Hur är det att flytta utomlands för att sedan komma tillbaka igen? Vår familj har gjort just detta tre gånger. De två första gångerna visste vi att det fanns en specifik tidsbegränsning på utlandsvistelsen, men när vi flyttade 2012 hängde en eventuell återflytt i luften.

Något som flyttar överlag har gemensamt är att de ger möjlighet till eftertanke, särskilt då det gäller det jordiska. En prylinventering är nödvändig och det är smidigt att bestämma sig vad som är värt att spara redan innan man packar ihop allt. Detta har vi som sagt gjort tre gånger. Trots det står vi här med alldeles för många möbler, grejer och manicker! Det är så illa att vi i princip har två bohag att försöka krympa till ett. Våra båda äldsta flyttade hemifrån förra veckan, något som åtminstone inte fanns i mina beräkningar för bara någon månad sedan. Detta har inneburit att de har kunnat ta hand om en (pytteliten) del av ”överskottet”.

Vad är då nödvändigt? Inte mycket. Vad är önskvärt? Sköna sängar, avställningsytor, plats att äta och umgås med familj och vänner, möjlighet att husera en och annan gäst, kontor och plats att sy/pyssla/planera, teveskärm, piano, plats för en massa böcker, förvaringsutrymme.

I ett gammalt hus finns inga walk-in closets. Det finns faktiskt bara en enda garderob i det här huset och den finns i mitt och makens sovrum. Där finns det inte ens plats för makens kläder fast han har väldigt få klädesplagg jämfört med de flesta jag känner. Vi får lösa det på något vis. Antagligen blir allrummet/hallen på övervåningen något slags garderobs- och förvaringslösning. Det blir också dåligt om plats i köket och det finns inte ens något skafferi. Det kommer naturligtvis att lösa sig på något smidigt sätt när det väl är dags att flytta in, men jag har varit bortskämd med hus med mycket bra förvaringsmöjligheter i många år och är lite bekymrad över hur det ska lösa sig. Inget onödigt, helt enkelt! (Gah.)

Yngsta dottern får ett rum på övervåningen, det andra rummet blir kontor och gästrum. Det kommer även att stå en säng till i allrummet. Det känns viktigt att det finns plats också för ungdomarna som flyttat hemifrån och att de alltid ska känna sig välkomna ”hem”.

Minimalismdrömmarna är i högsta grad levande och jag bekämpar min inre ekorre som vill spara och spara för sämre tider och för ”bra att ha”-tillfällen. Det ska bli synnerligen intressant att se om mitt naturliga jag och min önskan om en mer minimalistisk livsstil kan mötas på vägen. Tills dess ska jag långsamt beta igenom alla flyttlådor och försöka ta ställning till vad som faktiskt är värt att spara och vad som någon annan har mycket bättre glädje och nytta av. Phu! Bara tanken gör mig matt…