13 november 2026.
Vinden slår i spjället medan solen skiner in på dansande damm och lämningar efter ovalda husdjur. Det går en annan vind genom min själ. Jag väljer att stanna i känslan av att det ofullkomliga gör mig mänsklig, att det är där jag vill göra mig hemmastadd. Jag vill inte skräpa runt och sluta bry mig, det är en annan känsla jag är ute efter. Jag vill ha fräscha toaletter, golv som inte utgör en livsfara för mitt lilla barnbarn som stoppar allt (ALLT) i munnen och hår som inte står åt alla håll. MEN! Jag vill också känna acceptans för det som inte blir av, det som inte hinns med och det som inte står på min önskelista, men kommer ändå. Jag säger hela tiden att jag kommit till ”jag bryr mig inte om det”, men det är en sanning med modifikation. Det är iallafall mycket, mycket bättre än då jag var yngre. Just nu väljer jag att vara tacksam över det. Att min syn och hörsel är sämre är väldigt hjälpsamt när det gäller detta ämne, inte tu tal om saken. Så det väljer jag också att vara tacksam för, denna tjugotusen fyrahundranittiotredje dag av mitt liv.
12 november 2026.
Jag springer just nu och får påminna mig själv om att inte leva i framtiden, men ändå planera upp dagarna för att få in allt på rätt plats. Huset är lite uppställt, minst sagt, efter att flyttat runt användningen av tre olika rum, men lite i taget faller saker och ting på plats. ”Du ser ett hål i kalendern och tänker att det måste fyllas”, sa maken igår. Det stämmer nu inte, men visst blev det lite tjockt i kalendern under några veckor.
Jag kommer från en historia där jag tänkte ”när jag är färdig med ALLT kan jag vila”. Problemet var att det aldrig fanns någon vila, för det fanns alltid mer att göra. Nu försöker jag njuta av varje moment jag håller på med. Kan man njuta av att skriva ut noter? Ja. Kan man njuta av att skriva tacksamhetsinlägg? Ja. Kan man njuta av att planera en Halloweenfest? Ja. Kan man njuta av att hjälpa en kompis förbereda 60-årsfest? Ja. Kan man njuta av sitt jobb? Ja. Kan man njuta av att hjälpa någon som är överväldigad av sitt ansvar? Ja. Kan man njuta av att gå på skolföreställning? Ja. Kan man också krascha in i utmattning av samma grejer? Japp.
Det kan vara frigörande att ändra narrativet om sitt liv. Inte bara själva berättelsen, utan ramarna som denna berättelse bygger på. Vem är jag? Ett offer? En medlöpare? En pessimist? En skådis? Någon som tjatar? Någon som utnyttjar andra? Är jag navelskådare? En tråkmåns? En bananskalsåkare? VILL jag vara sådan, eller vill jag rikta om min kompass? Jag älskar den här övningen. Den tror jag de flesta hade mått bra av att göra. Det är hjälpsamt att sätta saker och ting på plats för att se de mönster som man har följt och kanske följer fast de inte nödvändigtvis är bra för en själv. Idag är jag tacksam för att faster Malin gav mig min första dagbok, jag är tacksam för mammas stora intresse för genealogi och för att jag har skrivit blogg i över 20 år. Att skriva gör livet bättre!
11 november 2026.
”Det är inte min dag idag.” Så sa hon, kvinnan i Ploqs kassa. Hon hade precis torkat upp potatismoset hon hade tappat i golvet och såg ganska uppgiven ut. Jag försökte skämta lite, men hon var inte mottaglig för detta sätt att bemöta det som just hade hänt. Att inte gråta över spilld mjölk är annars ett hjälpsamt förhållningssätt till livet. Varför lägga energi på något som uppenbarligen har runnit en ur händerna?
