Jag fastnade vid en kommentar som Anna skrev till förra inlägget om vår plats här på jorden. ”…inte bara ett hus att bo i, utan ett hem fyllt av liv, minnen och människor”. Det är ingen hemlighet att jag är hemmakär och att jag gärna hänger hemma både ensam och i sällskap med andra. Jag vill att det ska vara en plats där jag känner mig fullständigt trygg, men också en plats dit andra känner sig välkomna. Genom åren har det varit olika viktigt hur nöjd jag har varit med mina hem. Eller, den yngre versionen av mig var ganska sällan nöjd när jag tänker efter. ”Det är väl lätt att vara nöjd om man bor i en pittoresk sommardröm” kanske du säger, men det handlar inte alltid om de faktiska omständigheterna och om det tänkte jag skriva lite idag.
Som alldeles precis nygifta flyttade vi till Palo Alto i Kalifornien. Historien runt det hem som vi hade under skolåret 1994-1995 då maken gick på Stanford och jag hade tjänstledigt och pluggade/gjorde volontärarbete i en skola ”med utmaningar” hittar du här. Vi trivdes så bra på alla sätt och vis och hade fantastiska människor runt omkring oss. Eftersom vi levde i någon annans hem där vi delade allmänna utrymmen med singelmamman som ägde huset och hennes tonårige son, samt två andra studenter som också hyrde varsina rum, fanns det teoretiskt inte riktigt chans att göra detta hem till vårt rent praktiskt. Vår hyresvärd var dock enormt generös med sitt sociala kapital. Hon bjöd in oss på familjemiddagar, jag fick vara med i hennes bokklubb, hon tipsade andra om min existens och att jag inte hade arbetstillstånd men gärna hjälpte andra för att ha något att göra och vi fick gärna hänga i hennes vardagsrum om vi hade vänner hemma. Detta BLEV verkligen vårt hem. Vi hade knappt några pengar, men var otroligt rika på både upplevelser och erfarenheter då vi flyttade tillbaka till Sverige. M inspirerade oss mycket gällande både det ena och det andra och hon är en av de personer som har påverkat mig mest i vuxen ålder, både gällande hur hemmet ”såg ut” och hur det kändes. En sann influencer!
När vi flyttade hem till Sverige igen hamnade vi i Visättra i Botkyrka kommun. Det låg så vackert med en enorm svamp- och bärskog bakom knuten, men själva området var väl ”sådär”. Det slangades bensin från vår bil vid flera tillfällen, så trots att jag är en sådan som vill ha full tank ”hela tiden” var det bara att bita i det sura äpplet och bara tanka lite åt gången. Jag hade aldrig valt att flytta till Visättra igen, men åren här var i backspegeln ändå härliga. Det var här vi blev föräldrar för första gången, det var här jag samlade inspiration till hur jag önskade att vi skulle bo ”sen” och vi försökte få till det där öppna hem som M i Palo Alto hade inspirerat till. Vi hade två av mina systrar och deras män i samma hus och grannhuset och åt middag på rullande schema hos varandra en gång i veckan. Det var en plats som blev ett ”så länge”, något som tyvärr genomsyrade mycket då jag tänker på den tiden så här i efterhand. ”Så länge” är faktiskt nästan aldrig någon bra grundinställning.
