Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Yngsta dottern virkade väldigt mycket under en period. Efter att ha vilat från virknålen ett bra tag bestämde hon sig för att fixa med en överraskning till några små barn som både hon och jag gillar väldigt mycket. Jag tycker alla de här virkgossingarna är söta och får en ny favorit varje gång jag tittar på dem. Vilken gillar du mest?
Vi gillar att spela spel. Helst sällskapsspel. I Sverige hade vi ett Wii Sports som satte fart på fläsket och att sjunga karaoke och spela fuskgitarr var också roligt. Barnen spelade ofta Super Smash Bros. Här har vi inga spelkonsoler, så vi får förlita oss på hederliga gamla bräd- och kortspel. Yatzy, schack och vanliga kortlekar används näst intill dagligen. Bananagrams är min favorit, Apples to Apples är populärt och vårt nyaste spel Set är en riktigt rolig hjärnbråkare! Har du några spel att rekommendera?
Find a place inside where there’s joy and the joy will burn out the pain. Joseph Campbell
Ibland tar styrkan slut. Man orkar inte hålla masken, man orkar inte kämpa, man orkar inte bry sig, man orkar inte göra om och göra rätt, man orkar inte vara den som ska vara det sammanhållande kittet, man orkar inte träna eller laga nyttig mat, man orkar inte le, man orkar inte lyfta någon annan, man orkar inte tro, man orkar inte hoppas, man orkar inte med någon annan och man orkar ännu mindre med sig själv. Ibland är det dock livsnödvändigt att hitta tillbaka till orken man förlorat på vägen. Då kan det vara bra att följa Joseph Campbells förslag att hitta ett ställe inom sig där glädjen finns för att låta den vinna över smärtan, vare sig den är fysisk, mental eller själslig.
Vi människor klarar så mycket mer än vi tror. Ibland är det på sin plats att påminna sig själv och andra om det.
Yngsta dottern gör ”the crow”, en yogaposition som jag faller ihop (i skrattattacker) i en hög på golvet av när jag provar. S är fysiskt långt starkare och segare än jag, men jag är tjockare och klokare, så kanske kan jag bemästra denna position jag också en vacker dag! Tränar man blir man nämligen starkare. Det gäller inom många områden. Peace.
… från en nioårig kille tidigare idag ledde till att jag kom ihåg det här musikinlägget från längesedan. Kanske vill du just idag lära dig mer om någon musikgenre som du inte fördjupat dig i förut eller så kanske du bara vill lyssna på lite bra musik.
Min syster och hennes familj är på väg till Thailand för att återigen bo där i några månader. Om du är intresserad av en alldeles ovanligt vanlig svensk familj med en passion för att upptäcka världen kanske du vill följa deras äventyr. Varsågod: RESFREDAG.
I morse fick jag med 4/5 av familjen ut på promenad i Rock Canyon. Det var så skönt trots att snön hängde i luften och det var lite grått. Lördagar som inte har några aktiviteter inplanerade är guld värda.
I Sverige firade min kusin sin 40-årsdag med glitter och glamour, liveband och god mat. Själv satt jag och målade och skrev precis hela kvällen. Det glittrade lite det också, för jag målade med Lumin Artés Twinklingfärger och skrev med det sega guldbläcket jag har. Borde leta efter något annat, för jag blir alltid frustrerad på det. Hoppas att din helg glittrar lite extra på något vis!
Rapport från kvällens aktivitet: Tvååringen har små mystiska pyssel under matbordet (ja, vart ska man annars ta vägen om man måste ta hand om ”personal businesses”), femåringen vill göra fler roliga vintagefilmer och sjuåringen suckar över läxan som måste vara klar innan han får gå till kompisen och leka en stund innan middagen. Den lille, världens sötaste, föddes för tidigt och har varit död några gånger i sitt halvårslånga liv. Jag är lite nervös över att vara ansvarig, men allt har varit bra länge och vardagslivet måste någon gång få chans att komma tillbaka.
När jag går hem i regnet igen har jag varit stand-in-förälder i lite drygt en timme och jag andas djupa andetag för att pigga upp mitt trötta huvud. Jag har nog alltid älskat bebisar och barn. Kanske inte lika mycket då jag vispade ihop välling på spisen till något syskon mitt i natten. (Eller jo, det var nog bara själva vällingen jag inte gillade så mycket.) Jag är tacksam över att få chansen att hänga lite med dessa varelser som har så mycket liv i sig, som är ganska oskadade då det gäller hur man ska tycka och tänka och som mest bara visar vad en människa är i sin mest oslipade form. Jag kan samtidigt konstatera att det nog är rätt smart att passa på att föda barn innan man fyller fyrtio och kroppens stora förfall börjar. Trots allt får jag lägga mig och sova i lugn och ro hela natten medan mina lånebarns föräldrar får gå upp mitt i natten och fylla på sondmatning, byta blöjor och kanske få sällskap i sängen av två eller fyra extra små sparkande ben när det redan är ganska trångt.
Jag kan inte lägga upp bilder på barnen här i bloggen, så du får hålla till godo med stallkisarna igen istället. De är ruskigt söta de också.