Somliga känner aldrig någonsin att det är deras dag. Andra möter dagen med övertygelsen att detta är deras dag oavsett hur den ser ut. Vi har personerna som verkar gå helt torrskodda genom storm efter storm och så de där som lägger ner verksamheten om kaffemaskinen lagt av. När vi har lärt känna oss själva kan vi lättare förstå hur dagen kan kännas som vår också med stora höjdskillnader på kartan, oväder i prognosen eller tråkiga E22-partier där kanske inte mycket händer. Oavsett vad som händer på vägen så är det din dag. Och min. Och det är jag tacksam för.
Dagen i dag är en märklig dag.
Okänd
Den är din.
Gårdagen föll ur dina händer.
Den kan inte få mer innehåll än du redan givit den.
Morgondagen vet du ingenting om.
Men dagen i dag har du.
Använd dig av det.
I dag kan du glädja någon.
I dag kan du hjälpa en annan.
Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din.
3 november 2026.
Jag vaknar innan klockan sex och är klarvaken. Maken vaknar han också och säger ”nu flyttar vi ner soffan”. Okej, då gör vi det. För några veckor sedan satt jag och skrev några förflugna ord i min blogg och nu har vi hux flux ett blivande bibliotek, ett flyttat sovrum och ett flyttat arbetsrum. Detta trots att vi bor på 115 m² och därmed inte har särskilt mycket plats att leka med.
Jag tror de ger ett särskilt ”de gaur inte”-vaccin på BVC här i Karlskrona, hehe. Eller kommer det bara med dricksvattnet? Det är iallafall så lätt för mig att stanna i att saker är som de är och ska vara så för alltid och i evighet. Det är okej, jag har accepterat att jag fungerar på det viset. Däremot är jag enormt tacksam över att det finns någon annan i familjen som är lika rastlös som jag är rotad. Någon annan som blir startmotorn i projekt och som säger att allt är möjligt tills motsatsen har bevisats. Det är lite kaotiskt här hemma just nu och kommer så att vara under en tid framåt, men det kommer att bli bra. Tack för motsatser, för nystarter och för roliga projekt!
2 november 2026.
Jag hör kvinnan som har suttit med sin resväska på bänken vid busshållplatsen fråga busschauffören: ”Åker du till Trummenäs?” ”Nej, du får byta till buss 123 vid Sturkövägen.” Vänta lite nu, tänker jag, hur kan han säga så? Tar hon denna buss får hon sitta vid Sturkövägen och vänta hela natten, för det går inga fler bussar ut till öarna förrän imorgon bitti. Jag skyndar fram till damen och säger åt henne att hon kan få lifta med maken som kommer och hämtar mig med bil och hon tar tacksamt emot erbjudandet. Vi sitter där i bussen och småpratar. Jag hör en distinkt dialekt och frågar henne när hon flyttade till platsen hon bor på. Det leder till ett fint samtal om livet, prioriteringar, familj och vad som fyller livet med mening. Damen får åka med i bilen som har en man i morgonrock till chaufför och är full av flyttkartonger från en väns flytt som jag ska köra till Pingstis. Hon säger tack, ger mig en stor kram och en puss på kinden och säger ”jag kommer och lyssnar på din kör någon dag”. Våra vägar skiljs. Kanske träffar vi på varandra igen, kanske inte. Det spelar ingen roll.
Tidigare på kvällen hade jag sjungit med kören på minneskonserten som går av stapeln varje alla helgons dag sedan ett gäng år tillbaka. Kyrkan var full av korister, musiker, publik och levande ljus och tillsammans fick vi en innerlig timme med sorgen och hoppet som tema. I sorgen känner vi oss ofta ensamma, men vi kan hämta kraft hos varandra.
Vårt samhälle är uppbyggt för att vara individualistiskt, men jag tror inte vi är skapade för ensamhet. Vi behöver varandra. Det är en av vår tids största lögner att vi klarar oss bäst själva, att vi bör klara oss själva. Kanske blir min mission under resten av livet att få folk att inse detta. Jag är tacksam för stora och små nätverk som ger mig chans att hjälpa andra och där jag alltid känner mig buren.
