Under sommaren har grannarna hängt en del i ladan för att skrapa och måla möbler. Vi har barnens gamla Briotåg, duploklossar och smålego där ute. Lilla Titti har tyckt att det varit jätteroligt att bygga smålego framförallt. En dag såg jag att hon lade upp något i en ljuskopp på ett rullbord som står där och insåg att det låg fler grejer där. Hon förklarade att gubbarna var läskiga och att hon inte ville ha dem i legopåsen. Som de ser är det inga varelser man vill ha som grannar, så jag förstod henne.
Jag har tänkt mer på det här rensandet. I veckan har jag blivit påmind om det faktum att (skulle jag vilja påstå) alla har människor vi stör oss på, en del fler än andra. Vi är med all sannolikhet också personer som andra stör sig på. När det händer kan vi angripa det ur olika perspektiv. Varför låter vi oss bli störda och kan vi göra något åt det?
Det finns olika orsaker till att vi tycker att någon är störig. Något av det vanligaste är faktiskt att personen ifråga speglar något hos oss själva som vi skäms över eller tycker är jobbigt att vi har eller inte har. ”Det där hade jag kunnat göra bättre själv.” Jaha, varsågod. Vem hindrar dig? ”Vem tror hon att hon är?” Kanske har hon inte lika dåligt självförtroende som du? ”Fy, vad pinsam hon är!” Japp, men hon skrattar hela vägen till banken. ”Två meningar, och jag vet redan hur boken slutar. Jag fattar inte varför folk gillar hennes böcker.” Detta gäller specifikt Camilla Läckberg, jag har hört lite för många utrycka vilken FRUKTANSVÄRT dålig författare hon är. ”Hon tar alltid över då hon kommer in i rummet.” Fast egentligen handlar det kanske om att du själv inte mäktar med att ta socialt ansvar i samma rum. Att se igenom oss själva och ta tag i dessa känslor kan vara otroligt frigörande. För någon som fortfarande hänger på Instagram och göder sin avundsjuka finns det en lätt lösning. Avfölj! Det hanterar dock inte anledningen till varför det är jobbigt. Bättre är det att ta hand om det som skaver hos sig själv och bli mer generös mot andras, och ens egna, tillkortakommanden.
Många av oss har personer som är som Tittis otäcka gubbar i våra liv. Personer som får oss att känna oss förminskade, som suger vår energi, som förpestar livet på ett eller annat sätt för oss eller våra kära, och allt detta för att de är genuint elaka av en eller annan anledning eller farliga. Att förhålla sig till sådan personer genom acceptans eller generositet är svårare och kanske rentav skadligt. Dessa kan behöva exluderas (läggas i ljuskoppen) genom skilsmässa, ett aktivt eller passivt avståndstagande eller genom att byta arbetsplats. Ser man ett mönster där detta är historien för hela ens liv i både familjeliv och bland vänner och arbetskamrater trots att man bytt miljö flera gånger kan det dock finnas anledning att se inåt och fundera på om det är rimligt att alla andra kör på fel sida vägen. (Jag säger detta med försiktighet och ödmjukhet, för det finns naturligtvis fall där man av olika anledningar gång efter annan hamnar i situationer med liknande mönster. Missbruk, misshandel etc.)
En person med låg självkänsla kan ofta uttrycka irritation mot andra som ett sätt att skydda sig själv. Detta sker med all sannolikhet utan att personen ifråga är medveten om det. Om du känner att det finns väldigt få i din omgivning som är fina, härliga, omtänksamma eller bara rent neutralt okej kanske det helt enkelt handlar om hur ditt liv sett ut gällande anknytning till föräldrar, trauma, mobbing eller andra upplevelser. Man gillar inte sig själv och det känns skönt att hacka på andra. Det betyder inte nödvändigtvis att det är fel på alla de andra, utan att det skulle vara hjälpsamt att ta tag i din egen självkänsla.
Det hade varit intressant att höra dina tankar om detta ämne.
Mitt förra årsord ALIGN (justera) var härligt! Jag är så nöjd både med tankarna som ledde till valet och hur jag sedan jobbade med ordet. Så här i backspegeln är jag ännu mer nöjd. Jag har en fysisk pärm med lite grejer från mina olika årsord. Där finns dock inget från ALIGN och inget från FRÖJD (årets ord) än. De bloggtexter jag skrev om ALIGN var mycket viktiga för mig, så jag har bestämt mig för att skriva ut dem och sätta dem i pärmen. Fotot här uppe på lilla Titti som äter torkad mango får representera både 2025 och 2026. Att fylla livet med sådant som matchar en själv och att fylla livet med sådant som får en att jubla (även om det inte alltid är bokstavligt jubel). Fotot är ju bara på kul, men tanken bakom är det inte. De flesta av mina tankar runt ALIGN handlade om mitt förhållande till mig själv och mitt förhållande till omvärlden, hur viktigt det var att se över om de behövde justeras till varandra. Sanningen var att jag redan hade tagit hand om mycket av detta sedan min krisiga år runt 40, men det var ändå ett tankearbete som i mångt och mycket lagade min grund. Det är inte svårt att förstå att man kan behöva reparera sin kropp, att det finns lagningar som bara håller temporärt och att man ibland behöver bygga om och byta ut delar. Likadant behöver vi jobba med vår mentala och andliga välfärd och det var det jag ägnade mycket tid åt under 2025. Att i år ha med mig tanken att leva mer fröjdefullt har (ännu) inte varit livsomvälvande på något sätt, men jag har ibland påmint mig själv om att det inte ligger något självändamål i att alltid vara så himla ordentligt. Jag mår definitivt bra av att vara ordentlig och att ha ordning och reda (fysiskt och mentalt), men jag mår också bra av att bjuda in impulsivitet, kreativitet och glääädje (min gamla körledare ville att vi skulle uttrycka frikyrkokör från Jönköping, jag hör henne i huvudet och blir glad). Det är mitt ansvar att fylla på med sådant, inte bara fylla livet med plikt-måsten. Idag ska jag samla på grönt och sedan ska jag ladda upp fotona i detta inlägg. Läser du detta då bara fotot med lilla Tittis nagellack och mangon finns här får du helt enkelt komma tillbaka senare. Vilken färg vill du samla på?
