familj – Sida 68

Grattis min store lillebror!

15 augusti, 2015 4 kommentarer

Här sitter jag uppe fast klockan inte ens är fem på morgonen. Jag brukade vara en riktig morgonmänniska som faktiskt valde att gå upp jättetidigt, men den här gången beror det bara på jetlag. Hur som helst har jag hunnit uppdatera telefonen och fört över alla sommarens 720 bilder från telefonen till datorns bibliotek, så jag känner mig ganska effektiv.

Idag fyller min hjältebrorsa år. Han har fått rädda mig vid flertalet tillfällen den här sommaren och jag är väldigt tacksam för allt han gör för mig och resten av familjen! Den här sommaren gick inte en dag utan att jag var tacksam över duschen eller toaletten eller diskmaskinen där i det gamla sommarhuset. Sommarens projekt var ny panel till delar av huset och taket behöver bytas om ganska omgående. Gissa vem som kommer att bli projektledare…

I september kommer P på besök hit med sin äldste son då de ska göra en road trip som åtminstone inkluderar San Francisco och Orem. Vi tycker att det ska bli så roligt att ha dem på besök och hoppas på ännu fler besök under året!

Ditten och Datten

München.

6 juli, 2015 2 kommentarer

Tidigt i morse vaknade vi av ett hejdundrande åskväder vilket följdes av ett uppfriskande ösregn. Åh, så skönt det var! Jag måste ha ärvt min familjs Norrlandsgener, för jag tål verkligen hettan dåligt. Särskilt då den följs åt av hög luftfuktighet! Ge mig 25°C och en stilla bris så mår jag som bäst

Idag passade vi på att ”göra stan” eftersom vi blev lovade lite molnigare väder och inte fullt lika höga temperaturer. Efter en fantastiskt god frukost med nybakat bröd som naturligtvis hade inhandlats för kontanter (tyskarna verkar ha en ovilja till Visa och MasterCard och kör på sin höjd med EC-korten som inte många andra har) tog vi spårvagnen in till Hauptbahnhof. När det sedan var dags att åka hem igen tillsammans med alla som skulle hem från jobbet hade vi hunnit med klockspelet vid Marienplatz, Alter Peter (både själva kyrkan och den vackra utsikten och den svalkande vinden från tornet som ligger cirkus tjugotvåtusen trappsteg ovan mark, ja, eller något liknande), härliga dofter och fina varor på Viktualienmarkt, alla fantastiska blyglasfönster i Frauenkirche och ett tänt ljus för alla som gått före, en avsvalkande dricka vid Chineschiser Turm i Englischer Garten, ett besök på Widenmayerstraße där maken bodde som barn, en härlig konsert av en man som spelade på kristallglas och ljuva toner från en klassisk spansk gitarr i templet i Hofgarten. Förutom det hade vi gått hur många steg som helst och vi kan i kväll rikta en tacksam tanke åt att vi har både ben och fötter som sitter där de ska och som kan göra det de ska.

Det är många år sedan vi sist besökte München och jag får nog säga att allt kändes rätt nytt. Är det värt att åka hit på semester? Absolut! Både spårvagnar, tunnelbana och bussar funkar utmärkt om man inte orkar gå lika mycket som vi gick idag och det går inte att inte jämföra med USA där vi bor nu. Hela München vibrerar av historia som går många hundra år tillbaka i tiden och även om moderna tyska fönster är en av de fulaste detaljerna i modern arkitektur så finns det mängder av vackra hus, trevliga parker och mysiga kvarterskrogar att titta på och besöka.

Ditten och Datten

Grattis!

15 juni, 2015 2 kommentarer

Idag har vi rena släktfesten på distans. Mamma, mammas tvillingsyster och min svåger fyller år. Mamma mår lite halvrisigt av cellgiftsattacken som ju slår ut inte bara cancern utan också immunförsvaret. Trist! Jag ser fram emot att få fira hennes sista cellgifter strax efter att vi kommer dit nu om några dagar.

I går hade vi vår sista Montaignediskussion för säsongen och för första gången på länge var vi alla tio där samtidigt. En av våra diskussionsvänner där har fått ”stage 3” bröstcancer och genomgår också hon cellgiftsbehandling. På henne gör de tvärtom än hur de gjort med mamma. Hon får cellgifterna först och ska sedan operera bort bröstet. I går förklarade hon att det känns som att hon går omkring med influensa i kroppen hela tiden. Det är frustrerande för henne som brukar vara så energisk, men hon verkar ta det hela med ro. Det är värre med hennes man som såg ut som en spillra av sig själv. Det är nog ofta så att det är svårare att veta var man ska göra av sina rädslor och frustrationer när man ”bara” får uppleva något i andra hand.

Det där med livet, alltså… Det är inte lätt. Man vet hur själva upplägget ser ut och att man aldrig har några garantier för att vägen leder rätt i mål, men när så något händer står man ändå ofta handfallen. Det finns inte heller någon lista som stämmer för alla människor och för alla situationer. En del vill vara ifred, andra vill ha mycket sällskap, åter andra vill känna stödet utan att nödvändigtvis ha människor sittande i knät. Balansen är hårfin. Mamma fick jättemånga vackra blombuketter då hon hade fått sitt cancerbesked och de var till stor tröst och glädje för henne. En kompis pappa blev vansinnig då hans vänner skickade blommor. ”Vad då, tror de att jag är död nu eller?” Man får helt enkelt gå på intuition och göra sitt bästa.