1 november 2026.
Idag drar mitt projekt Trettio tacksamma dagar igång på Facebook. Jag kommer att lägga upp dessa texter här i bloggen också, även om det kanske blir något annat också. Så ”sorry, not sorry” för att jag översvämmar denna plats med tacksamhet under några veckor! Jag börjar med årets introduktionstext om du inte vet vad det är jag ägnar mina novembermorgnar åt. (Jag förstår att tacksamhet inte är allas favorit, så checkar du ut härifrån i en månad tar jag inte illa upp. Vill bara att du ska veta att det ”vanliga” bloggandet tar vid i december igen.)
För femton år sedan just idag hakade jag på ett projekt som skulle visa sig leda till en kär och återkommande tradition för mig. Jag bodde i USA, läste om bloggprojektet 21 Days of Gratitude och bestämde mig för att haka på. Jag var inte alls främmande tanken på att tacksamhet är något som kan göra livet bättre, men jag vill påstå att jag inte hade förstått precis hur hjälpsam, läkande och kraftfull den kan vara. I USA firas Thanksgiving den fjärde torsdagen i november och tanken var att man skulle jobba sig igenom dagarna fram till tacksägelsedagen den 22/11 2012, därav antalet dagar. Så småningom lät jag hela november bli en månad präglad av tacksamhet.
Jag har fått frågan om det inte är jobbigt att ”komma på” saker att vara tacksam för under trettio dagar på raken, men kan ärligen säga att det inte är det. Det hjärtat är fullt av hamnar i mina texter. Ibland handlar de om något i andras ögon oviktigt, ibland om något existentiellt och livsviktigt. Min morgonmeditation handlar alltid om sådant som kommer till mig i stunden och handlar ofta om sådant jag upplevt dagen innan eller en förflugen tanke från mitt spretiga hjärnkontor. I denna grupp bjuder jag in dig att vara tacksam på ditt sätt under november. Gör det när du vill och hinner. Skriv gärna ner dina tankar i en vacker bok eller i ett dokument på datorn. Släpp prestationskraven och börja i det lilla om du inte har gjort detta förut. Känn på hur det hade varit att leva utan vatten i kranen och börja där, med tacksamhet för tillgången till vatten. Dela med dig av din tacksamhet om du vill, eller inte. Du är iallafall varmt välkommen!
Att inse att jag gör detta för femtonde året på raken gör mig ödmjuk. Då var jag tonårsmamma, nu är jag mormor. Då bodde jag i USA, nu på min sommarö i Karlskronas skärgård. Då var jag rent allmänt ganska ledsen, nu är förnöjsamhet min livskamrat. Då hade jag precis börjat läka efter ett helt liv av ätstörningar, nu har hjärnan tillhört mig så länge att jag knappt minns hur det var när så många tankar handlade om otillräcklighet. Samtidigt är det mycket som är lika. Jag älskar fortfarande att hänga eller prata med familj och vänner, älskar musik och att läsa, njuter av promenader, hjälper gärna andra, är glad då jag får stöka i köket och går igång på forskningsrapporter och andras tankar om livets komplexitet. Jag hade aldrig ens kunnat drömma ihop många av de bitar som utgör mitt livspussel så här långt.
En människas liv kan vara kort eller långt. I början av veckan var jag med mina brorsbarn och lade en krans på mammas grav. Jag passade också på att visa dem var deras släktingar ligger begravda. ”Är vi släkt med alla här, eller?”, frågade min brorson. Det är vi nu inte, men nog finns en hel del av deras rötter där. Jag tänker på hur deras liv såg ut och undrar vilken utveckling de gick igenom innan deras livsgärning var över. Mammas moster som levde ett minst sagt utmanande liv innan hon över hundra år gammal lades i samma grav där hennes stora kärlek en gång hade begravits åttio år tidigare. Min morfar som föddes och växte upp i Umeå, men levde nästan hela sitt vuxna liv i Karlskrona. Saknade han vintrarna och alla sina släktingar (det sas att varje gång man slog i en knut steg en Forsman ut) på den plats där hans familj hade bott i sex generationer? Och Swan-Olof Swanson, mormors fars storebror, han som liksom jag åkte till USA men sedan kom tillbaka. Vad var det som gjorde att han och hans fru bestämde sig för att sluta sina dagar i Sverige fast hans dotter hade bildat familj i USA?
