ego – Sida 3

17 november 2025.

17 november, 2025 4 kommentarer

Idag har jag svårt att tänka på annat än att solen skiner, den stora, fula högen som varit något slags ögonsår (eyesore på engelska översätts till skamfläck, men jag tycker mest den där högen har varit något synnerligen störande) i trädgården sedan lång tid tillbaka är borta och vi har både steglitser och domherrar vid fågelmatarstationen. Jag lyssnar på julmusik och är omgiven av kärlek. Livet pågår parallellt med lidande, utmaningar och svårigheter, men här och nu är allt perfekt. Det är mycket som kan bli bättre, men i denna stund väljer jag att bara vara i tacksamheten. Tack. Så bra jag har det.

Igår fick jag frågan om det inte är svårt att försöka hitta något att vara tacksam för under trettio dagar på raken. Det är ju just det. Jag gör detta eftersom tacksamhetsförmågan ökar med varje gång som den utmanas. Först är det små självklarheter, men snart inser man (förhoppningsvis) att rinnande vatten knappast kan tas för givet, att trygghet inte är allom givet och att en hälsporre är utmanande, men inte slutet på livet. Dag sjutton handlar alltså min lilla tacksamhetsmeditation om att jag är tacksam för själva Trettio tacksamma dagar. Jag vill påstå att det är ett projekt som utan tvekan har förändrat mitt liv till det bättre.

Trettio Tacksamma Dagar

16 november 2025.

16 november, 2025 10 kommentarer

Tänk den som hade superkrafter, sådana där som går igenom tid och rum. Kanske till och med genom ännu oupptäckta dimensioner. Tänk att ha den där osynlighetscapen som Harry Potter fick ärva av sin far! Eller kanske inte, förresten. Det kan kännas kittlande att få reda på vad andra säger om en, men jag tror inte att jag egentligen vill det när jag tänker efter en runda till. En gång när jag hade sagt något sårande om en klasskamrat och någon annan hade spridit det vidare fick jag stå där med skammen brännande i magen. Jag SKULLE skämmas! Det är ju precis detta som skam är till för. Mamma lät hälsa mig att om jag började säga saker om andra på ett sätt som jag inte skulle skämmas för om de var där så hade jag kanske lärt mig något viktigt.

Skuld och skam är inte farligt, de behövs båda två för att vi ska kunna samverka med andra människor på ett hälsosamt sätt. Att skämmas när man faktiskt har gjort fel är viktigt, (jag vet, jag har gjort fel många gånger och fortsätter jobba på att gå från fel via skam till att be om förlåtelse utan att passera att skylla ifrån mig) men tyvärr är det också många som bär en massa felplacerad skam pga olyckliga omständigheter eller en omgivning som inte varit så känslomässigt kompetent. Att lära sig vad som är rätt och fel sker i samspel med andra, förhoppningsvis i en trygg miljö där vi kan få känna skam och skuld under trygga omständigheter. Det finns många som slagit över åt andra hållet också, som plöjer fram genom livet utan att bry sig om att göra det som är ”rätt” om de bara får vad de vill ha.

Ibland är det inte helt lätt att veta vad som är rätt och vad som är fel. Kanske hade det varit bättre att önska en cape under vilken jag alltid hade vetat svaret på det? Just idag är jag ändå tacksam över att jag är jag, med ganska mediokra superkrafter. Jag är nämligen övertygad om att vi alla kommer med olika sådana. För somliga tar det en hel livstid att hitta dem. Tänk vad fint när vi hjälper varandra med detta medan vi lever våra enkla, äventyrliga, spännande, mediokra, alldeles jättevanliga eller extraspeciella liv. Tack för alla som genom goda exempel och klarsynthet lär mig om detta intressanta ämne. (Här kan du hitta en massa superkrafter. Har du några av dem?)

Trettio Tacksamma Dagar

12 november 2025.

12 november, 2025 11 kommentarer

Efter det att fjäderfäna flyttade hem till oss har mina morgonrutiner förändrats. Toa, hönsmatande, fixa te, skriva blogg. Nu när fågelmatarsäsongen är igång kläms också detta in där någonstans. Säga vad man vill om vanemänniskor, saker och ting blir iallafall gjorda. Eller inte gjorda, beroende på hur man funkar. De senaste morgnarna har jag retat mig på att dörren ut i glasverandan har gnisslat. Retat mig. Öppnat, stängt, morrat lite. Gått ut och in genom dubbeldörrarna (som inte gnisslat) och sedan gått in genom gnisslet och morrat igen. Inte kommer jag ihåg precis vad jag tänkte, men säkert något om att ”någon borde smörja gångjärnen”. Imorse öppnade jag dörren, stängde den igen och gick in i tvättstugan och hämtade sprejflaskan med 5-56. Pssst, pssst i båda gångjärnen, bakifrån och framifrån, och hokus, pokus så var gnisslet borta.

