En borde nog egentligen sova.

Usch. Usch! Fy sjutton och gaaaaah! Jag är upprörd. Jag bär på en stor sorg. Jag är arg. Jag frågar ändå inte varför. ”Det är som det är och det blir som det blir.” Fortsätt. I morgon är en annan dag och vi vet aldrig vad som väntar bortom kröken.

Idag blev himlen en själ rikare och en familj förlorade sin pappa och man här på jorden. Detta fick jag reda på efter en så känslomässigt omtumlande dag att jag knappt orkar sitta upp längre. (Fast det kan ha att göra med att klockan snart är halv ett också.) Just nu tänker jag att sorgeprocessen gör ont, men helar hjärtan och läker trasiga själar. Det ger ändå något slags hopp om att allt blir bra till slut. Peace.