Livet alltså, vilken skola! Idag är jag tacksam för möjligheten att utvecklas, men även återupptäcka sig själv. Jag är tacksam för att jag är jag, trots alla fel och brister. Och jag är tacksam för mina förfäder och förmödrar som kämpade på så att jag kan vara här idag.
På förekommen anledning…
… påminner jag oss alla om bilder liknande denna. Att ta i beaktande att vi alla funkar olika, tolkar olika, behöver olika, ser på saker olika eller vad det nu är… Själslig frid kommer inte gratis. Den kräver mental gympa. Du kommer aldrig att till fullo att förstå en annan person, men det är viktigt (anser jag) att åtminstone försöka innan du bestämmer att din tolkning av en situation=hela sanningen. Sedan är det dags att bestämma hur mycket du behöver anpassa dig till hur andra ser på saker och ting, om alls, och vad du isåfall är beredd att offra i den processen. (Offer i betydelsen att ge upp något värdefullt.)
Att möta människor i terapi innebär att jag i princip alltid får höra två olika berättelser av samma situation, men ibland hör jag också om samma situation från två olika håll.
”Han är helt ointresserad av att göra något hemma.” ”Hon har skjutit ner mig så många gånger då jag gjort något här hemma att jag har gett upp att ta egna initiativ.”
”Hon vill aldrig ha sex.” ”Jag blir så stressad av att han kanske vill ha sex fast jag inte alls känner för det.”
”Han är helt ointresserad av våra barn.” ”Hon tjatade till sig vårt sista barn fast jag verkligen inte orkade och slutade med p-piller utan att jag visste det. Jag orkar knappt med mig själv längre.”
”Min dotter har blivit så självisk efter att hon började gå i terapi. Det är som att hon har tagit avstånd från mig och sina syskon.” ”Min ursprungsfamilj tror att jag fortfarande tillhör dem fast jag har min man och barn nu. Jag har alltid tagit mycket ansvar, men jag vill och orkar inte längre. Jag vill fokusera på mina egna barn, inte på vuxna människor som tar irrationella beslut och sedan förväntar sig att jag ska lösa de situationer som har uppstått. Att hjälpa till då och då är väl normalt, men nu räknas det med mina insatser utan att någon ens har frågat mig först.”
”De har exkluderat mig ur familjegemenskapen.” ”Han kräver att vi ska acceptera hans krav i alla situationer där han är närvarande. Han är välkommen och vi kan göra vissa anpassningar, men han kan inte kräva att vi ska ställa upp på alla hans krav.”
Ganska många år på nacken och sex år som samtalsterapeut har förändrat hur jag ser på människor. Jag har fortfarande kvar min empati, men jag tar inte emot allt filterlöst längre. Det betyder inte att jag ständigt ifrågasätter alla personer och berättelser jag möter eller träffar på. Jag vet bara att om jag enbart får höra en persons tolkning och de andra inblandade inte får säga sitt så behöver jag tänka en extra runda. Därför gillar jag verkligen idén bakom den här boken som Sara i Barcelona tipsade om. Jag har inte läst den själv, men jag tänker att den med all sannolikhet ger en mer heltäckande bild än om bara sonen hade gett ut sin historia eller tvärtom.
Ps: Bilden kommer från Pixabay.
Lite såhära och sådära.
