familj – Sida 61

Allt som varit, nytt som blir.

17 september, 2016 6 kommentarer

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Både mormor och farmor blev ”jättegamla” och morfar och farfar dog alltför tidigt pga orsaker som inte direkt är ärftliga, så jag hade tänkt mig att mina föräldrar skulle leva för evigt. Typ. Såvida inga stora mirakel slår till här i huset kommer det inte att bli så. De har båda drabbats av svår sjukdom och deras liv kantas numera av sjukhusbesök, undersökningar, provtagningar, medicinburkar och annat (o)hälsorelaterat. Det känns onekligen lite märkligt att bo hemma hos dem igen, men jag är glad över att ha fått chansen att sluta ihop säcken. Det gör inte så mycket om renoveringen drar ut på tiden (möjligtvis för min svägerska och brorsönerna som går miste om rätt mycket tid som brorsan istället lägger på Huset).

Det är inte utan att det blir rätt många samtal med nostalgiska förtecken, i alla fall om man är barn till mina föräldrar. Jag gillar att höra roliga historier om gamla poliskollegor och spännande släkthistorier som jag aldrig hört talas om förut. Det är mysigt att minnas alla fina minnen jag har från min barndom och känns bra att våra ungdomar får en chans att lära känna det som en gång var en stor del av det som är jag. Det ges också en unik chans att allt som oftast göra saker tillsammans med mina föräldrar.

Idag passade mamma, S och jag på att åka till Ronneby så fort S hade slutat skolan. Vi hälsade på några av Fars syskon, deras respektive och lite barn, barnbarn och hundar. Det var så himla mysigt att jag fortfarande sitter här och är tacksam. En av mina ”småkusiner” (hon är väl över trettio och är kurator och sedan tio dagar tillbaka trebarnsmor) kom hem till min faster och farbror/sina föräldrar och jag fick den stora ynnesten att gosa med hennes yngsta lilla förmåga. Finns det något ljuvligare än att få mysa lite med en nyfödd bebis?!

Efter första stoppet var det dags för besöket på det härliga caféet Mandeltårtan i Brunnsparken/SoftCenter. Där ”bjöds det” på perfekt fika och en otroligt härlig stämning. Jag rekommenderar varmt Brunnsparken, Mandeltårtan och träning/massage/annan behandling hos mina kusindöttrar. Vad härligt det är med driftiga ungdomar! S passade på att vara med på Acro-Yoga-fest i Badhus no. 1 medan jag och mamma åkte vidare till nästa farbror/faster.

S hade en magiskt fantastisk acrokväll och har bestämt sig för att träna i Ronneby en gång i veckan framöver. (Vi får väl se vad den här mamman pallar då det gäller skjutsande och trixande för att få ihop tiden.) Mamma och jag hade det också trevligt och jag fick gosa med Harry, en Lagotto Romagnolo som är hur charmig som helst. (En Lagotto Romagnolo är för övrigt en svamphund om du nu undrar.) Jag fick också några sticklingar som kommer att göra vårt nya hem lite mer inbott när det väl är dags att boa in sig och göra mysigt hemma.

Nu har jag suttit här och skrivit, fixat bilder och lyssnat på Kents sista ”Best of”- album som också bjuder på fyra nyskrivna låtar. Tänk att Kent inte ska finnas kvar i den form vi har lärt känna dem. Märkligt. Det är onekligen ett år fullt av ”märkligheter”.

