För några dagar sedan satt jag och jobbade med Livsstilsverktyget en stund och kom till detta stycke:
Det kan vara hälsosamt att inse att vi faktiskt inte har särskilt ont om tid.1 Vi har till och med mer tid idag än för ett sekel sedan. Medelåldern har ökat drygt 20 år de senaste 100 åren.1 Det innebär cirka 175,000 fler timmar att förfoga över i livet! Dilemmat är att mängden aktiviteter som vi önskar pressa in i denna tidsrymd har ökat så dramatiskt. Resor, nöjen, TV, sociala medier. Bjudningar, föreningsliv och kurser. Mängden aktiviteter måste naturligtvis justeras för att rymmas inom den begränsade klocktiden. Ändå gör många av oss nog tvärtom. Vi tror oss kunna justera klocktiden genom att vara ”effektiva”. Aktiviteterna pressas in i en strid ström, men blir kanske inte alltid så roliga – den upplevda tiden går allt fortare och stresshormonerna rusar i blodet.
Från Livsstilsverktyget, fotnot hänvisar till Bodil Jönssons bok Tio tankar om tid
Så sant detta är. Jag känner själv att jag just nu får hia mig lite gällande en känsla av stress som verkligen inte kommer från någon annan än mig själv. Jag har det så bra, kan ta en sak i taget och sådant jag inte kan styra över behöver jag acceptera och släppa taget om. Jag satte mig och skrev en liten lista på ”måsten” och insåg att i princip alla dessa utom jobbet handlade om vad jag vill göra. Det är verkligen inte samma sak.
Det kom ett meddelande idag från en av mina systrar som blivit påmind om hur viktigt det är att ta en andningspaus ibland. ”(Det)… resulterade i att jag la mig och sov på fm och nu läser jag och dricker kaffe. Finns hela tiden ett motstånd mot att göra något sånt för mig. Men oj, så skönt.” Jag känner igen mig så mycket i detta! I att det liksom finns ett driv framåt att måsta få saker och ting gjort. Jag är förvisso glad över detta driv, det ger mig ett rikt liv. MEN, kanske hade det varit ett liv lite mjukare i kanterna om jag tog mer tid att bara vara. Hur många gånger har inte maken påmint mig om att det är semester och att det är okej med en stund i hängmattan, eller att vi behöver ta en stund att bara sitta och hänga tillsammans?! Alldeles för många. Då har jag ändå blivit så mycket bättre på det än under våra första år tillsammans. Stackaren såg mig knappt på hela sommaren för allt jag skulle få gjort. Ändå räckte tiden aldrig till.
Att ta tid för sig själv kan innebära olika saker för olika personer. Jag älskar att vara social och prioriterar familj, släkt och vänner i mitt liv. Jag vill att det ska vara så. Ändå kan jag vara besviken efter en helg då jag kanske inte skördat något som nu inte blir lika gott att använda, eller kanske skulle jag ha målat, eller kanske kunde jag ha hjälpt någon, eller borde jag inte ha fått det här eller det där gjort? I denna stund bestämmer jag mig för att ge mig själv lov att släppa taget om dessa tankar då de kommer. En sanning som gäller precis alla människor är att om vi säger JA till en sak innebär det, direkt eller indirekt, att vi säger NEJ till något annat. Varför då lägga onödig energi på att älta allt som skulle kunna rymmas i detta NEJ? Det är så otroligt onödigt.
Nu sitter jag här och bloggar då min klient med superkort varsel fick ställa in ett samtal och min kompis som skulle komma hack i häl med samtalet skrev att hon blir en halvtimme sen. I morse skrev jag en att göra-lista (det gör jag väldigt sällan, men nu tyckte jag att jag hade svårt att hålla allt i huvudet). Istället för att gå och bocka av den bestämde jag mig för att sätta mig och skriva detta inlägg. Jag behövde ingen tupplur och dricker inte kaffe, men älskar att skriva. Jag tänkte på min och makens vän som plötsligt inte längre är i livet. Bara några år äldre än jag själv. Jag kan uppleva att jag har något slags fixering vid att försöka klämma in så mycket jag bara kan innan mitt liv är över. Ett besked som detta spär på fixeringen på ett sätt, men påminner också om att det enda det behöver betyda för mig är att jag klappar mig själv på axeln och säger ”heja, det här går fint – du behöver faktiskt inte röra upp himmel och jord”. Jag har just nu och oj, vad tacksam jag är över det…
Idag är det flera jag känner som ska ta emot elever eller själva börja skolan igen efter sommarlovet. För mig har alltid den här tiden varit en viktig brytpunkt, lika viktig som nyår. Fram till 2017 jobbade jag från och till som lärare. Efter det fortsatte jag vara mamma till barn som gick i skolan och sedan 2020 har jag fått uppleva denna speciella tid genom andra. Om tre år börjar vårt äldsta barnbarn i sexårs och ”terminsstart” hamnar närmare mig igen.
Det debatteras friskt runt hur man får prata om sommaren vid den här tiden på året. Är den över eller inte? Får man längta efter hösten? Vilken influerare trycker på knappen för ”höstinspiration” först? Kan man ha semester hela vägen in i september och fortfarande prata om sommar? Jag är inte den som sitter på de rätta svaren, men så här ser jag på det. Jag har svårt för värme och trots att Sverige i sommarskrud är fantastiskt så finns det alltid någon slags sommarstress då det är så mycket som ska njutas, hinnas med, umgås, vilas och byggas. När sommaren väl är över är många rent utmattade och längtar lika mycket efter vardag och rutiner som de längtade efter semester i maj. Själv tillhör jag de som vilar väldigt lite under sommaren samtidigt som jag fyller mitt sinne och min tid med familj, vänner och trädgård, så för mig är hösten både en återhämtningstid och en tid för utveckling och reflektion. Temperaturerna passar min kropp mycket bättre, jag älskar det dovare ljuset, dimman (i lagom mängd), färgerna, mer tid inomhus och stormarna. Den svenska hösten är helt enkelt min favorittid. Kanske inte i alla former, men nästan. Just nu längtar jag verkligen efter regn, men när det regnat i två veckor på raken och jag inte sett solen en endaste minut kan det såklart kännas annorlunda. Den här ”riktiga” hösten dröjer dock ett tag till, precis som det ska vara.