Nej, nu har det varit för mycket tunga inlägg. Vad hjärnan är full av skriver jag när jag sätter mig vid datorn, så mina inlägg är på inget vis orepresentativa. Däremot är den allmänna känslan i livet just nu en helt annan. Dagarna är fulla av höstens dofter, färger och göromål. Det har börjat regna en hel del och det ska fortsätta göra så under veckan framåt. Inte som på Västkusten där stackarna flyter bort. Jag applåderar att vattennivåerna fylls på och har satt fram en massa ljusstakar och ljuskoppar för att bekämpa mörkret och omfamna dunklet. De små mysspökena har åkt upp i ljusgrenen och det har blivit höst i soffan. Jag har ägnat timmar åt att läsa igen! Det är lite svårt, men går bättre för varje gång. Vetepåsen har värmts upp och lagts vid fötterna. Det har eldats i vedspis och kamin ett par gånger. Jag har bakat flera gånger och gått på café, myst med barnbarn och ondgjort mig över och njutit av att julen kommit till IKEA. Jag har tacksamt tagit emot en gräsklippning av brorsan och sett att nya telefonkameran återger verkligheten mycket bättre än den gamla. Idag åker jag tillbaka till mammas väninna i grannstaden för att hjälpa henne en stund, sedan ska vi få bli bortskämda (jag talar av tidigare erfarenheter) hos vännerna på grannön. Det är inget tungsint liv, men nog är livet tillräckligt komplext för att det ska kunna rymmas både mörker och ljus i samma individ? Det behöver till och med vara så, det är så vi drar oss framåt på något vis. Hoppas att du får en fin helg. Må du hitta ljuset, även om det gömmer sig lite.
Ps: Tack för tankar runt senaste inlägget. Jag återkommer!
Om småbarn, samhällsteori och präktighet.
Igår läste jag detta inlägg hos UnderbaraClara. ”Nöj dig med ett medelmåttigt liv.”
För att bli lyckligare tror jag att man – när livet är någorlunda i ordning – ska försöka vända blicken utåt. Vem behöver min hjälp? Var kan mina händer komma till användning? I vilket sammanhang behövs min tid och mitt engagemang?
Clara Lidström
Ni vet den där klyschiga liknelsen med att själv ta på sig syrgasmasken innan man hjälper någon annan? Den är sann. Men idag är det mer som att man tar på sig syrgasmasken, speglar sig, justerar banden, applicerar mascara, dekorerar syrgasmasken med klistermärken och charms och stolt tar selfies. Så att man aldrig hinner hjälpa någon annan.
Det förra förespråkar jag sedan lång tid tillbaka, det senare skrattade jag högt åt. När jag hade skrattat klart funderade jag vidare under mindre muntra former. Hur kommer det sig att vi kommit till en punkt där allt ska optimeras? (Jag skrev om somlig ”maxxing” då jag hade läst Sara Rönnes inlägg här.) Vad är det i vårt sjuka samhälle som gör att det är så många som mår dåligt och/eller har fullt upp med sitt att de inte orkar engagera sig i något eller någon annan? Är det t ex konstigt att det inte föds några (överdrift) barn när det pratas om barn som kvinnofälla, när så få på riktigt delar föräldraansvaret med en annan individ, när fokus på livet är pensionen (som alla inte kommer till) och när vi ska behöva bära hela världens elände på våra axlar? Att man som tonåring mår dåligt ingår i själva paketet. Vi kan inte medicinera bort att det är en orienteringsfas där man ska upptäcka vem man är då man står på egna ben och hur man vill leva sitt liv. Men hur ska man kunna välja rätt om det finns sjuttioåtta olika gymnasielinjer att välja mellan och miljoner influensers som alla förespråkar olika fokus på hur man får ett maxxat liv? Hur ska man lära sig att det ligger ett värde i att hjälpa andra om man ägnar det mesta av sin vakna tid utanför skolan över en telefon eller framför en datorskärm? Vi lever ständigt under en yxa, just nu representerad av AI och experter som låter oss veta att mänskligheten har max tio år kvar innan AI tar död på oss. Hur ska vi uppbåda lust att göra annat än att ligga kvar i sängen med täcket över huvudet?