Om du visste vad du ville (en av Kents fyra sista-på-riktigt-låtar)

Det fanns en tid för blodigt allvar
Det är dags nu, vi ska sluta leka
Vi kommer aldrig vara säkra på vår sak
Vi kommer alltid tveka
Du kommer alltid ha en plats
I mina drömmar, mina minnen som den rätta
Men i bruset är det svårt att höra ljudet av ett annat hjärta

Om du visste vad du ville skulle du få det du ville ha
Om du visste var du skulle skulle du komma dit en dag
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville

Vi kommer aldrig hitta vägen om vi inte tillåts misstag när vi letar
Det finns frågor ingen ställer, som har svar som ingen av oss vill veta
Jag kunde se i dina ögon att jag inte var ett svar på dina frågor
Men jag har alltid haft så lätt att bara surfa, glida, stjäla andras vågor

Om du visste vad du ville skulle du få det du ville ha
Om du visste var du skulle skulle du komma dit en dag

Allt jag vill göra är att låsa upp din dörr
Söka skydd i ditt mörker och spela dig som en sång på repeat
Det vi har är oändligt mycket större än vanlig jävla kärlek
Åh spela mig som en sång på repeat

Bortom snön som täcker landet
I skydd av mörkret över staden
Ligger våren tyst och väntar
Som en laserman på taken
På en tyrannisk barndomssommar
Som regerat våra minnen
Från en tid svältfödd på bilder
Låt nu revolutionen komma (komma, komma)

Om du visste vad du ville skulle du få det du ville ha
Om du visste var du skulle skulle du komma dit en dag

Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville

Ditten och Datten

18 år i tacksamhet som tvåbarnsmor.

14 september, 2016 2 kommentarer

LYCKANS MINUT

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?

Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.

Var har jag varit förut?

Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.

Erik Lindorm

För några veckor sedan flyttade hon hemifrån, vår fina E. Hon jobbar och pluggar och sjunger och fixar och är en fröjd för sina gamla föräldrar. Livet är inte precis lätt att navigera, så jag önskar att hon ska hitta hopp i förtvivlan och styrka i utmaningen, kärlek i sorgen och humor i eländet. Du är verkligen fina E på så många plan och jag är tacksam.

Hus och Hem

Ännu ett steg på vägen.

12 september, 2016 Inga kommentarer

Ännu en sommardag med varma vindar och klarblå himmel. Det känns så märkligt, men jag tar tacksamt emot.

Dagens Huset: Idag var det dags att såpskrubba dörren som sitter mellan vardagsrum och sovrum. Det här är efter en första tvätt med varmt såpvatten och fram till nedre spegeln är det skrubbat även med Svinto. Dörren blev inte lika bra som dörrkarmarna, men det beror antagligen på att dörren har ett extra lager med vit plastfärg som skiten har satt sig i

Så här såg det ut efter 1,5 timmes jobb med fram och baksida:

Du ser ju att det bara är att skrapa och måla om hela rasket! Det är dock trevligare att skrapa en såpdoftande dörr än en som är täckt med flug- och kattskit…

I Bredavik märks det att hösten börjar tåga in trots att det var bra över 20 grader och shortsväder hela dagen idag. Björkarna börjar fläckvis bli gula och ser man efter noggrant börjar också lönnarna försiktigt ändra färg. Svågern vågade fånga stunden, var spontan och tog med sig familjen ut för att bjuda på en sista (?) grillkväll. Mysigt! Yngsta dottern har lite svårt att vänja sig vid att bo utan sina två storasyskon och dessutom har ju var och en försvunnit hem till sitt efter ett kusinintensivt sommarlov. För henne blev det här en riktig festkväll, och det är jag så glad över. ”A mother is never happier than her most miserable child” lärde mig min psykologkompis och det är ett uttryck som direkt slog an något i mig.

Funderingar

Städa, städa varje freda’…

7 september, 2016 2 kommentarer

… och så varje jul, det tycker jag är kul. Så sjunger Pippi, men det kunde likaväl ha varit min sång. Nu är det inte så att jag älskar vanligt dammande och torkande, men att rensa i garderober, lådor och skåp gillar jag.

Idag har jag hållit på med just organiserande, återvinning, tvätt och tork, givande och tagande. Tur att jag planerat att vara så mycket med mina föräldrar den här hösten och vintern! Jag tror det blir roligt att kunna hjälpa både dem och oss och tror mig skymta ett stort loppisbord någonstans inom en ganska nära framtid. Allt som är användbart tror jag har ett hem hos någon annan också när jag inte längre kan eller orkar ta hand om det.