Jag och maken lade en beställning på Sellpy som jag redan skrivit om. Han beställde några nya jobbskjortor och jag beställde en NEXT-jacka i ull som passar i de inte blixtkalla övergångsperioderna eller i milt vinterväder och så en fuskpäls. 40 kr/st trodde jag, men kappan kostade faktiskt hela 60 kr. När beställningen kom kunde vi konstatera att båda var nöjda, men mest nöjd var jag. Särskilt med pälskappan som kommer att hålla mig varm och gosig hela vintern och förhoppningsvis många vintrar framöver. Det är ett franskt märke som inte längre finns och när jag försöker hitta info verkar det som att den är från det ljuvliga 80-talet. Jag fick direkt mostersvibbar och tror att min moster hade en äkta päls som liknade denna. Hade jag någonsin kunnat tänka mig att ha en fuskpälskappa? Nej. Har detta varit min stil? Nej! För ett gäng år sedan gick jag dock omkring med en för stor, brun fuskpälskappa i lite mer skogshuggarstuk som var mammas och som jag verkligen trivdes i. Sedan dess har jag hållit ögonen öppna efter en egen, även om det varit en ungefär lika aktiv process som att leta lägenhet i Vasastan (alltså en aktivitetsnivå på cirka 1%).
Här ser du min nya, varma vän i vinter. A-linje, fyllig, ärmar som är lite insydda i ärmsluten och ger en känsla av ballongärm, snygg sjalkrage som går att stänga (halsduk ej nödvändig alltså, men det kommer jag ändå att ha om jag känner mig själv) och uppenbarligen kanonkvalitet då den ser som ny ut trots att den med all sannolikhet är drygt 40 år gammal. Jag skickade bild till mina syrror och en av dem svarade: ”Älskade fuskpäls! Elegant!! Tänker lockigt hår, stora örhängen och lite läppförstoring.” Hahahaha, autokorrekt ändrade hennes ”läppfärg”, men nu kan jag inte sluta tänka på den där läppförstoringen. Jag kommer varken att ha lockigt hår eller läppförstoring, men stora örhängen och lite läppfärg kan jag kosta på mig då och då. Men kappan får hänga i garderoben ett tag till, för vi ska ha 15-16° in i oktober. Hoppas du får en härlig helg!
… väl, så gläd dig, åt din lycka med envar, och ju mer du delar med dig, desto mera har du kvar.” Jag vet inte hur många gånger jag har delat med mig av Esaias Tegnérs rader, men det är dem jag återkommer till när männen tänker på romarriket. Jag påminner mig själv flera gånger i veckan om denna visdom. Idag påminner jag dig också. Att livet växer då det delas med andra. Att jag gör mig själv en tjänst om jag delar med mig av härligheter av alla de slag. En lunch (funkar bra med linssoppa eller mackor). En blombukett. Ett par lökar. Ett citat. Några vackra bilder. En klokbok. Tips som förenklar livet. Musik som får mitt hjärta att sjunga. Foton från fina stunder som delats med andra. Släktforskning. Saker som jag inte längre har nytta av, men som kan förgylla någon annans liv. Tankar som är spännande. Jag blir till bättre nytta i kören om jag övar på mina insatser. Jag växer i min medmänsklighet om jag sträcker ut en hand och delar det jag har, om det än är något litet. Jag har möjlighet att både få hjälp och göra min röst hörd om jag engagerar mig i vägföreningen, min församling, i bygdegården eller vad det vara må. Andra blir glada om jag uttrycker min uppskattning till eller för dem. Själv må vara bäste dräng, men drängar jobbar bäst och får mest gjort i lag.
Detta är sådant som gjort mig lycklig den här veckan. Lyckan må vara svår att definiera och svår att fånga, men ett är säkert. Man måste öva på att både känna och fånga den. Göra medvetna val och låta sig förloras i stunder. Inse att lyckan som känsla är flyktig och att en mer långvarig lycka mer handlar om förnöjsamhet. Släppa jämförelsen där man i princip slåss med andra och istället välja att gå sida vid sida med dem.
Slutligen vill jag dela med mig av något det finaste jag hört. Jag var med syrran och svägerskan på Marinens Musikkårs Vasaskjulskonsert i fredags. De avslutade med Ulrica Pia, ett verk som beställdes av Amiralitetsförsamlingen av Stefan Nilsson (kompositör till musiken i Skärgårdsdoktorn, Så som i himmelen, Beck och annat vackert) till marinens 500-årsjubileum och hade urpremiär 2022, året innan Stefan fick reda på att han led av ALS och sedan dog. Om jag hört om detta så har jag glömt det, men nu glömmer jag aldrig mer. Musiken skrevs specifikt till Marinens musikkår samt orgeln och kyrkklockorna i Amiralitetskyrkan, något som gör denna inspelning ännu mer speciell. Jag hör historiens vingslag, seger, sorg, förlust och hopp i musiken. Kårarna rann nerför ryggen och tårarna rann ner för kinderna på mig där jag satt på min obekväma plaststol, men det var lycka jag kände. Och nu delar jag den med dig.