Något som jag är mest tacksam till mig själv för är drivet och viljan att rycka in och göra en insats där jag kan. I många, många år insatsade jag allra mest för andra. Med åren kom insikten att en insats för mig många gånger kan leda till att mina medmänniskor också får fördelar. Det ena utesluter inte det andra. Jag kan vantrivas med en situation, förvänta mig att ”någon annan” ska åtgärda den, irritera mig då ingenting händer och efter många minuters eller timmars ältande inse att ”någon annan” inte varit medveten om att hen hade en syssla att genomföra. Jag har sett det i lärarrummen där det gnälls en hiskeligt massa på kollegorna som inte gör sin del (men sällan får de höra vad ”sin del” innebär). Jag har sett det som samtalsterapeut. Jag har naturligtvis sett det i mitt eget liv. Idag är jag helt enkelt tacksam för att jag har jobbat med mig själv under vuxenlivet och för att jag därmed har kunnat släppa taget om en massa irritation i huvudet. Jag gillar mig själv mycket mer, jag gillar andra mycket mer och har NÄSTAN släppt förväntningarna på att jag (eller någon annan) behöver vara perfekt. Så frigörande denna utveckling har varit! Tack till alla som varit inblandade i den processen.

(Ibland har jag dock fortfarande väldigt långt till förståelsen för andra, främst då jag ser nära och kära lida då de blir illa behandlade, inte minst då de blir utsatta för beräknad skada och manipulation. Jag fortsätter jobba på mig själv och tänker att allt som tur är inte behöver fixas på en gång.)

Trettio Tacksamma Dagar

9 november 2025.

9 november, 2025 1 kommentar

Att navigera i en värld som är full av orättvisa, olika styrkor och svagheter, tur och otur, entreprenörskap och depression, krig och svält, skönhetsoperationer och fuldiskriminering, 15 minutes of fame och Nobelpristagare och allt vad det är – alltså, det är inte många av oss som sammanfattar livet som ”lätt”. Vissa personlighetstyper verkar glida fram på en räkmacka medan majonnäsen gör att svårigheter rinner av dem utan att lämna särskilt stora avtryck, andra verkar ha allt men tycker ändå synd om sig själva. Jag har intresserat mig mycket för sociala medier och vad det gör med en att spegla sig själv i så många fler personers godtyckliga omdömen. Från att mest beröras av grannar, klasskamrater och kändisar i glossiga tidskrifter kom alla så nära. Vi sjuttiotalister var åtminstone vad som väl mest kan kallas unga vuxna då forum och diskussionsgrupper blev en grej. Facebook, Instagram och allt det andra kom så småningom och med dessa fenomen förändrades spelplanen för människor.

Efter att ha vuxit upp med Jantelagen som genomsyrade i princip allt, åtminstone i mitt liv, blev det helt plötsligt kutym att skryta också här i Sverige. Inte rätt ut såklart. På engelska finns det pricksäkra uttrycket humble bragging, alltså att presentera skryt förklätt i ödmjukhet. Titta på LinkedIn t ex. Nog har svenskar blivit mer ”amerikanska”, i den amerikanska kulturen är skryt helt enkelt en naturlig del av livet. Ens CV börjar fyllas på av föräldrar i bebisåldern och detta CV ska sedan presenteras i arbetslivet som en garant för att man är driftig, klok, smart, engagerad och allt annat positivt som tänkas kan. Människor deltar ofta i frivilligarbete, men hur många som gör det utan att först tänka tanken att det skulle se bra ut på resumén vet jag inte.

Med tanke på hur sociala medier bidrar så negativt till främst unga kvinnors självkänsla känner jag att det är på sin plats att fundera kring hur vi bör förhålla oss både till vår egen spegelbild och andras kurerade liv, inte bara det digitala. Skryter vi? Skryter andra? Ligger andras skryt i vår egen tolkning? Jag fick ganska tidigt i mitt ”trettio dagar”-projekt kommentarer om att det är outhärdligt att sitta och titta på andras tacksamhet om det rör något man själv vill ha eller uppnå. Någons ”jag är tacksam för min familj” kanske då tolkas som ”varför har alla andra så perfekta familjer medan min pappa är en idiot, min mamma helt sjuk i huvudet och mina syskon helt känslomässigt inkompetenta”. ”Wow, jag kan inte fatta det! Äntligen har XYZ hänt!” kan bli till ”undrar hur många hon har behövt ligga med för att få detta att hända”. ”Vårt lilla barnbarn är här” tolkas om till ”vänta du bara till denna unge förstör ditt perfekta lilla liv, jag ska sitta här med popcornen och vänta”. ”Tjugo kilo minus, tjugo år efter bröllopsdagen och klänningen sitter fortfarande som den ska” omvandlas till ”fuskis, varför talar du inte bara om att du har opererat dig, alla vet det ju”. Allt detta medan kommentaren som skrivs är ”underbart”, ”grattis”, ”wow” eller något annat ”härligt”.

