På förekommen anledning…
… påminner jag oss alla om bilder liknande denna. Att ta i beaktande att vi alla funkar olika, tolkar olika, behöver olika, ser på saker olika eller vad det nu är… Själslig frid kommer inte gratis. Den kräver mental gympa. Du kommer aldrig att till fullo att förstå en annan person, men det är viktigt (anser jag) att åtminstone försöka innan du bestämmer att din tolkning av en situation=hela sanningen. Sedan är det dags att bestämma hur mycket du behöver anpassa dig till hur andra ser på saker och ting, om alls, och vad du isåfall är beredd att offra i den processen. (Offer i betydelsen att ge upp något värdefullt.)
Att möta människor i terapi innebär att jag i princip alltid får höra två olika berättelser av samma situation, men ibland hör jag också om samma situation från två olika håll.
”Han är helt ointresserad av att göra något hemma.” ”Hon har skjutit ner mig så många gånger då jag gjort något här hemma att jag har gett upp att ta egna initiativ.”
”Hon vill aldrig ha sex.” ”Jag blir så stressad av att han kanske vill ha sex fast jag inte alls känner för det.”
”Han är helt ointresserad av våra barn.” ”Hon tjatade till sig vårt sista barn fast jag verkligen inte orkade och slutade med p-piller utan att jag visste det. Jag orkar knappt med mig själv längre.”
”Min dotter har blivit så självisk efter att hon började gå i terapi. Det är som att hon har tagit avstånd från mig och sina syskon.” ”Min ursprungsfamilj tror att jag fortfarande tillhör dem fast jag har min man och barn nu. Jag har alltid tagit mycket ansvar, men jag vill och orkar inte längre. Jag vill fokusera på mina egna barn, inte på vuxna människor som tar irrationella beslut och sedan förväntar sig att jag ska lösa de situationer som har uppstått. Att hjälpa till då och då är väl normalt, men nu räknas det med mina insatser utan att någon ens har frågat mig först.”
”De har exkluderat mig ur familjegemenskapen.” ”Han kräver att vi ska acceptera hans krav i alla situationer där han är närvarande. Han är välkommen och vi kan göra vissa anpassningar, men han kan inte kräva att vi ska ställa upp på alla hans krav.”
Ganska många år på nacken och sex år som samtalsterapeut har förändrat hur jag ser på människor. Jag har fortfarande kvar min empati, men jag tar inte emot allt filterlöst längre. Det betyder inte att jag ständigt ifrågasätter alla personer och berättelser jag möter eller träffar på. Jag vet bara att om jag enbart får höra en persons tolkning och de andra inblandade inte får säga sitt så behöver jag tänka en extra runda. Därför gillar jag verkligen idén bakom den här boken som Sara i Barcelona tipsade om. Jag har inte läst den själv, men jag tänker att den med all sannolikhet ger en mer heltäckande bild än om bara sonen hade gett ut sin historia eller tvärtom.
Ps: Bilden kommer från Pixabay.
Lite såhära och sådära.
Nej, nu har det varit för mycket tunga inlägg. Vad hjärnan är full av skriver jag när jag sätter mig vid datorn, så mina inlägg är på inget vis orepresentativa. Däremot är den allmänna känslan i livet just nu en helt annan. Dagarna är fulla av höstens dofter, färger och göromål. Det har börjat regna en hel del och det ska fortsätta göra så under veckan framåt. Inte som på Västkusten där stackarna flyter bort. Jag applåderar att vattennivåerna fylls på och har satt fram en massa ljusstakar och ljuskoppar för att bekämpa mörkret och omfamna dunklet. De små mysspökena har åkt upp i ljusgrenen och det har blivit höst i soffan. Jag har ägnat timmar åt att läsa igen! Det är lite svårt, men går bättre för varje gång. Vetepåsen har värmts upp och lagts vid fötterna. Det har eldats i vedspis och kamin ett par gånger. Jag har bakat flera gånger och gått på café, myst med barnbarn och ondgjort mig över och njutit av att julen kommit till IKEA. Jag har tacksamt tagit emot en gräsklippning av brorsan och sett att nya telefonkameran återger verkligheten mycket bättre än den gamla. Idag åker jag tillbaka till mammas väninna i grannstaden för att hjälpa henne en stund, sedan ska vi få bli bortskämda (jag talar av tidigare erfarenheter) hos vännerna på grannön. Det är inget tungsint liv, men nog är livet tillräckligt komplext för att det ska kunna rymmas både mörker och ljus i samma individ? Det behöver till och med vara så, det är så vi drar oss framåt på något vis. Hoppas att du får en fin helg. Må du hitta ljuset, även om det gömmer sig lite.
Ps: Tack för tankar runt senaste inlägget. Jag återkommer!
Om småbarn, samhällsteori och präktighet.
Igår läste jag detta inlägg hos UnderbaraClara. ”Nöj dig med ett medelmåttigt liv.”
