Jag fick häromdagen (som alla andra med Spotify gissar jag) ett litet nedslag i mitt musiklyssnande sedan runt årsskiftet 2008/2009. I början kunde jag inte riktigt fatta precis vad det var som hände. Fick jag verkligen tillgång till hela världens musik på ett bräde? Ja, nu var det ju inte riktigt så. I början har jag för mig att utbudet av artister var stort, men långt ifrån komplett. Det har gått många diskussioner runt vad Spotify egentligen har för ansvar, hur mycket artister ska få betalt för varje uppspelning, om AI-genererad musik ska få ta plats på denna plattform och lite annat smått och gott. Visst finns det artister som har valt att inte finnas på Spotify, några har dragit sig bort från Spotify och eftersom buffel och båg också förekommer i denna värld tar ibland Spotify bort kunder som misstänks för fusk. Ibland blir jag extra störd på att vi har en värld där oärlighet är en så stor del av vad vi behöver förhålla oss till. Jag gissar att syntharna fick höra att deras musik var fusk då de började experimentera med samplade ljud och annat, så det gäller väl att bara sortera om sina antaganden om nyheter i hjärnkontoret i takt med att förändringar sker.
Screenshot
Jag behöver inte oroa mig för att jag inte utsätter min hjärna för en variation av intryck. 50 468 olika låtar är kanske inte mycket alls? Det behövs jämförelse för att ge detta nummer ett värde. 50 468/17,5 år ger 2884 olika låtar per år, alltså 8 nya låtar per dag. Med tanke på att jag lyssnar så mycket på spellistor (=lyssnar många gånger på samma låtar) är min gissning att jag tillhör kunderna som drar nytta av att buffébordet erbjuder oändligt med smakprover.
Screenshot
Jag fattar inte varför jag gick med i Spotify i december och lyssnade på den första låten i januari?! Jaja, att det blev en av mina stora favoriter A Whiter Shade of Pale som spelades känns inte konstigt alls. Att det var King Curtis sax-version av låten och inte Procol Harums original känns dock märkligt, även om jag älskar både King Curtis och sax. Om jag för första gången hade hela världens musik framför mig och Spotify-tanken var helt ny i mitt huvud hade jag velat lyssna på Whitney Houston, eller Dolly Parton, eller Vivaldis Nulla in Mundo Pax Sincera eller någon låt jag just kärat ner mig i på radion. Eller? Kanske låg bara ett gäng random låtar på startsidan? Kommer du ihåg? Jag har nämligen noll minnen från denna tid.
Jag kom just på att jag inte känner mig stressad inför sommaren, en känsla som jag haft vid den här tiden de senaste åren av olika anledningar. Den främsta tror jag har varit att vi hade en hysterisk (t rolig) sommar för ett gäng år sedan där det inte fanns en enda ledig dag till att bara vara på flera månader. Jag var helt slut efter de månader som för Svensson ska vara den tid där D-vitaminförrådet fylls på och livet liksom dansar fram i skärgårdar, i handelsträdgårdar, vid grillar, i stugor och på båtar. Nej, jag vet om någon att i september knackar många på hos terapeuten för att ta tag i sina liv och sina relationer efter just den tiden. Sommaren är i vårt mörka land en teoretiskt magisk värld tills det är dags att leva den. Pusslade semesterdagar, väder som gör vad det vill, skavande relationer som utvecklas till riktigt vattenfyllda blåsor, ansträngd ekonomi, verklighet som inte når upp till förväntningarna och besvikelse över att andra inte prioriterar som man själv gör. Nu låter jag som värsta pessimisten. Min pessimistiska basnivå är förvisso verklig, men jag menar inte att det är sådär illa som jag skriver här. Inte för alla och inte hela tiden. Att vara medveten om att förväntansglädjen rent naturligt kan vara större än att vara i nuet är bra att ha med sig. Det kan vara så hjälpsamt att låta besvikelsen komma ut en liten stund, men sedan är det viktigt att ta ansvar och inte gräva ner sig i eländet. Nu låter det som att jag hade en eländig sommar förra året, men så var det verkligen inte. Jag ville bara påminna om hur det KAN vara. Vi kan väl se hur sommaren 2025 faktiskt blev?