Jag har berättat om min vän som gick igenom sina föräldrars foton då de skulle fira femtioårig bröllopsdag. ”Pappa är en fantastisk fotograf, men när jag satt och bläddrade igenom alla dessa bilder var det enda jag brydde mig om vilka tapeter vi hade, vilka som var med och var symaskinen stod, inte hur vacker en blomma var.” (Fritt ihågkommet, men du förstår kanske vad hon menade med det.) Precis så kände jag idag då jag snabbt bläddrade igenom några album för att hitta bilder från våra olika boenden. Jag har tagit en massa ”fina” bilder på barnen genom åren, men vill påminnas om mycket mer. Ljuset (eller hur skumt det var) då man kom rätt in i köket från korridoren i vårt studentboende t ex. ”Family housing” på campus på University of Pennsylvania erbjöd maken en inredd trea till oss med integrerat kök och vardagsrum, ett badrum (som jag inte med all kraft i världen kan komma ihåg mer än att det var rätt stort) och två sovrum (föräldrasovrum med en gigantisk king size-säng och arbetsplats, samt ett barnrum vägg i vägg). Allt gick i olika nyanser av chokladbrunt, bajsbrunt och nikotingult. Maken hade flyttat dit på förhand och fixat allt inför vår ankomst och min mamma följde med mig, tvååringen och den fem veckor gamla bebisen på planet. Jag steg in lägenheten och kände ”NEEEJ!”. Jag hade helt klart baby blues, något som inte gjorde det lättare att ta till mig denna lägenhet till mitt hjärta. Jag kände mig ensam och eländig och maken fick peppa mig att ta tag i mitt sociala liv för att inte ruttna bort alldeles. Det var här jag myntade uttrycket ”home is where I put my butt”. Svälj förväntningarna, gilla läget, gå ut med mod och se bortom det mest uppenbara. När jag hade hanterat alla de stökiga känslorna hände det grejer. Jag blev ansvarig för en internationell lekgrupp och höll till i lekrummet (sista bilden) på entréplanet i vår byggnad och vi fick som familj två riktigt härliga år tillsammans. Vill jag bo i Philly igen? Nej. Ångrar jag de två åren där? NEJ! Vi hade så mycket roligt, både själva och tillsammans med andra personer från hela världen. Somliga har jag fortfarande kontakt med. Och så blev jag av med min fobi för silverfiskar då vi hade kackerlackor i huset, hahaha! Trots att vi bodde inrett, fick beta av vårt sparkapital för att överleva ekonomiskt försökte jag verkligen göra hemmet till vårt. Jag gjorde det bästa efter omständigheterna. Det värsta från den här tiden var känslan av avundsjukan gentemot andra studentvänner som bodde på helt andra sätt. Jag känner i allmänhet sällan avundsjuka och förstår var den kom ifrån, men vinsten i form av driv framåt gick inte att implementera. Att jämföra sig med andra när man redan vet att omständigheterna inte är optimala är plågsamt. Tur att det inte fanns några sociala medier under den här tiden!
När vi flyttade hem till Sverige efter den här USA-rundan vägrade jag ett temporärt boende igen. Vi åkte runt och tittade på boenden i ”finare” områden norr om stan, men vi hittade ingenting som kändes rätt. När huset i Snättringe dök upp i flödet fick jag övertalas att ens åka dit då jag tyckte att det var så fult med svarta knutar på ett rött hus. Jaja, jag levde lite i lala-land och hade förväntningar som överskred både vår budget och hur verkligheten såg ut. När vår son satte sig på altanen på baksidan och sa att här skulle vi bo så blev det så. Här hade jag inga större problem att gilla läget. Vi fick tolv fina år där jag ”puttade min butt på plats” i lugn och ro. Vi bodde på en plats där vi hade nära in till vår vackra huvudstad. Grannskapet var finemang, vi bodde på en plats som kändes trygg, barnen fick växa upp under goda omständigheter. Jag ville absolut inte flytta härifrån, men det var ju tur att jag blev utröstad av resten av familjen…
… för annars hade vi aldrig hamnat i Orem. Jag har skrivit så mycket om denna tid att jag inte känner att det behövs mer, men bara bilderna på detta hus får mig att känna varma, gosiga känslor in i själen. Trots att jag bara tyckte om utsidan då vi flyttade dit! Vi hyrköpte det med våra vänner med tanke på att vi skulle köpa loss dem om vi bestämde oss för att stanna och de skulle köpa loss oss om vi flyttade. Precis så blev det. De fortsatte att hyra ut det ända tills förra året då de själva flyttade dit. Det känns fint att veta att jag kan komma dit och hälsa på igen, även om jag då kommer hem till någon annan. Vårt hus, men någon annans hem. Våra husvänner var en stor del av vårt liv där och fortsätter vara det, men på ett annat sätt nu såklart. När jag bodde här på Carterville Road tänkte jag ofta på hur jag hade velat göra om huset. När våra vänner renoverade inför sin flytt valde de att göra det på sitt sätt, så nu är det nytt på deras vis. Det stör mig inte, jag inser att mina minnen har med andra människor och upplevelser att göra. Huset blev ”ett hem fyllt av liv, minnen och människor”, något som fortsätter vara sant för oss. Jag gillar att ha det fint omkring mig och har gjort mitt bästa för att uppfylla det behovet genom åren. Samtidigt inser jag att om jag måste välja så fokuserar jag långt hellre på annat än nyansen på tapeten eller vad som hänger på väggarna.