Ps: Här har du hela konserten. Väl värd att lyssna på! Om inte annat så för att få höra riktig karlskronitiska. Och höra Stefan Nilsson berätta om framväxten av Ulrica Pia. Jag älskar för övrigt Scenkanalen Blekinge! Så mycket bra musik.
Det finns inbyggt i oss att vilja göra saker klara för att kunna lägga dem åt sidan, eller bara känna oss lite nöjda för en stund. Det finns en massa forskning i ämnet. Det är kanske inte så svårt att räkna ut ATT det är lätt att ouppklarade uppgifter på jobbet stör vilan under helgen pga Zeignarikeffekten. Det kanske också går att förstå att människor hellre väljer att göra sådant på ”to do”-listan som leder till avslut än sådant som är viktigare men kanske mer flytande. Jag skriver då och då om att det kan störa mig att det alltid finns mer att göra här hemma, framför allt i trädgården. Jag funkar alltså helt normalt, men känner ändå att det är viktigt att då och då mentalt få bocka av saker och ting för att hjälpa min sinnesro.
Maken lånade brorsans häcksax och klippte ner hagtornshäcken som står på vår tomt. Här stod det ”förr i tiden” ett annat hus som flyttades till en annan plats. Kanske längre ner på Vintervägen, kanske till ön mitt över kyrkogården. Häcken står iallafall kvar. För ett gäng år sedan klippte svägerskan ner den jäms med fotknölarna och sedan dess har vi väntat på att den skulle växa upp och fräscha till sig i processen. Somliga av plantorna dog av den hårda behandlingen, medan andra verkligen fick nytt liv. Hur som helst, att göra häcken riktigt fin kommer att fortsätta vara ett projekt. Jag kommer inte att kunna tänka ”nu är det klart för evigt” eftersom en häck ska klippas ett par gånger per år för att hålla sig fin. Efter makens klippning gick jag runt med skottkärran och räfsade upp allt det klippta och lade på eldningshögen. Jag tänkte att jag var klar, men tji fick jag. Nu när det hade gått några veckor hade löven på de avklippta bitarna ändrat färg och det var lätt att se att häcken behövde en rensning till. ”Det här går snabbt”, tänkte jag. Här kan du gissa ungefär hur snabbt det blev:
Jag var medvetet supernoggrann då jag rensade. Räfsade i häcken och drog bort bitar som hade gömt sig i allt det gröna som fick bli kvar. Drog och klippte bort björnbärsslanor som vuxit upp och gömt sig. Räfsade runt fötterna på häcken för att ingen skulle behöva trampa på de hemska taggarna. Jag kände mig nöjd och färdig, men fick ifrågasätta min egen syn nu när jag tittar på bilden på det som blev kvar efter att jag hade varit ”jättenoggrann”. Nu har jag dock bestämt mig för att jag är färdig med detta. Nu lägger jag häcken bakom mig tills våren kommer och det är dags att laga den med småplantor som fått växa på andra ställen.
Som du kanske vet är det björnbärsris som ställer till det mest för oss i trädgården. Denna livskraftiga växt tar sig fram överallt och behöver egentligen grävas upp. Jag orkar inte utföra detta projekt som skulle ta värdefull tid från sådant som är mycket roligare, utan jag drar och klipper på de ställen där det är mest akut. (Rabatterna har dock rensats helt från detta otyg.) Nu kan man åka ner på vår uppfart (eller nerfart) utan att få bilen skrapad av hagtorn eller björnbär. Och grannens körsbärsträd anfaller inte heller uppifrån, så det är skönt!
I verandan står de plantor som aldrig fick plats på pelargontrappan, utan som skulle växa till sig. De mår bra mycket bättre än de uteboende exemplaren som i år fått utstå ömsom torka och ömsom störtregn då jag varit lite dålig på att ställa undan plantorna vid regnoväder. Kanske borde jag ställa in alla i verandan för att låta dem torka till lite innan det är dags att ställa dem i Bredavik för vintern? Så får det bli. Bra beslut, Monna. Och ganska lätt att slutföra detta projekt. Jag ska bara rensa allt från gula löv, eventuella larver som jag inte vill ska följa med och äta upp mina plantor i vinter (japp, det har hänt) och märka om de plantor som fått sina namn stulna av tjuvaktiga fåglar. medan jag fortfarande kan känna igen dem på sina blommor. Tomaterna ska tas omhand, växthuset ska tömmas, flera av lådorna ska rensas. Det blir en lördag med mycket att göra, helt enkelt. Somligt kommer att få skjutas på framtiden (och väl ligga och störa i form av stress). Ett ”måste” är nämligen att jag sak läsa klar Anspråkstagen. Jag hoppas kunna känna ro när jag lägger mig i soffan. Då ska jag tänka på vad jag skrivit idag helt enkelt… Hoppas du får en fin helg!