Idag omfamnar jag den digitala verklighet vi befinner oss i. Jag tackar för erfarenheterna som den har gett mig personligen och för allt positivt som internet och sociala medier har bidragit till, det finns massor. Men idag tackar jag också för kommentarer som rättmätigt har ödmjukat mig. Jag är tacksam för ärlighet och sårbarhet, jag tackar för att jag har fått göra fel många gånger och vet att det kommer att bli många fler felsteg innan jag tar mitt sista andetag. Jag är tacksam när jag kan glädjas med andra istället för att hacka på mig själv för att jag själv inte har tillgång till vad-det-nu-är. Jag är tacksam för att mänskligheten ständigt befinner sig i utveckling och har precis som Laleh den starka övertygelsen om att ”det kommer bli bra”.

Trettio Tacksamma Dagar

3 november 2025.

3 november, 2025 14 kommentarer

Ibland finns det ingen plats för någon annan känsla än tacksamhet. Den omfamnar, tröstar, håller om, lyfter upp och fyller en. Det är en av mina absoluta favoritkänslor, men den är faktiskt inte alltid så lätt att plocka fram. Önskan om ett lättare liv, ett friskare liv, ett bättre liv, ett rikare liv, ett större liv, ett mer tillfredsställt liv, ett mindre utmanande liv eller bara ett mer kurerat liv (vi befinner oss ändå i sociala mediers tidsålder) är för många av oss en daglig verklighet, eller känslor som åtminstone framträder mer ofta än tacksamhet. Det är inget konstigt med det. Vi människor funkar av någon anledning så att vi snabbt vänjer oss vid sådant som är nytt, coolt, fantastiskt och livsomvälvande på ett positivt sätt och har en långt större känslighet för negativa känslor. Det verkar ligga något slags visdom i det och detta fenomen drar både individer och samhällen framåt.

Jag fick med mig från föräldrarna att det är viktigt att uttrycka tacksamhet, men har fått annan typ av undervisning från annat håll. Som att man inte ska behöva känna tacksamhet om man får hjälp från samhället för att det då skulle kunna framkalla skamkänslor. Och om man då har rätt till något behövs ingen tacksamhet kännas eller uttryckas. Jag tror att alla som har detta förhållningssätt sätter fälleben på sig själv. Om det finns en rättighet är det nämligen någon annans skyldighet att uppfylla denna. Om jag har rätt till hjälp måste någon annan hjälpa eller betala för hjälpen. Vi mår bra av att uppmärksamma tacksamheten. Stannar vi i känslan att det är min rättighet att X, Y, Z är det lätt att vilja ha mer, bättre, snabbare och vem ska vi ”stämma” eller ställa mot väggen om inte den bild av rättigheten vi själva skapat har uppfyllts?

Året efter att mina föräldrar hade gått bort var jag slut. Flera sade till mig att jag skulle kunna ta med mig lärdomar från helvetesåret 2017 för att kunna stötta och hjälpa andra och jag kände att smockan hängde i luften. Från mitt håll, alltså. Känna tacksamhet för att mina föräldrar hade dött alldeles för tidigt? Känna tacksamhet för frustration, lidande, ett splittrat privatliv? Idag tror jag mig veta att de personer som uttryckte denna visdom själva hade lärt sig att allt vi går igenom blir till något slags kunskap som sedan finns tillgänglig för medmänniskor. När man är mitt uppe i sitt såriga och inflammerade inre är det för de allra flesta omöjligt att känna annat än smärta och förtvivlan. Tacksamhet? Skojar du?

Idag är jag tacksam för själva livet, för att jag får vara människa. Jag är tacksam över det goda jag fått uppleva, men också det andra. Det tunga, det svåra. Anledningen att jag började med dessa tacksamhetsmeditationer är att amerikaner firar Thanksgiving och att det var i ljuset av detta som någon hade ett tacksamhetsprojekt. Anledningen att jag fortsätter år efter år efter år är för att jag fick uppleva styrkan jag kunde hämta i tacksamheten när livet som människa kändes alltför utmanande för att hitta annat än ilska, rädsla, besvikelse och frustration. Tack.

Funderingar

Snart är det ändå jul igen.

