men det har jag själv aldrig målat med.
Fåtöljen till vänster köpte vi på IKEA-fyndet i Draper 2012/2013, så det räknas inte riktigt som äkta second hand. Jag väljer ändå att ta med den för att berätta om företaget Bemz som specialiserat sig på att sy nya överdrag till IKEA-möbler. De har även en outlet på sin hemsida för överdrag som av någon anledning returnerats (överdragen sys annars upp vid beställning). Det är lätt att se på IKEA som slit och släng, men många av möblerna har lång livslängd om de tas omhand på rätt sätt. Jag har tre olika klädslar till vår fåtölj och byter efter säsong. Det här med tyg från Littlephant köptes 2017 och finns inte längre som val. Både det grå och det röda överdraget köptes billigt på outlet-avdelningen. IKEA-möbler finns i drivor på bl.a. Marketplace och Blocket.
En av våra mest använda möbler är skostället i hallen. Det är egentligen en hatthylla som någon ”ställt” vid återvinningen. Jag tog sonika med den hem och frågade maken om han kunde tänka sig att hjälpa mig ge den ett nytt uppdrag. Här hittar du beskrivningen på hur vi gjorde.
Somliga möbler får genomgå nytändning på nytändning. Vår dotters pianopall är ett exempel på detta. Här är länken till den första omvandlingen, på bilden ovan ser du hur den ser ut idag. Den var jättebillig i inköp, men också jätteful. Idag är den en möbel som, tycker jag, ingen behöver skämmas för.
Jag har sett folk bygga jättevackra kök av sådant som till och med skänkts bort av andra och njutit av möbler som blivit riktiga konstverk efter behandling av konstnärliga personer. Det ska bli spännande att följa den våg av medvetenhet som vi ser just nu. Både moraliska och kostnadskrävande orsaker ser jag som några av anledningarna till att möbler inte längre hivas, utan återanvänds så länge det bara är möjligt. Är det här en övergående trend, eller har vi blivit smartare? Vad tror du?
Vi har letat efter ett slagbord till verandan i flera månader. Blocket, auktionssidor, Facebook, men då det var så många parametrar som skulle stämma blev det inte träff förrän nu. Ett litet slagbord i drömmåtten till ett lågt pris och på ett ställe som maken ändå skulle åka förbi på väg till ett uppdrag. Det enda som inte riktigt var optimalt var skicket. Foton på auktionssidor kan vara riktigt bra (auktionshusen vinner inte på att ha sura kunder), så vi visste att detta köp var ett så kallat ”grisen i säcken”. Några hundralappar är inte så mycket pengar, men att kasta pengar i sjön är inget vi gillar att sysselsätta oss med.
När bordet väl stod hemma i köket kliade vi oss lite i huvudet. Det visade sig vara ett rejält och välbyggt bord vi hade att göra med, men det fanns även faner med i bilden. Skadad faner är lite svår att rädda och den här visade sig ha råkat ut för väldigt mycket fukt (=dåligt). Jag bestämde mig iallafall för att ge mig på ett försök med slippapper och oxalsyra.
Oxalsyran är mycket stark och måste hanteras med stor aktsamhet. Jag har lyckats otroligt bra med borttagande av mörka fläckar på träbänkarna i köket och även i det här fallet gick det jättebra! Som ett trolleri blektes allt det mörka bort.
Problemet var bara att när allt var torrt och fint var faneren fortfarande skadad, lite upphöjd och bucklig (som innan) och vi bestämde oss för att fortsätta med plan B, att slipa och spackla med träspackel.
Jag spacklade försiktigt i flera tunna lager och inhandlade en liten burk mörk kromoxidröd linoljefärg från Ottosons på Karlskrona Byggnadsvård och Inredning. Linoljefärg är lite trist att vänta in, men resultatet blir så fint att det får vara värt det. Våra röda dekorationsglas i verandan fick leda oss in på en färg som ändå inte önskades allt för julröd.