För att bli lyckligare tror jag att man – när livet är någorlunda i ordning – ska försöka vända blicken utåt. Vem behöver min hjälp? Var kan mina händer komma till användning? I vilket sammanhang behövs min tid och mitt engagemang?
Clara Lidström
Ni vet den där klyschiga liknelsen med att själv ta på sig syrgasmasken innan man hjälper någon annan? Den är sann. Men idag är det mer som att man tar på sig syrgasmasken, speglar sig, justerar banden, applicerar mascara, dekorerar syrgasmasken med klistermärken och charms och stolt tar selfies. Så att man aldrig hinner hjälpa någon annan.
Det förra förespråkar jag sedan lång tid tillbaka, det senare skrattade jag högt åt. När jag hade skrattat klart funderade jag vidare under mindre muntra former. Hur kommer det sig att vi kommit till en punkt där allt ska optimeras? (Jag skrev om somlig ”maxxing” då jag hade läst Sara Rönnes inlägg här.) Vad är det i vårt sjuka samhälle som gör att det är så många som mår dåligt och/eller har fullt upp med sitt att de inte orkar engagera sig i något eller någon annan? Är det t ex konstigt att det inte föds några (överdrift) barn när det pratas om barn som kvinnofälla, när så få på riktigt delar föräldraansvaret med en annan individ, när fokus på livet är pensionen (som alla inte kommer till) och när vi ska behöva bära hela världens elände på våra axlar? Att man som tonåring mår dåligt ingår i själva paketet. Vi kan inte medicinera bort att det är en orienteringsfas där man ska upptäcka vem man är då man står på egna ben och hur man vill leva sitt liv. Men hur ska man kunna välja rätt om det finns sjuttioåtta olika gymnasielinjer att välja mellan och miljoner influensers som alla förespråkar olika fokus på hur man får ett maxxat liv? Hur ska man lära sig att det ligger ett värde i att hjälpa andra om man ägnar det mesta av sin vakna tid utanför skolan över en telefon eller framför en datorskärm? Vi lever ständigt under en yxa, just nu representerad av AI och experter som låter oss veta att mänskligheten har max tio år kvar innan AI tar död på oss. Hur ska vi uppbåda lust att göra annat än att ligga kvar i sängen med täcket över huvudet?
Vi ska inte tro annat än att vi har hamnat på den plats vi är, under precis dessa omständigheter, pga en lång radda beslut. I just Sverige var det väl Alva och Gunnar Myrdals idéer på trettiotalet som varit mest lyckosamt implementerade. Hur skulle man få fler bidragande till den svenska samhällsekonomin? Så här tänkte de:
- Öka barnafödandet: De ville göra det ekonomiskt och socialt lättare för familjer att skaffa barn.
- Bygga ut välfärden: Staten skulle ta större ansvar för människors trygghet, bland annat genom ekonomiskt stöd till barnfamiljer.
- Förbättra bostäderna: Familjer skulle få tillgång till bättre och rymligare bostäder.
- Förbättra barnomsorgen: De ville utveckla barnomsorg och förskolor så att fler föräldrar kunde arbeta och bidra till det allmänna.
- Öka jämställdheten (och på så vis få ut också kvinnorna i arbetslivet): Kvinnor skulle kunna kombinera arbete och familjeliv i stället för att behöva välja mellan dem.
- Minska klasskillnaderna: Barns möjligheter i livet skulle inte vara lika beroende av föräldrarnas ekonomi.
- Använda politiska reformer: Staten skulle aktivt förändra samhället genom socialpolitik.
- Tvångssteriliseringar och rashygien: Myrdalparet förespråkade sterilisering av människor som de ansåg olämpliga att bli föräldrar. (Detta låg förvisso i linje med dåtidens rashygieniska idéer.) Sverige hade steriliseringslagar från 1930-talet till 1976, och många människor utsattes för tvång eller påtryckningar att steriliseras. (Bl a min farmor som utmattad med fem små barn uppmanades till sterilisering. Hon tackade nej och fick senare två barn till.)
Myrdalarna skulle vara nöjda med att se att alla deras mål har uppnåtts! När det gäller exempelvis barnomsorgen har samhället lyckats mycket bra gällande att lära föräldrar att deras kompetens inte räcker, utan att det är mycket bättre för barnen att ha utbildade pedagoger i sina liv. Nu kommer jag att raljera lite, men detta ämne brinner jag för och blev själv utsatt för sååå många påtryckningar av andra kvinnor då jag valde att vara hemma med våra barn i 6,5 år (äldsta var 6,5, yngsta var precis fyllda två år då tjejerna började hos dagmamma) på raken. Kvinnofällan! Pensionen?! Baaarnens socialisering? Jag kunde inte ens komma med motiveringen att jag och min man hade koll på pensionen, att jag är utbildad pedagog och att vi inte satt inlåsta i vårt hus utan umgicks med andra människor under denna tid.