28 oktober, 2025 17 kommentarer

När jag kom hit med min svarta persedelpåse, mina jobbgrejer och min stickpåse den sjätte oktober hade jag stora planer för de kommande veckorna. Jag skulle sticka lilla Tittis julklappströja och minst ett par julklappssockor, det låg några olästa pocketböcker i packningen och jag tänkte gå kvällspromenader flera gånger i veckan med syrran. Visst är det bra att göra planer, men ännu bättre är det att vara flexibel och öppen för att livet kan utvecklas på sätt som vi inte har planerat. Just så blev det (så klart) för mig. Dagarna har fyllts upp utan att lämna den dötid jag hade planerat med. Gott så! Stickningen har dock åkt fram lite då och då och jag har mer än en halv Titti-tröja och en strumpresår med hällapp. Och från och med nu ska det bli stickat av! Hehe.

Det är spännande det där med att man så lätt tror att ens framtida jag ska ha helt andra förutsättningar än dagens jag. I framtiden ska det finnas tid, lust och ork, andra personlighetsdrag ska framträda och kroppen ska agera helt annorlunda. Allt det där man drömmer om kommer att utvecklas ur den hårdaste mark, precis som rosorna i Nils Ferlins I folkviseton. Visst finns det personer som detta inte gäller för, men de flesta av oss får slåss med dissonansen mellan dröm/plan och verklighet.

Vi skriver den 28 oktober idag och hela livet ligger framför oss. Om mindre än två månader är julen här och Lillasysters ankomst är beräknad till exakt denna dag i december. Och eftersom det ändå snart är jul och all den där tiden fortfarande ligger i framtiden finns det massor jag kan göra. Vis av erfarenhet gör jag inte allt för storslagna planer, men jag vill ändå skriva en tipslista till mig själv på sådant som jag SKULLE kunna roa mig med för att omfamna min kärlek för Thanksgiving, advent, Lucia, jul, handarbete och pyssel. Detta måste väl ändå vara bästa tiden på hela året? Häng med!

Trettio Tacksamma Dagar (detta kommer 100% att bli av)
gravdekorationer till Klackamåla och Sturkö
Poscapennor på kastanjer, små temadekorationer
julgranspynt i papper eller textil
dörrkrans kastanj
dörrkransar ene eller gran (dörrparet)
julklappsstrumpor
omarbeta jultextilier från Pingstis till julklappssäckar, lavendelkuddar, förkläden eller annat
fotoböcker med olika teman (mat, jul, födelsedagar)
julpyssel med syskonbarnen
julbak
bebisplagg till Lillasyster
adventskalender
den ultimata julmusiklistan med både nytt och gammalt på Spotify
Secret Santa, förgylla julen för familj som behöver uppmuntran

Jajamensan. Snart är det ändå jul igen och imorgon är en annan dag. Jag vill önska dig den där tiden, lusten och orken som du hoppas på då, den där dagen då förutsättningarna kommer att vara annorlunda och du kommer att vara någon annan. Eller ännu hellre önskar jag dig att bara känna frid med att vara just du, just här och just nu.

Ett Litet Ord

Det tysta egot.

18 oktober, 2025 8 kommentarer

Förra helgen skrev jag om mina tankar om det nya kapitlet i Livsstilsverktyget. Här kommer fortsättningen. Jag svarade på några frågor som jag hoppas kan/kunde hjälpa dig som tyckte att tankesättet är lite krångligt (som jag förstår att det är tills man får överblick). Detta inlägg handlar alltså om hur det kan vara att befinna sig mer i grundläge fyra och hur man hittar dit (se förra veckans inlägg).

Jag har tänkt vidare och har också fått flera nya tankebubblor att fördjupa mig i. Som det tysta egot, hypoegoism, eller det läge där jag fokuserar på vad som händer mellan mig och andra. Inte bara hur något påverkar mig. Inte bara på hur något påverkar andra. Detta har jag själv fått bättre förståelse för och kunnat sätta ord på vad som inte funkade då jag i princip bara gjorde saker för andra, då min familj kallade mig ”martyren” och jag snarare bar en offerkofta än något annat.