Idag firar vi i alla fall livet! Två av våra barn sitter och spelar ”Jag vill ha en måne” på piano och ukulele och under äppelträden har maken hängt upp en hängmatta som ger perfekt skugga i den 30-gradiga värmen. Bättre än så blir det liksom inte. Nu ska jag damma sovrummet och städa vårt badrum. Sedan blir det upp till maken att hålla ställningarna då jag och kidsen drar till regnigare breddgrader. Vi ses snart, Sverige!

Ps: Känner du dig på riktigt bra humör vill du kanske dansa där det svänger riktigt ordentligt?

Ditten och Datten

Det här längtar jag till.

13 juni, 2015 4 kommentarer

Ja, om du undrar, alltså.

Ditten och Datten

Grattis till den finaste Faren i världen!

8 juni, 2015 2 kommentarer

Det finns ingen som är så bra på att hålla tal som min Far. Det skulle i så fall vara min kusin som ser ut som en 20 år yngre version av honom… Fotot här ovan togs då lillebror och svägerskan skulle få några goda råd på vägen tillsammans genom livet. Far avslutade med att låta oss alla lyssna på ”Nå’n där uppe måste gilla mig”. Idag spelar jag den för Far. Grattis på din alldeles egen dag!

Ditten och Datten

Glad och tacksam.

7 juni, 2015 6 kommentarer

Foto: E. B.

Nu är han ordentligt avfirad, vår fine G, the High School Graduate.

Fest blev det och så klart alldeles för mycket mat. (Jag kommer från en stor familj där det alltid varit viktigt att vid kalas så ska det finnas mycket gott att välja på och min svärmor kallar sig själv ”dubbel sats”. Hur ska jag någonsin lyckas vara lagom?) Två olika sorters potatissallad, revbensspjäll, två olika sorters grillad kyckling, hamburgare, sallad och lite annat smått och gott. Ja, och så kladdkaka med vaniljglass och jordgubbar. Och dricka. Och godis. Om någon gick hem hungrig så var det deras eget fel, hahaha!

Vi har sådan tur att vi har lite nära släkt här i krokarna och det känns fint att kunna dela sådana här dagar tillsammans med dem, något vi aldrig kunde göra då vi bodde i Sverige! De andra gästerna var vänner som G själv hade valt, men vi var ändå närmare 40 personer här hemma. Jag tror att de flesta hade trevligt. Tur med vädret hade vi också, faktiskt en faslig tur! Vi hade blivit lovade riktigt ruskväder, men lyckligtvis hade vi uppehåll ända tills de första gästerna började dra sig hemåt. Efter det öppnade sig himlen, så där så man kunde tro att ett helt gäng stod och öste vatten och hagel över oss samtidigt som blixtarna svingade sig mellan bergen. Se, det var ett fint avslut på en härlig dag!

Jag gillar traditioner, jag gillar att fira olika milstolpar och jag gillar att ha fina människor omkring mig. Det blev ingen trängsel framför trappan, inga vita mössor och inga studentflak för sonen, men det känns ändå fint det här. Framtiden är ljus!

Ditten och Datten

Om att vänta.

4 juni, 2015 4 kommentarer

Väntar du mycket? Och vad väntar du på? Själv väntar jag på bättre tider, på resultat, på något spännande som ska hända, på att något ska bli klart och säkert på en hel del annat också. När man har barn väntar man ofta på att aktiviteter ska ta slut. Denna tid kan vara aktiv eller passiv beroende på vem man är och vilket intresse eller ansvar man har i själva aktiviteten.

När dottern åker till sina ridlektioner brukar jag inte åka hem emellan lämning och hämtning. Ibland sitter jag inne i ridhuset och tittar på lektionen, ibland sitter jag kvar i bilen och lyssnar på någon ljudbok och ibland tar jag mig en promenad i parken som ligger mitt över gatan.

Idag var vädret perfekt för att strosa runt i parken och det var bara den tjusiga, viktorianska klänningen och parasollet som saknades. Det allra bästa var inte ens den perfekta temperaturen och den alldeles lagoma (jag vet att det inte är ett ord, men det borde det vara) solen. Det var de glada ljuden från barnen och ungdomarna som gungade på en sådan där härlig gunga som klarar gamla tanter och farbröder också. Det var också mannen som satt och spelade tuba mitt i grönskan. Jag fångade kanske mer soptunnan än honom, men jag älskar ändå det här fotot. Vet du hur underbart en bastuba som får fritt spelrum låter? Det visste nämligen inte jag innan idag.

Jag mötte en ung mamma som sprang efter sin lilleman (i tvåårsåldern) och hon skrattade och ropade ”What a wonderful day it is!” till mig. Jag kunde inte annat än att hålla med. Just dagens väntan var helt enkelt effektiv energipåfyllnad på alla sätt och vis.