Följande gäller för 1-3-åringar i Sverige idag:
Skolverket rekommenderar grupper på 6-12 barn för 1-3-åringar. Medel i Sverige är 12,9, alltså snarare 13 barn. 18% av alla dessa grupper är på 16 barn eller fler. Medeltalet är 5,1 barn per vuxen heltidsanställd. Men barn är inte jämt fördelade över en vuxens heltidsanställning, utan barn som kommer tidigt och går hem sent har större chans att få egentid med en vuxen. Typiskt antal vuxna i en grupp är 2-3, men det finns inget lagligt krav på hur personaltätheten ska vara. 80% av de kommunala förskolorna i Stockholm har större grupper än Skolverket rekommenderar och gällande kompetensen (att det är så bra för barnen att personalen utgörs av utbildade pedagoger) har 44% förskollärarlegitimation eller avslutad gymnasial utbildning för arbete med barn.
Hur ser barns behov ut i denna ålder? De behöver inte någon som aktiverar dem, utan ska snarare lära sig att reglera sina känslor och bli mötta under trygga former. De vuxna behöver vara närvarande, uppmärksamma och tillgängliga. Jag tänker att dessa behov blir svårare att tillmötesgå ju fler barn som varje vuxen är ansvarig för. Men för samhället är det garanterat bättre att 10 föräldrar med en 1-3-åring var delar upp sig så att två föräldrar tar hand om alla barnen och de andra jobbar med något annat, iallafall om man räknar skatteintäkter som det enda värdet.
Jag tror att vi har bundit ris för våra egna ryggar på så många vis genom beslut som tagits under årens gång. Vi har förlorat förmågan att se hur människan funkar och fokuserat helt på hur hon BORDE funka. Och hur människor i allmänhet BORDE tänka. Och hur människor BORDE agera. Visst är det intressant att försöka skaka runt sina tankar ordentligt för att släppa sina övertygelser om så bara för en stund? Jag fortsätter lobba för att folk borde stötta varandra mellan generationer, i grannskap och på olika ställen där det finns plats för människor som annars hade varit ensamma. Idag är dock fokus mest på att vi vuxna ska bidra till skatteintäkterna på heltid (som någon bestämt ska vara 40 timmar, men lägg också till transporttid och övertid), övrig tid ska vi uppnå ideal som presenteras på sociala medier och sedan finns det kanske inte så mycket ork till det andra? Skulle vi kunna leva på ett annat sätt? Hälsningar Tant Präktig.
Har ni? Vem? Vilken? Vad?
Freedomtravel lade tydligen ut en lista 2020 (jag hittar inte originalet), men jag uppmärksammade den först när Anna i Portugal svarade igen. Minst sagt sen på bollen vill jag idag också ge mig på denna lista.
Har du?
I frysen:
Isklampar, bröd, mogna bananer i skivor till slätisar, protein av olika slag, grönsaker, bär, örter, egenpressad äppeljuice, flädersaft, loppisfynd (för att bli av med eventuell ohyra). Säkert annat också. Efter att ha pratat om det i eviga tider har vi äntligen skaffat en frysbox så vi kan köpa protein från någon bonde i närområdet. Frysen är ett ständigt projekt. Med frysboxen känns det som att vi kan bli bättre på att få överblick över den frysta maten.
Något husdjur:
Våra fjäderfän. För tillfället nio stycken, men inom de närmaste dagarna kommer de att bli sju. De ger oss stor glädje, men inte många ägg. Detta hoppas vi förändras då kycklingarna börjar värpa.
På frukostbordet:
Jag äter väldigt sällan frukost, men dricker rooiboste eller chokladmyntate. Typ alltid med lantmjölk.
Läppstift på dig:
Jag älskar läppstift, men har till denna dag inte hittat något som inte torkar ut mina läppar och känns dåligt. Läppvalla däremot, det har jag alldeles för många. Bivaxsalva, läppglans och läppstiftshybrider som mer liknar läppglans. Jag älskar känslan av mjuka läppar.
Några framtidsplaner:
En hel lista, haha! Ikväll har jag t ex ansvar för körens fika, så jag ska baka Vajlans mandelskorpor till körkompisarna. Gällande sådant som man mer tänker inbegriper planer rör sig de flesta om trädgården.
Gymkort:
Nej. Vi har det fina Sturkö Skärgårdsgym i närheten, men jag släppte gym-medlemskapet 2020 på förekommen anledning.
Några MVG:n:
Jodå, jag hade jättebra betyg i grundskolan och hade ett gäng femmor (MVG, A eller hur man mäter betyg nu för tiden) också på gymnasiet.
Något beroende:
Jag har jobbat hårt på att inte känna mig ägd av telefonen i år och känner att det projektet har varit lyckosamt.
Vem?
Avskyr du:
Jag avskyr sällan folk, men har rent allmänt svårt för personer som tar dumma eller ogenomtänkta beslut som jag eller andra får lida konsekvenserna av.
Längtar du efter:
På senaste tiden har jag flera gånger längtat efter mina föräldrar. Jag hade så gärna velat visa dem hur bra allt blev, gällande många olika saker.