Hur som helst. Min syrra uppmärksammade mig på begreppet ”tjejnyår” (1 september) för några år sedan och jag tog det till mitt hjärta. Inte ordet, men känslan. Mitt höstnyår drar igång första dagen på terminen, så även om det inte finns någon specifik dag för detta bestämmer jag att i år är detta höstnyår den 18 augusti. På ICA ligger ett paket med ny dagbok till maken. Han bad mig beställa en och jag passade på att beställa lite nya pennor till mig, för finns det något som passar bättre till ett Monnah-nyår än nya pennor? Nope. I min brytpunkt monterar jag också ner trädgårdslandet. Vitlök och lök är skördad, pga bladmögel på potatisen tog jag bort all blast och behöver nu få upp potatisen som vi ska äta i höst och vinter. Kål- och morotsåret blev riktigt dåligt pga olika omständigheter, men en del annat blev riktigt, riktigt bra. Jag har nu några veckor framåt då det ska fixas och donas för att vi faktiskt ska få glädje av det vi har odlat fram. Vi ska också beställa en ny frys till ladan så vi får bättre förvaringsmöjligheter. I mitt höstnyår ingår en återgång till rutiner och lite kalibrering gällande årsordet (FRÖJD). Jag gillar också att göra en sammanfattning av sommaren. När allt går i 120 är det lätt att glömma, både sådant som har varit härligt och sådant som har varit svårare att hantera. Som du kanske vet använder jag bloggen som en dagbok till mig själv och eftersom jag haft så lite tid för det i sommar är detta mastodontgalleri mest till för mig själv.
Med detta lägger jag alltså sommaren 2026 bakom mig. Jag vet att vi har flera sommardagar kvar och jag tänker ta dem tillvara precis som jag gör med alla årstiders dagar. Det är bara känslan som har förändrats. Från idag finns det helt enkelt ett mer markerat framåt och ett mer definierat bakåt.
Jag fastnade vid en kommentar som Anna skrev till förra inlägget om vår plats här på jorden. ”…inte bara ett hus att bo i, utan ett hem fyllt av liv, minnen och människor”. Det är ingen hemlighet att jag är hemmakär och att jag gärna hänger hemma både ensam och i sällskap med andra. Jag vill att det ska vara en plats där jag känner mig fullständigt trygg, men också en plats dit andra känner sig välkomna. Genom åren har det varit olika viktigt hur nöjd jag har varit med mina hem. Eller, den yngre versionen av mig var ganska sällan nöjd när jag tänker efter. ”Det är väl lätt att vara nöjd om man bor i en pittoresk sommardröm” kanske du säger, men det handlar inte alltid om de faktiska omständigheterna och om det tänkte jag skriva lite idag.
Som alldeles precis nygifta flyttade vi till Palo Alto i Kalifornien. Historien runt det hem som vi hade under skolåret 1994-1995 då maken gick på Stanford och jag hade tjänstledigt och pluggade/gjorde volontärarbete i en skola ”med utmaningar” hittar du här. Vi trivdes så bra på alla sätt och vis och hade fantastiska människor runt omkring oss. Eftersom vi levde i någon annans hem där vi delade allmänna utrymmen med singelmamman som ägde huset och hennes tonårige son, samt två andra studenter som också hyrde varsina rum, fanns det teoretiskt inte riktigt chans att göra detta hem till vårt rent praktiskt. Vår hyresvärd var dock enormt generös med sitt sociala kapital. Hon bjöd in oss på familjemiddagar, jag fick vara med i hennes bokklubb, hon tipsade andra om min existens och att jag inte hade arbetstillstånd men gärna hjälpte andra för att ha något att göra och vi fick gärna hänga i hennes vardagsrum om vi hade vänner hemma. Detta BLEV verkligen vårt hem. Vi hade knappt några pengar, men var otroligt rika på både upplevelser och erfarenheter då vi flyttade tillbaka till Sverige. M inspirerade oss mycket gällande både det ena och det andra och hon är en av de personer som har påverkat mig mest i vuxen ålder, både gällande hur hemmet ”såg ut” och hur det kändes. En sann influencer!
När vi flyttade hem till Sverige igen hamnade vi i Visättra i Botkyrka kommun. Det låg så vackert med en enorm svamp- och bärskog bakom knuten, men själva området var väl ”sådär”. Det slangades bensin från vår bil vid flera tillfällen, så trots att jag är en sådan som vill ha full tank ”hela tiden” var det bara att bita i det sura äpplet och bara tanka lite åt gången. Jag hade aldrig valt att flytta till Visättra igen, men åren här var i backspegeln ändå härliga. Det var här vi blev föräldrar för första gången, det var här jag samlade inspiration till hur jag önskade att vi skulle bo ”sen” och vi försökte få till det där öppna hem som M i Palo Alto hade inspirerat till. Vi hade två av mina systrar och deras män i samma hus och grannhuset och åt middag på rullande schema hos varandra en gång i veckan. Det var en plats som blev ett ”så länge”, något som tyvärr genomsyrade mycket då jag tänker på den tiden så här i efterhand. ”Så länge” är faktiskt nästan aldrig någon bra grundinställning.