Bordets beskaffenhet gör att toppytorna får tas omhand nu under första veckan (minst två dagars torktid på varje lager gissar jag). Nästa vecka får underrede och skivornas undersida en strykning. Den här färgen är betydligt bättre täckande än vitt och här handlar det mest om att spacklet suger lite mer än faneren och därför verkar kräva en extra omgång på den fasta lilla toppskivan. Hur som helst är vi otroligt nöjda så här långt och tror att detta kommer att bli ett så kallat fynd. (Som någon så klokt uttryckte det, bara för att man köper något på andrahandsmarknaden behöver det inte vara ett fynd. Det kan tvärtemot vara ett riktigt dåligt köp.)
Min kompis har renoverat sitt kök till oigenkännlighet. Det är så fint, men saknade de sista passbitarna. En del praktiska lösningar var inte självklara, så det hade bara inte blivit gjort. Maken erbjöd sin hjälp och igår drog vi in. Jag hade min stickning med mig och erbjöd hantlangartjänster. När det gäller den här typen av byggarbete är jag ganska värdelös och så får det vara. Hur som helst tog det här projektet sin lilla tid och vi blev kvar hela dagen. Jag är nu nästan färdig med en liten bebiskofta, så det blev en stickig dag för mig! Arbetet med köket fortsätter.
Väl hemma hade jag ett kärt projekt framför mig. Inte heller det förväntades bli färdigt i ett nafs… I torsdags frågade körens dirigent om någon var intresserad av att skriva något slags historik för kören, en uppteckning över den repertoar vi arbetat oss igenom. Ja, det lät ju jätteroligt tänkte jag! Med tanke på att jag har sparat (nästan) alla noter vi har sjungit sedan 2016 erbjöd jag glatt mina tjänster och frågade maken om hur jag bäst skulle få in detta i något system så man skulle kunna sortera allt på olika sätt. Jag gillar både att röja och systematisera, så det här lät ju helt toppen. Ja, tills jag insåg vad jag hade tagit på mig. Hahaha, den här högen ska alltså nu katalogiseras och ordnas upp. En hel del är dubbletter, vi har till exempel alltid samma basrepertoar till adventskonserterna med marinkåren. Det gäller att skilja mellan olika melodier, arrangemang och sättningar. Jag vet inte hur många olika Ubi caritas vi sjungit, till exempel. Hur som helst hann jag till rad 87 igår kväll och då hade jag tagit mig igenom uppskattningsvis en fjärdedel av noterna. Vilken nostalgitripp! Jag har så många fina körminnen. För övrigt lär det dölja sig annat än körnoter också i den där högen, men än har jag inte hittat något sådant… Jag återkommer om resultatet.
”Taktil (i sht i fackspr.) som hör samman med l. ger upphov till känsel l. känsel- l. beröringsförnimmelse; som avser l. lockar till känsel l. beröring; känsel-, berörings-. En fyrtio års man .. hvars taktila känslighet uti benen ända upp till ljumskarne var vissa dagar fullt borta. 3SvLäkSH 1: 202(1866). Taktilt funktionell form, t. ex. av ett handtag, härledes ur det sätt varpå detta skall fattas eller beröras vid begagnandet. HantvB I. 2: 276(1934). De taktila och motoriska sinnena förtvinar — det behöver man inte vara psykolog för att konstatera. Form 1953, s. 179. Taktilt, säger keramikerna när ett föremål känns behagligt att hantera. ÖgCorr. 14 ⁄ 10 1970, s. 12. De gamla hörapparaterna .. kompletteras nu med så kallade taktila hörapparater. SvD 22 ⁄ 9 1987, s. 6. Även reliefkartor och taktila kartor (för synskadade) förekommer. NE 10: 477(1993). I taktil massage bearbetas sinnesorganet huden .. Den lätta beröringen påverkar det parasympatiska nervsystemet. SvD 2 ⁄ 9 1998, s. 17.”