Vakten inne på Trinity Colleges bibliotek berättade att det tar två år att damma och städa igenom alla bokhyllorna. När man nått fram till den sista bokuslingen är det bara att börja om igen! Är det ett tröstlöst arbete, eller går det att hitta något slags njutning i att veta att man är en del i en process? Jag har funderat en del runt just den tanken de senaste åren. Jag är läraren, markservicen, barnvakten, kocken och tvätteriet. När dagen är slut, som det ser ut nu för tiden, har jag oftast inget nymålat, nyskrivet eller inskickat att klappa mig själv på axeln för. Inte för att jag älskar deadlines, men att klara en sådan känns onekligen befriande på så många sätt och vis! Jag funderar på hur jag ska kunna balansera livet för att kunna optimera insättningar och uttag då jag är övertygad om att jag blir till bättre nytta ju starkare jag är.

Nu ska jag lägga mig så jag orkar stiga upp för att vara mamma i morgon bitti. Det står tandläkarbesök, läkarbesök och lite annat smått och gott på kalendern. Att vara mamma är min favoritsysselsättning och det är inte utan att jag saknar att ha de två äldsta hemma. Jag förstår att folk drabbas av både det ena och det andra när barnen flyttar hemifrån! Nåja. Jag är tacksam över att det finns en plan och en riktning för våra ungdomar och hoppas att de har slagit in på vägar som kommer att göra dem lyckliga och starka, men det är en helt annat diskussion. Peace.

Ditten och Datten

Våra nya hoods.

7 augusti, 2016 Inga kommentarer

Tidigare i kväll gick maken, äldsta dottern och jag en promenad ut till havet från huset som blir vårt hem framåt vintern. För mig har alltid Sturkö varit Bredavik, havsutsikt mot Karlskrona och trakterna däromkring. Nu kommer vi att hamna cirka en halvmil mot öns södra sida en bit från havet. Trots att det finns bebyggelse på två sidor av huset är det så lummigt att man känner sig helt ifred, något som jag tycker är jätteskönt. Vandringsled och cykelled går några hundra meter från huset och man tar sig snabbt till Uttorps naturreservat om man känner sig hågad.

Så här vackert kan man ha det i Sverige en höstkall sensommardag…

Funderingar

För tjugo år sedan…

4 augusti, 2016 Inga kommentarer

… fick jag lägga titeln mamma till mitt namn. Vi befann oss mitt i en värmebölja och svärföräldrarnas flytt från Knivsta till Stockholm och jag hade gått nästan två veckor över beräknat födelsedatum. Jag hade stenkoll på läget med min stora erfarenhet av barn, både i form av sex småsyskon, de elever jag mött under min utbildning till lärare och de 2,5 års yrkeserfarenhet jag hunnit få. Jag gick igenom helvetestimmarna som tog mig från blivande till nybliven mamma med livet i behåll och kunde inte förstå varför maken nästan svimmade när han såg den vackraste varelse världen någonsin hade skådat ligga på mitt bröst alldeles nyfödd. (Efteråt har jag på fotografier kunnat konstatera att den vackra varelsen hade cone head, var lite lagom blodig över hela kroppen och hade en något mystisk hudton, något som säkert kan skrämma en ung man med inte fullt lika stor erfarenhet som min egen.)

De senaste tjugo åren har gått mycket fortare än jag någonsin hade kunnat ana. Det känns samtidigt som den där födelsedagen tillhör ett annat universum och ett annat jag. Så mycket erfarenhet, både önskad och oönskad, som jag samlat på mig hade jag aldrig kunnat drömma om.

Att bli förälder är som att kasta sig tämligen handlöst nedför ett stup. Det finns lyckligtvis skyddsutrustning att tillgå för de flesta av oss och kontrollerar man bara denna utrustning med jämna mellanrum kan man känna sig rätt trygg i sin roll. (Det visade sig att min erfarenhet mest hjälpte vid blöjbyte och annat praktiskt, långt mindre då det gällde allt det känslomässiga man får uppleva som förälder.)