Vi ska inte tro annat än att vi har hamnat på den plats vi är, under precis dessa omständigheter, pga en lång radda beslut. I just Sverige var det väl Alva och Gunnar Myrdals idéer på trettiotalet som varit mest lyckosamt implementerade. Hur skulle man få fler bidragande till den svenska samhällsekonomin? Så här tänkte de:
- Öka barnafödandet: De ville göra det ekonomiskt och socialt lättare för familjer att skaffa barn.
- Bygga ut välfärden: Staten skulle ta större ansvar för människors trygghet, bland annat genom ekonomiskt stöd till barnfamiljer.
- Förbättra bostäderna: Familjer skulle få tillgång till bättre och rymligare bostäder.
- Förbättra barnomsorgen: De ville utveckla barnomsorg och förskolor så att fler föräldrar kunde arbeta och bidra till det allmänna.
- Öka jämställdheten (och på så vis få ut också kvinnorna i arbetslivet): Kvinnor skulle kunna kombinera arbete och familjeliv i stället för att behöva välja mellan dem.
- Minska klasskillnaderna: Barns möjligheter i livet skulle inte vara lika beroende av föräldrarnas ekonomi.
- Använda politiska reformer: Staten skulle aktivt förändra samhället genom socialpolitik.
- Tvångssteriliseringar och rashygien: Myrdalparet förespråkade sterilisering av människor som de ansåg olämpliga att bli föräldrar. (Detta låg förvisso i linje med dåtidens rashygieniska idéer.) Sverige hade steriliseringslagar från 1930-talet till 1976, och många människor utsattes för tvång eller påtryckningar att steriliseras. (Bl a min farmor som utmattad med fem små barn uppmanades till sterilisering. Hon tackade nej och fick senare två barn till.)
Myrdalarna skulle vara nöjda med att se att alla deras mål har uppnåtts! När det gäller exempelvis barnomsorgen har samhället lyckats mycket bra gällande att lära föräldrar att deras kompetens inte räcker, utan att det är mycket bättre för barnen att ha utbildade pedagoger i sina liv. Nu kommer jag att raljera lite, men detta ämne brinner jag för och blev själv utsatt för sååå många påtryckningar av andra kvinnor då jag valde att vara hemma med våra barn i 6,5 år (äldsta var 6,5, yngsta var precis fyllda två år då tjejerna började hos dagmamma) på raken. Kvinnofällan! Pensionen?! Baaarnens socialisering? Jag kunde inte ens komma med motiveringen att jag och min man hade koll på pensionen, att jag är utbildad pedagog och att vi inte satt inlåsta i vårt hus utan umgicks med andra människor under denna tid.
Följande gäller för 1-3-åringar i Sverige idag:
Skolverket rekommenderar grupper på 6-12 barn för 1-3-åringar. Medel i Sverige är 12,9, alltså snarare 13 barn. 18% av alla dessa grupper är på 16 barn eller fler. Medeltalet är 5,1 barn per vuxen heltidsanställd. Men barn är inte jämt fördelade över en vuxens heltidsanställning, utan barn som kommer tidigt och går hem sent har större chans att få egentid med en vuxen. Typiskt antal vuxna i en grupp är 2-3, men det finns inget lagligt krav på hur personaltätheten ska vara. 80% av de kommunala förskolorna i Stockholm har större grupper än Skolverket rekommenderar och gällande kompetensen (att det är så bra för barnen att personalen utgörs av utbildade pedagoger) har 44% förskollärarlegitimation eller avslutad gymnasial utbildning för arbete med barn.
