Fånga ögonblick.
Där sitter min far i en av sina inte särskilt vackra fleecetröjor. Bakom den där orangea akrylen med söndrig dragkedja tickar dock ett hjärta av guld. Han kanske inte orkar som han alltid har gjort, men han tycker fortfarande att något av det bästa som finns är att sitta med barn eller barnbarn i knät och lära dem vad läsglädje är. Det finns ingen som läser sagor som min far! Det är nästan så att jag fortfarande blir rädd då han läser med Stora Stygga Vargens röst…
Jag gillar sjysta läsläxor som ”läs för en släkting” eller ”läs innan frukost”. Idag var det systersonen S som fick kryssa rutor i läsbingot efter att ha läst flera sagor med högtidlig röst. Fint!
Den digitala tidsåldern till trots vägrar jag duka under för tanken att böcker är utrotningshotade. Maken använder sin läsplatta flitigt och äldsta dottern läser mycket i sin telefon, men jag kan inte riktigt komma överens med skärmarna som läsbakgrund. Nej, det åker nog upp en massa böcker också i nästa hem. Jag har dessutom köpt flera julklappsböcker redan, så andra människor i min närhet slipper inte heller undan. Dessutom kan man alltid lita på de gamla romarna och grekerna. De har väl alltid vetat bäst?
”Ett hem utan böcker är en kropp utan själ.”
Marcus Tillius Cicero
Vilken är din senaste läsupplevelse, något som du skulle kunna tänka dig att rekommendera?
I tacksamt minne bevarad…
Alla helgons dag, Festum omnium sanctorum.
Idag tog jag med mig en av Exploriusstudenterna och äldsta dottern på själavandring. Ja, egentligen var det väl mer så att vi klädde oss varmt och någorlunda regnsäkert för att sedan ge oss ut på kyrkogården för att uppleva Sveriges kanske vackraste högtid. Jag uppskattar seden att hedra alla som gått före oss.
Kyrkogården var så vacker trots att regnet öste ner och jag skickade tacksamma tankar och små ”minnesmeddelanden” till mina släktingar och vänner som inte längre finns med oss. Det blev en så fin stund. Efteråt gick vi hem till min svåger och bjöd alla i huset på nybakad lusselängd, pepparkakor, clementiner och varm choklad med grädde. Minnen skapas med hjälp av alla sinnen.
En borde nog egentligen sova.
Usch. Usch! Fy sjutton och gaaaaah! Jag är upprörd. Jag bär på en stor sorg. Jag är arg. Jag frågar ändå inte varför. ”Det är som det är och det blir som det blir.” Fortsätt. I morgon är en annan dag och vi vet aldrig vad som väntar bortom kröken.
Idag blev himlen en själ rikare och en familj förlorade sin pappa och man här på jorden. Detta fick jag reda på efter en så känslomässigt omtumlande dag att jag knappt orkar sitta upp längre. (Fast det kan ha att göra med att klockan snart är halv ett också.) Just nu tänker jag att sorgeprocessen gör ont, men helar hjärtan och läker trasiga själar. Det ger ändå något slags hopp om att allt blir bra till slut. Peace.
Regnar det hos dig också?
Så här ser väderprognosen ut fram tills det är dags för höstlov. Nu gillar jag att kura skymning med tända hus och så vidare, men i det här fallet håller jag mig bara på okej humör då jag vet att marken behöver varenda liten droppe vatten den kan få efter de senaste torra årstiderna! Eftersom det nu ska regna kan det lika gärna regna riktigt ordentligt. Får jag bara okej körväder nästa fredag blir jag tacksam. Man vet aldrig hur andra bilförare hanterar sina fordon då det finns risk för vattenplaning…
Höst, regn och ett vackert ögonblick.