Det här blir lite krångligt, men jag hoppas att du hänger med. Jag har förstått att jag kommer med stor medkänsla och ett stort intresse för andra människor. Relationer, hur vi funkar i små och större enheter, varför alla inte bara kan vara ”snälla” mot varandra. Till detta kom min storasysterroll och ett allt för stort ansvar både praktiskt och mentalt under uppväxten. Inte alls med ont uppsåt och sanningen är att jag fick många, många fördelar av att vara i den sitsen också. Jag blev iallafall en person som lärde mig se andras behov och att ta på mig själv att se till att de togs omhand. Det spelade ingen roll om det handlade om saker i det lilla, i nära relationer, i olika sammanhang där jag hade en roll eller på arbetsplatsen, jag gav alltid allt utan att ombesörja min egen påfyllning. Jag FICK mycket påfyllning, men jag tog som sagt inte ansvar för detta själv, och jag öste ur snabbare än det fylldes på. Jag satte alltid andra i första rummet, hela tiden. Sa aldrig nej, eller det här orkar jag inte, eller det här vill jag inte, eller kan vi hjälpas åt, eller det här kanske vi bara borde strunta i. Ett sådant förhållningssätt leder till en Instagramperson på väg in i kaklet, med full kraft och utan pardon. Jag gav alla andra lov att bara vara människor, att vara o-perfekta, orkeslösa, lata, ledsna, frustrerade. Själv skulle jag vara typ Moder Teresa parat med Ice Queen. Mycket obehagligt, när jag nu skriver om det. Eller kanske mer pinsamt. Varför skriver jag det ändå? Jo, därför jag möter det här så mycket i mitt jobb idag. Så mycket felplacerad skam och skuld, en oförmåga och en blindhet för skillnaden mellan att inte kunna och att inte vilja. En plats där den man är mest ansvarig för, en själv, blir väldigt styvmoderligt behandlad. Av en själv. Inför öppna ridåer.

Jag började att skriva om det tysta egot, men för att förstå hur det kan få mer utrymme behöver åtminstone jag förstå hur det blir då man helt plockar bort sina egna behov och bara fokuserar på andra. Att ge fullt utrymme till egot känner vi nog alla till, både hur det blir när vi själva praktiserar det och när andra gör det på bekostnad av vårt välbefinnande. Att läka mig själv och att komma bort från mitt martyrskap uppfylldes inte av att jag blev egoist och började se till bara mina egna behov. Jag var där i en stund, men lyckligtvis gjorde min observanta syster mig uppmärksam på vad som hände då jag slutade bry mig om andra. (Detta var året efter att våra föräldrar hade legat för döden osv och jag hade blivit jättedålig.) Jag fick långsamt börja öva på att bjuda in det som jag då inte visste hette mitt tysta ego. Vissa personer slutade jag ta ansvar för. Sådana som jag insåg faktiskt utnyttjade min personlighet och som aldrig, aldrig tog ansvar själva. (OBS! Fullt fungerande varelser i andra situationer, men där vår relation var allt annat än hälsosam.) Jag började se till vad jag faktiskt orkade, vad som var rimligt att jag bidrog med. Vad jag ville göra och vad jag kunde göra. Och långsamt bjöd jag in andra också. Började känna på vem jag skulle vara om jag såg till andras behov OCH mina egna. Det blev en synnerligen intressant process.

Vet du vad som händer rent mentalt om jag gör något för att jag vill och ser nyttan av det för helheten istället för att tänka ”ja, ingen annan kan/vill/kommer att, så då blir det naturligtvis mitt ansvar”? Precis samma arbetsbelastning alltså, men en annan mental inställning? För mig var det här en ny värld öppnade sig. Jag slutade att mentalt utmatta mig själv PLUS att göra det som jag redan hade gjort i huvudet flera gånger. Jag tar fortfarande mycket ansvar. Jag vill, jag kan och jag ser nyttan av det. Men jag gör det inte per automatik. Och jag har inte längre ”Jesuskomplex”. Det räcker att jag gör mitt bästa på ett hälsosamt vis. Hur kan det se ut att praktisera detta för mig?

Som familjemedlem och vän: Jag tjurar inte om jag tycker det var länge sedan jag pratade med någon utan tar kontakt istället för att säga ”varför har du inte ringt/hört av dig”. Försöker se vilka styrkor, förmågor och utmaningar någon har. Skickar ett meddelande, en bild eller liknande då jag ser något som påminner om ett gemensamt minne. Tar gärna ansvar för matlagning vid högtider eller att fikaträffar blir av. (Gillar att laga mat och att fika, win-win.) Delar den känslomässiga bördan vid svårigheter och sjukdomar, men lägger den inte längre på mig själv. Stor skillnad!

Som körmedlem: Jag har inte fått ansvaret, men har sett vad det gör för mig själv att på en gång lära mig nya körmedlemmars namn. Hälsa och säga deras namn åtminstone vid andra repetitionen och oavsett vilken stämma de tillhör. Gå fram, ta i hand, säga välkommen. Efter några repetitioner fråga hur de trivs, vad de tycker om kören. Det tysta egot. Jag gör det för mig själv (kören är en plats som jag älskar att komma till), för andra individer och för vår kör. En kör som inte består av enskilda individer sjunger bättre tillsammans. Vi tävlar inte mot varandra. Vi gör det här tillsammans.