För några dagar sedan satt jag och jobbade med Livsstilsverktyget en stund och kom till detta stycke:
Det kan vara hälsosamt att inse att vi faktiskt inte har särskilt ont om tid.1 Vi har till och med mer tid idag än för ett sekel sedan. Medelåldern har ökat drygt 20 år de senaste 100 åren.1 Det innebär cirka 175,000 fler timmar att förfoga över i livet! Dilemmat är att mängden aktiviteter som vi önskar pressa in i denna tidsrymd har ökat så dramatiskt. Resor, nöjen, TV, sociala medier. Bjudningar, föreningsliv och kurser. Mängden aktiviteter måste naturligtvis justeras för att rymmas inom den begränsade klocktiden. Ändå gör många av oss nog tvärtom. Vi tror oss kunna justera klocktiden genom att vara ”effektiva”. Aktiviteterna pressas in i en strid ström, men blir kanske inte alltid så roliga – den upplevda tiden går allt fortare och stresshormonerna rusar i blodet.
Från Livsstilsverktyget, fotnot hänvisar till Bodil Jönssons bok Tio tankar om tid
Så sant detta är. Jag känner själv att jag just nu får hia mig lite gällande en känsla av stress som verkligen inte kommer från någon annan än mig själv. Jag har det så bra, kan ta en sak i taget och sådant jag inte kan styra över behöver jag acceptera och släppa taget om. Jag satte mig och skrev en liten lista på ”måsten” och insåg att i princip alla dessa utom jobbet handlade om vad jag vill göra. Det är verkligen inte samma sak.
Det kom ett meddelande idag från en av mina systrar som blivit påmind om hur viktigt det är att ta en andningspaus ibland. ”(Det)… resulterade i att jag la mig och sov på fm och nu läser jag och dricker kaffe. Finns hela tiden ett motstånd mot att göra något sånt för mig. Men oj, så skönt.” Jag känner igen mig så mycket i detta! I att det liksom finns ett driv framåt att måsta få saker och ting gjort. Jag är förvisso glad över detta driv, det ger mig ett rikt liv. MEN, kanske hade det varit ett liv lite mjukare i kanterna om jag tog mer tid att bara vara. Hur många gånger har inte maken påmint mig om att det är semester och att det är okej med en stund i hängmattan, eller att vi behöver ta en stund att bara sitta och hänga tillsammans?! Alldeles för många. Då har jag ändå blivit så mycket bättre på det än under våra första år tillsammans. Stackaren såg mig knappt på hela sommaren för allt jag skulle få gjort. Ändå räckte tiden aldrig till.
Att ta tid för sig själv kan innebära olika saker för olika personer. Jag älskar att vara social och prioriterar familj, släkt och vänner i mitt liv. Jag vill att det ska vara så. Ändå kan jag vara besviken efter en helg då jag kanske inte skördat något som nu inte blir lika gott att använda, eller kanske skulle jag ha målat, eller kanske kunde jag ha hjälpt någon, eller borde jag inte ha fått det här eller det där gjort? I denna stund bestämmer jag mig för att ge mig själv lov att släppa taget om dessa tankar då de kommer. En sanning som gäller precis alla människor är att om vi säger JA till en sak innebär det, direkt eller indirekt, att vi säger NEJ till något annat. Varför då lägga onödig energi på att älta allt som skulle kunna rymmas i detta NEJ? Det är så otroligt onödigt.
Nu sitter jag här och bloggar då min klient med superkort varsel fick ställa in ett samtal och min kompis som skulle komma hack i häl med samtalet skrev att hon blir en halvtimme sen. I morse skrev jag en att göra-lista (det gör jag väldigt sällan, men nu tyckte jag att jag hade svårt att hålla allt i huvudet). Istället för att gå och bocka av den bestämde jag mig för att sätta mig och skriva detta inlägg. Jag behövde ingen tupplur och dricker inte kaffe, men älskar att skriva. Jag tänkte på min och makens vän som plötsligt inte längre är i livet. Bara några år äldre än jag själv. Jag kan uppleva att jag har något slags fixering vid att försöka klämma in så mycket jag bara kan innan mitt liv är över. Ett besked som detta spär på fixeringen på ett sätt, men påminner också om att det enda det behöver betyda för mig är att jag klappar mig själv på axeln och säger ”heja, det här går fint – du behöver faktiskt inte röra upp himmel och jord”. Jag har just nu och oj, vad tacksam jag är över det…
Idag är det flera jag känner som ska ta emot elever eller själva börja skolan igen efter sommarlovet. För mig har alltid den här tiden varit en viktig brytpunkt, lika viktig som nyår. Fram till 2017 jobbade jag från och till som lärare. Efter det fortsatte jag vara mamma till barn som gick i skolan och sedan 2020 har jag fått uppleva denna speciella tid genom andra. Om tre år börjar vårt äldsta barnbarn i sexårs och ”terminsstart” hamnar närmare mig igen.
Det debatteras friskt runt hur man får prata om sommaren vid den här tiden på året. Är den över eller inte? Får man längta efter hösten? Vilken influerare trycker på knappen för ”höstinspiration” först? Kan man ha semester hela vägen in i september och fortfarande prata om sommar? Jag är inte den som sitter på de rätta svaren, men så här ser jag på det. Jag har svårt för värme och trots att Sverige i sommarskrud är fantastiskt så finns det alltid någon slags sommarstress då det är så mycket som ska njutas, hinnas med, umgås, vilas och byggas. När sommaren väl är över är många rent utmattade och längtar lika mycket efter vardag och rutiner som de längtade efter semester i maj. Själv tillhör jag de som vilar väldigt lite under sommaren samtidigt som jag fyller mitt sinne och min tid med familj, vänner och trädgård, så för mig är hösten både en återhämtningstid och en tid för utveckling och reflektion. Temperaturerna passar min kropp mycket bättre, jag älskar det dovare ljuset, dimman (i lagom mängd), färgerna, mer tid inomhus och stormarna. Den svenska hösten är helt enkelt min favorittid. Kanske inte i alla former, men nästan. Just nu längtar jag verkligen efter regn, men när det regnat i två veckor på raken och jag inte sett solen en endaste minut kan det såklart kännas annorlunda. Den här ”riktiga” hösten dröjer dock ett tag till, precis som det ska vara.