Stör du dig på:
Opraktiska lösningar här hemma eller på andra ställen. Jag älskar att det är snyggt, men önskar ännu hellre att det är praktiskt. Balansen mellan snyggt och praktiskt balanserar mer och mer ofta mot praktiskt ju äldre jag blir.
Lagar mat:
Jag lagar gärna mat och tycker ofta att det är jätteroligt att baka. Allra roligast är det att förbereda till festligheter, men jag vill gärna att vardagsmaten också ska vara riktigt god, inte bara okej. Igår gjorde lunchen mig besviken. (Jag gjorde en indisk, vegetarisk gryta som varken jag eller maken ville ha till rester, men fjäderfäna åt utan att klaga.) Maken har några paradrätter som jag med glädje lämnar över till honom.
Vilken?
Tidning läser du:
Kvartal. Jag gillar deras ledord ”tänk själv” och att de bjuder på artiklar skrivna av personer med olika slags tankevärldar. Snart går dock prenumerationen ut och jag funderar på om jag ska ta paus. Har sällan tid att läsa och det känns då lite slösaktigt att lägga pengar där. Jag gillar ofta Aftonbladets djuplodande serier.
Månad du fyller år:
Oktober.
Årstid föredrar du:
Det är väl ingen hemlighet att jag är en höstälskare? Jag njuter otroligt av den slags höst vi har nu (början på sprakande färger, sol, älvdans om morgnarna), men älskar också regn och mörker så man kan mysa in sig med eld och levande ljus. Med det sagt vill jag ändå säga att jag verkligen uppskattar att vi har rejäla årstider. Har levt utan och det är inte alls lika trevligt.
Resa blir din nästa:
Jag ska få följa med syrran på jobbresa till Litauen i december! Väldigt spännande. Annars har jag inte mycket reslust nu för tiden. Behöver rycka upp mig lite. Maken vill att vi åker till USA till våren. Det känns ändå lite kul då ”100-årsresan” 2020 aldrig blev av och vi inte kommit iväg dit sedan dess.
Vad?
Gör du just nu:
Tja, just denna fråga känns lite onödig att svara på.
Skulle du behöva utveckla:
Jag lägger alldeles för mycket energi på att fundera på detta, men frågan har också fört mig framåt genom livet. Jag är tacksam för förnöjsamheten som kommit med åldern, på så vis känner jag mig inte lika otillräcklig. Att inte tro att jag imorgon kommer vara radikalt olik jag idag jobbar jag dock hårt på.
Är bäst just nu:
Åh, det är så mycket! Vi har härliga grannar som vi får hänga mycket med, kören repeterar underbara stycken till allhelgona och jul, Trettio Tacksamma Dagar närmar sig, det finns möjlighet att mysa varje dag (något jag också älskar, Annika)…
Har du för storlek i skor:
41, och till det fötter som haft alla möjliga problem genom åren och därför mår toppen nu när jag bara använder skor liknande dessa. Inte särskilt snygga, men otroligt bekväma! Jag hade 39 i tjugoårsåldern, men fick större fötter för varje barn.
Läser du för bok:
Jag har fyra olika böcker igång, alla i väldigt olika stil. Jag vet att jag har skrivit mycket om Anspråkstagen av David Thurfjell, så otroligt spännande! Jag vill inte slumpa bort NÅGON text, det är därför jag har läst den så långsamt. (Hade jag kunnat lyssna hade jag gjort det, säkert två gånger. Minst.) Kinesiska dikter avnjutes en dikt i taget. De andra två böckerna är Feelgood och ligger där nere, men uppenbarligen är de inte mer spännande än att jag glömt både titel och författare. (Pocketböcker jag fått.)
Ska du göra nu:
När jag tryckt på publicera-knappen ska jag ner till köket och baka mandelskorpor.
Är du duktig på att rensa bort det som stör?
Under sommaren har grannarna hängt en del i ladan för att skrapa och måla möbler. Vi har barnens gamla Briotåg, duploklossar och smålego där ute. Lilla Titti har tyckt att det varit jätteroligt att bygga smålego framförallt. En dag såg jag att hon lade upp något i en ljuskopp på ett rullbord som står där och insåg att det låg fler grejer där. Hon förklarade att gubbarna var läskiga och att hon inte ville ha dem i legopåsen. Som de ser är det inga varelser man vill ha som grannar, så jag förstod henne.
Jag har tänkt mer på det här rensandet. I veckan har jag blivit påmind om det faktum att (skulle jag vilja påstå) alla har människor vi stör oss på, en del fler än andra. Vi är med all sannolikhet också personer som andra stör sig på. När det händer kan vi angripa det ur olika perspektiv. Varför låter vi oss bli störda och kan vi göra något åt det?