Taktil är känns som ett ord som blivit nyupptäckt i många sammanhang. Det pratas om taktila upplevelser i samband med bakning och matlagning. Barnleksaker ska gärna ge taktila upplevelser och taktil massage är numera en vedertagen behandling i exempelvis behandling av anorektiker och personer i livets slutskede. Som terapeut använder jag mig av övningar som ger sinnliga upplevelser. Jag ser stressen i dagens samhälle till en stor orsak till att människor exempelvis glömmer bort att lita på sina sinnen och slutar lyssna på dess varningssignaler. Dagens projekt blev därför en övning för mig själv som inbegrep fyra av sinnena och förhoppningsvis också i framtiden kan fortsätta ge fina stunder. Då vi städade ut vedboden hittade jag bland annat en nyckelknippa med vidhängande träbit. Den var alldeles svart och nästan kladdig av många års smuts. Dessutom luktade den unket. Jag såg dock potentialen och vågade mig på att lägga den i ljummet diskvatten för att luckra upp smutslagret.
Tyvärr glömde jag att ta ett förekort, men så här såg träbiten ut efter att både ha legat i vatten i en timme och sedan gnuggats ren av riktigt upptvålad Svinto. (Lite våghalsigt, trä gillar inte uttorkande rengöringsmetoder och inte heller varmt vatten.) Jag sköljde den väl. Som du ser hade jag vid det här laget blivit av med den värsta smutsen och träet var inte längre kladdigt.
Ska man våtslipa krävs det annat sandpapper, så jag såg till att träet var ordentligt torrt innan jag gav mig på det med först 60 korn, sedan 150. Jag hade kunnat slipa på för att göra allt helt slätt, men det var inte mitt mål. Jag ville att historien delvis skulle få fortsätta vara med också i framtiden.
Till slut var det dags att behandla med ett tunt, tunt lager av favoriten Grunne gammaldags trävax. Nu är känslan en helt annan än då jag hittade den ursprungliga nyckelknippan! Nycklarna har fått ligga i citronsyravatten och gnuggats rena med Svinto, så de är också som nya. Jag undrar just om dessa nycklar tillhör något som finns kvar här på gården? Hur som helst har jag nu hittat ny användning för något som följde med gården och som säkert för länge sedan hade slängts i en ”sophink” för gammalt metallskrot. Jag är faktiskt otroligt nöjd med dagens projekt, både för att jag tycker den här träbiten är osedvanligt vacker, har en underbart stressreducerande förmåga med sin släta yta och dessutom luktar den nu väldigt gott av vaxet.
Det är lätt att bli blind för allt som inte är som det ska. Man vänjer sig. Det gäller både mentala och fysiska grejer. Ibland behövs det därför att något utanför det vardagliga händer för att man ska få sig en ögonöppnare. I vårt fall blev det uppenbart att köksdörren inte håller måttet rent utseendemässigt när verandan stod färdigmålad. Dörren har nu stuckit i ögonen i flera veckor och jag bestämde att något måste göras innan den hann falla in i samma fördragsamhetskategori som innan. Igår hjälptes vi därför åt att lyfta ut åbäket, eh, den vackra spegeldörren. Efter några timmars jobb med slipmaskin och färgskrapa hänger den redo för samma kittvita linoljefärg som resten av verandan. Jag är lite sugen på att utmana mig själv och måla något vackert på de två vertikala speglarna efter besöket på Carl Larsson-gården. Vi får väl se.
Det mesta av färgen blev kvar. Jag fokuserade mest på att slipa ner till lite mer försiktiga övergångar mellan färg och trä och skrapade bort sprucken färg i speglarnas kanter. Tror att det blir bra så! Jag skrubbade hela dörren jättenoggrant för första gången sedan inflyttningen 2016/2017, både med vatten och rotborste och en omgång målartvätt. Nu ska det trärena få torka ordentligt innan jag tar tag i första lagret målande. Kanske ikväll?
Larssons hem var i ständig förändring. Den fasta inredningen fick nya målningar med jämna mellanrum, så dörrarna kunde till exempel målas om ifall andan föll på. Jag skulle önska att jag var lite mer våghalsig, då kanske dörren mer skulle likna den från Larssons kök (tror jag det är, denna del visas inte upp då vissa delar av huset är privata) då jag är klar. Jaja, vi är alla olika. Min försiktighet ska väl vårdas den också.