Hur som helst. Min syrra uppmärksammade mig på begreppet ”tjejnyår” (1 september) för några år sedan och jag tog det till mitt hjärta. Inte ordet, men känslan. Mitt höstnyår drar igång första dagen på terminen, så även om det inte finns någon specifik dag för detta bestämmer jag att i år är detta höstnyår den 18 augusti. På ICA ligger ett paket med ny dagbok till maken. Han bad mig beställa en och jag passade på att beställa lite nya pennor till mig, för finns det något som passar bättre till ett Monnah-nyår än nya pennor? Nope. I min brytpunkt monterar jag också ner trädgårdslandet. Vitlök och lök är skördad, pga bladmögel på potatisen tog jag bort all blast och behöver nu få upp potatisen som vi ska äta i höst och vinter. Kål- och morotsåret blev riktigt dåligt pga olika omständigheter, men en del annat blev riktigt, riktigt bra. Jag har nu några veckor framåt då det ska fixas och donas för att vi faktiskt ska få glädje av det vi har odlat fram. Vi ska också beställa en ny frys till ladan så vi får bättre förvaringsmöjligheter. I mitt höstnyår ingår en återgång till rutiner och lite kalibrering gällande årsordet (FRÖJD). Jag gillar också att göra en sammanfattning av sommaren. När allt går i 120 är det lätt att glömma, både sådant som har varit härligt och sådant som har varit svårare att hantera. Som du kanske vet använder jag bloggen som en dagbok till mig själv och eftersom jag haft så lite tid för det i sommar är detta mastodontgalleri mest till för mig själv.
Med detta lägger jag alltså sommaren 2026 bakom mig. Jag vet att vi har flera sommardagar kvar och jag tänker ta dem tillvara precis som jag gör med alla årstiders dagar. Det är bara känslan som har förändrats. Från idag finns det helt enkelt ett mer markerat framåt och ett mer definierat bakåt.
Jag fastnade vid en kommentar som Anna skrev till förra inlägget om vår plats här på jorden. ”…inte bara ett hus att bo i, utan ett hem fyllt av liv, minnen och människor”. Det är ingen hemlighet att jag är hemmakär och att jag gärna hänger hemma både ensam och i sällskap med andra. Jag vill att det ska vara en plats där jag känner mig fullständigt trygg, men också en plats dit andra känner sig välkomna. Genom åren har det varit olika viktigt hur nöjd jag har varit med mina hem. Eller, den yngre versionen av mig var ganska sällan nöjd när jag tänker efter. ”Det är väl lätt att vara nöjd om man bor i en pittoresk sommardröm” kanske du säger, men det handlar inte alltid om de faktiska omständigheterna och om det tänkte jag skriva lite idag.
Som alldeles precis nygifta flyttade vi till Palo Alto i Kalifornien. Historien runt det hem som vi hade under skolåret 1994-1995 då maken gick på Stanford och jag hade tjänstledigt och pluggade/gjorde volontärarbete i en skola ”med utmaningar” hittar du här. Vi trivdes så bra på alla sätt och vis och hade fantastiska människor runt omkring oss. Eftersom vi levde i någon annans hem där vi delade allmänna utrymmen med singelmamman som ägde huset och hennes tonårige son, samt två andra studenter som också hyrde varsina rum, fanns det teoretiskt inte riktigt chans att göra detta hem till vårt rent praktiskt. Vår hyresvärd var dock enormt generös med sitt sociala kapital. Hon bjöd in oss på familjemiddagar, jag fick vara med i hennes bokklubb, hon tipsade andra om min existens och att jag inte hade arbetstillstånd men gärna hjälpte andra för att ha något att göra och vi fick gärna hänga i hennes vardagsrum om vi hade vänner hemma. Detta BLEV verkligen vårt hem. Vi hade knappt några pengar, men var otroligt rika på både upplevelser och erfarenheter då vi flyttade tillbaka till Sverige. M inspirerade oss mycket gällande både det ena och det andra och hon är en av de personer som har påverkat mig mest i vuxen ålder, både gällande hur hemmet ”såg ut” och hur det kändes. En sann influencer!
När vi flyttade hem till Sverige igen hamnade vi i Visättra i Botkyrka kommun. Det låg så vackert med en enorm svamp- och bärskog bakom knuten, men själva området var väl ”sådär”. Det slangades bensin från vår bil vid flera tillfällen, så trots att jag är en sådan som vill ha full tank ”hela tiden” var det bara att bita i det sura äpplet och bara tanka lite åt gången. Jag hade aldrig valt att flytta till Visättra igen, men åren här var i backspegeln ändå härliga. Det var här vi blev föräldrar för första gången, det var här jag samlade inspiration till hur jag önskade att vi skulle bo ”sen” och vi försökte få till det där öppna hem som M i Palo Alto hade inspirerat till. Vi hade två av mina systrar och deras män i samma hus och grannhuset och åt middag på rullande schema hos varandra en gång i veckan. Det var en plats som blev ett ”så länge”, något som tyvärr genomsyrade mycket då jag tänker på den tiden så här i efterhand. ”Så länge” är faktiskt nästan aldrig någon bra grundinställning.
