Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Det finns ingen som är så bra på att hålla tal som min Far. Det skulle i så fall vara min kusin som ser ut som en 20 år yngre version av honom… Fotot här ovan togs då lillebror och svägerskan skulle få några goda råd på vägen tillsammans genom livet. Far avslutade med att låta oss alla lyssna på ”Nå’n där uppe måste gilla mig”. Idag spelar jag den för Far. Grattis på din alldeles egen dag!
Nu är han ordentligt avfirad, vår fine G, the High School Graduate.
Fest blev det och så klart alldeles för mycket mat. (Jag kommer från en stor familj där det alltid varit viktigt att vid kalas så ska det finnas mycket gott att välja på och min svärmor kallar sig själv ”dubbel sats”. Hur ska jag någonsin lyckas vara lagom?) Två olika sorters potatissallad, revbensspjäll, två olika sorters grillad kyckling, hamburgare, sallad och lite annat smått och gott. Ja, och så kladdkaka med vaniljglass och jordgubbar. Och dricka. Och godis. Om någon gick hem hungrig så var det deras eget fel, hahaha!
Vi har sådan tur att vi har lite nära släkt här i krokarna och det känns fint att kunna dela sådana här dagar tillsammans med dem, något vi aldrig kunde göra då vi bodde i Sverige! De andra gästerna var vänner som G själv hade valt, men vi var ändå närmare 40 personer här hemma. Jag tror att de flesta hade trevligt. Tur med vädret hade vi också, faktiskt en faslig tur! Vi hade blivit lovade riktigt ruskväder, men lyckligtvis hade vi uppehåll ända tills de första gästerna började dra sig hemåt. Efter det öppnade sig himlen, så där så man kunde tro att ett helt gäng stod och öste vatten och hagel över oss samtidigt som blixtarna svingade sig mellan bergen. Se, det var ett fint avslut på en härlig dag!
Jag gillar traditioner, jag gillar att fira olika milstolpar och jag gillar att ha fina människor omkring mig. Det blev ingen trängsel framför trappan, inga vita mössor och inga studentflak för sonen, men det känns ändå fint det här. Framtiden är ljus!
Väntar du mycket? Och vad väntar du på? Själv väntar jag på bättre tider, på resultat, på något spännande som ska hända, på att något ska bli klart och säkert på en hel del annat också. När man har barn väntar man ofta på att aktiviteter ska ta slut. Denna tid kan vara aktiv eller passiv beroende på vem man är och vilket intresse eller ansvar man har i själva aktiviteten.
När dottern åker till sina ridlektioner brukar jag inte åka hem emellan lämning och hämtning. Ibland sitter jag inne i ridhuset och tittar på lektionen, ibland sitter jag kvar i bilen och lyssnar på någon ljudbok och ibland tar jag mig en promenad i parken som ligger mitt över gatan.
Idag var vädret perfekt för att strosa runt i parken och det var bara den tjusiga, viktorianska klänningen och parasollet som saknades. Det allra bästa var inte ens den perfekta temperaturen och den alldeles lagoma (jag vet att det inte är ett ord, men det borde det vara) solen. Det var de glada ljuden från barnen och ungdomarna som gungade på en sådan där härlig gunga som klarar gamla tanter och farbröder också. Det var också mannen som satt och spelade tuba mitt i grönskan. Jag fångade kanske mer soptunnan än honom, men jag älskar ändå det här fotot. Vet du hur underbart en bastuba som får fritt spelrum låter? Det visste nämligen inte jag innan idag.
Jag mötte en ung mamma som sprang efter sin lilleman (i tvåårsåldern) och hon skrattade och ropade ”What a wonderful day it is!” till mig. Jag kunde inte annat än att hålla med. Just dagens väntan var helt enkelt effektiv energipåfyllnad på alla sätt och vis.
Ps: Det är inte ofta man hör tuba som solistinstrument. Jag tänkte att det kunde vara roligt att höra Melton Tuba Quartett imponera lite. (Nej, tuba kommer aldrig att bli mitt favoritinstrument, men visst är de duktiga, de här herrarna?)
Idag träffade jag en svensk tjej som jag blivit vän med sedan vi flyttade hit. (Hon är 39+ veckor gravid och strålande vacker! Det där med hur gravida kvinnors skönhet stämmer nu inte alltid, men helt klart i detta fallet.) Hur som helst. Vi satt och skvallrade på IKEAs restaurang och åt god najadlax. Det kändes precis som att sitta på IKEA i Kungens Kurva och på något vis kändes det väldigt skönt att veta att vi åker till Sverige om bara ett par veckor.