Mamma och jag åkte förbi mormors och morfars grav vid Sturkö kyrka och satte dit ett gravljus med timer. Vilken klurig uppfinning! Det ser så vackert ut med minnesljusen då mörkret sänker sig över kyrkogården och jag tycker det är fint att det lyser också innan allhelgona. Jag tycker så mycket om denna högtid, och har saknat den då vi bott utomlands, så jag har bestämt mig för att ta de två Exploriusstudenterna jag är kontaktperson för på en allhelgonavandring på någon av kyrkogårdarna i Karlskronatrakten den femte november.
Jag tänker alltid på en klassisk julspeldosa/lampa i kyrkform som ”alla” hade då jag var liten då jag ser Sturkö kyrka. En stor del av den del av mammas förfäder har gått i kyrkan och skolan här och de flesta har jobbat mycket hårt som stenhuggare, fiskare och ”gräsänkefruar”. Kanske är det därför det är därför det känns så speciellt att vara här.
Dagens tjuvkik. Här ligger lampan som ska upp i tvättrummet. Det blir en likadan i badrummet. Jag tycker den är så fin! Brorsan har satt klinkers i båda dessa rum och ska tydligen kakla i badrummet innan han åker till Skottland efter helgen. I början var vi lite oroliga för att det här huset skulle vara alldeles för litet, men jag har redan vant mig vid känslan i huset. En fin detalj är att takhöjden på nedervåningen är 2,40 och att alla fönster är stora. Det gör att det inte alls känns särkilt trångt eller instängt.
Mitt i veckan, en regnig dag i november.
Idag steg jag upp kl 6 som vanligt. 15-åringen klarar sig själv, men det känns bra att stöka lite tillsammans med henne. Far satt redan uppe och det syntes att hans operationssår från i går blödde. Jag och mamma fick övertyga honom att det inte var någon bra idé att sitta och vänta på att ett blödande sår ska lugna sig då man äter blodförtunnande medicin. Han gick till slut med på att köras in till dagoperationen på öron/näsa/hals. Tur det. Jag fick sitta med på operationen och mina gamla kirurgdrömmar levde upp medan jag följde läkarens och de två sköterskornas fascinerande och mycket väl utförda arbete. Wow, alltså. Så fina de var! Alltså, omtänksamma, försiktiga, roliga, proffsiga, väl samspelta… Det kändes bra att få se sjukvården från insidan, på individnivå. Mitt i allt det tråkiga som stora hälsoproblem medför finns det något varmt och fint, något som tillför energi och ger lite hopp. Fint.
Efter skjuts hem och matlagning till föräldrar och byggbrorsan hann jag med en runda ut till Huset med maten i en yoghurthink och en kall Pepsi Max. Idag lade han golv i tvättrum och badrum. Jag lämnade också av lampan till tvättrummet. Den är verkligen fin tycker jag! Lite nytänkande med klart klassiska vibbar. Renoveringen går framåt och varje dag då jag vaknar vet jag att målet är en dag närmare.
Karlskrona bjöd på International Street Market 2016 på torget och den hann jag och yngsta dottern besöka medan vi letade efter vinterskor till henne. Halleluja! Lite hemgjord engelsk fudge och ett ordentligt mål bayersk mat senare stod dottern som vinnare i den för henne alltid lika spännande utmaningen att hitta ett par skodon som passar, men med ett par jättefina ECCO-stövlar istället för en pokal i handen. Karlskrona är en fin liten stad, även om det blåser rätt friskt rätt ofta. Stan fick namnet Pinan på den tiden militärer huserade i trakterna under lumpen. Jag kan nästan förstå hur detta namn uppkom. 😉
Restaurangen Montmartre fick besök av mig och två gamla kompisar (varav den ena är min kusin) framåt kvällskvisten. En portion Fläskfilé Oscar med klyftpotatis senare kunde jag knappt röra på mig, men jag ville inte missa en smula av allt det goda! (”Det goda” innefattade inte klyftisarna. Sådana tycker jag att jag gör bättre själv.) Det var kul att sitta ner i lugn och (o)ro, ljudnivån var värre än ett dagis efter en läskig Alfonsfilm, och jag hoppas att vi snart kan ta oss tid att träffas igen. Kanske blir det hemma hos oss nästa gång?!