Vi börjar med studentfirandena. En av de uppvaktade sköningarna var min härlige brorson. Han fick ett jättefint studentfirande i Bredavik där vädrets makter stod oss bi och bjöd på solsken.
Äldsta dottern och lilla Titti bodde hos oss under en längre tid för att vi skulle kunna pussla ihop att hänga med Titti då båda föräldrarna jobbade heltid under en övergångsperiod mellan deras föräldraledigheter. Det var så mysigt… Här var vi på second hand-runda till Växjö. Helt klart minnesvärd dag.
Här någonstans slutade jag blogga, för jag hann inte med längre. Dagarna blev fyllda av bröllopsförberedelser inför min brorsons bröllop i Bredavik. Ojojoj, vilken fest det blev. Faktiskt bättre än förväntningarna jag hade iallafall. Det var såklart somligt som var bökigt och problem att lösa och individer som inte var på topp, men mest blev det bara så fina dagar som jag tänker tillbaka med glädje på. Och trots att vi hade en så kylig sommar så var de här dagarna perfekta utan regn som ställde till det.
Sedan var det dags för nästa gäng! Vi hann städa upp efter bröllopet och storstäda huset innan våra nyfunna släktingar och nyvunna vänner kom från USA för att tillbringa en vecka hemma hos maken och mig och med oss i släkten. Det var kalas varje dag och jag är så tacksam för fars syskon som slöt upp och gjorde denna vecka bättre än jag hade kunnat tänka mig.
Vi hade gäster, fler gäster och ännu fler gäster. Somliga sov över och andra kom bara och käkade och hängde.
Mörtforsdagen ställdes inte in för att det regnade. Det blev ändå mysigt att hänga med makens familj i detta paradis.
Det tillbringades för lite tid i rabatter och trädgårdsland, men det löste sig ändå. Naturen är resilient och ger man den fingret tar den hela handen. Trots en utmanande sommar på papperet fick vi en god skörd och vi kunde njuta av stor blomsterprakt.
Prinsessan Marie var magiskt vacker och jag ser att hon förbereder sig på att leverera i år igen. Hoppas att det räcker hela vägen!
Vi hade syskonvecka i vanlig ordning (i år kommer vi dock att behöva fokusera på att renovera i Bredavik och det blir ett lite annat fokus på sommaren där) och firade bl a vår tyska utbytessyrras 50-årsdag.
Det kalasades både här och där och ganska ofta. Firandena fortsatte – här min systerdotters 15-årsdag.
Nästa firande som tog många dagar i anspråk var min systersons bröllopsfest i Skärva. Alltså, oj vad vi förberedde och genomförde kalas förra sommaren. Hahaha! Jag kom just på att jag spelade fiol inför människor för första gången på många, många, många år igen den här kvällen. Hur som helst blev det många härliga minnen skapade denna dag.
Från slott till koja… Maken och jag städade äntligen ur det öppna förrådet/garaget och lade ”grusgolv”. Det blev väldigt bra.
Jag städade och städade och städade och städade och städade i ladan. (Tro det eller ej, men det kommer att fortsätta den här sommaren också. Lite annorlunda fokus dock, jag behöver påminna mig om att vi verkligen kommit långt.)
Vi tog oss till alla ”måsten” och njöt av dem alla. Kristianopel, stenbrottet på Tjurkö, glass i Karlskrona – att ha traditioner är så viktigt. Att kunna bryta dem om behov uppstår är viktigt det också, men jag tror på att måna om det mänskliga behovet av riter och ritualer av olika slag. Här någonstans fortsatte sommaren lite långsammare.
Jag kan konstatera att 2025 bjöd på en otroligt härlig sommar, men inte är det konstigt att jag känner mig o-stressad jämfört med hur jag kände i maj förra året. Det förstår jag när jag nu gick igenom mitt fotoalbum. Även denna sommar kommer att bjuda på både det ena och det andra, men i mer lagom doser. Tror jag. Vi får väl se! Jag vet att sommaren inte är så kort som vi är benägna att påskina. Delvis blir den vad vi gör den till, men helt säkert blir den hur vi tolkar den. Att se på livet med mer ”värme, vänlighet, vishet, styrka och acceptans” (den compassionfokuserade terapins ledord, eller led-egenskaper) är användbart rent allmänt. Men! Att bjuda in dessa egenskaper för att se på både sig själv och andra är nog extra hjälpsamt under sommarmånaderna tänker jag. Here’s to Summer 2026! Må vi alla få fina/lugna/äventyrsfyllda/glada/soliga/regniga/vilsamma – eller vad det nu är just du behöver – dagar.