Jag hoppas att vi får fortsätta fylla den här platsen med allt vackert under många år framåt. Skulle det behöva bli på något annat vis får jag ta det då. Jag kommer alltid att påminna mig själv om att ”home is where I put my butt”. Att jag kan sitta så mjukt och skönt just nu är något som jag inte tar för givet. Tacksamheten är stor, inte minst till min brorsa. Utan honom hade vi inte varit här idag. Det är en otroligt vacker plats utan kackerlackor, haha. Perfekt på många vis, men vi fortsätter att utveckla och förändra där vi ser potential. Lite i taget. Och med påminnelsen att fira varje framsteg innan man går vidare till nästa projekt. ”Ett hem till skänks man aldrig får, ej ens på livets högsta höjder. Det bygges sakta år från år och älskas fram i sorg och fröjder.”
12 kommentarer
Go’kväll Monnah! Gillar ”home is where I put my butt”. Det är lätt att tro att man ska bli nöjd bara man får det där perfekta huset, rätt område eller de rätta tapeterna, men när man ser tillbaka är det ju människorna, vardagen, gemenskapen och alla minnen som verkligen gör ett hem. Jag älskar varenda kvadratmeter av mitt hem. Älskar att komma hem! Har bott här i 37 år i november. Jag går och lallar i Kolmården och jag trivs och är tacksam för det jag har. Tycker synd om dem som hela tiden har nya project och ska göra om och flytta runt. En slags oro i kroppen. Ser det runt omkring mig. Fattar inte att de orkar. Många renoverar ihjäl sig , blir helt matt i pälsen. Jag har aldrig varit mycket för att jämföra mig med andra. Men visst, inspiration kan jag få från andras hem… b.la. mina bröders, tidningar och även Instagram.
KRAMAR till DIG! Anna
Ja, det var ett stort skifte för mig då jag insåg att det går att ha ambitioner och ändå vara nöjd under tiden. Det nöjda ligger som du säger sällan i ting, även om det naturligtvis finns somligt som verkligen höjer livskvaliteten. Visst är det underbart att älska att komma hem?! Tyvärr inte alla förunnat. Hihi, ser dig gå och lalla där i Kolmårdens djupa skogar och se ut över Bråviken – förstår att du är nöjd med det. Ni är också väldigt duktiga på att ”utnyttja” alla de små pärlor som finns runt omkring er.
Renoverings- (och bygg-) skilsmässor har jag hört om, alldeles för många. Våra vänner i USA köpte ett fantastiskt hus som var ”perfekt” för dem. Varenda liten detalj hade stötts och blötts av de som byggde det. Kvinnan berättade för min vän att det var huset som knäckte deras kärlek. Det fanns ingen ork kvar till slut och ingen lust för varandra heller. Eller pengar! När det gäller jämförelse med andra tror jag att vi alla har det i oss, men mer eller mindre så klart. Att balansera inspiration och avundsjuka är en konst. Kram och tack för dina tankar!
Vilket fint och tänkvärt inlägg. Fick dessutom mycket information om dig och var du bott genom åren. Det känns som att ni nu befinner er på en plats där ni verkligen satt ner era ”butts”.
Bilden (på M?) med fötterna i blöt på diskbänken är underbar.
Vad roligt att du tyckte om det, Anette! Jag har formats mycket som person på de olika sidorna Atlanten brukar jag säga. Det är underbart att bo här på Sturkö och jag hoppas att vi blir kvar länge, länge. MEN, jag är inte stängd för att det kan uppstå andra behov, önskningar och omständigheter. Jag vet att livet inte står och faller med den plats man bor på.
Hihihi, det är jag som sitter med fötterna i blöt i vårt handfat i vår mini-walk in closet på väg in till toan i Palo Alto. Jag älskar fotbad, har alltid gjort det.