Jag har berättat om min vän som gick igenom sina föräldrars foton då de skulle fira femtioårig bröllopsdag. ”Pappa är en fantastisk fotograf, men när jag satt och bläddrade igenom alla dessa bilder var det enda jag brydde mig om vilka tapeter vi hade, vilka som var med och var symaskinen stod, inte hur vacker en blomma var.” (Fritt ihågkommet, men du förstår kanske vad hon menade med det.) Precis så kände jag idag då jag snabbt bläddrade igenom några album för att hitta bilder från våra olika boenden. Jag har tagit en massa ”fina” bilder på barnen genom åren, men vill påminnas om mycket mer. Ljuset (eller hur skumt det var) då man kom rätt in i köket från korridoren i vårt studentboende t ex. ”Family housing” på campus på University of Pennsylvania erbjöd maken en inredd trea till oss med integrerat kök och vardagsrum, ett badrum (som jag inte med all kraft i världen kan komma ihåg mer än att det var rätt stort) och två sovrum (föräldrasovrum med en gigantisk king size-säng och arbetsplats, samt ett barnrum vägg i vägg). Allt gick i olika nyanser av chokladbrunt, bajsbrunt och nikotingult. Maken hade flyttat dit på förhand och fixat allt inför vår ankomst och min mamma följde med mig, tvååringen och den fem veckor gamla bebisen på planet. Jag steg in lägenheten och kände ”NEEEJ!”. Jag hade helt klart baby blues, något som inte gjorde det lättare att ta till mig denna lägenhet till mitt hjärta. Jag kände mig ensam och eländig och maken fick peppa mig att ta tag i mitt sociala liv för att inte ruttna bort alldeles. Det var här jag myntade uttrycket ”home is where I put my butt”. Svälj förväntningarna, gilla läget, gå ut med mod och se bortom det mest uppenbara. När jag hade hanterat alla de stökiga känslorna hände det grejer. Jag blev ansvarig för en internationell lekgrupp och höll till i lekrummet (sista bilden) på entréplanet i vår byggnad och vi fick som familj två riktigt härliga år tillsammans. Vill jag bo i Philly igen? Nej. Ångrar jag de två åren där? NEJ! Vi hade så mycket roligt, både själva och tillsammans med andra personer från hela världen. Somliga har jag fortfarande kontakt med. Och så blev jag av med min fobi för silverfiskar då vi hade kackerlackor i huset, hahaha! Trots att vi bodde inrett, fick beta av vårt sparkapital för att överleva ekonomiskt försökte jag verkligen göra hemmet till vårt. Jag gjorde det bästa efter omständigheterna. Det värsta från den här tiden var känslan av avundsjukan gentemot andra studentvänner som bodde på helt andra sätt. Jag känner i allmänhet sällan avundsjuka och förstår var den kom ifrån, men vinsten i form av driv framåt gick inte att implementera. Att jämföra sig med andra när man redan vet att omständigheterna inte är optimala är plågsamt. Tur att det inte fanns några sociala medier under den här tiden!
När vi flyttade hem till Sverige efter den här USA-rundan vägrade jag ett temporärt boende igen. Vi åkte runt och tittade på boenden i ”finare” områden norr om stan, men vi hittade ingenting som kändes rätt. När huset i Snättringe dök upp i flödet fick jag övertalas att ens åka dit då jag tyckte att det var så fult med svarta knutar på ett rött hus. Jaja, jag levde lite i lala-land och hade förväntningar som överskred både vår budget och hur verkligheten såg ut. När vår son satte sig på altanen på baksidan och sa att här skulle vi bo så blev det så. Här hade jag inga större problem att gilla läget. Vi fick tolv fina år där jag ”puttade min butt på plats” i lugn och ro. Vi bodde på en plats där vi hade nära in till vår vackra huvudstad. Grannskapet var finemang, vi bodde på en plats som kändes trygg, barnen fick växa upp under goda omständigheter. Jag ville absolut inte flytta härifrån, men det var ju tur att jag blev utröstad av resten av familjen…
… för annars hade vi aldrig hamnat i Orem. Jag har skrivit så mycket om denna tid att jag inte känner att det behövs mer, men bara bilderna på detta hus får mig att känna varma, gosiga känslor in i själen. Trots att jag bara tyckte om utsidan då vi flyttade dit! Vi hyrköpte det med våra vänner med tanke på att vi skulle köpa loss dem om vi bestämde oss för att stanna och de skulle köpa loss oss om vi flyttade. Precis så blev det. De fortsatte att hyra ut det ända tills förra året då de själva flyttade dit. Det känns fint att veta att jag kan komma dit och hälsa på igen, även om jag då kommer hem till någon annan. Vårt hus, men någon annans hem. Våra husvänner var en stor del av vårt liv där och fortsätter vara det, men på ett annat sätt nu såklart. När jag bodde här på Carterville Road tänkte jag ofta på hur jag hade velat göra om huset. När våra vänner renoverade inför sin flytt valde de att göra det på sitt sätt, så nu är det nytt på deras vis. Det stör mig inte, jag inser att mina minnen har med andra människor och upplevelser att göra. Huset blev ”ett hem fyllt av liv, minnen och människor”, något som fortsätter vara sant för oss. Jag gillar att ha det fint omkring mig och har gjort mitt bästa för att uppfylla det behovet genom åren. Samtidigt inser jag att om jag måste välja så fokuserar jag långt hellre på annat än nyansen på tapeten eller vad som hänger på väggarna.