Hur ser barns behov ut i denna ålder? De behöver inte någon som aktiverar dem, utan ska snarare lära sig att reglera sina känslor och bli mötta under trygga former. De vuxna behöver vara närvarande, uppmärksamma och tillgängliga. Jag tänker att dessa behov blir svårare att tillmötesgå ju fler barn som varje vuxen är ansvarig för. Men för samhället är det garanterat bättre att 10 föräldrar med en 1-3-åring var delar upp sig så att två föräldrar tar hand om alla barnen och de andra jobbar med något annat, iallafall om man räknar skatteintäkter som det enda värdet.
Jag tror att vi har bundit ris för våra egna ryggar på så många vis genom beslut som tagits under årens gång. Vi har förlorat förmågan att se hur människan funkar och fokuserat helt på hur hon BORDE funka. Och hur människor i allmänhet BORDE tänka. Och hur människor BORDE agera. Visst är det intressant att försöka skaka runt sina tankar ordentligt för att släppa sina övertygelser om så bara för en stund? Jag fortsätter lobba för att folk borde stötta varandra mellan generationer, i grannskap och på olika ställen där det finns plats för människor som annars hade varit ensamma. Idag är dock fokus mest på att vi vuxna ska bidra till skatteintäkterna på heltid (som någon bestämt ska vara 40 timmar, men lägg också till transporttid och övertid), övrig tid ska vi uppnå ideal som presenteras på sociala medier och sedan finns det kanske inte så mycket ork till det andra? Skulle vi kunna leva på ett annat sätt? Hälsningar Tant Präktig.
Har ni? Vem? Vilken? Vad?
Freedomtravel lade tydligen ut en lista 2020 (jag hittar inte originalet), men jag uppmärksammade den först när Anna i Portugal svarade igen. Minst sagt sen på bollen vill jag idag också ge mig på denna lista.
Har du?
I frysen:
Isklampar, bröd, mogna bananer i skivor till slätisar, protein av olika slag, grönsaker, bär, örter, egenpressad äppeljuice, flädersaft, loppisfynd (för att bli av med eventuell ohyra). Säkert annat också. Efter att ha pratat om det i eviga tider har vi äntligen skaffat en frysbox så vi kan köpa protein från någon bonde i närområdet. Frysen är ett ständigt projekt. Med frysboxen känns det som att vi kan bli bättre på att få överblick över den frysta maten.
Något husdjur:
Våra fjäderfän. För tillfället nio stycken, men inom de närmaste dagarna kommer de att bli sju. De ger oss stor glädje, men inte många ägg. Detta hoppas vi förändras då kycklingarna börjar värpa.
På frukostbordet:
Jag äter väldigt sällan frukost, men dricker rooiboste eller chokladmyntate. Typ alltid med lantmjölk.
Läppstift på dig:
Jag älskar läppstift, men har till denna dag inte hittat något som inte torkar ut mina läppar och känns dåligt. Läppvalla däremot, det har jag alldeles för många. Bivaxsalva, läppglans och läppstiftshybrider som mer liknar läppglans. Jag älskar känslan av mjuka läppar.
Några framtidsplaner:
En hel lista, haha! Ikväll har jag t ex ansvar för körens fika, så jag ska baka Vajlans mandelskorpor till körkompisarna. Gällande sådant som man mer tänker inbegriper planer rör sig de flesta om trädgården.
Gymkort:
Nej. Vi har det fina Sturkö Skärgårdsgym i närheten, men jag släppte gym-medlemskapet 2020 på förekommen anledning.
Några MVG:n:
Jodå, jag hade jättebra betyg i grundskolan och hade ett gäng femmor (MVG, A eller hur man mäter betyg nu för tiden) också på gymnasiet.
Något beroende:
Jag har jobbat hårt på att inte känna mig ägd av telefonen i år och känner att det projektet har varit lyckosamt.
Vem?
Avskyr du:
Jag avskyr sällan folk, men har rent allmänt svårt för personer som tar dumma eller ogenomtänkta beslut som jag eller andra får lida konsekvenserna av.