Igår snurrade jag rätt mycket i mitt eget huvud samtidigt som jag malde på i rask takt. Blanda jord till tomathinkarna, plantera om en massa plantor, gödsla upp, sätta fler lökar och fröer av olika slag, vattna, laga mat, jobba, fixa ärenden… Jag hade en riktig toppendag på papperet, men inte i mitt huvud. Imorse läste jag sedan detta hos Marika. ”Det han sagt om att ’koncentrera sig på det man har’ istället för ’det man förlorat’.” Inte snurrade tankarna runt någon förlust, men trots att jag har så fantastiska erfarenheter av medveten tacksamhet och tänker att jag praktiserar det varje dag så slappar jag uppenbarligen ibland. Nu märktes det att jag hade slappat under en tid och jag behövde få en liten däng i medvetandet. Det var inte så att jag gick omkring och tyckte synd om mig själv, inte alls. Det var bara en allmän avsaknad av just fokus på vilket välsignat liv jag lever. Svårt att förklara utan att det låter konstigt eller knäppt. (Jag har försökt skriva om detta fem gånger, nu får det vara så här.)
Tänk bara vilka guldkorn jag fick med mig från gårdagen. Som detta. Jag stod och pratade med kossorna och kalven vid återvinningen och lär nog ha gett ett synnerligen fånigt intryck för de personer som såg mig. Kalvens ögonfransar… Kossorna måste vara släkt med varandra, så lika som de är. Jag kunde inte komma riktigt nära eftersom det står ett staket mellan affären/återvinningsstationen och elstängslet, men vi fick ändå kontakt.
Och detta mirakel in-the-making… Lägg kartong på gräs och kvickrot och häll på några säckar jord. Voilà! En ny rabatt. Det är fortsättningen på den sydvästra rabatten där jag försöker hålla en varmare färgskala i gul-orange-röda toner. Eftersom jag började detta projekt för bara två år sedan finns det mycket tid att få det som jag vill ha det. Egentligen vill jag mest ha perenner där också, det funkar bäst här på vår torra ö. Jag forsätter ändå sätta astrar, rosenskära och andra ettåringar och sätter ut både här och i den blå-vit-rosa rabatten för att komplettera. I ÅR KOMMER RABATTERNA ATT BLI FINARE ÄN NÅGONSIN! Hur kan jag vara så säker på det?! Jo, för att detta händer varje år. Varför fokusera på att allt går så långsamt och att jag inte får till allt som hade varit kul när jag ser att det blir bättre och bättre och bättre?
Sedan den här avslutningen på dagen… Vi har det så bra! Jag har det så bra. Solen skiner, laxen ligger på upptinande och jag har kör ikväll. Och efter att ha pratat med en släkting som uppenbarligen är dement utan att vara medveten om det kan jag också säga att hjärnkontoret fortfarande är intakt på mig. Är inte det något att vara tacksam över, så säg? Alla dessa pusselbitar som utgör mitt liv – inte alltid lätt att se skönheten i varje individuell bit, men om jag bara har tålamod vet jag att saker och ting kommer att falla på plats.
Jag har inget TikTok och är varken särskilt aktiv på Facebook eller Instagram längre. Det är medvetna beslut som har tagit mig dit, mest att jag känt mig ”ägd” av telefonen (som jag ju skrivit mycket om med jämna mellanrum). Jag läser däremot mycket bloggar i perioder, något som inte passar telefonen och därför inte blir ett ”problem” på samma sätt. Ibland håller jag mig nära, läser bara det fåtal bloggvänner som kommenterar hos mig och som jag därför känner till. Sedan finns det några bloggar som jag kallar ”stora”. Några av dem är specifikt blogg-proffs, andra har bloggandet som en del av sin verksamhet. Sedan jag började blogga för tjugo år sedan har bloggen varit död. Ja, iallafall om man skulle ha trott alla förståsigpåare. Problemet är bara att dystergökarna som legat i framkant gällande det alltid har haft fel.
Fel, fel, fel, fel, fel, fel, fel!