Jag har berättat om min vän som gick igenom sina föräldrars foton då de skulle fira femtioårig bröllopsdag. ”Pappa är en fantastisk fotograf, men när jag satt och bläddrade igenom alla dessa bilder var det enda jag brydde mig om vilka tapeter vi hade, vilka som var med och var symaskinen stod, inte hur vacker en blomma var.” (Fritt ihågkommet, men du förstår kanske vad hon menade med det.) Precis så kände jag idag då jag snabbt bläddrade igenom några album för att hitta bilder från våra olika boenden. Jag har tagit en massa ”fina” bilder på barnen genom åren, men vill påminnas om mycket mer. Ljuset (eller hur skumt det var) då man kom rätt in i köket från korridoren i vårt studentboende t ex. ”Family housing” på campus på University of Pennsylvania erbjöd maken en inredd trea till oss med integrerat kök och vardagsrum, ett badrum (som jag inte med all kraft i världen kan komma ihåg mer än att det var rätt stort) och två sovrum (föräldrasovrum med en gigantisk king size-säng och arbetsplats, samt ett barnrum vägg i vägg). Allt gick i olika nyanser av chokladbrunt, bajsbrunt och nikotingult. Maken hade flyttat dit på förhand och fixat allt inför vår ankomst och min mamma följde med mig, tvååringen och den fem veckor gamla bebisen på planet. Jag steg in lägenheten och kände ”NEEEJ!”. Jag hade helt klart baby blues, något som inte gjorde det lättare att ta till mig denna lägenhet till mitt hjärta. Jag kände mig ensam och eländig och maken fick peppa mig att ta tag i mitt sociala liv för att inte ruttna bort alldeles. Det var här jag myntade uttrycket ”home is where I put my butt”. Svälj förväntningarna, gilla läget, gå ut med mod och se bortom det mest uppenbara. När jag hade hanterat alla de stökiga känslorna hände det grejer. Jag blev ansvarig för en internationell lekgrupp och höll till i lekrummet (sista bilden) på entréplanet i vår byggnad och vi fick som familj två riktigt härliga år tillsammans. Vill jag bo i Philly igen? Nej. Ångrar jag de två åren där? NEJ! Vi hade så mycket roligt, både själva och tillsammans med andra personer från hela världen. Somliga har jag fortfarande kontakt med. Och så blev jag av med min fobi för silverfiskar då vi hade kackerlackor i huset, hahaha! Trots att vi bodde inrett, fick beta av vårt sparkapital för att överleva ekonomiskt försökte jag verkligen göra hemmet till vårt. Jag gjorde det bästa efter omständigheterna. Det värsta från den här tiden var känslan av avundsjukan gentemot andra studentvänner som bodde på helt andra sätt. Jag känner i allmänhet sällan avundsjuka och förstår var den kom ifrån, men vinsten i form av driv framåt gick inte att implementera. Att jämföra sig med andra när man redan vet att omständigheterna inte är optimala är plågsamt. Tur att det inte fanns några sociala medier under den här tiden!
När vi flyttade hem till Sverige efter den här USA-rundan vägrade jag ett temporärt boende igen. Vi åkte runt och tittade på boenden i ”finare” områden norr om stan, men vi hittade ingenting som kändes rätt. När huset i Snättringe dök upp i flödet fick jag övertalas att ens åka dit då jag tyckte att det var så fult med svarta knutar på ett rött hus. Jaja, jag levde lite i lala-land och hade förväntningar som överskred både vår budget och hur verkligheten såg ut. När vår son satte sig på altanen på baksidan och sa att här skulle vi bo så blev det så. Här hade jag inga större problem att gilla läget. Vi fick tolv fina år där jag ”puttade min butt på plats” i lugn och ro. Vi bodde på en plats där vi hade nära in till vår vackra huvudstad. Grannskapet var finemang, vi bodde på en plats som kändes trygg, barnen fick växa upp under goda omständigheter. Jag ville absolut inte flytta härifrån, men det var ju tur att jag blev utröstad av resten av familjen…
… för annars hade vi aldrig hamnat i Orem. Jag har skrivit så mycket om denna tid att jag inte känner att det behövs mer, men bara bilderna på detta hus får mig att känna varma, gosiga känslor in i själen. Trots att jag bara tyckte om utsidan då vi flyttade dit! Vi hyrköpte det med våra vänner med tanke på att vi skulle köpa loss dem om vi bestämde oss för att stanna och de skulle köpa loss oss om vi flyttade. Precis så blev det. De fortsatte att hyra ut det ända tills förra året då de själva flyttade dit. Det känns fint att veta att jag kan komma dit och hälsa på igen, även om jag då kommer hem till någon annan. Vårt hus, men någon annans hem. Våra husvänner var en stor del av vårt liv där och fortsätter vara det, men på ett annat sätt nu såklart. När jag bodde här på Carterville Road tänkte jag ofta på hur jag hade velat göra om huset. När våra vänner renoverade inför sin flytt valde de att göra det på sitt sätt, så nu är det nytt på deras vis. Det stör mig inte, jag inser att mina minnen har med andra människor och upplevelser att göra. Huset blev ”ett hem fyllt av liv, minnen och människor”, något som fortsätter vara sant för oss. Jag gillar att ha det fint omkring mig och har gjort mitt bästa för att uppfylla det behovet genom åren. Samtidigt inser jag att om jag måste välja så fokuserar jag långt hellre på annat än nyansen på tapeten eller vad som hänger på väggarna.
Jag hoppas att vi får fortsätta fylla den här platsen med allt vackert under många år framåt. Skulle det behöva bli på något annat vis får jag ta det då. Jag kommer alltid att påminna mig själv om att ”home is where I put my butt”. Att jag kan sitta så mjukt och skönt just nu är något som jag inte tar för givet. Tacksamheten är stor, inte minst till min brorsa. Utan honom hade vi inte varit här idag. Det är en otroligt vacker plats utan kackerlackor, haha. Perfekt på många vis, men vi fortsätter att utveckla och förändra där vi ser potential. Lite i taget. Och med påminnelsen att fira varje framsteg innan man går vidare till nästa projekt. ”Ett hem till skänks man aldrig får, ej ens på livets högsta höjder. Det bygges sakta år från år och älskas fram i sorg och fröjder.”