Samtidigt som man själv svävar fritt finns det alltid åskådare som tycker och tänker väldigt mycket om hur man tar sig framåt som förälder. Det gäller att komma ihåg att det är man själv som håller i kontrollerna och inte någon annan. Mitt barn, min kunskap, min erfarenhet brukar räcka rätt långt. Vissa gånger finns det dock personer med bättre koll på läget som kan se problem bättre än en själv. De kan tolka vädrets makter, ser vad som finns runt hörnet eller har kanske till och med gjort en och annan felmanöver själv. Det gäller sålunda att sålla bland åskådarna och veta vem som kan vara värd att lyssna på.

Ibland uppstår problem som gör att man trillar ner i djupaste mörker, kanske med bara en liten livlina att hålla i. I dessa stunder gäller det att inte släppa taget, att veta att någon annan snart kommer till undsättning eller att adrenalinet ska kicka in och ge en oanade krafter. ”This too shall pass”, min väninnas favoritcitat, har till exempel hjälpt mig mycket i min roll som tonårsförälder.

Allt för många gånger står vi föräldrar med bullpåsen mitt framför näsan. Vi lockas av dess förföriska doft, av värmen som strålar ut från den och av saliven som rinner till i munnen. Vi vet så väl att vi inte borde stoppa i handen, dra upp den där nybakade bullen och stoppa in den i munnen. Det känns ju fantastiskt just då, men konsekvenserna är inte lika roliga att ta ansvar för… Denna känsla gör att jag alltid tänker till en extra gång innan jag dömer andra barn eller föräldrar för deras handlande. Till dig förälder som har svårt att motstå den nybakade bullen vill jag bara säga: du är starkare än du tror! Låt oss hjälpa, inte stjälpa, varandra!

Själv hävdar jag att föräldraskapet är det mest fantastiska och det svåraste jag upplevt i mitt liv. I de bästa av stunder känns det som när alla instrument spelar som de ska, en stilla bris lyfter håret och temperaturen är helt perfekt. Dessa stunder vårdar jag med stor omsorg för att sedan ta fram dem då och då för att påminna mig själv om hur välsignad jag är och hur glad jag är för våra barn. Grattis, käre son, och grattis till din pappa och mig som fick bli dina föräldrar. Livet, alltså.

Ditten och Datten

Kamera, dator och wifi. Back on track!

3 augusti, 2016 4 kommentarer

Tekniken levererar! Det gjorde inte riktigt den badbyxklädde man som fick agera fotograf då syrrorna tog mamma på Österlensrunda, men vi är tacksamma över att vår fina helg blev förevigad. Jag tror kameraanvändaren (det tar emot att kalla honom fotograf) tyckte att jag inte passade in med resten av sällskapet. Vad är annars anledningen till att jag inte riktigt kom med, haha?

Längs vår rutt kunde man se med mig kameran överallt efter en sommar med i princip bara mobilfotografering. Så här i efterskott kan jag konstatera att det är svårt att fånga en känsla, och känslor var det fullt av under denna helg. Österlen är ett sommarparadis av många anledningar… Här soluppgångsbilder från min och en av systrarnas morgonpromenad. En annan dag ska jag sätta mig och gå igenom de andra 1690+ bilder som jag och dottern tagit under juni och juli. Tjoho!

Ditten och Datten

Sista minuten.

12 juni, 2016 Inga kommentarer

Tack och hej, leverpastej. Vår tid här har varit fantastisk på så många sätt och vis och både jag och min familj tar med oss allt vi upplevt med stor tacksamhet. Livet är allt bra förvirrande ibland. På samma gång som jag gläder mig åt att få träffa föräldrar, syskon, svärföräldrar, svågrar och svägerskor, och alla andra släktingar och vänner, så gråter jag över att behöva lämna de finaste vänner som tänkas kan. När man flyttar ändras saker och ting och relationer tar en annan form. Nu ser jag fram emot att få fördjupa gamla vänskaper och lära mig att bo på ett mindre ställe som jag behöver lära känna och älska igen.