Som partner: Maken och jag är väldigt olika, så jag försöker tänka på vad han hade velat och han gör detsamma för mig. Ibland gör vi saker som vi inte gillar för den andre, men får det tillbaka på andra hållet. Det är ingen som hela tiden får ”offra”. Vi delar bördan, men också glädjen, både fysiskt och mentalt. Fokuserar inte på att räkna Uscados eller hålla koll på vad den andre inte gör.

Som församlingsmedlem: Försöker se alla och säga hej då vi träffas, uppmuntra och hjälpa då någon behöver. Ser att detta är en plats för många som har ett minimalt umgänge och att kyrkfamiljen är mycket viktig ur ett socialt perspektiv. Hjälper gärna till, men tar inte per automatik på mig ansvaret för allt som ska göras.

Ungefär så här är det för mig. Återigen, hur tänker du om detta? Är det något som känns uppåt väggarna fel? Eller är det rentav något du känner igen dig i?

Funderingar

Utveckling?

15 oktober, 2025 6 kommentarer

Det är märkligt. Jag tillbringar mycket tid med en annan person, precis som jag brukar göra. Det är bara en annan person, någon som har en annan energi och som jag pratar om annat än det jag och maken brukar prata om. Jag hör annan musik (P2 bjuder förresten också på program med andra modersmål), ser på andra program, är i en annan miljö, får andra intryck av interiören osv, osv. Det händer något i mig såklart, ingen av oss kan gå oberörda genom det vi upplever även om vi många gånger inte alls är medvetna om hur det påverkar oss i realtid.

Nya arbetsplatser, nya partners, barn som växer och kommer in i nya faser, nya aktiviteter, nya bostadsorter, nya utbildningar, ny musik, hormonell omställning – livet är en lång radda utvecklingspotentialer. Somliga är man väldigt medveten om, andra är inte alls självklara. Det finns personer som har varit otroligt viktiga för mig fast jag kanske inte tillbringat särskilt många timmar tillsammans med dem. Många har jag inte alls träffat, utan har bara läst deras böcker, lyssnat på intervjuer av dem eller läst tankar som andra funderat vidare runt. Jag gillar att ta del av andras tankar fastän de inte tänker som jag. Att våga göra det har definitivt utvecklat mig och jag hade inte alls varit samma person idag om jag hade fortsatt lyssna bara på sådant som jag håller med om.

När vi satt här och lyssnade på en konsert med något modernistiskt verk där pianisten slog på pianot med öppna handflator och hela orkestern gnisslade sa jag till svärfar att jag inte gillar att vara publiken när kejsaren går omkring naken. Det applåderades friskt när verket var slut, fast det som hade framförts var blaj. Naturligtvis utvecklande blaj för kompositören. Dessa typer av verk uppskattas säkert av andra musiker som inte längre hittar utmaningar i melodiösa verk och därför behöver något annat för att att få en kick. Det är viktigt med pauser och insatser och allt sådant. Teknikmässigt kan det vara utmanande och visar hur bra musikerna kan följa en dirigent och räkna trettiotvåondelar, följa angivna tempoväxlingar med precision och allt vad det kan vara, men det är inte njutbart att lyssna. Inte alls. Inte överhuvudtaget. Sådant blaj möter jag då och då. Inte bara gällande musik. Ord är ett vanligt maktmedel. Hej, låt mig visa vilken massa konstiga ord jag känner till och slänga dem ”in your face” för att visa hur smart jag är. Utvecklande? Tja, att utvidga sitt ordförråd har ingen mått dåligt av, det utvidgar hjärnans potential att ta till sig sin omvärld. Men nu hamnade jag helt på ett sidospår.

Jag märker redan att jag fått se saker och ting från en annan synvinkel då jag varit här hos svärfar. Det är jag tacksam för. Hur mycket det förändrar mig är omöjligt att säga i det här skedet, men att det händer något i mig är uppenbart redan i realtid. Det var längesedan jag hade den upplevelsen. Kanske var utbildningen till samtalsterapeuten den senaste lika intensiva fasen? Eller inte, minnet är gott men kort. Hur som helst, det är mycket intressant och jag påminns om att mina medmänniskor ofta badar i helt andra sjöar/vikar/pooler än jag själv. A och O att komma ihåg detta i förhållandet till andra, men så lätt att glömma. Tack och hej, leverpastej!

Ett Litet Ord

Jag i förhållande till andra.