Jag älskar vårt hem. Visst finns det saker att åtgärda, men överlag finns det något härligt att hämta i snart sagt varje hörn. Vi fick bo in oss lite i taget eftersom bara nedervåningen var färdigrenoverad (förutom verandan) då vi flyttade in. Yngsta dottern fick eget rum som nu blivit syrum/gästrum. ”Skrubben” ovanför trappan som var tänkt att bli gästrum blev sonens rum under en period då han flyttade hem för att kunna samåka med sin pappa till Kalmar och har nu blivit makens arbetsrum. Jag tänker på de beslut och uppoffringar som har lett till att jag kan stiga upp på morgonen och njuta av att det glittrar i den rena disken efter en god natts sömn medan lilla Titti sitter och sjunger om kycklingarna som bajsar och äter banangröt med blåbär. Jag, liksom alla andra, har gjort många dumma val genom åren, men beslutet att flytta tillbaka till Karlskrona var inte ett av dem. Denna dagen börjar i tacksamhet över beslut som fattats av oss, av familjemedlemmar och av andra personer. Dessa beslut har varit giganorma eller pyttesmå, men de har lett hit. Fjärilseffekten. Eller tja, typ. Det går inte att leva sitt liv i ångest över varje litet val som ska fattas. Jag tror ändå att det är bra att med jämna mellanrum ägna en stund åt att påminna sig om att både val och icke-val leder till att det blir som det blir. Och idag handlar mina sådana tankar runt att vi hamnade i detta hus som blev vårt hem och att vi blev kvar. Senare idag ska jag gå på vår vägförenings årsmöte. Hade jag sett detta i min framtid? Jag som knappt visste att det fanns ett Sturkö bortom Bredavik… Nope. Tack för att vi inte kan räkna ut allt på förhand. Tack för att det går att omförhandla saker och ting, både stort och smått. Tack för kloka val och tack för att det kan bli bra även om vi väljer tokigt.
Ha! Där var jag allt lurig, för är det något som inte går så är det att ”hitta tillbaka” till sig själv. Vi utvecklas hela tiden och förändras i den processen, så vad som än händer kommer vi alltid att vara en annan version av oss själva än vi var igår, för en månad sedan, för tjugo år sedan, som tonåringar, eller som barn. Många personer jag jobbar med kommer in i samtalen med en önskan om att just hitta tillbaka till en version från en tid som de upplever att de tyckte bättre om eller var mer nöjda med. Att då skifta fokus och leta efter vad det är de saknar från andra tiders versioner och skapa nya målbilder kan vara mycket hjälpsamt.
Själv befinner jag mig på en plats i livet som jag är förhållandevis nöjd med. Min ständigt målfokuserade syster frågade i somras hur jag ville betygsätta mitt liv. Jag vill minnas att jag svarade ”10/10 i stunden, men överlag 7/10”. De tre saknade poängen för maxbetyg beror till stor del på sådant som jag inte kan göra något åt. När det är på det viset är det hjälpsamt att lägga annat på plats, för att älta sådant som inte går att påverka är en meningslös tidsslukare som alltid ger överskott på välbefinnandets minuskonto. Hur kan man då tänka när det ändå är som det är för att hitta till en plats där man är mer nöjd med sitt liv och sig själv och i den processen öka sin livskvalitet? (Dessa punkter står inte i någon särskilt ordning gällande hur viktiga de är eller kan vara.)
ACCEPTANS. Detta fantastiska redskap som är långt mer än ett ord. Ett förhållningssätt som ger oss ett fast golv att stå på trots otrygghet, besvikelse, sorg, ilska, ovetskap eller vad det nu är. ”Jaja, men nu blev det så.” (Citat av Carina Berg.) Jag behöver inte gilla, tycka om, älska eller förlåta det som hänt. Jag behöver ”bara” låta bli att kämpa emot eller komma med bortförklaringar. Att låta bli att slösa energi på sådant man själv inte kan göra något åt är extremt frigörande, men oj, vad det kan vara svårt att komma dit!
TACKSAMHET. Det här sticker i ögonen på många. Varför ska jag vara tacksam om jag mår skit, om någon har sårat mig å det gruvligaste, om mina älskade lider, om resultatet blev långt sämre än insatsen var värd? Det bevisas om och om igen att medveten tacksamhet är en fantastisk mental läkningsprocess som också ger fysiska fördelar. Tacksamheten skiftar fokus från det som inte funkar. Att de flesta av oss faktiskt går till det som inte funkar först är helt naturligt. Det är mycket viktigare att uppfylla de behov som inte är uppfyllda. Somliga av dessa kan inte åtgärdas av en själv eller upplevs kanske bara vara viktigast fast de inte är det. Då behöver vi visa oss själva att det är på det viset. Det är helt naturligt att sörja en skilsmässa, att en nära anhörig gått bort eller att livet tar sig en ny väg trots att man själv inte valt det. Vi behöver ge oss själva tid att sörja och navigera i den nya verkligheten. I den processen kan vi hjälpa oss själva genom att t ex vara tacksamma över de barn vi fick av vår pantade ex-partner, att vara tacksamma över härliga upplevelser och utveckling som skett tillsammans med den som dött eller leta efter de guldkorn som finns runt omkring som inte har att göra med det som förlorats. Tacksamheten visar sig leda till att dopamin och serotonin frisätts vilket leder till att vi mår bättre. Utsöndringen av stresshormonet kortisol kan också dämpas, så tacksamhet är inget flumflum. Den funkar på riktigt.