Efter denna långa dags färd mot natt kändes det skönt att rulla upp hos föräldrarna, sitta uppe och prata en stund och dricka en kopp te. En av mina fina väninnor skickade ett myspaket till min födelsedag och numera har jag sålunda lite problem varje kväll då jag inte kan bestämma mig för tesmak. Tur att ole-dole-doff funkar för Veliga Vågar som jag…
Apropå det, förresten. Stjärntecknen har förändrats, både till antal och fördelningen av datum. Jag är till exempel inte längre VÅG, för jag har blivit JUNGFRU! De har lagt in ett extra stjärntecken som heter Ormbäraren och därför har det blivit lite rörigt i leden. Hoppas vi alla kan fortsätta leva utan alltför stora mankemang. Hoppas du sover gott. Peace!
Bild: Getty Images
Det var en gång en gång…
… och den gången kändes fantastisk och sedan var den förbi och hade fått sin plats i minnenas galleri.
Jag håller på att förbereda mig för Trettio Tacksamma Dagar i november. Jag har märkt vilken stor skillnad det gör för mig att skifta fokus mitt i den mörkaste och solfattigaste av tider.
Min lilla lillasyster påstår att det vilar ett vemod här i bloggen. ”Du är inte negativ, men vemodig.” Det är säkert sant. Jag är otroligt tacksam, men livet har onekligen känts lite vemodigt under en längre tid. I morgon åker Far in till sjukhuset för ännu en operation. Han har fullt förtroende för sin läkare, men nu börjar han ledsna på den långa raden mediciner, undersökningar, medicinuppföljningar, operationer och infektioner.
Någon frågade mamma hur sjuk hon egentligen är. Tja, vad säger man? En del dagar känns allt nästan normalt och andra dagar orkar hon knappt stiga upp. Tröttheten i en kropp som intagits av cancerarmén går inte över av vitaminpiller eller en extra löprunda. Ena föräldern orkar ibland hämta posten. Den andra tar bilen fram och tillbaka till brevlådan.
Jag skjutsade mamma och hennes kusin in till stan i morse. Mamma hoppade av för vidare färd mot väninnans sommarstuga i några dagar och kusinen skulle åka tillbaka till Sturkö. Vi talade om livet, döden och allt däremellan under bilturen och innan hon tackade och gick ut ur bilen kramade hon min hand så hårt, så hårt, började gråta och sa: ”jag vet inte hur jag ska kunna leva utan din mamma, hon kan inte dö på många år”.
Trots de ständigt närvarande hälsoproblemen finns livet här och nu och vars och ens liv kan bara levas av den person som blivit det givet. Det finns många ljusglimtar också och de styr stämningen här hemma långt mer ofta än det ledsamma! En dag i taget.
I fredags såg det ut såhär i köket ute i Uttorp. Sedan dess har brorsan byggt ihop vårt skafferiskåp Arkelstorp och några av köksmodulerna, naturligtvis samtidigt som han har byggt en vägg och pysslat med annat ”småplock”. Jag älskar verkligen tapeten i sovrummet! Tänk att få sova i ett skirt bladverk året runt…
Nu ska jag skicka en tanke till min stackars extrasyster och hennes familj som fått vattenskada i lägenheten. Fy sjutton för sådana! Må hantverkarna vara duktiga och effektiva. Och snälla, låt oss alla hitta frid i våra hjärtan. Peace.
Plötsligt händer det!
