Vänner från Långt-bort-i-tiden och Långt-bort-från-stan kommer snart på besök. Jag känner mig så glad och tycker att det ska bli jättekul att träffa dem igen. Vi hann med en snabb uppdatering på en gemensam väns fyrtioårsfest för ett tag sedan, men musiken var så hög att det knappt gick att prata. Idag kommer de förbi med sina tre flickor.
Jag kommer ihåg hur det var när vi skulle få besök av eller var på väg till föräldrarnas vänner. Som tonåring var det alltid lika pinsamt. En del träffade man med någon slags regelbundenhet, men andra kom, sågs och glömdes bort. Anledningen till att jag kom att tänka på det här är så att våra barn reagerade precis likadant som jag själv skulle ha gjort i deras ålder. ”Hu, men vi känner ju inte dem?!” Tur att jag inte blivit dummare än att jag faktiskt har förståelse för deras ”oro”. Hur som helst tror jag att vi alla kommer att få en trevlig eftermiddag och dessutom tror jag att ungdomarna kommer att känna varandra efter några timmar tillsammans.