ÅTERHÄMTNING. I dagens verklighet finns det så mycket som pockar på uppmärksamhet. Både sådant som är nödvändigt och sådant som faktiskt inte är viktigt alls. För att orka leva måste vi ge oss själva chans till återhämtning. Något som många gör för att ”vila” är att titta på aktiva flöden (teve, telefoner, datorer), men det är att lura sig själv. Sådant som kräver att vi engagerar oss i konstant nya intryck och information ger ingen vila alls, utan gör oss matta om något. Eller ännu tröttare. Att vila måste dock inte vara att ligga ner platt på en säng och hoppas på att somna (det funkar för en del, men inte för många). Aktiv vila kan vara att gå en långsam promenad, att pyssla med händerna utan krav på prestation, lugn yoga, vara nära naturen eller, hör och häpna, att göra absolut ingenting och bara dagdrömma (inte älta).
AGERA PÅ SÅDANT SOM GÅR ATT PÅVERKA/SKIFTA FOKUS. Att lägga energi på sådant som går att göra något åt istället för att älta det som inte kan påverkas kan bli en riktig banbrytare för många. Det kan kännas främmande att fokusera på det man kan istället för det man inte kan. Det kan öka både självkänsla och självförtroende och kan leda till ett finare och mjukare förhållningssätt både till sig själv och till andra. Också detta kan vara väldigt svårt. Det kräver också acceptans. För somliga förändras relationen till andra personer då man börjar se på sig själv på ett nytt sätt. Det innebär kanske att man inte längre låter sig utnyttjas, att man börjar gilla andra bättre för att man blir mer ödmjuk inför livets komplexitet eller att man uppskattar eller accepterar sidor hos andra som man förut haft svårt för. (Att bli arg på någons oförmåga tar otroligt mycket energi som frigörs. ”Han gjorde så bra han kunde.” ”Hon hade inte ont uppsåt.”) Som sagt. Frigörande.
FYLLA PÅ MED FÖRUNDRAN. Livet är till stor del rätt neutralt och svårigheter har vi alla av olika slag. Det är bara så det är. Att då göra vad man kan för att fylla på med upplevelser som ger oss styrka och lugn, kanske allt som nämnts här ovan, är härligt. Konserter, naturupplevelser i form av morgondopp eller en vandring i naturreservatet i grannskapet, ställa klockan och möta soluppgången när SMHI lovat färre moln. Det finns absolut krig, svält och fruktansvärt elände, men att lägga det främst i vårt medvetande hjälper varken de drabbade eller oss själva.
OMFÖRHANDLA ANSVAR. Ojojoj, det finns många martyrer med självpåtagna ansvar som fyller sina liv med måsten som ingen annan än de själva dikterat. Jag var själv en av dessa. Att göra något för att man vill istället för att ”ingen annan gör det ju” är en riktig livs-boost! Sedan finns det andra som fått ansvar som inte är deras. Barn som blir sina föräldrars konfidanter fast de inte ska ha det ansvaret, föräldrar till vuxna barn som känner sig fångna av uttalade eller outtalade krav, personer som utnyttjas på arbetsplatser eller i andra sammanhang osv, osv i all oändlighet. Att ta befälet över sina ansvarsområden, sluta se sig själv som ett offer och se den större bilden är också det frigörande. Inte lätt och inte alltid smärtfritt, men något som kan förbättra ens livskvalitet rätt rejält.
MINDFULNESS. Att ständigt vara i nuet är varken möjligt eller önskvärt. Att träna upp förmågan att fånga stunden kan dock vara hjälpsamt, särskilt för personer som ältar sin historia och/eller oroar sig för framtiden. Detta i kombination med acceptans (se ovan) kanske inte handlar om ”vem man är” lika mycket som ”hur man ser på sitt liv”.
Att bli egoist och i alla situationer sätta sig själv främst kan ge känslan av en bättre livskvalitet i stunden, men eftersom en människa som beter sig på det viset överallt och tillsammans med alla andra anses rätt oskön finns det en stor sannolikhet för att man blir utesluten ur sociala sammanhang. Både mindre och större sådana. Att därför tänka på vad som är skillnaden på att bli bättre på att uppfylla sina behov och att bli en egoist kan vara mycket hjälpsamt. Det kan också vara viktigt att komma ihåg att andra kan uppleva en som självisk om man helt plötsligt börjar agera på ett sätt som inte stämmer överens med hur det har varit förut. Då är det viktigt att förstå att det inte behöver vara sant för att det upplevs på det sättet av andra personer.
Det saknas punkter gällande sådant som hade varit hjälpsamt för personer som önskar hitta fram till en version av sig själva som är lättare att leva i/med. Detta är dock dessa jag kom att tänka på idag. Hur tänker du om detta?
I mars firade jag att jag hade bloggat regelbundet i tjugo år. Sedan dess har jag många gånger känt att jag har behandlat bloggandet lite styvmoderligt. Det känns dumt, för egentligen hade jag velat att det skulle vara tvärtom. Jag hade för runt ett halvår sedan som ambition att utveckla bloggen, att blogga mer, att jobba med mitt skrivande och att se bloggen ta ny form på något vis. Nu har det inte blivit riktigt så. Bloggen har sedan dess i flera perioder fått vila både i dagar och veckor (ofrivilligt från min sida) och jag har snarare känt att jag tappat fart än varit med i någon slags utvecklingsprocess.
Nu sitter jag här vid min dator, tidigt igen, som förr i tiden. Jaja, det låter mer dramatiskt än det är, men sanningen är att om jag inte skriver tidigt på morgonen är risken att det inte blir skrivet alls. Dessutom ger det en fin början på dagen för mig. Idag börjar jag jobba igen efter två veckors semester. Det innebär att jag går in i ett lite lugnare tempo, men sommaren med allt det som tillhör den forsätter ett bra tag till. Just idag behöver jag bara vattna i växthuset och tomatkuvösen då det har kommit över 23 mm regn inatt! (Så mycket har vi aldrig haft i vattenmätaren efter en omgång regn sedan vi började mäta här hemma.) Något som det alltid blir mer av på sommaren för oss är att umgås med släkt och vänner. Igår hade vi lite familjehäng hemma hos äldsta dottern och vi funderade alla över sonens fråga; Om du fick återuppleva en vecka från ditt liv, vilken som helst, men som dig själv idag, vilken skulle du då välja?