Jag tillhör en familj med sju barn och en extrasyster som blev kvar i familjen efter ett utbytesår från Tyskland. Det är underbart när vi kan träffas så många som möjligt på samma gång. Vanligtvis sker det under några få sommardagar. Det blir ofta trångt och intensivt, men eftersom vi har den stora ynnesten att ha tillgång till vår stora sommarhusträdgård, det gamla sommarhuset och våra föräldrars nybyggda hus brukar det funka riktigt bra. Jag älskar de där stunderna som ger mig något som jag inte kan få någon annanstans. Jag vill inte måla upp någon falsk Bullerbylycka. Alla familjer har sina tokerier. Vår också. Vi är alla väldigt olika i allt från intressen till politiska och religiösa övertygelser, men jag känner en trygghet hos min familj som jag inte känner någon annanstans och det finns ingenting jag inte skulle göra för min familj om det behövdes.
I helgen som gick hade plötsligt och utan vidare planering nästan alla syskon tillfälle att komma för att hälsa på hos sina gamla föräldrar. Min äldsta lillebror som syns till rätt ofta här i bloggen var dessvärre tvungen att jobba hela helgen. (Hans fru och sönerna var dock här.) Skottlands- och Tysklandsfamiljerna var också hemma hos sig, men resten var här:
Jag är storasyster till alla dessa fina människor. Det fanns stunder då jag förbannade stjärnan jag var född under och undrade varför just jag skulle ha så många syskon att hjälpa till med då jag var yngre, men för det mesta tyckte jag faktiskt att det var roligt. (Inte när jag skulle hjälpa till att göra välling mitt i natten, för den som undrar.) Jag sitter här och är lite tårögd av tacksamhet till mina föräldrar som gav oss en så fin barndom trots allt som de måste ha slagits mot. All heder till dem. Och puss och kram till er, mina älskade syskon! Jag älskar er. Och era barn. Och era respektive.
Resfredags inspiratör.
Här sitter jag och övar på Mozarts Missa brevis i B och sliter mitt hår så att jag glömmer att dela intervjun som min fina syster Annika lagt ut på sin blogg Resfredag. Inlägget råkar handla om mina resor. Kila gärna över och läs! Hela Resfredag är en outsinlig källa av reslust och äventyr, så mitt ego är väldigt tacksamt över att Annikas nästa resa går hit till Sturkö och inte till Långtbortistan. Om du fick resa vart du ville i detta nu (no strings attached), vilket skulle då vara ditt resmål? Själv är jag rätt sugen på att åka ”hem” till Orem.
Framsteg.
Brorsan jobbar hårt. Mina punktinsatser varar i några timmar åt gången medan P är ute vid Huset hela dagar. Han försöker variera sig lite för att inte bli uttråkad, så jag vet aldrig vad som ska möta mig då jag inte varit där på några dagar.
Dagens ”nyheter”: helt färdigmålad gavel, gipsskivor uppsatta både här och där, bl a i badrum och sovrum, kökskakel på gång och lite annat smått och gott (sådant som mestadels handlar om att få fasaden helt klar innan höstkylan blir påträngande).
Mitt uppdrag för dagen handlade om att försöka få den uräckliga dörren ren för ommålning. Jag tvivlade lite på att det skulle gå att genomföra det då den såg ut såhär:
Hålet berodde på en ruggig kattlucka och som du ser hade väder och vind inte precis gått obemärkt förbi.
De släta ytorna funkade bra att rengöra med hjälp av en slipmaskin, men hur skulle jag göra med det urfrästa mönstret? P kom på råd och tillverkade en slippappershållare så att jag kunde komma åt i varenda lilla skrymsle. Efter några timmar såg dörren ut såhär:
Trägen vinner! Dessutom löste P problemet med det fula hålet efter kattluckan med en annan finurlig lösning. Med lite spackel, slipning och färg kommer man inte se att luckan satt där från början! Jag är imponerad av min bror som löser både det ena och det andra innan jag hinner blinka.
Det är inte så roligt med mobilfotografier. Jag lyckas alltid vinkla mobilen lite, lite så perspektivet blir fel.