Det finns olika orsaker till att vi tycker att någon är störig. Något av det vanligaste är faktiskt att personen ifråga speglar något hos oss själva som vi skäms över eller tycker är jobbigt att vi har eller inte har. ”Det där hade jag kunnat göra bättre själv.” Jaha, varsågod. Vem hindrar dig? ”Vem tror hon att hon är?” Kanske har hon inte lika dåligt självförtroende som du? ”Fy, vad pinsam hon är!” Japp, men hon skrattar hela vägen till banken. ”Två meningar, och jag vet redan hur boken slutar. Jag fattar inte varför folk gillar hennes böcker.” Detta gäller specifikt Camilla Läckberg, jag har hört lite för många utrycka vilken FRUKTANSVÄRT dålig författare hon är. ”Hon tar alltid över då hon kommer in i rummet.” Fast egentligen handlar det kanske om att du själv inte mäktar med att ta socialt ansvar i samma rum. Att se igenom oss själva och ta tag i dessa känslor kan vara otroligt frigörande. För någon som fortfarande hänger på Instagram och göder sin avundsjuka finns det en lätt lösning. Avfölj! Det hanterar dock inte anledningen till varför det är jobbigt. Bättre är det att ta hand om det som skaver hos sig själv och bli mer generös mot andras, och ens egna, tillkortakommanden.
Många av oss har personer som är som Tittis otäcka gubbar i våra liv. Personer som får oss att känna oss förminskade, som suger vår energi, som förpestar livet på ett eller annat sätt för oss eller våra kära, och allt detta för att de är genuint elaka av en eller annan anledning eller farliga. Att förhålla sig till sådan personer genom acceptans eller generositet är svårare och kanske rentav skadligt. Dessa kan behöva exluderas (läggas i ljuskoppen) genom skilsmässa, ett aktivt eller passivt avståndstagande eller genom att byta arbetsplats. Ser man ett mönster där detta är historien för hela ens liv i både familjeliv och bland vänner och arbetskamrater trots att man bytt miljö flera gånger kan det dock finnas anledning att se inåt och fundera på om det är rimligt att alla andra kör på fel sida vägen. (Jag säger detta med försiktighet och ödmjukhet, för det finns naturligtvis fall där man av olika anledningar gång efter annan hamnar i situationer med liknande mönster. Missbruk, misshandel etc.)
En person med låg självkänsla kan ofta uttrycka irritation mot andra som ett sätt att skydda sig själv. Detta sker med all sannolikhet utan att personen ifråga är medveten om det. Om du känner att det finns väldigt få i din omgivning som är fina, härliga, omtänksamma eller bara rent neutralt okej kanske det helt enkelt handlar om hur ditt liv sett ut gällande anknytning till föräldrar, trauma, mobbing eller andra upplevelser. Man gillar inte sig själv och det känns skönt att hacka på andra. Det betyder inte nödvändigtvis att det är fel på alla de andra, utan att det skulle vara hjälpsamt att ta tag i din egen självkänsla.
Det hade varit intressant att höra dina tankar om detta ämne.
Jag lever så livet matchar mig.
Mitt förra årsord ALIGN (justera) var härligt! Jag är så nöjd både med tankarna som ledde till valet och hur jag sedan jobbade med ordet. Så här i backspegeln är jag ännu mer nöjd. Jag har en fysisk pärm med lite grejer från mina olika årsord. Där finns dock inget från ALIGN och inget från FRÖJD (årets ord) än. De bloggtexter jag skrev om ALIGN var mycket viktiga för mig, så jag har bestämt mig för att skriva ut dem och sätta dem i pärmen. Fotot här uppe på lilla Titti som äter torkad mango får representera både 2025 och 2026. Att fylla livet med sådant som matchar en själv och att fylla livet med sådant som får en att jubla (även om det inte alltid är bokstavligt jubel). Fotot är ju bara på kul, men tanken bakom är det inte. De flesta av mina tankar runt ALIGN handlade om mitt förhållande till mig själv och mitt förhållande till omvärlden, hur viktigt det var att se över om de behövde justeras till varandra. Sanningen var att jag redan hade tagit hand om mycket av detta sedan min krisiga år runt 40, men det var ändå ett tankearbete som i mångt och mycket lagade min grund. Det är inte svårt att förstå att man kan behöva reparera sin kropp, att det finns lagningar som bara håller temporärt och att man ibland behöver bygga om och byta ut delar. Likadant behöver vi jobba med vår mentala och andliga välfärd och det var det jag ägnade mycket tid åt under 2025. Att i år ha med mig tanken att leva mer fröjdefullt har (ännu) inte varit livsomvälvande på något sätt, men jag har ibland påmint mig själv om att det inte ligger något självändamål i att alltid vara så himla ordentligt. Jag mår definitivt bra av att vara ordentlig och att ha ordning och reda (fysiskt och mentalt), men jag mår också bra av att bjuda in impulsivitet, kreativitet och glääädje (min gamla körledare ville att vi skulle uttrycka frikyrkokör från Jönköping, jag hör henne i huvudet och blir glad). Det är mitt ansvar att fylla på med sådant, inte bara fylla livet med plikt-måsten. Idag ska jag samla på grönt och sedan ska jag ladda upp fotona i detta inlägg. Läser du detta då bara fotot med lilla Tittis nagellack och mangon finns här får du helt enkelt komma tillbaka senare. Vilken färg vill du samla på?