Den här dikten fick jag av en av mina väninnor tillsammans med ett foto på de majestätiska berg som jag har kommit att älska så mycket:

Blessing

In the leaving
in the letting go
let there be this
to hold onto
at the last:

the enduring of love
the persisting of hope
the remembering of joy

the offering of gratitude
the receiving of grace
the blessing of peace.

Jan L. Richardson

Ditten och Datten

Hej på ett tag, släkten!

6 juni, 2016 Inga kommentarer

Idag är det många som hävdar att familj och släkt inte längre är så viktiga som de var förr i tiden. Förr handlade allt om gruppens överlevnad, om att knyta band mellan olika släkter för att stå starka ekonomiskt och säkerhetsmässigt och om att vara strategisk. Om man hittade på dumheter som resten av släkten fick skämmas över kunde det hända att man blev arvslös, att man förlorade ekonomiska eller känslomässiga fördelar eller att man till och med miste livhanken. Tur att vi har så mycket frihet idag att vi slipper detta hemska… (Eller, nja, det stämmer kanske inte riktigt.)

Hur som helst är jag så tacksam över att vi har haft förmånen att lära känna min mammas kusin och hennes familj så mycket bättre då vi har bott här! Kusin C och hennes man G bor i närheten och har bjudit oss på spelkvällar med soppbuffé och chokladiga efterrätter, vi har blivit tipsade om lokala smultronställen och vi har haft kul tillsammans. Jag känner mina sysslingar och deras familjer mycket bättre och är så glad över att de idag kunde komma tillsammans med morbror, moster, kusiner och deras familjer (inte i bild)! Min syssling i det långa håret drömmer om en röd stuga i Sverige och är nog inne på Hemnet mer ofta än jag. En vacker dag…

Ditten och Datten

Huj, här går det undan!

3 juni, 2016 2 kommentarer

Dagarna går i ett och vi försöker fixa att packa och städa parallellt med att säga ”på återseende” till alla fina vänner som kanske inte kommer att finnas till hand så där i en handvändning framöver. Det har hunnit gå fyra år sedan vi sist gick igenom detta elände… Att flytta ifrån är inte roligt någonstans. Tur att det ändå brukar bli rätt trevligt att flytta in på ett nytt ställe och det är definitivt trevligare att packa upp än att packa ihop. En fördel med den här flytten är att vi åker till sommarstället och får träffa nästan hela min och makens familjer och dessutom kommer svägerskan hem från Australien med sin man och två små döttrar. Hurra! Småtjejerna har vi aldrig träffat IRL, så det ska bli så otroligt roligt. Nu för tiden är världen som ”ett litet rum”, men vi kommer inte ifrån att det fortfarande både tar tid och kostar mycket pengar att fara mellan olika kontinenter.

Tid och rum, förändring, nystart, tillbakablickar. Jag blir så lätt nostalgisk i sådana här situationer. Det är inte bara flytt och sjukdom som knackat på mitt nostalgiska hjärta. Härom veckan dog Bosse Johansson, legendarisk lärare och körledare från Adolf Fredriks Musikklasser. Jag kunde inte annat än att skicka en tacksam tanke till honom och det han gjorde för vår dotter under den termin hon hann lära känna honom. Här kan du läsa ett reportage och lyssna på en intervju med Bosse som åtminstone jag fann inspirerande. Vi behöver fler eldsjälar i världen! Äldsta dottern i randig tröja längst till vänster i bild. I följande video sjunger samma dotter i en trio efter att flickkörens nya ledare Karin hade tagit över, svenska tongångar från en annan tidsålder:

← Föregående 1 … 59 60 61 62 63 … 98 Nästa →