Jag tog hjälp av AI för att leta fram hur ”snacket” har gått gällande bloggdöden:
Även om väldigt många av de bloggar jag läste för tjugo år sedan har försvunnit har det tillkommit andra. Fokus har förändrats, bloggarna själva har utvecklats och i takt med det har deras texter och fokus förändrats. Bloggarna har alltid varit aktuella på något vis och speglat den omvärld vi har befunnit oss i även om de kanske inte direkt har diskuterat politiska händelser eller liknande. Man (jag) kan tycka att Elsa Billgrens blogg är väldigt ytlig, men det är något med hennes texter som går lite mer på djupet som jag verkligen gillar. Då blir exempelvis följande citat viktigt som en tidsmarkör ur ett historiskt perspektiv. När vi tittar tillbaka till 2026 om tjugo år och läser om Instagram och botox tror jag att det kommer att kännas som att läsa om ögonbrynsstreck, ankläppar och stora axelvaddar idag. Det kommer att tillhöra en annan tid…
(Det) har blivit tydligt för mig är en grej jag bara måste vara med om, acceptera vad tiden gör med en både fysiskt och psykiskt. Jag kommer inte må bättre av botox eller något annat för att snabbt bli av med den svindlande känslan av att jag är en äldre version av mig själv nu än för tio år sedan. Det är mycket större än lite fix och don. Det är existentiellt. Jag tänker att om jag går igenom det är det så mycket lättare på andra sidan sen, när alla känslor känts och tankar tänkts. Fast ärligt så tycker jag att det är störigt att så många gör så mycket så det normala förskjuts. Får hänga i badhuset oftare och sluta scrolla Instagram på morgonen, det blir ett vårlöfte.
Elsa Billgren
Jag fastnade verkligen för denna mening: ”Fast ärligt så tycker jag att det är störigt att så många gör så mycket så det normala förskjuts.” Exakt den känslan går jag omkring med. Naturligt är såklart inte alltid särskilt fördelaktigt. Bara för att det är naturligt betyder inte det att vi inte kan göra något åt det. Att 1/10 barn i USA har fått en ADHD-diagnos och måste medicineras för att de inte funkar känns inte rimligt. Då bör man kanske ta en titt på varför vi hamnat i en verklighet som är så barnovänlig. Eller en verklighet där tusentals kronor varje månad ska gå till frisör, ögonfransar, naglar, viktminskningssprutor, botox, fillers… Även om jag tycker att drottningen ser ut som The Joker så gillar jag henne och förstår att hon inte äter så mycket/opererar sig då hon verkligen är skådebröd för människorna. Samma med skådisar. Jag förstår deras rädsla att bli irrelevanta och förlora roller, men jag gillar inte det de gör med sig själva. Jaja, det är ju mitt problem.
För att komma tillbaka till början av denna text så kan jag bara konstatera att bloggen fortfarande inte är död, men att bloggandet naturligtvis förändras och utvecklas hela tiden. Jag hoppas att jag ska fortsätta känna glädje i mitt skrivande under många, många år framåt och att detsamma gäller mina medbloggare.
Resiliens har jag skrivit en hel del om. Här till exempel, och här. Det handlar i princip om hur man möter livet. En person med god resiliens gör sällan sig själv till offer. Det handlar alltså inte om att förminska trauman, men man kan gå genom livet med svåra trauman i bagaget och fortfarande inte se på sig själv som ett offer. Eftersom väldigt mycket i vårt samhälle handlat om just offerskap och vem det är mest synd om i väldigt många år tycker jag att det är uppfriskande att höra mer om resiliens och mental motståndskraft. Resiliens handlar om att delvis stå emot, att hantera och gå vidare efter svårigheter, men också att stå stadigt under svåra och stressiga perioder i livet. När jag läste den här artikeln i New Scientist (bakom betalvägg) tänkte jag mest att jaha, det här är ju helt självklart. Om vi övar på att hantera svårigheter under trygga omständigheter kommer det helt enkelt att bli en mental vaccination mot stress för oss. Att ha föräldrar och lärare som låter oss ta oss an svårigheter och stå för konsekvenserna, med stöd, är en mycket bra början. Att inte ursäkta, komma med bortförklaringar eller låta någon komma undan ”för att det är synd om”. Att inte ringa till lärare och kräva högre betyg, utan att istället lära barnen att ställa frågor och lära sig argumentera för sin sak, men också ta ett nederlag om det kommer ett sådant.