Mammas kropp har motarbetat henne på alla sätt och vis de senaste veckorna. Njurarna renar inte riktigt som de ska och de vita blodkropparna har tagit för mycket stryk för att hon skulle klara av den cellgiftsomgång som var planerad till förra veckan och trots inläggning och behandling på sjukhus har det inte blivit tillräckligt bra. Nu ber vi för att det ser bättre ut nästa vecka… Du får gärna göra detsamma.
I morgon är det dags för en annan fin vän med hälsoproblem att opereras. Framtiden är oviss, men jag låter tanken på att vi inte vet något om vad som ska hända någon av oss trösta. Jag orkar inte vara rädd för allt hela tiden… Du, fina L, det blir bra! För dig och för mamma och för alla andra kommer här Waltz for Toots spelad av Jim Schneider och komponerad av Rickard Malmsten. Rickard är en duktig kompositör och basist, tillika bror till en av min pluttsyrras gamla tonårscrusher (eller hur man nu skriver). Musik helar.
I arton år har jag blivit firad på Mors Dag. Jag har fått ögonfransböjare (fråga inte), teckningar, böcker, pussar, lerfigurer, julgransprydnader och blommor. Idag kom maken och barnen in med frukost på sängen och de här fantastiska solrosorna. (Hej Martin! Mamma och Far kallar mig fortfarande Solblomma när jag inte blivit av med arvet eller varit för skarp i tonen eller druckit Pepsi Max. Hehehe.) Jag fick hemmagjorda, vackra och personliga gåvor som gjorde mig glad in i hjärteroten.
Att vara mamma är min svåraste uppgift. Det är svårare än att vara barn till mina föräldrar, det är svårare än att vara maka och det är svårare än att vara syster, svärdotter, kusin, syskonbarn, granne, medarbetare eller kund.
Som mamma vet jag att mina barn gör som jag gör, inte som jag säger. Jag vet att hälften av deras gener kommer från mig och mina förfäder och de är inte alltid särskilt lätta att hantera. Generna, alltså. Jag vet att min kärlek till dem är helt ovillkorlig och att den kärleken gör ont så det svider, både av allt det goda och allt det svåra. Jag vet att mitt liv för evigt blev förändrat en sen kväll i augusti för snart nitton år sedan. Hur förändrat det skulle komma att bli kunde jag inte för mitt liv ens föreställa mig. Jag har känt vart och ett av mina barn sedan innan de blev till, men trots det måste jag acceptera att deras vägar är deras egna att upptäcka och utforska. Jag vet att blod är tjockare än vatten vad som än händer i våra liv. Jag vet att jag inte är mer än människa och att jag därför har utsatt alla tre barn för saker som jag kanske inte är så väldigt stolt över, men på det stora hela har jag gett allt jag haft för att de skulle få ett fint liv och en ljusnande framtid.
Jag vet att ofrivillig barnlöshet och döda barn och döda mödrar gör just denna dag till en av de svåraste på hela året för en del. Gäller det dig vill jag bara skicka en kram och hoppas att i morgon blir en bättre dag. Jag vet att livet inte alltid blir som man räknat med och att en del inte längre har kontakt med sin mamma eller sina barn. Om du tillhör den gruppen skickar jag också en kram. ”Life is hard, but life is good.” ”Livet är svårt, men livet är bra.”
Jag önskar dig en vecka full av solrosor, kärlek och en och annan glass.
När man känner sig lite Claire de Lune i Kamasi Washingtons tappning. Nu för tiden känner jag mig inte ofta särskilt jazzig, men när jag hörde det här smälte jag. Vackert!
I kväll tänker jag lite extra på mamma som ligger inlagd med dropp då hennes kreatinvärden var för höga för att hon skulle få något cellgift. Bu… Jag önskar att de kommer på vad som är galet med hennes njurar. Det verkar vara problem som inte har med cancern att göra, men det påverkar i högsta grad hennes behandling. Har du en god tanke eller en bön till övers får du gärna dela med dig av den. Peace.