Du påminner mig om att jag behöver ett fotbad hahaha! Fast det är för varmt känner jag. Fint inlägg. Jag känner också att man skapar sitt hem. Inte med de perfekta inredningarna. Visst är det kul att hitta fina grejer, men det är inte det som är hemkänslan. Hemkänsla tänker jag kan man skapa i ett tält också. Precis som du säger så är det väldigt mycket omständigheterna. Underbart med internationell lekgrupp. Att gilla läget är inte så tokigt alls. Kramar
Jag påminde mig själv om detsamma och tog ett fotbad samma kväll som jag skrivit inlägg, hahaha! Fotbad är underbara då det är varmt också, då tar man svalare vatten. Fantastiskt svalkande. Epsomsalt i vattnet. Testa!
Fint som du säger, att hemkänsla kan man skapa även i ett tält. Jag är övertygad om att det är så.
Den internationella lekgruppen lärde mig SÅ mycket. Eller rättare sagt personerna som jag träffade inom den. Den japanske pappan som var den ende mannen då hans amerikanska fru gick på UPenn var så noggrann med att INGEN skulle veta att han var med sitt barn och lekte, då hade han tappat ansiktet. Och de israeliska kvinnorna skrämde bort de koreanska med sin rättframhet. Och tyskorna var de som kom mig närmast. Osv, osv. Spännande!
Gilla läget är en superkraft, inte så himla lätt. Kram, kram!
Vilket trevligt inlägg. Kul att läsa om era hem. Bilden på dig med fötterna i handfatet är så kul.
I ett hem är mysfaktorn det enda som räknas, struntar i perfekta kök, eller inredning om går ton i ton. Möblerna behöver verkligen inte vara felfria heller. Nä, det är hemmets mys och själ som är det viktiga. Hemmakänslan.
Har bott i vårt hus i 26 år. Det är lång tid. Trots alla fel och skavanker älskar jag det här huset och platsen vi bor på.
Din man, han har verkligen gått Ivy-skolor! Impad.
Vilken fin hyresvärdinna ni hade i Palo Alto. DET är nog inte så vanligt med sådana som tar sona hyresgäster under sina vingar. Fint.
PS, din glasveranda och din trappa är ju bara världsbäst i mys. Dessutom, såååå vackert allting. Ditt nuvarande hus hoppas jag att ni ska bo i länge.
Åh, det tycker jag också! Njuter verkligen och tar inte detta för givet. Jag hoppas också att vi ska bo här länge än.
Vad fint att du tycker det, Annika! Jag gillar också handfatsbilden. Det handlar lite om själva bildkvaliteten har jag återupptäckt. Måste fota roliga stunder mer! Har ju knappt fotat alls de senaste åren, eller iallafall mycket mindre än vanligt. Dessutom har jag burit med mig telefonen mycket mindre sedan i påskas och då blir det ännu färre bilder!
26 år av kärlek och anknytning! Att älska en plats eller en person trots fel och skavanker är underbart tycker jag.
Ja, nog har han haft tur (och jobbat väldigt hårt)! Är imponerad av att han hittade en annan plats i sig själv efter åren i den bransch han jobbade i. Den var själsdödande. Pengar är nödvändiga ibland, det är härligt att ha lite extra, men att jobba mot sina övertygelser i en bransch med så mycket förljugenhet och ytlighet var inte för honom. Jag vet fina personer som lyckas hantera det och liksom blunda för det som är runt omkring. Good for them. Kan se på K:s gamla klasskompisars mer ”flashiga” liv och tänka att jag ändå hade valt att ha det som vi har det hundra gånger om.
Älskar M och ser henne som en moster mer än en hyresväninna. Så mycket klokskap! Hon reser fortfarande runt världen och gör mycket gott som volontär både här och där trots sin ålder. Underbart föredöme! Kram, kram.
En härlig stund du hade där med fotbadet! Och att känna sig hemma är viktigt så klart, att du är på rätt plats just nu är tydligt. Det är jag med. Jag stänger aldrig några dörrar heller, det kan ju dyka upp något ännu roligare och bättre även om jag är supernöjd där jag är. Kram
Jag har älskat fotbad så länge jag kan minnas! I föräldrahemmet satt jag med fötterna i bidén, hahaha. Det var ju det perfekta fotbadet och jag kan fortfarande sakna att ha ett sådant. Fint att det märks att jag är på en bra plats i livet. Att inte stänga dörrar fast man som jag gärna vill ha det som det är känns jätteviktigt. De öppna dörrarna har bjudit på så mycket fantastiskt i mitt liv. Att du är på en bra plats märks också. Älskar att följa era projekt som för hemmet vidare på något vis. Kram!