Jag hoppas att vi får fortsätta fylla den här platsen med allt vackert under många år framåt. Skulle det behöva bli på något annat vis får jag ta det då. Jag kommer alltid att påminna mig själv om att ”home is where I put my butt”. Att jag kan sitta så mjukt och skönt just nu är något som jag inte tar för givet. Tacksamheten är stor, inte minst till min brorsa. Utan honom hade vi inte varit här idag. Det är en otroligt vacker plats utan kackerlackor, haha. Perfekt på många vis, men vi fortsätter att utveckla och förändra där vi ser potential. Lite i taget. Och med påminnelsen att fira varje framsteg innan man går vidare till nästa projekt. ”Ett hem till skänks man aldrig får, ej ens på livets högsta höjder. Det bygges sakta år från år och älskas fram i sorg och fröjder.”
Jag älskar vårt hem. Visst finns det saker att åtgärda, men överlag finns det något härligt att hämta i snart sagt varje hörn. Vi fick bo in oss lite i taget eftersom bara nedervåningen var färdigrenoverad (förutom verandan) då vi flyttade in. Yngsta dottern fick eget rum som nu blivit syrum/gästrum. ”Skrubben” ovanför trappan som var tänkt att bli gästrum blev sonens rum under en period då han flyttade hem för att kunna samåka med sin pappa till Kalmar och har nu blivit makens arbetsrum. Jag tänker på de beslut och uppoffringar som har lett till att jag kan stiga upp på morgonen och njuta av att det glittrar i den rena disken efter en god natts sömn medan lilla Titti sitter och sjunger om kycklingarna som bajsar och äter banangröt med blåbär. Jag, liksom alla andra, har gjort många dumma val genom åren, men beslutet att flytta tillbaka till Karlskrona var inte ett av dem. Denna dagen börjar i tacksamhet över beslut som fattats av oss, av familjemedlemmar och av andra personer. Dessa beslut har varit giganorma eller pyttesmå, men de har lett hit. Fjärilseffekten. Eller tja, typ. Det går inte att leva sitt liv i ångest över varje litet val som ska fattas. Jag tror ändå att det är bra att med jämna mellanrum ägna en stund åt att påminna sig om att både val och icke-val leder till att det blir som det blir. Och idag handlar mina sådana tankar runt att vi hamnade i detta hus som blev vårt hem och att vi blev kvar. Senare idag ska jag gå på vår vägförenings årsmöte. Hade jag sett detta i min framtid? Jag som knappt visste att det fanns ett Sturkö bortom Bredavik… Nope. Tack för att vi inte kan räkna ut allt på förhand. Tack för att det går att omförhandla saker och ting, både stort och smått. Tack för kloka val och tack för att det kan bli bra även om vi väljer tokigt.
Ha! Där var jag allt lurig, för är det något som inte går så är det att ”hitta tillbaka” till sig själv. Vi utvecklas hela tiden och förändras i den processen, så vad som än händer kommer vi alltid att vara en annan version av oss själva än vi var igår, för en månad sedan, för tjugo år sedan, som tonåringar, eller som barn. Många personer jag jobbar med kommer in i samtalen med en önskan om att just hitta tillbaka till en version från en tid som de upplever att de tyckte bättre om eller var mer nöjda med. Att då skifta fokus och leta efter vad det är de saknar från andra tiders versioner och skapa nya målbilder kan vara mycket hjälpsamt.
Själv befinner jag mig på en plats i livet som jag är förhållandevis nöjd med. Min ständigt målfokuserade syster frågade i somras hur jag ville betygsätta mitt liv. Jag vill minnas att jag svarade ”10/10 i stunden, men överlag 7/10”. De tre saknade poängen för maxbetyg beror till stor del på sådant som jag inte kan göra något åt. När det är på det viset är det hjälpsamt att lägga annat på plats, för att älta sådant som inte går att påverka är en meningslös tidsslukare som alltid ger överskott på välbefinnandets minuskonto. Hur kan man då tänka när det ändå är som det är för att hitta till en plats där man är mer nöjd med sitt liv och sig själv och i den processen öka sin livskvalitet? (Dessa punkter står inte i någon särskilt ordning gällande hur viktiga de är eller kan vara.)
ACCEPTANS. Detta fantastiska redskap som är långt mer än ett ord. Ett förhållningssätt som ger oss ett fast golv att stå på trots otrygghet, besvikelse, sorg, ilska, ovetskap eller vad det nu är. ”Jaja, men nu blev det så.” (Citat av Carina Berg.) Jag behöver inte gilla, tycka om, älska eller förlåta det som hänt. Jag behöver ”bara” låta bli att kämpa emot eller komma med bortförklaringar. Att låta bli att slösa energi på sådant man själv inte kan göra något åt är extremt frigörande, men oj, vad det kan vara svårt att komma dit!