Lockigt hår, stora örhängen och lite läppförstoring.
Jag och maken lade en beställning på Sellpy som jag redan skrivit om. Han beställde några nya jobbskjortor och jag beställde en NEXT-jacka i ull som passar i de inte blixtkalla övergångsperioderna eller i milt vinterväder och så en fuskpäls. 40 kr/st trodde jag, men kappan kostade faktiskt hela 60 kr. När beställningen kom kunde vi konstatera att båda var nöjda, men mest nöjd var jag. Särskilt med pälskappan som kommer att hålla mig varm och gosig hela vintern och förhoppningsvis många vintrar framöver. Det är ett franskt märke som inte längre finns och när jag försöker hitta info verkar det som att den är från det ljuvliga 80-talet. Jag fick direkt mostersvibbar och tror att min moster hade en äkta päls som liknade denna. Hade jag någonsin kunnat tänka mig att ha en fuskpälskappa? Nej. Har detta varit min stil? Nej! För ett gäng år sedan gick jag dock omkring med en för stor, brun fuskpälskappa i lite mer skogshuggarstuk som var mammas och som jag verkligen trivdes i. Sedan dess har jag hållit ögonen öppna efter en egen, även om det varit en ungefär lika aktiv process som att leta lägenhet i Vasastan (alltså en aktivitetsnivå på cirka 1%).
Här ser du min nya, varma vän i vinter. A-linje, fyllig, ärmar som är lite insydda i ärmsluten och ger en känsla av ballongärm, snygg sjalkrage som går att stänga (halsduk ej nödvändig alltså, men det kommer jag ändå att ha om jag känner mig själv) och uppenbarligen kanonkvalitet då den ser som ny ut trots att den med all sannolikhet är drygt 40 år gammal. Jag skickade bild till mina syrror och en av dem svarade: ”Älskade fuskpäls! Elegant!! Tänker lockigt hår, stora örhängen och lite läppförstoring.” Hahahaha, autokorrekt ändrade hennes ”läppfärg”, men nu kan jag inte sluta tänka på den där läppförstoringen. Jag kommer varken att ha lockigt hår eller läppförstoring, men stora örhängen och lite läppfärg kan jag kosta på mig då och då. Men kappan får hänga i garderoben ett tag till, för vi ska ha 15-16° in i oktober. Hoppas du får en härlig helg!
”Är du lycklig…
… väl, så gläd dig, åt din lycka med envar, och ju mer du delar med dig, desto mera har du kvar.” Jag vet inte hur många gånger jag har delat med mig av Esaias Tegnérs rader, men det är dem jag återkommer till när männen tänker på romarriket. Jag påminner mig själv flera gånger i veckan om denna visdom. Idag påminner jag dig också. Att livet växer då det delas med andra. Att jag gör mig själv en tjänst om jag delar med mig av härligheter av alla de slag. En lunch (funkar bra med linssoppa eller mackor). En blombukett. Ett par lökar. Ett citat. Några vackra bilder. En klokbok. Tips som förenklar livet. Musik som får mitt hjärta att sjunga. Foton från fina stunder som delats med andra. Släktforskning. Saker som jag inte längre har nytta av, men som kan förgylla någon annans liv. Tankar som är spännande. Jag blir till bättre nytta i kören om jag övar på mina insatser. Jag växer i min medmänsklighet om jag sträcker ut en hand och delar det jag har, om det än är något litet. Jag har möjlighet att både få hjälp och göra min röst hörd om jag engagerar mig i vägföreningen, min församling, i bygdegården eller vad det vara må. Andra blir glada om jag uttrycker min uppskattning till eller för dem. Själv må vara bäste dräng, men drängar jobbar bäst och får mest gjort i lag.
Detta är sådant som gjort mig lycklig den här veckan. Lyckan må vara svår att definiera och svår att fånga, men ett är säkert. Man måste öva på att både känna och fånga den. Göra medvetna val och låta sig förloras i stunder. Inse att lyckan som känsla är flyktig och att en mer långvarig lycka mer handlar om förnöjsamhet. Släppa jämförelsen där man i princip slåss med andra och istället välja att gå sida vid sida med dem.