Jag tänker att många vuxna också har svårt för det här. Skam och skuld har liksom skrivits upp på en lista över affekter som är ”fel” och ”farliga”, som att vi har utsatts för oförrätt om vi känner dessa känslor. Visst finns det situationer där vi skam- och skuldbeläggs utan att vi har gjort något fel och då är det viktigt att ta itu med detta. Har vi gjort fel och behöver be om ursäkt är det dock viktigt att vi både känner och agerar på det. Vi behöver varandra, det sociala livet är otroligt viktigt. Det kräver dessvärre viss anpassning och att vi ber om förlåtelse då och då.
Ska vi kunna bygga upp resiliens behöver vi också fylla på med ljus och värme, hitta platser som ger oss kraft. Goda relationer, härliga aktiviteter, närhet till naturen, spännande utmaningar, bön och/eller meditation, tacksamhetsutövning, bra mat, sömn… Det är inte konstigt att väldigt många mår lite ruttet, men jag vet att det går att göra något åt det. Det kräver dock ett visst mått av självinsikt och även att vi utmanar våra tankemönster. Allt är kanske inte som vi tänker att det är. Kanske fultolkar vi, kanske behöver vi möta situationer och andra personer från ett annat håll, kanske behöver vi ta oss ifrån grupper och personer som fyller oss med tjära och bitterhet… Idag är jag tacksam för insikterna jag har fått i detta ämne, för det har gett mig en livskvalitet som är så mycket bättre än vad den kunde ha varit. Trevlig helg, hör du!
Det är så mycket att göra nu. Jag hamnar i snurran där den vinnande tanken är att tiden inte räcker till, men det stämmer ju inte. Jag har varken mer eller mindre tid än någon annan. Den tid jag har är den jag har. Det betyder att jag behöver påminna mig om att inte leva i den framtid som inte finns.
Jag har här och nu.
Precis som varje år kommer jag att glömma att vattna något medan jag inte kommer att omskola något annat. Jag kommer att gödsla med fulsäckar från ICA eller Blomsterlandet. Vattnet i brunnen kommer att ta slut. Den sista frostnatten kommer att ta död på något. Sniglar, rådjur, mögelsporer och jordloppor kommer att festa på plantor som jag omsorgsfullt lagt tid och omsorg på.
Jag är här och nu.
Växthuset och tomatkuvösen fanns inte för några år sedan, men vi fick ändå mat att äta. Det fanns inga perennrabatter längs den västra stenmuren, men jag plockade ändå in buketter att njuta av. Grusgången var nästan överväxt, men vi kunde ändå ta oss fram till både ytterdörren och verandan. Ladan var full av skräp, men den var ändå charmig och ändamålsenlig.
Jag lever här och nu.
Vi har kommit så långt sedan vi köpte huset sommaren 2019. Så långt! Och det på exakt den tid vi hade, varken mer eller mindre. Jag påminner mig om det medan jag tar mig tid att njuta av violer, backsippor och olika vårlökar istället för att sucka över det som inte blev eller det som jag inte har råd eller hinner med. ”Du kan bli som du gör dig” fick jag höra då jag som liten gjorde fula miner. Det är så sant som det är sagt. Jag får det som jag gör mig. Tack för livet, för min stund på jorden.
Ps: Så här blev påfyllnaden av guldbokstäverna om du är intresserad.. Jag använde mig av Liquid metallic permanent paint gold och vet att det kommer att behöva fyllas på nästa år igen.
Jag står böjd över de lite risiga hallonpinnarna på ett sätt som min fysioterapeut till svåger hade grymtat åt, så jag bestämmer mig efter en stund för att istället sätta mig på knä för att kunna rensa bort kvickrot, gräs, björnbär och brännässlor. Alltså, ingen kan klaga på resultatet här om det bara är växtlighet man är ute efter. Problemet är bara att det är inte jag. Jag gillar tjusiga mörka rabatter med gott om utrymme för rötterna att söka näringsämnen, rätt sorter naturligtvis, och vatten medan grenverket breder ut sig och det finns fullt av hallonknoppar överallt. Det går bara inte här. Maken har rensat upp för hallonen, men de växer ändå på något slags friland. De är starka och har gott gry i sig, men detsamma gäller allt annat som växer här. Mina händer domnar efter en stund efter att ha dragit bort rötter och björnbärssly för kung och fosterland och jag tänker på den där artikeln i Svenskan om handstyrka som en viktig markör gällande åldrande och sjukdom. Hur viktigt det är att rent allmänt stärka till sig om man upplever att händerna försvagas.