TACKSAMHET. Det här sticker i ögonen på många. Varför ska jag vara tacksam om jag mår skit, om någon har sårat mig å det gruvligaste, om mina älskade lider, om resultatet blev långt sämre än insatsen var värd? Det bevisas om och om igen att medveten tacksamhet är en fantastisk mental läkningsprocess som också ger fysiska fördelar. Tacksamheten skiftar fokus från det som inte funkar. Att de flesta av oss faktiskt går till det som inte funkar först är helt naturligt. Det är mycket viktigare att uppfylla de behov som inte är uppfyllda. Somliga av dessa kan inte åtgärdas av en själv eller upplevs kanske bara vara viktigast fast de inte är det. Då behöver vi visa oss själva att det är på det viset. Det är helt naturligt att sörja en skilsmässa, att en nära anhörig gått bort eller att livet tar sig en ny väg trots att man själv inte valt det. Vi behöver ge oss själva tid att sörja och navigera i den nya verkligheten. I den processen kan vi hjälpa oss själva genom att t ex vara tacksamma över de barn vi fick av vår pantade ex-partner, att vara tacksamma över härliga upplevelser och utveckling som skett tillsammans med den som dött eller leta efter de guldkorn som finns runt omkring som inte har att göra med det som förlorats. Tacksamheten visar sig leda till att dopamin och serotonin frisätts vilket leder till att vi mår bättre. Utsöndringen av stresshormonet kortisol kan också dämpas, så tacksamhet är inget flumflum. Den funkar på riktigt.
ÅTERHÄMTNING. I dagens verklighet finns det så mycket som pockar på uppmärksamhet. Både sådant som är nödvändigt och sådant som faktiskt inte är viktigt alls. För att orka leva måste vi ge oss själva chans till återhämtning. Något som många gör för att ”vila” är att titta på aktiva flöden (teve, telefoner, datorer), men det är att lura sig själv. Sådant som kräver att vi engagerar oss i konstant nya intryck och information ger ingen vila alls, utan gör oss matta om något. Eller ännu tröttare. Att vila måste dock inte vara att ligga ner platt på en säng och hoppas på att somna (det funkar för en del, men inte för många). Aktiv vila kan vara att gå en långsam promenad, att pyssla med händerna utan krav på prestation, lugn yoga, vara nära naturen eller, hör och häpna, att göra absolut ingenting och bara dagdrömma (inte älta).
AGERA PÅ SÅDANT SOM GÅR ATT PÅVERKA/SKIFTA FOKUS. Att lägga energi på sådant som går att göra något åt istället för att älta det som inte kan påverkas kan bli en riktig banbrytare för många. Det kan kännas främmande att fokusera på det man kan istället för det man inte kan. Det kan öka både självkänsla och självförtroende och kan leda till ett finare och mjukare förhållningssätt både till sig själv och till andra. Också detta kan vara väldigt svårt. Det kräver också acceptans. För somliga förändras relationen till andra personer då man börjar se på sig själv på ett nytt sätt. Det innebär kanske att man inte längre låter sig utnyttjas, att man börjar gilla andra bättre för att man blir mer ödmjuk inför livets komplexitet eller att man uppskattar eller accepterar sidor hos andra som man förut haft svårt för. (Att bli arg på någons oförmåga tar otroligt mycket energi som frigörs. ”Han gjorde så bra han kunde.” ”Hon hade inte ont uppsåt.”) Som sagt. Frigörande.
FYLLA PÅ MED FÖRUNDRAN. Livet är till stor del rätt neutralt och svårigheter har vi alla av olika slag. Det är bara så det är. Att då göra vad man kan för att fylla på med upplevelser som ger oss styrka och lugn, kanske allt som nämnts här ovan, är härligt. Konserter, naturupplevelser i form av morgondopp eller en vandring i naturreservatet i grannskapet, ställa klockan och möta soluppgången när SMHI lovat färre moln. Det finns absolut krig, svält och fruktansvärt elände, men att lägga det främst i vårt medvetande hjälper varken de drabbade eller oss själva.
OMFÖRHANDLA ANSVAR. Ojojoj, det finns många martyrer med självpåtagna ansvar som fyller sina liv med måsten som ingen annan än de själva dikterat. Jag var själv en av dessa. Att göra något för att man vill istället för att ”ingen annan gör det ju” är en riktig livs-boost! Sedan finns det andra som fått ansvar som inte är deras. Barn som blir sina föräldrars konfidanter fast de inte ska ha det ansvaret, föräldrar till vuxna barn som känner sig fångna av uttalade eller outtalade krav, personer som utnyttjas på arbetsplatser eller i andra sammanhang osv, osv i all oändlighet. Att ta befälet över sina ansvarsområden, sluta se sig själv som ett offer och se den större bilden är också det frigörande. Inte lätt och inte alltid smärtfritt, men något som kan förbättra ens livskvalitet rätt rejält.
MINDFULNESS. Att ständigt vara i nuet är varken möjligt eller önskvärt. Att träna upp förmågan att fånga stunden kan dock vara hjälpsamt, särskilt för personer som ältar sin historia och/eller oroar sig för framtiden. Detta i kombination med acceptans (se ovan) kanske inte handlar om ”vem man är” lika mycket som ”hur man ser på sitt liv”.
Att bli egoist och i alla situationer sätta sig själv främst kan ge känslan av en bättre livskvalitet i stunden, men eftersom en människa som beter sig på det viset överallt och tillsammans med alla andra anses rätt oskön finns det en stor sannolikhet för att man blir utesluten ur sociala sammanhang. Både mindre och större sådana. Att därför tänka på vad som är skillnaden på att bli bättre på att uppfylla sina behov och att bli en egoist kan vara mycket hjälpsamt. Det kan också vara viktigt att komma ihåg att andra kan uppleva en som självisk om man helt plötsligt börjar agera på ett sätt som inte stämmer överens med hur det har varit förut. Då är det viktigt att förstå att det inte behöver vara sant för att det upplevs på det sättet av andra personer.
Det saknas punkter gällande sådant som hade varit hjälpsamt för personer som önskar hitta fram till en version av sig själva som är lättare att leva i/med. Detta är dock dessa jag kom att tänka på idag. Hur tänker du om detta?