Slutligen vill jag dela med mig av något det finaste jag hört. Jag var med syrran och svägerskan på Marinens Musikkårs Vasaskjulskonsert i fredags. De avslutade med Ulrica Pia, ett verk som beställdes av Amiralitetsförsamlingen av Stefan Nilsson (kompositör till musiken i Skärgårdsdoktorn, Så som i himmelen, Beck och annat vackert) till marinens 500-årsjubileum och hade urpremiär 2022, året innan Stefan fick reda på att han led av ALS och sedan dog. Om jag hört om detta så har jag glömt det, men nu glömmer jag aldrig mer. Musiken skrevs specifikt till Marinens musikkår samt orgeln och kyrkklockorna i Amiralitetskyrkan, något som gör denna inspelning ännu mer speciell. Jag hör historiens vingslag, seger, sorg, förlust och hopp i musiken. Kårarna rann nerför ryggen och tårarna rann ner för kinderna på mig där jag satt på min obekväma plaststol, men det var lycka jag kände. Och nu delar jag den med dig.
Ps: Här har du hela konserten. Väl värd att lyssna på! Om inte annat så för att få höra riktig karlskronitiska. Och höra Stefan Nilsson berätta om framväxten av Ulrica Pia. Jag älskar för övrigt Scenkanalen Blekinge! Så mycket bra musik.
Evighetsgöra och projektavslut.
Det finns inbyggt i oss att vilja göra saker klara för att kunna lägga dem åt sidan, eller bara känna oss lite nöjda för en stund. Det finns en massa forskning i ämnet. Det är kanske inte så svårt att räkna ut ATT det är lätt att ouppklarade uppgifter på jobbet stör vilan under helgen pga Zeignarikeffekten. Det kanske också går att förstå att människor hellre väljer att göra sådant på ”to do”-listan som leder till avslut än sådant som är viktigare men kanske mer flytande. Jag skriver då och då om att det kan störa mig att det alltid finns mer att göra här hemma, framför allt i trädgården. Jag funkar alltså helt normalt, men känner ändå att det är viktigt att då och då mentalt få bocka av saker och ting för att hjälpa min sinnesro.
Maken lånade brorsans häcksax och klippte ner hagtornshäcken som står på vår tomt. Här stod det ”förr i tiden” ett annat hus som flyttades till en annan plats. Kanske längre ner på Vintervägen, kanske till ön mitt över kyrkogården. Häcken står iallafall kvar. För ett gäng år sedan klippte svägerskan ner den jäms med fotknölarna och sedan dess har vi väntat på att den skulle växa upp och fräscha till sig i processen. Somliga av plantorna dog av den hårda behandlingen, medan andra verkligen fick nytt liv. Hur som helst, att göra häcken riktigt fin kommer att fortsätta vara ett projekt. Jag kommer inte att kunna tänka ”nu är det klart för evigt” eftersom en häck ska klippas ett par gånger per år för att hålla sig fin. Efter makens klippning gick jag runt med skottkärran och räfsade upp allt det klippta och lade på eldningshögen. Jag tänkte att jag var klar, men tji fick jag. Nu när det hade gått några veckor hade löven på de avklippta bitarna ändrat färg och det var lätt att se att häcken behövde en rensning till. ”Det här går snabbt”, tänkte jag. Här kan du gissa ungefär hur snabbt det blev:
Jag var medvetet supernoggrann då jag rensade. Räfsade i häcken och drog bort bitar som hade gömt sig i allt det gröna som fick bli kvar. Drog och klippte bort björnbärsslanor som vuxit upp och gömt sig. Räfsade runt fötterna på häcken för att ingen skulle behöva trampa på de hemska taggarna. Jag kände mig nöjd och färdig, men fick ifrågasätta min egen syn nu när jag tittar på bilden på det som blev kvar efter att jag hade varit ”jättenoggrann”. Nu har jag dock bestämt mig för att jag är färdig med detta. Nu lägger jag häcken bakom mig tills våren kommer och det är dags att laga den med småplantor som fått växa på andra ställen.
Som du kanske vet är det björnbärsris som ställer till det mest för oss i trädgården. Denna livskraftiga växt tar sig fram överallt och behöver egentligen grävas upp. Jag orkar inte utföra detta projekt som skulle ta värdefull tid från sådant som är mycket roligare, utan jag drar och klipper på de ställen där det är mest akut. (Rabatterna har dock rensats helt från detta otyg.) Nu kan man åka ner på vår uppfart (eller nerfart) utan att få bilen skrapad av hagtorn eller björnbär. Och grannens körsbärsträd anfaller inte heller uppifrån, så det är skönt!
I verandan står de plantor som aldrig fick plats på pelargontrappan, utan som skulle växa till sig. De mår bra mycket bättre än de uteboende exemplaren som i år fått utstå ömsom torka och ömsom störtregn då jag varit lite dålig på att ställa undan plantorna vid regnoväder. Kanske borde jag ställa in alla i verandan för att låta dem torka till lite innan det är dags att ställa dem i Bredavik för vintern? Så får det bli. Bra beslut, Monna. Och ganska lätt att slutföra detta projekt. Jag ska bara rensa allt från gula löv, eventuella larver som jag inte vill ska följa med och äta upp mina plantor i vinter (japp, det har hänt) och märka om de plantor som fått sina namn stulna av tjuvaktiga fåglar. medan jag fortfarande kan känna igen dem på sina blommor. Tomaterna ska tas omhand, växthuset ska tömmas, flera av lådorna ska rensas. Det blir en lördag med mycket att göra, helt enkelt. Somligt kommer att få skjutas på framtiden (och väl ligga och störa i form av stress). Ett ”måste” är nämligen att jag sak läsa klar Anspråkstagen. Jag hoppas kunna känna ro när jag lägger mig i soffan. Då ska jag tänka på vad jag skrivit idag helt enkelt… Hoppas du får en fin helg!