Svaren från de andra var väldigt olika. Själv valde jag 2004 (barnen var mellan fyra och åtta år) och 2015 (då vi riktigt kommit in i livet i Orem). Det fanns ingen ålder som lyste igenom som allmänt intressant (jo, att få känna sig nyförälskad igen lyfte flera), utan alla valde allt från barndomsår till 10-talet. Ingen valde att återuppleva en vecka i närtid, vilket väl inte var så konstigt. Varför valde jag som jag gjorde då? Jag gillade verkligen småbarnsåren, men att hänga med barn som utvecklat mer av sin personlighet men ännu inte befinner sig i motvallstiden har jag alltid gillat. Det fanns en anledning till att jag valde att bli lågstadielärare (1-7-lärare rättare sagt, det enda alternativet på den tiden). Nu jobbade jag aldrig som det, utan hamnade på mellan- och högstadiet istället eftersom jobben fanns där. Tonåringar är också fina, inte tu tal om saken, men nog har de inre liv med stora och omvälvande skeenden. Innan jag hamnade över 50-strecket har jag alltid hävdat att min bästa tid i livet var den som 34-åring. Sedan dess har jag fått revidera svaret och vill nog säga 54 istället. Eller 55,5 för all del. Det är befriande att vara där jag är idag. Jag väljer ändå en vecka i dåtid, det känns mer spännande.
Vad gjorde Oremtiden till ett alternativ? Fick jag välja helt fritt skulle jag ta mig tillbaka till Zions nationalpark, till promenaddejterna med mina grannvänner, till veckohandling på Sprouts, till den enorma utveckling av mig själv som skedde under denna tid i livet, till Montaigne-diskussionerna med våra vänner, till bergen, till second hand-shopping på DI, till själva USA. Ångrar jag återflytten? Nej. Inte det minsta faktiskt. Men nog hade det varit härligt att återuppleva de där grejerna som de var DÅ, inte som de skulle vara om vi kom på besök en vecka. Vilken vecka hade du valt?
Vi är verkligen mitt i sommaren. Jag sitter här, svettig och dan. Har precis städat av det värsta och bäddat upp gästsängarna. Prioriterade att plocka in fräscha buketter och hänga upp rena handdukar istället för att storstäda. Det kan jag göra i september istället. Eller så skiter jag i det och gör något annat istället. Jag älskar 50+-känslan. Jag älskar att vara i den tredje åldern – ”långt ifrån ung, men heller inte gammal”. Sjukdom och död har varit så påtagligt närvarande den senaste tiden. Igen. Vi kan inte värja oss och bör inte heller göra det. Saker och ting löser sig. Jag sätter mig här vid datorn och trycker ner mina egna ord, mina egna tankar. Mest för att ha dem kvar till mig själv. Kanske till mina barn. Häromdagen frågade min dotter och svärson om jag hade läst mammas dagböcker. Det har jag inte. Vill inte göra det. Det känns för privat, för nära. Hon lämnade dem där till oss, bjöd in oss att läsa och lära känna henne bättre. Men jag klarar det inte, åtminstone inte än. Kanske kommer dagen då jag vill göra det, kanske inte. Vilket som är okej. Däremot vill jag inte glömma känslan just nu. Egentligen borde jag kanske skriva i min ”riktiga” dagbok, den privata. Den där jag egentligen bara skriver när det gör riktigt ont i själen eller jag är riktigt glad. När jag behöver bearbeta saker som har hänt, eller bara få ur mig sådant som ger skavsår om man inte tar hand om det. Livet är underbart och stökigt, hör du. Idag har jag skrattat högt, kramat hårt, gråtit, sörjt tillsammans med, varit irriterad, känt stark förväntansglädje, känt oro, gått händelserna i förväg, känt mysig nostalgi, varit nöjd med mig själv och njutit av små stunder av perfektion. Bland annat. Den tolfte juli 2026 har jag ägnat mig åt att leva. Jag vill verkligen spara känslan av stor tacksamhet som uppfyller mig i just denna stund. Ingen AI i världen kan lura mig på den och skulle jag omskapa dagen efter att ha plockat fram den 25 gånger har jag facit på hur det egentligen var precis just idag. Svettigt, svårt och alldeles underbart.
Tack Anna i Portugal som lade upp en inspirerande sommarlista för snart en månad sedan! Jag har tänkt skriva en liknande sedan dess, men får modifiera den eftersom det hann gå så många dagar för mig att komma till skott.
Vilka känslor har du för sommaren?
Sommaren är inte min favoritårstid. Det känns nästan lite hädiskt att säga så i vårt land där så många mest lever för juni, juli och augusti. Jag skulle vilja säga att jag mest har härliga känslor dock. Jag har sedan 1983 tillbringat varje sommar på Sturkö. Fram till 2016 var det bara i Bredavik, men sedan 2017 delar jag tid mellan hemmet här i Uttorp och sommarstället som jag och mina syskon fortfarande har tillsammans. Här hemma saknar jag utsikten över Karlskrona och vattnet, men annars är detta min plats på jorden. Jag känner mig trygg här, har trädgården där jag kan tillbringa timme efter timme efter timme, det är skönt att ”ha sina grejer”, älskar våra grannar (fina och pålitliga utan att vi sitter i varandras knän). I Bredavik älskar jag att hänga med storfamiljen, det är ett annat slags mys. Snart är det dags. Syrrorna i förskingringen sluter upp med sina familjer och i år ska vi försöka ta hand om vårt gamla hus lite grann. Jag räknar med hårt arbete! Många ser sommaren som avslappning och vila, men så ser den sällan ut för mig. Har nog aldrig riktigt gjort det. Jag som gillar att laga mat gör det mycket och ofta eftersom vi har många besök och vill ha det så. Maken jobbar som konsult och tar vanligtvis ingen vanlig sommarsemester, utan ser till att göra sina timmar runt ex grillbesök. Själv har jag tagit två hellediga veckor i år, men det är för att jag ska hinna träffa storfamiljen så mycket som möjligt och jobba hårt med renoveringen av sommarhuset. I augusti ska vi i kören vara med på World Choir Games i Helsingborg, så jag vill också hinna sätta alla våra tävlingsstycken utantill. Vila kan jag göra sedan. Alla mår bra av det, även jag.