Längtar du efter:
På senaste tiden har jag flera gånger längtat efter mina föräldrar. Jag hade så gärna velat visa dem hur bra allt blev, gällande många olika saker.
Stör du dig på:
Opraktiska lösningar här hemma eller på andra ställen. Jag älskar att det är snyggt, men önskar ännu hellre att det är praktiskt. Balansen mellan snyggt och praktiskt balanserar mer och mer ofta mot praktiskt ju äldre jag blir.
Lagar mat:
Jag lagar gärna mat och tycker ofta att det är jätteroligt att baka. Allra roligast är det att förbereda till festligheter, men jag vill gärna att vardagsmaten också ska vara riktigt god, inte bara okej. Igår gjorde lunchen mig besviken. (Jag gjorde en indisk, vegetarisk gryta som varken jag eller maken ville ha till rester, men fjäderfäna åt utan att klaga.) Maken har några paradrätter som jag med glädje lämnar över till honom.
Vilken?
Tidning läser du:
Kvartal. Jag gillar deras ledord ”tänk själv” och att de bjuder på artiklar skrivna av personer med olika slags tankevärldar. Snart går dock prenumerationen ut och jag funderar på om jag ska ta paus. Har sällan tid att läsa och det känns då lite slösaktigt att lägga pengar där. Jag gillar ofta Aftonbladets djuplodande serier.
Månad du fyller år:
Oktober.
Årstid föredrar du:
Det är väl ingen hemlighet att jag är en höstälskare? Jag njuter otroligt av den slags höst vi har nu (början på sprakande färger, sol, älvdans om morgnarna), men älskar också regn och mörker så man kan mysa in sig med eld och levande ljus. Med det sagt vill jag ändå säga att jag verkligen uppskattar att vi har rejäla årstider. Har levt utan och det är inte alls lika trevligt.
Resa blir din nästa:
Jag ska få följa med syrran på jobbresa till Litauen i december! Väldigt spännande. Annars har jag inte mycket reslust nu för tiden. Behöver rycka upp mig lite. Maken vill att vi åker till USA till våren. Det känns ändå lite kul då ”100-årsresan” 2020 aldrig blev av och vi inte kommit iväg dit sedan dess.
Vad?
Gör du just nu:
Tja, just denna fråga känns lite onödig att svara på.
Skulle du behöva utveckla:
Jag lägger alldeles för mycket energi på att fundera på detta, men frågan har också fört mig framåt genom livet. Jag är tacksam för förnöjsamheten som kommit med åldern, på så vis känner jag mig inte lika otillräcklig. Att inte tro att jag imorgon kommer vara radikalt olik jag idag jobbar jag dock hårt på.
Är bäst just nu:
Åh, det är så mycket! Vi har härliga grannar som vi får hänga mycket med, kören repeterar underbara stycken till allhelgona och jul, Trettio Tacksamma Dagar närmar sig, det finns möjlighet att mysa varje dag (något jag också älskar, Annika)…
Har du för storlek i skor:
41, och till det fötter som haft alla möjliga problem genom åren och därför mår toppen nu när jag bara använder skor liknande dessa. Inte särskilt snygga, men otroligt bekväma! Jag hade 39 i tjugoårsåldern, men fick större fötter för varje barn.
Läser du för bok:
Jag har fyra olika böcker igång, alla i väldigt olika stil. Jag vet att jag har skrivit mycket om Anspråkstagen av David Thurfjell, så otroligt spännande! Jag vill inte slumpa bort NÅGON text, det är därför jag har läst den så långsamt. (Hade jag kunnat lyssna hade jag gjort det, säkert två gånger. Minst.) Kinesiska dikter avnjutes en dikt i taget. De andra två böckerna är Feelgood och ligger där nere, men uppenbarligen är de inte mer spännande än att jag glömt både titel och författare. (Pocketböcker jag fått.)
Ska du göra nu:
När jag tryckt på publicera-knappen ska jag ner till köket och baka mandelskorpor.