Tiden och jag.
För några dagar sedan satt jag och jobbade med Livsstilsverktyget en stund och kom till detta stycke:
Det kan vara hälsosamt att inse att vi faktiskt inte har särskilt ont om tid.1 Vi har till och med mer tid idag än för ett sekel sedan. Medelåldern har ökat drygt 20 år de senaste 100 åren.1 Det innebär cirka 175,000 fler timmar att förfoga över i livet!
Från Livsstilsverktyget, fotnot hänvisar till Bodil Jönssons bok Tio tankar om tid
Dilemmat är att mängden aktiviteter som vi önskar pressa in i denna tidsrymd har ökat så dramatiskt. Resor, nöjen, TV, sociala medier. Bjudningar, föreningsliv och kurser. Mängden aktiviteter måste naturligtvis justeras för att rymmas inom den begränsade klocktiden.
Ändå gör många av oss nog tvärtom. Vi tror oss kunna justera klocktiden genom att vara ”effektiva”. Aktiviteterna pressas in i en strid ström, men blir kanske inte alltid så roliga – den upplevda tiden går allt fortare och stresshormonerna rusar i blodet.
Så sant detta är. Jag känner själv att jag just nu får hia mig lite gällande en känsla av stress som verkligen inte kommer från någon annan än mig själv. Jag har det så bra, kan ta en sak i taget och sådant jag inte kan styra över behöver jag acceptera och släppa taget om. Jag satte mig och skrev en liten lista på ”måsten” och insåg att i princip alla dessa utom jobbet handlade om vad jag vill göra. Det är verkligen inte samma sak.
Det kom ett meddelande idag från en av mina systrar som blivit påmind om hur viktigt det är att ta en andningspaus ibland. ”(Det)… resulterade i att jag la mig och sov på fm och nu läser jag och dricker kaffe. Finns hela tiden ett motstånd mot att göra något sånt för mig. Men oj, så skönt.” Jag känner igen mig så mycket i detta! I att det liksom finns ett driv framåt att måsta få saker och ting gjort. Jag är förvisso glad över detta driv, det ger mig ett rikt liv. MEN, kanske hade det varit ett liv lite mjukare i kanterna om jag tog mer tid att bara vara. Hur många gånger har inte maken påmint mig om att det är semester och att det är okej med en stund i hängmattan, eller att vi behöver ta en stund att bara sitta och hänga tillsammans?! Alldeles för många. Då har jag ändå blivit så mycket bättre på det än under våra första år tillsammans. Stackaren såg mig knappt på hela sommaren för allt jag skulle få gjort. Ändå räckte tiden aldrig till.
Att ta tid för sig själv kan innebära olika saker för olika personer. Jag älskar att vara social och prioriterar familj, släkt och vänner i mitt liv. Jag vill att det ska vara så. Ändå kan jag vara besviken efter en helg då jag kanske inte skördat något som nu inte blir lika gott att använda, eller kanske skulle jag ha målat, eller kanske kunde jag ha hjälpt någon, eller borde jag inte ha fått det här eller det där gjort? I denna stund bestämmer jag mig för att ge mig själv lov att släppa taget om dessa tankar då de kommer. En sanning som gäller precis alla människor är att om vi säger JA till en sak innebär det, direkt eller indirekt, att vi säger NEJ till något annat. Varför då lägga onödig energi på att älta allt som skulle kunna rymmas i detta NEJ? Det är så otroligt onödigt.
Nu sitter jag här och bloggar då min klient med superkort varsel fick ställa in ett samtal och min kompis som skulle komma hack i häl med samtalet skrev att hon blir en halvtimme sen. I morse skrev jag en att göra-lista (det gör jag väldigt sällan, men nu tyckte jag att jag hade svårt att hålla allt i huvudet). Istället för att gå och bocka av den bestämde jag mig för att sätta mig och skriva detta inlägg. Jag behövde ingen tupplur och dricker inte kaffe, men älskar att skriva. Jag tänkte på min och makens vän som plötsligt inte längre är i livet. Bara några år äldre än jag själv. Jag kan uppleva att jag har något slags fixering vid att försöka klämma in så mycket jag bara kan innan mitt liv är över. Ett besked som detta spär på fixeringen på ett sätt, men påminner också om att det enda det behöver betyda för mig är att jag klappar mig själv på axeln och säger ”heja, det här går fint – du behöver faktiskt inte röra upp himmel och jord”. Jag har just nu och oj, vad tacksam jag är över det…