11 oktober, 2025 19 kommentarer

Nu var det dags för ett nytt kapitel i Livsstilsverktyget. Jag är med i denna studie som är så fantastisk, åtminstone för mig. Jag lyssnade allt för slappt på en podd där någon sjukvårdsminister (gissar att det handlade om USA) blev häcklad för att hen utgått från något slags alternativ syn på hälsa och att allt inte handlar om piller. Det låter ju som att det handlade om Robert F Kennedy, men vad han står för tänker jag inte gå in på här. Däremot kan jag säga att ju längre jag varit med i den här studien, desto mer har mina ögon öppnats för att det finns många vägar till välbefinnande och det som man kallar hälsa.

Veckans kapitel innehöll några rader jag vill citera. ”Det… behöver… inte bara vara två lägen: jag eller andra.” ”Modellen utgår från att vi kan drivas av både yttre faktorer, som bekräftelse, beröm och krav från andra, och av inre faktorer som nyfikenhet, kärlek, omtanke, integritet. Vi kan dessutom välja att fokusera på våra egna eller på andras behov.” Det ger oss fyra grundlägen:

Vad får jag ut av detta? (Inre faktorer och egen vinning. Jag utgår bara från egna behov när jag pratar med andra, frågar andra om det som är angeläget för mig etc. Kan upplevas som självisk och kan leda till isolering.)
Vad ska grannarna tänka? (Hej mormor! Mina handlingar drivs av andras bedömningar, men jag bryr mig inte direkt om vad som är bra för den andre utan om vad hen tycker om mig. Upplevs säkert som socialt smidig, men är sårbar för andras tyckande.)
Hur kan jag hjälpa till? (Genuint intresserad av andra, men drivs fortfarande av andras bedömning. Meningsfull känsla av att vara behövd, men kan leda till total utmattning.)
Jag och du. (Jag ger rum åt andra människors behov, men låter mina inre värden styra vad jag prioriterar. Detta innebär att jag kan hitta mening och sammanhang, men samtidigt minska stressen då energin fördelas rätt.)

Aldrig har väl ett kapitel kommit mer lämpligt i tiden! Jag har fått många kommentarer om att det nästan är märkligt att jag flyttat hem till svärfar för att hjälpa till. ”Det skulle jag aldrig göra.” ”Fattar inte hur du orkar.” ”Finns det inte hemhjälp?” För mig är det självklart, kanske för att jag gjort detta med mina föräldrar förut. Fast då lärde jag mig också hur jag INTE kan göra och hur viktigt det är med de där gränserna. Att jag har gått från läge tre, som var min ständiga position, till läge fyra har gjort stor skillnad. Jag har alltså gjort bedömningen att jag och maken fixar detta tillsammans. Ja, det är en uppoffring på sitt sätt, men det är också en investering i det nära livet. För mig är detta essensen av att vara människa. Jag är ingenting på egen hand. Jag är bara jag i relation till min familj och mina medmänniskor. Att jag har förstått att jag måste tanka och att det finns somligt och somliga som jag inte längre lägger energi på för att kunna göra en sådan här grej är också förklaringen till hur jag vet att jag kan genomföra detta utan att det kostar för mycket.

Jag ska fundera lite mer runt detta, men först ska jag till Bredavik där vi ska stänga stället för vintern och umgås runt god mat och gull med bebis. Det hade varit roligt att höra dina tankar. Jag brukar inte fråga om återkoppling, men idag gör jag det. Tror du att dessa frågor är viktiga för din hälsa och ditt välmående? Jag upplever att ”gränssättning” har missförståtts av många. Vad innebär det egentligen att sätta gränser? Och tror du att det ligger något i mina funderingar om att mycket av vårt samhälles ”olycka” beror på att människor upplever sig vara i läge tre, men att de egentligen är i läge ett samtidigt om de upplever alla reella och upplevda krav som verkliga. Alltså, att de egentligen inte gör så mycket för andra. Däremot upplever de stor mental press, så varje insats där de faktiskt gör något upplevs som ”för mycket”? Jag inser att denna teori kan vara kontroversiell, men kommer att skriva mer om den för att förklara mig. (Du vet, jag ber min tonåring om att utföra något och får på en gång höra att jag tjatar fast det egentligen är så här: En gång: fråga/instruktion. Två gånger: påminnelse. Tre gånger eller fler: tjat. Eller att jag känner att jag borde göra något som ingen har krävt, men som jag upplever hade varit ”det rätta” att göra. Men jag vill inte göra det och kommer inte att göra det, så jag kommer med ursäkter till andra för att skydda mitt ego.)

Ett Litet Ord

Om bara öronen fick berätta.