Bästa sommarmaten?
Det går inte att låta bli att nämna grillmaten. Jag smackar fortfarande efter kycklingen som maken grillade perfekt förra veckan då våra vänner var på besök. Idag kommer ett annat gäng, då blir det hamburgare med hembakade bröd. Jag äter mängder med jordgubbar (även om mängden minskat väsentligt i takt med att de blivit dyrare och dyrare och vårt eget jordgubbsland inte direkt levererar) och från och med ungefär nu styr vad som finns i trädgårdslandet mycket. Squash är inte min favvofavorit, men jag försöker få in den på ett sätt som passar våra smaklökar. Detta lagade jag igår, riktigt smarrigt. Det blir alltid ostkaka (också sjukt gott) och långstekta squashskivor med flingsalt och oregano. Mums på det också. Senare blir det förhoppningsvis en del tomatbaserade rätter och i vanlig ordning hittar lök in i många av de rätter jag tillagar. Det är riktigt trevligt att äta pizza tillagad i stenugnen i Bredavik, så jag hoppas på fler sådana innan sommaren är slut.
Vilka ljud lyssnar du efter?
Vi har så många fåglar runt omkring oss just nu, så det är bara tyst några timmar på natten. Kråkfåglar, duvor, skrattmåsar, en och annan fiskmås och så våra egna fjäderfän. Eftersom vi inte har någon könsmogen tupp än så slipper vi vakna till en galande sådan i arla morgonstund, men kanske förändras det snart. Vårfåglarna är lite mer kvittrande och lätta i känslan, men det är som det är. Allt har sin tid!
Vilka dofter omger dig?
Allt doftar gott på sommaren! Åtminstone om man inte bor i Stockholm och slipper åka buss och tåg med individer som inte sköter sin hygien samtidigt som det är alldeles för trångt för att få sitt eget utrymme. Ruttnande sjögräs och liknande är väl inte min favorit direkt, men samtidigt är det okej eftersom det är en naturlig del av havet. Då bortser jag liksom från att min första reaktion är att det luktar illa. Det luktar grill och blomster och solkräm och för några veckor sedan ingick också gräsklipp. Nu är det alldeles för torrt för att något gräs ska växa. En grej till – tvätt som torkat på klädstrecket är ju väldigt härligt. Den blir frisk och fräsch på ett ljuvligt sätt.
Vad är det mest somriga du vet?
Jag tycker det är svårt att svara på den frågan. Det har varierat med tiden. Att människor står och vänder ansiktet mot solen är kanske mer vår, men det är det första jag tänker på. Folk törstar verkligen efter ljuset och den (lagoma) värmen när den kommer. Grönska och torra gräsmattor i en härlig symfoni, att vattna en hel massa och att äta egenodlad mat har blivit min sommar. När jag var liten var det oändligt långa somrar med lek och bad och barnpass som gällde. Sedan sommarjobb. Sommarprat och dess signatur är definitivt sommar för mig, men de senaste åren har det liksom trillat bort. I år har jag bara lyssnat på ett halvt! Jag vill dock verkligen lyssna klart och lyssna på fler. Men allra, allra mest är det att syrran från Skottland kommer hem.
Böcker, filmer, musik – vad gäller på sommaren?
Jag lyssnar jättemycket på ljudböcker i hörlurarna, ser knappt på film/serier och vill helst bara uppleva musik live under sommaren. Så har det sett ut i många år. Förr i tiden malde jag igenom massor av böcker och jag var på biblioteket flera gånger under sommarmånaderna.
Håller du dig hemma eller reser du bort?
Vill inte åka bort en endaste dag just nu! Det är också svårt numera. Jag vill inte gärna lägga på grannarna att sköta fjäderfäna och vattna i växthuset och tomatkuvösen, men det kommer att bli nödvändigt ett par gånger. Att vara hemma på sommaren känns självklart annars också. Resa bort kan man göra på vintern, då är det inte lika hejsan här. Med det sagt har jag haft en massa underbara sommarsemestrar i mitt liv, inte minst denna till Danmark för tre år sedan.
Vad gör du på en för dig skön sommardag?
Stiger upp i lugn och ro, går en trädgårdsrunda, plockar en bukett blommor, vattnar, hänger med familj och vänner, lagar god mat, sköter trädgården, går en promenad i den vackra naturen, badar. Är det varmt vill jag ligga en stund i hängmattan, jag gillar verkligen inte värme… Eftersom så många andra gör det är jag glad för deras skull såklart. Och så avverkar jag gärna något slags projekt av något slag. Flädersaft, ta hand om skörden, fixa i ladan eller egentligen vad som helst som inte är att ligga i solen, åtminstone ingen lång stund. Det är nämligen inte riktigt min grej.
Hur ser en perfekt sommarkväll ut?
Rosa himmel, solnedgång, månuppgång, pizzabak i Bredavik, hänga med familj och vänner, prata om djupa saker, kanske ta ett kvällsdopp. Sitta ute och njuta av den där rosa himlen. Om det regnar och är ruggigt kan jag tänka mig tända ljus eller till och med en brasa. Det gör ingenting att få en och annan sådan, men jag vill inte ha för många! De kvällarna sparar jag gärna till hösten och vintern.