Ps: Det är inte ofta man hör tuba som solistinstrument. Jag tänkte att det kunde vara roligt att höra Melton Tuba Quartett imponera lite. (Nej, tuba kommer aldrig att bli mitt favoritinstrument, men visst är de duktiga, de här herrarna?)

Ditten och Datten

Livet var det, ja.

3 juni, 2015 Inga kommentarer

Idag träffade jag en svensk tjej som jag blivit vän med sedan vi flyttade hit. (Hon är 39+ veckor gravid och strålande vacker! Det där med hur gravida kvinnors skönhet stämmer nu inte alltid, men helt klart i detta fallet.) Hur som helst. Vi satt och skvallrade på IKEAs restaurang och åt god najadlax. Det kändes precis som att sitta på IKEA i Kungens Kurva och på något vis kändes det väldigt skönt att veta att vi åker till Sverige om bara ett par veckor.

Mammas kropp har motarbetat henne på alla sätt och vis de senaste veckorna. Njurarna renar inte riktigt som de ska och de vita blodkropparna har tagit för mycket stryk för att hon skulle klara av den cellgiftsomgång som var planerad till förra veckan och trots inläggning och behandling på sjukhus har det inte blivit tillräckligt bra. Nu ber vi för att det ser bättre ut nästa vecka… Du får gärna göra detsamma.

I morgon är det dags för en annan fin vän med hälsoproblem att opereras. Framtiden är oviss, men jag låter tanken på att vi inte vet något om vad som ska hända någon av oss trösta. Jag orkar inte vara rädd för allt hela tiden… Du, fina L, det blir bra! För dig och för mamma och för alla andra kommer här Waltz for Toots spelad av Jim Schneider och komponerad av Rickard Malmsten. Rickard är en duktig kompositör och basist, tillika bror till en av min pluttsyrras gamla tonårscrusher (eller hur man nu skriver). Musik helar.

Funderingar

Mors dag.

1 juni, 2015 8 kommentarer

I arton år har jag blivit firad på Mors Dag. Jag har fått ögonfransböjare (fråga inte), teckningar, böcker, pussar, lerfigurer, julgransprydnader och blommor. Idag kom maken och barnen in med frukost på sängen och de här fantastiska solrosorna. (Hej Martin! Mamma och Far kallar mig fortfarande Solblomma när jag inte blivit av med arvet eller varit för skarp i tonen eller druckit Pepsi Max. Hehehe.) Jag fick hemmagjorda, vackra och personliga gåvor som gjorde mig glad in i hjärteroten.

Att vara mamma är min svåraste uppgift. Det är svårare än att vara barn till mina föräldrar, det är svårare än att vara maka och det är svårare än att vara syster, svärdotter, kusin, syskonbarn, granne, medarbetare eller kund.

Som mamma vet jag att mina barn gör som jag gör, inte som jag säger. Jag vet att hälften av deras gener kommer från mig och mina förfäder och de är inte alltid särskilt lätta att hantera. Generna, alltså. Jag vet att min kärlek till dem är helt ovillkorlig och att den kärleken gör ont så det svider, både av allt det goda och allt det svåra. Jag vet att mitt liv för evigt blev förändrat en sen kväll i augusti för snart nitton år sedan. Hur förändrat det skulle komma att bli kunde jag inte för mitt liv ens föreställa mig. Jag har känt vart och ett av mina barn sedan innan de blev till, men trots det måste jag acceptera att deras vägar är deras egna att upptäcka och utforska. Jag vet att blod är tjockare än vatten vad som än händer i våra liv. Jag vet att jag inte är mer än människa och att jag därför har utsatt alla tre barn för saker som jag kanske inte är så väldigt stolt över, men på det stora hela har jag gett allt jag haft för att de skulle få ett fint liv och en ljusnande framtid.

Jag vet att ofrivillig barnlöshet och döda barn och döda mödrar gör just denna dag till en av de svåraste på hela året för en del. Gäller det dig vill jag bara skicka en kram och hoppas att i morgon blir en bättre dag. Jag vet att livet inte alltid blir som man räknat med och att en del inte längre har kontakt med sin mamma eller sina barn. Om du tillhör den gruppen skickar jag också en kram. ”Life is hard, but life is good.” ”Livet är svårt, men livet är bra.”

Jag önskar dig en vecka full av solrosor, kärlek och en och annan glass.

Musik

Kamasi Washington.

28 maj, 2015 4 kommentarer

När man känner sig lite Claire de Lune i Kamasi Washingtons tappning. Nu för tiden känner jag mig inte ofta särskilt jazzig, men när jag hörde det här smälte jag. Vackert!

I kväll tänker jag lite extra på mamma som ligger inlagd med dropp då hennes kreatinvärden var för höga för att hon skulle få något cellgift. Bu… Jag önskar att de kommer på vad som är galet med hennes njurar. Det verkar vara problem som inte har med cancern att göra, men det påverkar i högsta grad hennes behandling. Har du en god tanke eller en bön till övers får du gärna dela med dig av den. Peace.