Inte för att vi inte vill minnas alla som har stupat i hemska krig, men det här är en helgdag som vår familj inte brukar investera så mycket i. I förlängningen tänker jag att min egen farfar föll offer för allt hemskt som ett krig för med sig, så honom borde jag kanske ägna lite fler tankar åt just idag.
Jag och barnen är fortfarande ensamma hemma, men jag hämtar K på flygplatsen i natt. Han verkar ha haft det hur bra som helst, så jag är glad för hans skull! För dig som har intresse för frihetliga frågor kommer hela FreedomFest Stockholm 2015 upp på mises.se så småningom, men här har du en sammanfattning av dagen.
Vi som var kvar här hemma drog till med en picknick i parken i Orem vid Center Street. Vädret höll sig i schack och efter de senaste veckorna är vi ändå inte längre så bortskämda med värme… Det är alltid lika trevligt att umgås över god mat.
Ny vecka! Det är mindre än en månad kvar tills jag och barnen åker till Sverige. I början av juli hämtar vi upp K i Köpenhamn på väg ner till München. Vi kommer att vara där nere ett tag tillsammans med svärfar och svåger för att träffa tyska släkten, släktforska och uppleva Bayern. Vi håller alla lite var till mans på att öva på tyskan som kanske inte längre kommer helt självklart för någon av oss. Dessutom är sydtyska, bayrisch, bra mycket svårare att förstå sig på än den tydliga nordtyskan som vi svenskar väl oftast möter i skolan och hos tyska turister. (De som har sommarställen i Blekinge är åtminstone oftast från de norra delarna av Tyskland.)
Jag fortsätter storstäda inför sommaren. Det blir sådant där som att rensa ut, torka ur och dammsuga bakom kylskåpet, skrubba hela duschen från topp till botten, ta bort kalkfläckar, rensa ur köksskåpen, lämna in grejer till Deseret Industries (second hand), rensa i pappershögar (Gah, jag fattar inte var de kommer ifrån!) och allt möjligt annat. Det passar finfint att fixa grejer inne, för ute har vi sedan några veckor rätt bra ”göra gräsmattan grön”-väder. Jag är inte alls van vid att behöva passa in rätt tillfälle att klippa gräset och trädgårdsbevattningen är inte ens igång än! Väldigt ovanligt för att vara Utah. Jag tror dock att de flesta är tacksamma. Det har kommit en massa ny snö i bergen och då detta trots allt är en öken behövs allt vatten efter den torra vintern som ligger bakom oss.
I går blev vi hembjudna till grannarna intill då det var syttende mai. De är norskättlingar, frun pluggar norska och de firar alla norska högtider och helger mer än vilken norrman som helst. Vi håller Norden högt här i vårt lilla hörn av Carterville Road tillsammans med ännu en fin vän som är finska och bor några hus bort.
Vårt bidrag till impulsfirandet fick bli våra mjölfria favoritkakor Real-Deal Chocolate Chip Cookies.
Pico var på strålande humör och snurrade runt fötterna på oss alla.
Härlig eld i ”grillfatet”. Vet inte vad de här kallas i Sverige, men det är en stor, grund gryta i gjutjärn som man kan elda i. Praktiskt och väldigt mysigt!
Gissa vad familjen M bjöd på? Inte norskt någonstans, men väldigt gott. Ja, förutom Hershey’s-chokladen. (Jag red snålskjuts på sonen och åt bara perfekt grillade marshmallows som han hade fixat.)
Så här ser den ut, en äkta s’more.
Barnen hade fått lite roliga mineralsalt som skulle kastas i eld för att få till spännande färgade lågor, och se det gick ju utmärkt! Kul vardagsexperiment. Här kan du lära dig mer om lågfärger.
Småkillarna lekte kurragömma med G. 18-åringar är antingen lata och anstränger sig inte alls för någonting eller också kan de vara sjysta nog att förgylla livet för en 7- och en 8-åring. ”Where IS he? Have you SEEN him? Just our garden, but he isn’t ANYWHERE!” Hahaha. Ja, se där fick de leta länge.
När det bara var rök kvar av elden och lite väl kallt att sitta ute gick vi in och spelade spel. ”You’ve Been Sentenced” är jätteroligt! Rekommenderar varmt till äldre barn som är duktiga på engelska och vuxna. Och så åt jag upp resten av Ms Syttonde Mai-Pavlova. Maräng med grädde och färska bär – mycket bättre blir det inte.