Jag tänker på hur jag föll fullständigt platt pannkaka häromdagen då jag fastnade med tårna under en kabel som låg dold i det höga fjolårsgräset. Lätt skärrad kunde jag ta mig upp med bara blåmärken och lite muskelvärk under de kommande dagarna, men något värre hände inte. Jag såg stenhällen två decimeter åt vänster och rös till. Jag har bestämt mig för att inte leva i ”det kunde ha gått illa”-fällan, men för sjutton gubbar – det hade kunnat gå riktigt illa! En släkting blev precis diagnostiserad med stor benskörhet som kräver omedelbara åtgärder, till och med operation för att åtgärda det som blivit fel i den fysiska balansen och alla vet ju hur det ser ut för kvinnor efter menopaus gällande detta…
Hälsoproblemen hos min släkting väcker oroliga tankar hos mig. Jag bestämmer mig för att inte låta oron dra ner mig, men faktum kvarstår. Jag är vid det här laget 55 år. Olika val och det arv jag blev givet har lett till att jag befinner mig i det skick jag gör. Vad behöver jag åtgärda? Hur kan jag rensa runt mina egna rötter? Behöver jag ”gödsla” annorlunda? Beskära något? Ympa in något annat? Hur har det påverkat mig att inte vara en gymmande kvinna, utan någon som har promenerat och jobbat i trädgården som träning? (Yogan ska inte glömmas bort, jag har faktiskt yogat en hel del i perioder sedan 2013. Och innan dess var jag lite joggning-periodare. Och simmade gjorde jag ju också, hur kunde jag glömma?) Hur har det påverkat mig att pendla upp och ned i vikt? Hur har det påverkat mig att ha valt ett liv där det lämnats utrymme för hjälp, stöttning och samvaro i nära relationer framför att göra karriär? Hur har det påverkat mig att ha lyssnat till mitt hjärta, men att jag samtidigt är en person som har lätt att höra andras hjärtan då de slår oroligt, irriterat eller ledset? Hur har det påverkat mig att (enligt mig själv alltså) ha lyssnat alldeles för mycket på konsensus och vad alla andra tyckte fram till fyrtiostrecket sisådär? Hur har det påverkat mig att jag så länge var någon som blev tyst istället för tala om vad som var fel tills jag sent omsider fick lära mig att det minsann inte är det minsta ”finare” än att skälla ut folk? Hur har det påverkat mig att i perioder ha levt väldigt nära döden och fått uppleva tacksamhetens magiska kraft? Hur har det påverkat mig att landa på en plats på jorden som jag tog för given som ung, men som nu är mitt paradis? Hur påverkade alla år med migrän mig och hur har det påverkat hälsan att ha ätit glutenfritt i arton år?
Jag blir inte färdig med ”hallonlandet”, men det får duga så. Det finns gott om utrymme mellan plantorna för grästrimmern nu. Finliret ska man inte ödsla på sådant som kan åtgärdas med kraftfullare hjälpmedel. Jag tänker att det nog ska bli nog med bär för att barnbarnen ska kunna njuta i sommar. Blir det inte det så kan man nog fortfarande köpa hallon på ICA. Och jag ska nog hänga med ett tag till. Men jag ska bli bättre att hålla undan snubbeltrådar i trädgården!
Precis som alltid då jag rubbas av något vill jag skriva om det här i bloggen, så även nu. Jag har med mina gamla ätstörningar (tydligen bör vissa ord, som detta, inte skrivas ut – vet inte om det är för att de triggar eller om det är av annan anledning) ett stort intresse för människokroppen och hälsa, både fysisk, mental och andlig. Det känns som att vi hamnat på en plats där det är så mycket av det som handlar om att vara människa som inte accepteras. Ålderdom, en kropp som inte ser ut som en normal kropp gör, att vara sjuk, att ha utmaningar, att inte maxa livet – inte ens döden accepteras längre.