Ditt bästa tips för heta dagar?
Dricka mycket vatten, kanske lite flädersaft med is i och lägga sig i en hängmatta i skuggan. Röra på sig så lite som möjligt, alternativt ta sig till en plats med AC. Bada.
Vad vill du tänka och känna för den här sommaren då hösten är här?
Jag vill inte tänka eller känna på något annat sätt än jag alltid vill tänka på tid som gått. Jag vill känna mig nöjd. Jag hoppas att jag får samla på mig många fina stunder, både på egen hand och med nära och kära. Jag hoppas att huset i Bredavik ser lite mindre ruggigt ut när höststormarna drar in, men också att jag hunnit fixa det jag vill få gjort här hemma från min önskelista. Vi väntar ett barnbarn till i september och jag vill att Lillkillen får något stickat av mormor då han kommer. Just nu finns bara en resår, så jag behöver få in lite bättre stickrutiner igen. Jag hoppas att vi i kören känner oss riktigt nöjda och glada med vår insats i körtävlingen och att det kan ge en boost inför hösten. Sedan önskar jag också att jag inte känner att jag missat något som jag borde ha hunnit med. FOMO är väl inte något man pratar om längre, men för mig är det något som ibland brottas med min förnöjsamhet utan att jag gett tillåtelse till det, hehe. Jag hoppas att dottern och hennes familj vid det laget har bott in sig ordentligt och får känna sig hemma här på ön. Och så hoppas jag få några riktigt härliga brittsommardagar som jag kan ta in i lugn och ro, kanske helt ensam ute på naturreservatet. Tro det eller ej, men ibland gillar jag också att vara ensam.
Åh, det är ljuvligt att få tillgång till sin näsas fulla kapacitet efter ett par veckors nedsättning, eller till och med heltäppa. Igår kände jag hur världen doftade som var det första gången någonsin jag fick använda min näsa på riktigt. Du har kanske sett de där tårdrypande filmerna på små barn som får hörapparat eller glasögon och får höra eller se sina föräldrar för första gången? Den känslan. Ren och skär glädje, den renaste sorten! Oxlarna blommar och gör världen osedvanligt vacker för både ögon och näsor. Eller, det är väl en sanning med modifikation. Jag älskar doften, men vet också att alla inte gör det.
Inne hos kycklingarna håller jag rent och fint med nya tidningspapperslager varje morgon, men fodret luktar pecka. Det må vara en doft jag inte riktigt uppskattar, men det struntar jag högaktningsfullt i, för de där små dunbollarna luktar desto mysigare. Vi tar upp dem flera gånger om dagen för att gosa med och socialisera dem, få dem att veta att vi är deras och att de är våra. Jag tycker mig märka att de redan accepterar mig bättre då jag är där.
Sedan är det försommardofternas försommardoft: nylagd asfalt! Det luktar ju bara så underbart och dessutom är det härligt att köra på den. Jag var på Blomsterlandet för att fixa blommor till de andra två gravarna jag har hand om (mammas gjorde vi fin i måndags) och ägnade flera minuter åt att bara stå och sniffa. Hahahaha! Tur att det inte är lim eller thinner jag väljer att sniffa, utan oxel, kyckling och asfalt. Vilka är dina bästa dofter just nu?
Jag fick häromdagen (som alla andra med Spotify gissar jag) ett litet nedslag i mitt musiklyssnande sedan runt årsskiftet 2008/2009. I början kunde jag inte riktigt fatta precis vad det var som hände. Fick jag verkligen tillgång till hela världens musik på ett bräde? Ja, nu var det ju inte riktigt så. I början har jag för mig att utbudet av artister var stort, men långt ifrån komplett. Det har gått många diskussioner runt vad Spotify egentligen har för ansvar, hur mycket artister ska få betalt för varje uppspelning, om AI-genererad musik ska få ta plats på denna plattform och lite annat smått och gott. Visst finns det artister som har valt att inte finnas på Spotify, några har dragit sig bort från Spotify och eftersom buffel och båg också förekommer i denna värld tar ibland Spotify bort kunder som misstänks för fusk. Ibland blir jag extra störd på att vi har en värld där oärlighet är en så stor del av vad vi behöver förhålla oss till. Jag gissar att syntharna fick höra att deras musik var fusk då de började experimentera med samplade ljud och annat, så det gäller väl att bara sortera om sina antaganden om nyheter i hjärnkontoret i takt med att förändringar sker.
Screenshot
Jag behöver inte oroa mig för att jag inte utsätter min hjärna för en variation av intryck. 50 468 olika låtar är kanske inte mycket alls? Det behövs jämförelse för att ge detta nummer ett värde. 50 468/17,5 år ger 2884 olika låtar per år, alltså 8 nya låtar per dag. Med tanke på att jag lyssnar så mycket på spellistor (=lyssnar många gånger på samma låtar) är min gissning att jag tillhör kunderna som drar nytta av att buffébordet erbjuder oändligt med smakprover.
Screenshot
Jag fattar inte varför jag gick med i Spotify i december och lyssnade på den första låten i januari?! Jaja, att det blev en av mina stora favoriter A Whiter Shade of Pale som spelades känns inte konstigt alls. Att det var King Curtis sax-version av låten och inte Procol Harums original känns dock märkligt, även om jag älskar både King Curtis och sax. Om jag för första gången hade hela världens musik framför mig och Spotify-tanken var helt ny i mitt huvud hade jag velat lyssna på Whitney Houston, eller Dolly Parton, eller Vivaldis Nulla in Mundo Pax Sincera eller någon låt jag just kärat ner mig i på radion. Eller? Kanske låg bara ett gäng random låtar på startsidan? Kommer du ihåg? Jag har nämligen noll minnen från denna tid.