10 oktober, 2025 8 kommentarer

Jag tycker det är så märkligt att jag sover längre här i stan än hemma, för det är aldrig tyst och jag lägger mig tidigare nästan varje kväll. Jag gillar tystnad. Jag njuter av tystnaden ute på Sturkö. Jag vet att jag fyller luftrummet med prat så fort jag möter någon, men ändå. Tystnaden är härlig och välbehövlig.

Fönstret här i mitt provisoriska sovrum står öppet dygnet runt. Lägenheten är varm och jag älskar svalare luft, även om det innebär att den blir förorenad av en massa stadsljud. Inte ens om jag somnar vid midnatt är det tyst. Häromkvällen var det någon som verkade köra in i något, någon annan som hojtade och så stod ett stort fordon på tomgång lääänge innan det körde iväg med ett ”tuuuuut”. Klockan 23 på kvällen, alltså. Så störigt. Jag kände mig som Agda, 93, då jag flippade på persiennerna för att kunna se vad det var som pågick där ute. Polisstationen ligger alldeles i närheten och jag har hört ett par utryckningar därifrån, men brandbilar och ambulanser hörs också då och då även om de inte kör förbi precis nedanför detta huset. Tåget glider in och ut från ändstationen som Karlskrona utgör, bara några hundra meter härifrån. Det låter speciellt. Gnisslar mer än då ett tåg bara ska göra ett stopp.

När jag fick jobb i Tumba 1993 slängde Botkyrkabyggen bort lägenheter för noll och intet. Jag fick en trea, men betalade bara hyra för en tvåa. Den där lägenheten var så stor och jag kan knappt minnas varifrån möblerna kom. Den stora hörnsoffan i grå skai köpte jag själv och jag fick ta med mig min säng hemifrån, men allt det andra?! Det blir en tanke för en annan dag. Hur som helst stod radion alltid, alltid på där i lägenheten på Branta Backen. Till och med på natten. Jag har aldrig varit det minsta mörkrädd, men jag har vuxit upp i en stor familj. Ensamheten som känns så skön när den är frivillig var påträngande i den där trean i Tumba. Det var alldeles för tyst. Jag ökade volymen då jag kom hem, drog ner den till nästan ingenting när jag skulle lägga mig. Märkligt tänker jag nu, men vi gör väl det vi tror vi behöver?

Det konstiga är att jag upplevde världen så tyst där högt uppe och i änden på Storvreten. Jag var on top of the world och såg inget av det stökiga område som jag faktiskt bodde i. Mina kollegor pratade om att jag inte precis hade flyttat till något höjdarställe. (Det fortsatte vara stökigt. Storvretsskolans ledning togs över av kommunen i januari 2019 pga otrygghet och att eleverna inte fick hjälp, den första gång något liknande hänt i Sverige. Storvreten har också varit ett särskilt utsatt område, men det verkar som att både skolan och området har ryckts upp betydligt. Fint!) Själv var jag glad över en välskött tvättstuga och grannar som skrev lappar i entrén om de skulle ha fest, även om de hängde med sina huvuden och aldrig sa hej först. Men de var tysta. Det var tyst. Jag var ensam. Jag kände ingen och fick långsamt skapa mig ett liv där i Tumba. Ny kör, barbershop, kyrka. Jag minns hur jag växte som människa och blev självständig på riktigt. Hur jag fick fylla tystnaden med liv.

Eftersom jag bodde i en hörnlägenhet med en stor brant nedanför körde sällan bilar i närheten. Huddingevägen och pendeltåget gick förbi långt där nere, men det hördes inte inne i min lägenhet. Så konstigt ändå hur våra sinnen skapar minnen som sitter så djupt att de kan plockas fram över trettio år senare med klara konturer och självklarhet. Naturligtvis vet jag inte om minnena har omskapats, men jag tror faktiskt inte det.

Tystnaden fortsatte inte vara ett problem. Inte ensamheten heller. Min kompis som studerade oboe på Musikhögskolan flyttade in i extrarummet, så jag fick både sällskap och nog med ljud. Radion stängdes av. Jag träffade maken. Jag försöker komma ihåg allt, men har få bildminnen. Det finns helt enkelt inte många foton kvar från den tiden. En del på utsikten från lägenheten, kollegor som med all sannolikhet är döda idag, elever som borde vara 40+ år gamla, några suddiga bilder från Botkyrkas underbara natur. En enda bild på mig då jag står på den lilla balkongen. (De har jag dock hemma, inte här.) Minnena av den tiden i mitt liv handlar mest om ljud och känslor. Fina sådana. Karaktärsdanande sådana. Att göra nedslag i sin historia då och då kan vara otroligt spännande. För mig blev detta en sådan stund.

← Föregående 1 2 3 4 5 … 23 Nästa →