Jag har ett uppdrag i höst som gör att mina tankar snurrar runt vad det gör med människor att leva i en värld som ser ut som den gör. Jag undersöker frågeställningar, funderar ytligt och på djupet, pratar med andra för att ha på fötterna då det är dags att genomföra uppdraget. Några av frågeställningarna som kommit upp är dessa:
Vad gör det med oss människor att möta filtrerade versioner av filtrerade personligheter via skärmar istället för att hänga med vänner och arbetskamrater IRL? Vad gör det med våra yngre att till stor del växa upp i låtsasvärldar där personerna vi möter ser ut som antingen legogubbar, anabola steroider-Mr Universe eller porrstjärnor? Vad gör det med oss människor att utforskningen av vår sexualitet numera sker till största delen via porr? Vad gör det med oss människor att vi äter skräp istället för mat? Vad gör det med oss människor att vi behöver förhålla oss till ett samhälle som är justerat efter teorier som gett konsekvenser som inte är människokompatibla? Vad gör det med oss människor att vi kan möta hela världens ondska och problem 24/7 om vi tillåter det? Vad gör det med oss människor att hela tiden sträva mot ”lycka”, fast de flesta av oss inte har en aning om vad detta innebär (inte är det att vara glad hela tiden, det kan jag lova)?
Jag har många fler frågeställningar på gång och somliga av dessa kommer inte att behöva adresseras, men jag ser ett mönster växa fram och det är lika vackert som sorgligt. Det är skört, kurerat och trasigt. Det bygger på tekniker som vi människor inte har lärt oss att använda på ett sätt som är hälsosamt för oss.
Det är omöjligt för mig att inte beröra det faktum att det nu är fler i världen som lider av obesitas än vad som svälter ihjäl. Jag har sett en del av denna debatt mellan fitnessprofilen Jillian Michaels och representanter från Body Positivity-rörelsen och ska titta klart när jag hinner. Jag har gillat Jillian sedan Biggest Loser-tiden, men jag förstår att somliga tycker att hon är störig. Och har starka åsikter, men har också väldigt mycket kunskap. I debatten här ovan blir det ju jätteknasigt när personerna från body positivity-gruppen inte argumenterar mot sakfrågan, utan pratar om andra saker. Det blir bara fånigt. Är det en debatt så är det. I det här fallet (även om jag inte lyssnat klart) tycker jag att Jillian vinner.
Det är verkligen inte hälsosamt att vara gravt överviktig, det som har orsakat övervikten bidrar till olika hälsoproblem. Att inte säga till en person med gikt att övervikt, alkohol och socker är bidragande till inflammationerna och att man kan må mycket bättre om man går ner i vikt för att inte ”fetskamma” personen anser jag vara tjänstefel. Därmed inte sagt att det är så märkligt att vi lever i en värld där miljoners miljoner går till operationer eller sprutor med GLP-1-analoger för att få människor att gå ner i vikt. Om det bara hade varit överviktiga personer som gjorde det hade det kanske varit en sak, men nu verkar det också som att hela underhållningsindustrin och även andra som inte har särskilt stor övervikt tar sprutor för att inducera en ätstörning. Ja, för det är det som händer när man tar dessa sprutor. Hungerkänslorna försvinner och man slutar äta (lika mycket). Man slutar också vara sugen på mat och man känner sig mätt längre då maten stannar längre i magsäcken. Ingen vet vad det gör med människor i längden att ta dessa preparat och vad jag förstår slutar effekten då man slutar ta sprutorna, så har man inte gjort något åt grundproblematiken kommer övervikten tillbaka.
Idag vaknade jag sent efter att ha sovit dåligt. Det händer nästan aldrig, men nu blev det så. Jag hade inte bråttom upp, så jag blev kvar i sängen en stund. Jag tyckte synd om mig själv av diverse orsaker i ungefär två minuter, sedan ringde barnbarnet och piggade på mig. Jag är ett barn av min tid, men jag behöver inte smetas ner av allt elände som det innebär. Jag accepterar att det ser ut som det gör, men jag vet också att det är mitt ansvar att ge mig själv de bästa förutsättningar för att känna mig nöjd med livet. Att gilla läget och acceptera det jag inte kan förändra kommer jag långt med, resten fixar jag genom att anstränga mig på olika vis. Idag är jag tacksam för att jag både vill och kan kämpa på. Lev väl!