I morse åkte de tillbaka till Sverige, våra fina besökare. Det har varit så härligt att ha dem här! Liv och rörelse, hemtrevligt och extraordinärt. Jag är så tacksam över att de tog sig tiden att komma hit.
Efter att ha vinkat ”på återseende” till släktingarna var det dags att ge sig upp till kyrkan för ett sista avsked. En av våra ”nästangrannar”, min promenadkompis svärfar, gick hastigt bort i söndags. Han fick möjlighet att säga adjö till alla sina åtta barn, vilket för dem kändes som en stor sista gåva. Ett par av barnen var bara i trakterna av en händelse och bor egentligen så långt bort att de inte skulle ha hunnit till sjukhuset i tid. Med tanke på hur viktig familjen var för R känns det extra fint att han fick ha alla sina högt älskade runt omkring sig sina sista timmar på jorden.
Förresten var Rs kista den coolaste jag någonsin sett. Förutom sin familj skattade han bilar högst av allt. Han levde, andades och umgicks med bilar alla lediga stunder då han inte sjöng i kören eller hjälpte sina barn och barnbarn eller fixade något till någon, och hans familj hade fixat lysen och stänkskärmar på den gröna kistan som fått nästan samma färg som älsklingsbilen… Är inte det kärlek, så säg?
I går hade vi våra goda vänner här på middag. Jag älskar makens mormors vackra julduk och känner en viss vördad över att ta hand om den på bästa sätt och se till att den alltid ligger ren och slät på bordet över hela julen.
Man talar om ”the twelve days of Christmas”, men för mig slutar allt juligt med annandagen. Efter det är det bara granen som får stanna kvar tills Tjugondedag Knut och adventsstjärnorna som får hänga uppe tills det känns pinsamt att ha dem kvar. (Jag älskar det varma ljuset i fönstren.) Tomten verkar ha samma känslor som jag och när vi åkte på juleljussafari i går var det som att han tungt rosslade ett tack för sig och jag tyckte att han mumlade något om att hoppas kunna ses igen nästa år.
Slutligen måste jag bara visa dotterns härliga åttiotalssminkning! Hon gillar den konstnärliga aspekten i att måla fram olika effekter. I går blev det så här:
Nästa gång jag ska fota smink ska jag se till att vi hittar lite bättre ljus. Det ser i alla fall väldigt coolt ut när E varit i farten och jag tror vi kommer att få se en hel del spännande resultat framöver.
God fortsättning på dig! I morgon är en annan dag.
Våra Sverigebesökare har verkligen satt en extra knorr på julen! Jag är så glad och tacksam över att de valde att komma hit och fira med oss.
Så här ser det ut utanför dörren just nu. Det har trillat duktigt med snö hela kvällen och jag hoppas ungdomarna är beredda på att skotta i morgon, hehe. ”I’m dreaming of a white Christmas” har tydligen spridit sig ända till vädergudarna. Tur att det var i går vi var ute på vägarna och körde!
Ha en fin fortsättning på julhelgen. Ät för mycket godis och köttbullar och läs många böcker. Tids nog är det dags för verkligheten igen. Peace.
Bildprogram som krånglar, nyfirad femtonåring, Sverigebesök, snöstorm, julgodis… Det har varit några hektiska dagar! Dessvärre har jag inte tid att skriva något roligt, men varsågod, släkten. Här ser ni bevis på att familjen J har anlänt och att de redan är integrerade i vardagslivet. 😀
Berg med rårakor. Säkert inte särskilt nyttigt, men otroligt gott!
Bjällerklang på insidan av dörren och en praktfull krans på utsidan.
Granen i lite bättre ljus.
Snögubbspatrullen!
Femtonåringen.
Nu är vårt tak renoverat och klart! Skylighten (eller vad man nu säger) ska tydligen installeras färdigt av något annat företag, men det är på gång. Härligt! Jag glömde ta kort innan det blev för sent, men jag hann i alla fall tala med pappan till mannen som äger takfirman då han kom förbi för en inspektion. Mannen i fråga flyttade hit från Sydafrika för tre år sedan för att bo närmare sin son och hans familj. Vilken underbar dialekt! Pappan och sonen talade afrikaans sinsemellan vilket förklarade varför jag trodde de var från Australien då jag bara hade hört dem prata engelska. Vilken är din engelska favoritdialekt? Efter att ha hört en intervju med Saoirse Ronan (den olycksaliga flickan i Atonement och nu huvudrollsinnehavare i Brooklyn) häromdagen måste jag nog säga att irländska slår alla andra dialekter på fingrarna…
I kväll fick maken, döttrarna och jag sjunga Nu tändas tusen juleljus på grannskapets ”Holiday Party”. Det kändes lite som att tjuvstarta, men med tanke på att jag tidigare på dagen hade varit på ostprovning (FANTASTISKT!) hemma hos en kvinna vars hus var juleklätt från golv till tak är det kanske jag som är lite sen i startgroparna? Vi brukar inte installera julen förrän till första advent…
Fortsatt jul: Maken och jag tog oss till utomhusköpcentret som ligger vid hans jobb för att känna pulsen där denna kväll då de pluggade in dekorationsljusen. Det bjöds på eldar, livemusik, isskulpturer, s’mores och mängder av folk som strosade omkring. Mysigt! Det fick mig faktiskt att glömma världens elände en stund.