Vår familj gillar att äta bra och god mat och vi lägger antagligen mer tid på maten än Familjen Svensson (eller Jones). Jag inser att det inte alls är allom givet att ha den tiden och detta är något som jag ofta ägnar tacksamma tankar åt.
I går frågade S om jag hade lust att hjälpa henne fixa scones till frukost. Nemas problemas! Dottern fixade sålunda frukosten med mig som coach och alla kom ner och prisade de perfekta sconesen. Ja, alla utom jag. Jag fixar inte brödet, det är bara så. Den senaste veckan har jag haft huvudvärk flera dagar efter nybakade bullar, dessertbord på grannpicknicken och lite annat smått och gott (som i mumsigt). Jag satsade idag därför på en kopp te med saffranssirap och en väldigt smarrig smoothie på mandelmjölk, kokade frysta hallon (har blivit lite nojig efter de där gamlingarna som dog efter att ha ätit hallondessert gjord på ”råa” frysta hallon för någon månad sedan), lite lönnsirap och färsk spenat. Hur god som helst trots den läbbiga färgen! Av någon anledning smakade den hallonlakrits, så jag passade på att drömma mig bort till hallon- och lakritsskallar i lösgodislådorna på ICA Kvantum i Kungens Kurva…
Jag vet… Min vackra, vackra kopp har fått sig ett par rejäla törnar och det är dags att hitta en ersättare. Än så länge är jag dock inte redo att skicka den till några sälla jaktmarker.
Del två på matkapitlet denna andra regniga lördag på raken (med många regndagar både innan och efter) kommer att handla om pizza. Hemgjord pizza, alltså. Sådan pizza har inte något alls att göra med köpepizzan på Papa John’s, även om den är god, utan håller en helt annan klass. E fixade en lyxig och jäst brödbotten till sig och de andra i familjen och jag gjorde en blomkålsbotten till mig själv. Väl värt mödan. (Jag bytte ut chevren mot vanlig hushållsost idag.) Eftersom de andra hellre äter brödbotten kunde jag frysa in tre bitar till snabbluncher åt mig själv.
Tomatsås
fräs några finhackade vitlöksklyftor på låg värme i olivolja
2 burkar krossade tomater mixas och hälls i
blanda i:
några msk tomatpuré (jag har i rätt mycket)
torkad eller färsk oregano efter smak
torkad eller färsk basilika efter smak
lite salt
nymalen svartpeppar
ev. något sött om du inte får balans i smakerna
Koka ihop på svag värme utan lock länge, gärna i upp emot en timme. Det blir smarrigast så.
Monteringen av just min pizza, den som blev så god så jag längtar tills jag kan äta en likadan igen, har du här:
Bred ett lager tomatsås på en lagom bit blomkålsbotten (1/4 av receptet här ovan tog jag). Smula över färsk mozarella och färsk basilika och stoppa in pizzan i 200°C i 10-15 minuter. Den ska vara färdiggräddad. Lägg på örtmarinerade kronärtskockshjärtan, färsk ruccola, lite smarrig prosciutto (Wow, jag kunde stava utan att stavningsprogrammet protesterade!) och några tunna skivor rödlök. Riktigt supergott. Nyttigt också inbillar jag mig.
Mums. Hoppas att du får äta något riktigt gott idag du också. Peace!
Äldsta dottern har fått en soffa till sitt rum av våra flyttande vänner. Nu ska vi klura ut hur vi fixar ett billigt och snyggt överdrag till den. Piece of cake. Eller nå’t.
Varje kväll spelar yngsta dottern Yatzy och Vändtia med maken. S har blivit en hejare på huvudräkning och sannolikhetslära på kuppen. Vi undrar alla hur det kommer sig att hon aldrig tröttnar, men varför ska man överge ett vinnande koncept liksom?
Den här texten har jag läst igenom tio gånger i kväll. Det har inte fått mig att åstadkomma någonting, men jag är helt klart i behov av att bena upp mina ”mål och planer”. Jag återkommer.
Alla svenskar verkar fira Kristi Himmelsfärd bra mycket mer intensivt än alla våra religiösa grannar. Jag tror inte ens de flesta vet att en kristen högtid är i full sving, men det går nog bra ändå. Hoppas att du får möjlighet att sväva på moln och känna lyckan bubbla i dig. Det är du väl värd.