Idag är jag med och firar makens födelsedag för trettiotredje året på raken. Vi var 23 när vi lärde känna varandra och har numera tillbringat 59% av våra liv tillsammans. (Ja, lite drygt hälften hade man ju också kunnat säga.) Jag pratade med min morbror igår och han sa ”jag känner mig så gammal med såna här gamlingproblem”. Då lät jag hälsa att isåfall är vi också gamla, för vi ligger bara några år efter honom. Och det stämmer, tänker jag. Rent teoretiskt är man som 56-åring gammal för ett barn. Grått hår, rynkor och fallna kroppsdelar är bevis nog. Vad man gör med det som finns inuti är något annat. Jag älskar att befinna mig i den här åldern. Känner att jag har på fötterna gällande både det ena och det andra och behöver inte längre förställa mig. Det är inte alls så att jag gått omkring och spelat teater innan, men jag är verkligen mer mig själv idag än för tjugo år sedan.
Födelsedagsflaggans snöre hade pajat, så jag fick plocka in den stora bordsflaggan från verandan. Jag kände inte för att springa upp och hämta björntråd och laga den innan uppvaktningen skulle ske.
”Hmmmm, kan det vara strumpor?!” Samma önskan varje år. Nya strumpor. Jag köper likadana svarta ”kostymstrumpor”, så är det bara att para ihop uddastrumpor om det går hål och bara en behöver kastas i soporna. Dessa är gjorda i viskos av bambu. Får se hur bra de håller.
Årets riktiga gåva var annars en Lursta pannkakslagg. Nu hade förvisso maken önskat att jag skulle hålla ögonen öppna efter en liten gjutjärnspanna att steka ägg i. Denna tipsade min brorsa om efter att ha införskaffat en likadan. Nu ska nog mina pannkakor bli toppen, men även ägg stekes enligt utsago perfekt. Här hittar du länken till Arvet, som laggen heter. Skriver du upp dig för deras nyhetsbrev får du 10% rabatt på första köpet, så då blir frakten ”gratis”. (Hälsningar Snålis.)
Nu när jag har varit hos svärfar i några dagar har jag ägnat en del tid åt att fundera vidare kring mitt årsord. Vad vill jag egentligen med det? Vad innebär FRÖJD rent praktiskt? Jag vill skratta mer! Jag vill känna mig uppfylld, lätt, mer nyfiken och lite förväntansfull kanske. Jag vill känna såhär:
Det finns något i alla element, något djupt livsbejakande och kraftfullt. Vatten, eld, jord och luft. Jag har svårt att bestämma mig för vilket som är min favorit. Rättare sagt är det så att jag antagligen kommer att sätta ett främst en dag och ett annat veckan efter. Elden – alltså, hur många gånger har jag inte suttit framför en eld, tittat på eldgubbar, fascinerats av glöden och njutit av värmen? Känt kalla tår tina upp under protest och stickningar, men ändå känt stor tacksamhet? Eller legat i ett badkar och njutit i fulla drag. Hällt på mer hett vatten, dåsat lite och känt doften av ett härligt badskum medan huden på fotsulor och handflator blivit helt russinlika? Tagit ett svalkande dopp i bräckt vatten efter en lång, het och svettig dag? Hur många gånger har jag inte grävt i jorden, skrubbat naglarna fria från sorgränder och försökt bli av med segt snigelslem? Eller fyllt på i odlingslådor med ny näring i form av bokashi eller härlig kompost av något slag medan jag drömt om storslagna skördar och goda middagar? Men just idag slår ändå luften högst. Den som jag girigt andas in efter att äntligen ha tagit mig ut efter en lång dag i skrivbordsstolen. Den som viner runt knuten och tovar ihop mitt hår då det dansar fram och tillbaka helt utan styrsel medan det ändå följer varje liten vindpust oavsett vilket håll den blåser åt. Jag älskar att komma upp på höjder då det blåser, gillar inte att gå i skogen där grenar kan dråsa ner i huvudet på mig. Men ja, bilderna här ovan, de visar FRÖJD. Och det är precis den känslan jag söker, men utan att behöva vänta in stormbyar eller åka till Skottland. Ah! Den känslan. Var hittar du den?
